Brita Mickelsdotter Påfs

Britas far Mickel Persson fick 1722 tillstånd att uppta Påfs ödehemman på1mantal. Han flyttade med sin familj från Själevad i Ångermanland. Döttrarna Brita och Maria med sina makar Joseph resp. Johan övertog hemmanet; ½ mantal vardera

Korsholms församlings arkiv - Kommunionbok 1777-1783 (I), jakso 45, sivu 45: Töhlby Pofs Fort; Kansallisarkisto: http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=10125434 / Viitattu 20.8.2021

Mickels döttrar Brita och Maria övertar tillsammans med sina makar kronohemmanet Påfs i Tölby. Var de tvillingar?? Båda födda 1722?

d. 9.8.1777: Korsholms församlings arkiv - Vigsellängder 1774-1800, jakso 16: 1777 07-10; Kansallisarkisto: http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=9066484 / Viitattu 25.11.2020

NÅGOT OM BRITA MICHELSDOTTER SCHULTZ’ BAKGRUND

Den 24.7.2010 hölls släktmöte – SCHULTZ-SNÅRE-REMAHL-SMEDS – i Solf. Traditionen att samla ättlingarna började 1949 och har på senare tid upprepats vart tionde år. Schatullmakaren Fredrik Emanuel Schultz’ härstamning, verksamhet och ättlingar är väl bekanta tack vare Edvard Helenelunds bok Befryndade bondesläkter... (1973) samt också via Christer Smeds fortsatta släktutredningar (finns på stora pappersark). Under mötet korrigerades en felaktighet som Helenelund fastnat i. Vi fick en ny förmoder att bekanta oss med: Anna Johansdotter Bonde (1694-1741), bl.a. dotterdotter till Hans Krusbart, brukspatron på Jäders järnbruk. Hon var farmor till F E Schultz (inte Kajsa eller Catharina Berg som hittills felaktigt uppgetts).

Brita Skinnars eller Österberg (1766-1836), F E Schultz’ maka, har i viss mån hamnat i skuggan av sin man. Förklaringen ligger kanske i att hon var naturaliserad österbottning – i tredje led samt i att hennes bakgrund var mindre intressant än mannens. Märk också att kvinnans ställning under paret Schultz’ tid var en annan. Fadern och efter hand mannen var kvinnans förmyndare. Hon ägde personligen endast sina gångkläder och sina smycken. Brita Skinnars bakgrund uppmärksammades under mötet.

Vad föreställer bilden? Jo, Sveriges vackraste kyrka, så lyder bildtexten. Bilden föreställer den åttkantiga kyrkan i Själevads församling i dag. Kyrkan ligger ett stycke västerut från Örnsköldsvik i norra Ångermanland. Själevad hör numera till storkommunen Örnsköldsvik. Brita Michelsdotter Skinnars hade säkert hört talas om kyrkan. Låt vara att den på hennes tid såg annorlunda ut.

Det begav sig så att Michel Persson (f. 1681 i Björnsjö), farfars far till Brita, c. 1722, flyttade från Själevad med hela sin stora familj till Finland. Familjen var allt igenom rikssvensk. Närmast kom den från Västerhusgård i Billa by i Själevads socken, varifrån flyttningen skedde till Påfs kronohemman (ett mantal stort) i Tölby / Mustasaari i Österbotten. Landshövdingen Reinhold Wilhelm von Essen gav flyttningstillstånd 2.5.1722. Flyttningen skedde inte utan förvecklingar. Paret Fredrik Emanuel Schultz och Brita Michelsdotter hade alltså båda rikssvenska rötter.

Vem var Britas farfars far Michel Persson? Han fungerade som bonde i Själevad och var i färd med att utvidga sitt jordbruk. Han både ägde jord och brukade arrendejord i flere byar. Detta förutsatte att han måste leja tre båtsmän vilket också var fallet och han hade också samlat ett visst sparkapital. Hans växande familj hade tvingat honom att se sig om efter en större bostad. Vid den aktuella tidpunkten bodde han i gården Västerhus i Billa by i egenskap av förmyndare för Olof Jöns föräldralösa barn.

I Finland pågick 1714-1720 Stora ofreden eller Stora nordiska kriget. Folk vällde över havet till Sverige på flykt undan ryssarnas härjningar. Bland flyktingarna fanns landskamreraren Henrik Curnovius (Vasa) som en tid hade basat för Påfs kronohemman i Tölby. Curnovius hade anställt två drängfamiljer för skötseln av Påfs. Förmånsinnehavaren var en ståndsperson. Men Curnovius ville förbli i Sverige. För ändamålet behövde han pengar. Han spanade i Sverige efter någon som kunde betala en hacka. Han fann Michel Persson. Curnovius erbjöd honom besittningsrätten till Påfs mot ett visst vederlag. Enligt någon källa blev Persson hitlurad. Å andra sidan hade Michel Persson bostadsproblem.

