Bengt Gustaf Geijer, d.y.

Bengt Gustaf Geijer Född:1724-04-01 – Norra Råda församling, Värmlands län (på Risberg) Död:1817-03-23 – Amnehärads församling, Skaraborgs län (på Ribbingsfors)

Bruksidkare Band 17 (1967-1969), sida 7 Meriter 2 Geijer, Bengt Gustaf, son till G 1 i hans 2:a g, f 1 april 1724 på Risberg, N Råda (Värml), d 23 mars 1817 på Ribbingsfors, Amnehärad (Skar). Inskr vid UU 24 okt 43, auskultant i Svea hovrätt 45, i bergskoll 31 okt 49, hovsekr:s titel s å, disponent för Uddeholmsbolaget 68—04.

G 1) 51 i Sthlm m Anna Catharina Grubb, f 19 okt 34 där (Nik), d 29 april 53 i Sthlm, begr 2 maj s å där (Maria), dtr till handlanden Mikael Mikaelsson G o Helena Cederborg; 2) 25 aug 57 i Sthlm (Nik) m Maria Ulrika Cederborg, f 26 sept 40 i Linde (Ör), d 16 febr 59 i N Råda, dtr till bruksägaren Eric Ericsson C o Anna Maria Tersmeden; 3) 23 febr 60 i Ölme (Värml) m Brita Christina v Numers, f 31 dec 38, d 27 april 18 på Ribbingsfors, dtr till lagmannen Carl v N o Brita Christina Lundstedt.

Biografi Då G:s bror Emanuel (se af Geijerstam) lämnade ledningen av Uddeholm 1767 och brodern Christoffer Gustaf G, som efterträtt honom, avled redan 1768, valdes G till disponent. Han ägde då sedan 1759 egendomen Ribbingsfors i Amnehärad, som det förmodats förvärvad för medel han ärvt efter sina första två hustrur och köpt av svågern Bengt Gustaf v Rappholt. Vid Gustav III:s besök i Karlstad blev han riddare av Vasaorden 3772.

G: s — »hovsekterns» — disponenttid sammanföll med slutet av deflationskrisen 1767 —68 med därpå följande missväxt 1772—73 samt med återhämtningen och därpå högkonjunkturen från 1780-talets mitt fram till 1800-talets första år. Härvid kunde företaget räkna med de tekniska förbättringar som genomförts under Emanuel af Geijerstams disponenttid, och en viss ökning av produktionen blev möjlig genom G:s förvärv av Föskefors hammare 1796—1801 (väster om Klarälven), varigenom det privilegierade smidet steg till 6 884 skeppund hammarvikt. Bergskollegium tillät 1798, att Tranebergs-hyttan ersattes med den nyuppförda Ulles-hyttan (färdig 1810); ett manufakturverk vid Stjärn nybyggdes 1778. Gruvförvärven vid Taberg fullföljdes av G, och Uddeholm stod vid slutet av 1700-talet som ägare av alla gruvor av betydelse där.

F ö blev G:s huvuduppgift tvåfaldig: att bevaka att Uddeholm bevarades som företagsenhet i enlighet med faderns testamente, och att, som Lovisa Tranasa hade föreskrivit i sitt testamente, använda den största delen av vinsten till att avbetala företagets skuld, som vid hennes död 1750 uppgick till 150 000 dir kmt (= 50 000 dir smt). G genomförde detta program med stor konsekvens, gynnad av den högkonjunktur för den sv järnhanteringen och den stora efterfrågan på gott stångjärn som krigen i Europa och den industriella revolutionen i England förde med sig.