Kronohemmanet Påfs, ett mantal stort, i Tölby, hade redan under slutet av 1600-talet betecknats som ”ett öde hemman”, d.v.s. det var skattemässigt icke bärkraftigt. Ett faktum som också myndighetspersonerna ville åtgärda. Michel Persson som varit bonde blev i själva verket i Finland statens arrendator. Trots det betraktades han till en början som något av en ståndsperson eftersom föregångaren varit det. Persson kunde jordbruk. Hemmanet i Tölby fick ett ordentligt uppsving efter att Persson hållit på en tid. Han utnämndes till nämndeman. I det läget fick han avundsmän. Vid tinget på Holm hemman i Helsingby 1744 måste han försvara sig mot allehanda tillvitelser om oegentligheter före övertagandet. Persson försvarade sig med stor kraft och med trovärdiga bevis. Hans brandtal lät tala om sig. I stället fick bonden Abram Rönnholm, Helsingby, som dragit honom inför rätta, stå med skammen och betala rättegången.

Michel Perssons familj bestod vid ankomsten av hustru Carin Nilsdotter (f. 1682 i Bringen, far: Nils Ersson, d. 1717) och många barn. Paret hade gift sig 1704. Väl komna till Tölby föddes tvillingflickorna Brita och Maria. Dessa finns inte noterade varken i Själevad eller i Tölby. I Tölby föddes ytterligare ett okänt antal barn. Hustrun Carin dog 1758 i Tölby. Åtminstone tre barn hade dött redan i Sverige. Följande blev vuxna: Nils, f. 1706 i Gottne, Olof, f. 1709 i Gottne, Sara, f. 1711 i Gottne, Erich, f. 1713 i Västerhus, Jonas, f. 1719 i Västerhus samt Brita, f. 1722, Maria, f. 1722, d. 1762, 40 år gammal. Med i bilden fanns också en Petter Töhlberg, eventuellt kan det vara fråga om äldsta sonen Pär som tappats bort i de flesta källor (därmed trotts vara död) eller en annan son eller en brorson till Nils. Petter började handla i Gamla Vasa något senare än Nils. Källorna är otydliga.

Michel Perssons barn

1. Nils / Niels Michelsson, f. 1706 i Gottne, d. på 1780-talet. Nils Michelsson använde aldrig efternamnet Påfs utan antog en nybildning utgående från bynamnet Tölby: Töhlberg. Av Michels barn var Nils den som kom att bli mest ”synlig”. Han blev både framgångsrik, känd, men också illa beryktad. Endast fragmentariskt är hans samhällsinsats utforskad. Det mest påtagliga beviset på hans inflytande är i dag namnet på en gata i Gamla Vasa, Töhlbergsgatan, oftast orätt skriven Thölbergsgatan.

Nils Töhlberg begav sig till staden. 1730 återfanns han som bodbetjänt och sjöman hos en handelsman Israel Hansson, vars farfar, en bössmed, också kommit från Sverige. Nils började snabbt själv idka kramhandel och lyckades få burskap 1739, d.v.s. skrevs in i borgarskrået. Tjärexport och saltimport ingick tidigt i hans verksamhet. Sitt mesta kapital samlade han ihop genom förbjudet landsköp. Många gånger anhölls han ”på olaga tid” för idkande av köpenskap på olika platser i skärgården (t.ex. i Tövalite, i Mullo). I Vasa uppförde han en handelsgård på den nuvarande Thölbergsgatan och en andra gård på Storgatan (i dag Köpmangatan). Kvarnplats vid Kvarnbacken och bodplats i hamnen och stadssundet hörde till tomträtten. Verksamheten ökade explosionsartat. Han både vann och förlorade. 1765 var han den överlägset mest förmögna Vasaköpmannen. På 1770-talet var han vid sidan om Johan Bladh d.y. den största redaren i Vasa.

Töhlbergs samhällsinsats bestod i att han på samma sätt som Anders Chydenius arbetade för stapelfrihet (frihandel). Vid riksdagarna 1760-62 och 1765-66 var han med. Vid den första riksdagen betalade han t.o.m. mutor för att manövrera ut motståndarna. Det stod honom dyrt. Han prövade att genom ”en extra skatt” få tillbaka ”förskottet” som han kallade mutorna. Det hjälpte inte att Töhlberg vid det laget ståtade med titeln rådman. Han förlorade rättegången och 35192 daler och 17 öre kopparmynt. Hans ekonomi tålde motgången. 1766 fick landet äntligen den eftertraktade frihandeln (Chydenius insats var avgörande).

Töhlberg har betecknats som den mest färgstarka Vasaborgaren under frihetstiden. Schismer och rättegångar kantade vägen. Vid kung Adolf Fredriks besök i Vasa 1752 kunde det ha gått illa. Töhlberg kom i konflikt med den andre storredaren i Vasa, Johan Bladh d.y., angående en representationsuppgift. Bladh utmanade honom på duell . Bladh infann sig men inte Töhlberg. Märk, Töhlbergs dotter Katharina gifte sig året därpå 1753 med Michel Bladh (son till Johan Bladh, utmanaren och konkurrenten i Vasa).

Rådmannen och senare också vice borgmästaren Nils Töhlbergs hustru hette Sofia Beck, dotter till en ”fattig” kaplan i Lappo. För sin familjs trygghet hade Töhlberg år 1756 skapat en fond om 1.000 daler kopparmynt som skulle förvaltas av prästerskapet vid Mustasaari kyrka. Den årliga räntan skulle som stöd ges till nära släkting som enligt förvaltarnas bedömning var i behov av sådant. Testamentet som stadfästes av Vasa hovrätt har försvunnit i obekanta öden.

K.V. Åkerblom publicerade 19.1.1924 en utredning om Påfs-släkten i Vasabladet. Nils fick visserligen fem barn av vilka alla utom ett, den äldsta dottern, dog som små. Dottern noterade Åkerblom överhuvudtaget inte. Han för fram Petter Töhlberg, handlande i Vasa, i egenskap av son till Nils. Huruvida det stämmer är oklart.

Nils barn: 1) Katharina (1734-1769). Dog endast 35 år gammal. Mannen Michel Bladh, son till Johan Bladh d.y., började också han som bodbetjänt – hos Töhlberg och gifte sig med Töhlbergs dotter. Tre barn föddes, två kom till livs: Sofia Beata, f. 1756 och 1775 gift 19 år gammal med fabrikören och handlanden Abraham Falander (Wasastjerna). Sofia Beata dog efter ett par års äktenskap. Anna Kristina, f. 1757, d. i Stockholm och begravd i Uppsala domkyrka. Tack vare Anna Kristina föddes en blivande statsminister för Sverige – i Wasa 12.8.1776. Kristningen av hennes son Gustaf Wetterstedt 31.12.1776 har betecknats som en veritabel societetsbjudning i Gamla Vasa, i vilken deltog hovrättspresidenten Arvid Fredric Kurck, landshövdingen baron Bror Cederström, hovrättsrådet Fredric Adolf Silfversparre, hovrättsrådet Adolf Tandefelt, rådman Nils Töhlberg, handlanden Michel Bladh, fru Sofia Beata Falander m.fl. Modern till Gustaf Wetterstedt, Nils Töhlbergs dotterdotter Anna Kristina, hade nämligen året innan gift sig. Mannen, Eric Wetterstedt, utnämnd till vd för kartografiverket i Finland, blev placerad i Wasa. Parets son Gustaf Wetterstedt och ett okänt antal syskon (summa: 13 barn) växte upp i Gamla Vasa.

Först på 1780-talet flyttade familjen till Stockholm. Efter att i Uppsala ha avlagt kansliexamen blev Gustaf Wetterstedt diplomat, kunglig statssekreterare hos Gustaf IV Adolf. Sedan Gustaf Adolf avsatts och Finland förlorats kunde Wetterstedt behålla sin position och ytterligare avancera. Det förefaller som om Wetterstedt skulle ha vänt kappan efter vinden och bytt lojalitet. Som hovkansler tog han plötsligt starkt ställning för kronpretendenten Jean Baptiste Bernadotte. Wetterstedt blev strax efter Bernadottes trontillträde svåger till Carl Otto Mörner – huvudaktören i pro Bernadotte rörelsen. En syster till Wetterstedt gifte sig Mörner. Wetterstedts ”kappvändning” berodde också på att Wetterstedt (såväl som Mörner) hoppades att Bernadotte skulle återerövra Finland – moderns hemland – som förlorats 1808-1809. Men kung Karl IV Johan, f. Bernadotte, gick sin egen väg. 1814 blev i stället Norge svenskt. Finlands återerövrande ingick inte i hans politik. Från 1812 var Wetterstedt Sveriges statsminister, skrev fredsavtal, adlades, blev en av de aderton i Svenska Akademien, serafimerriddare mm. 1824 stod han på toppen av sin karriär, fungerade förutom som statsminister också som utrikesminister. Makten steg honom åt huvudet. På äldre dagar reste han sig upp mot att granskas av statsrevisorerna. Många av hans åtgärder fördömdes av den allmänna opinionen. Af Wetterstedt dog 1837, barnlös. Hans hustru var friherrinnan Charlotta Aurora De Geer. Med Gustaf af Wetterstedt utdog den adliga grenen af Wetterstedt.