Enligt de gällande testamentariska bestämmelserna kunde — eller i vissa fall måste •— bolagsmän få sin andel i företaget inlöst om de så önskade. Två av de ursprungliga delägarna, G:s bröder Jan Gustaf och Johan Eberhard, hade sålt sina lotter till meddel-ägarna under 1750- och 1760-talen, och brodern Carl Fredrik utlöstes 1793. Dessa frågor var enkla när det gällde den första generationen, men blev verkligt besvärande allt eftersom släkten förgrenade sig. En systerson till G, Lars Bratt, kom med betungande utlösningskrav; värre blev det då hans lott förvärvades av lagman Reinhold Antonsson, som också lyckades komma över fordringar på en annan av bolagsmännen med dennes lott i Uddeholm som pant. Antonsson drev sina krav med stor hänsynslöshet. Stormen reds ut, men det ansågs nödvändigt att förekomma flera dylika kriser genom en komplettering till bolagsbestämmelserna, som det blev G:s sak att genomföra. De fyra bröder som kvarstod som delägare uppsatte 1788 ett tillägg till föräldrarnas testamente, att hädanefter ingen ägde rätt eller tillstånd »att sälja, byta eller förpanta eller på något sätt avstå någon del uti bolaget till någon, eho det vara må, utom bolaget». Utlösning kunde ej begäras fortare »än det med bolagets intressenters goda vilja och förmåga kan ske». Dessa hårda regler tryggade företagets bestånd.

Den noggrant reglerade brukspolitiken nådde under 1700-talets sista femton år och 1800-talets första sin kulmen. Under G:s ledning steg Uddeholms stångjärnsproduktion från 5 930 skeppund 1780 till över 7 800 skeppund 1805, samtidigt som salupriset steg med mer än 50 %. Under sådana förhållanden blev det möjligt för G att även avbetala företagets skulder. I början av hans förvaltningstid måste förlagskrediter anlitas i högre grad än under föregående period, men då utdelningen begränsades, minskades skulden systematiskt. Förlagskrediten blev efter hand onödig och ersattes med betydande tillgodohavanden hos förlagsmännen, vilka sedan kunde regleras i mån av behov, då andra penningkrav inställde sig. Uddeholm behöll sin ekonomiska självständighet.

Innan hotet från den väldiga stegringen av Englands järntillverkning och från marknadens osäkerhet under de svåraste krigsåren ännu skönjdes, avgick G vid 80 års ålder som disponent. Han hade under senare tid haft vissa medhjälpare, bl a brorsönerna Carl Gustaf af Geijerstam och Jacob Gustaf G, som 1804 blev hans efterträdare. G vistades sedan huvudsakligen på sin gård Ribbingsfors, där han skapade en kulturmiljö bevarad genom svågern Fredrik Adolph von Numers' teckningar av gården och dess interiörer. G:s tankar sysslade mycket med dispositionen av hans förmögenhet — han efterlämnade inga barn — och han uppsatte under årens lopp 14 testamenten, det sista daterat 1815. Sina andelar i Uddeholm — nära tredjedelen — testamenterade han till vissa av sina bröder Emanuels och Salomon Gottschalks efterlevande, varigenom viktiga släktgrupper kom in bland Uddeholms delägare, t ex familjen Rothoff. Ribbingsfors testamenterades till Uddeholms bolag efter hans änkas död, men lagfarten beviljades de delägare, till vilka G testamenterat sina andelar i bolaget. Genom detta omdiskuterade förfarande blev det möjligt för major Carl af Geijerstam att inlösa egendomen.

G: s gärning har betecknats som mera konsoliderande än skapande, typisk för den generation av brukspatroner som han tillhörde. Vissa estetiska intressen och sinne för livets behagligheter överhuvud kan iakttas hos honom, men det dominerande draget är hängivenheten för föräldrarnas skapelse, som han ägnade sitt liv åt att bevara och stärka.

Författare Ingvar Andersson

Sök i Nationella Arkivdatabasen Källor och litteratur Källor o litt: Prot o handl:r i Uddeholms arkiv. — Under G 1 anförd litt av J A Alm-quist, Ingvar Andersson o L Geijer. — Bers?s-koll (1909).