De yngre Töhlbergarna

Petter Niclas Töhlberg, torde ha varit son till Petter Töhlberg, d. 1800, släktskapet med Nils är oklart för Petters del. Petter Niclas benämndes handelsbokhållare (hade gått i trivialskolan) och blev antagen som handlande i Wasa 1790. Kort därefter inträffade katastrofen. Töhlbergarnas samhällsposition led skeppsbrott. Petter Niclas anklagades som huvudmisstänkt och satt anhållen efter att Abraham Falander misshandlats 1792. Misshandeln hade politiska förtecken. Alla Töhlbergare hörde till oppositionen. De lejda gärningsmännen sades ha undfägnats med alkohol av Petter Niclas innan attacken, varför misshandeln blev brutalare än avsett. Falanderrättegången skadade i grunden Töhlbergarnas rykte. 1793 inträffade konkursen. Medlemmar ur släkten prövade på att handla på nytt. Johan Töhlberg och Carl Fredric Töhlberg (1768-1822, gift med Katarina Arklin, 8 barn) handlade i Vasa ännu 1801. Armas Luukko påstår i Vasa stads historia 2 att de yngre Töhlbergarna söp ihjäl sig. Detta är riktigt beträffande Carl Fredric. Han sattes under förmyndarskap 1821 p.g.a. enormt slöseri och superi. Det var hustrun som begärde hjälp.

Släkten reste sig och fortlever. Töhlbergarna sökte sig nya ”jaktmarker”. Johan Fredrik Töhlberg (1807-1857) dog som häradshövding i Pielisjärvi domsaga. Från honom utgick sonen Karl Töhlberg, f. 1842, och dottern Karin Töhlberg, f. 1855. Karl återfanns som auskultant vid Vasa hovrätt 1866. Avlade samma år domarexamen. Död i Haukipudas 31.5.1905.

Johan Fredrik Töhlbergs dotter Karin Töhlberg (1855-1928) var född i Nurmes och dog i Kuopio. Hon gifte sig 1875 med Uno Wilhelm Telén, en känd Kuopiopedagog. Parets dotter Aili åter gifte sig med en kommunalläkare Paavo Filemon Warén. Namnet Oesch förkom i släktsammanhanget. Karin Töhlberg torde i dag ha efterkommande med bl.a. namnet Kytömaa.

Olof Michelsson Påfs familj

2. Olof Michelsson Påfs, f. 1709 i Gottne, gifte sig till ett ”grannhemman”, nämligen med Brita Johansdotter Skinnars eller Österberg (1711-1777), bonddotter från Solf. Olofs andra hustru var rikssvensk, från Bureå, och hette Christina Burqvist. Giftermålet visar på vattnets betydelse som kommunikationsled vid tiden i fråga då vägarna på land snarast kunde betecknas som ridstigar.
Olof Michelsson hade åtminstone en son Michel Olofsson, f. 5.12.1740, vars hustru blev Karin Skog (1746-1813) från Östersolf. Michel utnämndes till nämndeman. En av Michels söner läste sig till präst men kom inte ifråga för någon högre prästtjänst. Han dog som kaplan i Haukipudas (platsen för Karl Töhlbergs juristverksamhet!). Prästämbetena i Österbotten reglerades av indiginatsrätten som utestängde andra än prästsöner från prästtjänsterna.

Michels dotter Brita Michelsdotter (1766-1836) träffade, när hon vistades i Wasa på 1790-talet, sin tillkommande Fredrik Emanuel Schultz, som kan ha kommit till staden i handelssyfte. Wasatiden innebar för Fredrik Emanuel att han fick sin behörighet som konstsnickare bekräftad och blev inskriven i hantverkarskrået i staden som ”Mästaren i det lofliga Embetet i Wasa”. Två döttrar såg dagen i Wasa, innan paret definitivt slog sig ned på en del av Skinnars i Solf.

  Michel Perssons övriga barn

3. Sara Michelsdotter (1711-17??). Åter ett giftermål med en rikssvensk! Dottern Sara blev krögarhustru i Wasa. Mannen, magister Petter Grundberg, var inflyttad från Grundsunda, en ort som låg på Höga kusten tvärs över vattnet. Mannen idkade krogverksamhet i Wasa. Sara har ättlingar i Finland. Till dem hör f.d. landskapsbibliotekarien i Satakunda, Greta Grundberg. Den huvudsakliga släkten finns i Sverige.

4. Erich Michelsson 1713-17??, f. i Västerhus, Billa, blev gift i hembyn Tölby på Borgar hemman. Uppgifter om honom saknas helt.

5. Jonas Michelsson (1719-1763) emigrerade till Stockholm, Katarina församling, där han etablerade sig som silkesbands- och tröjfabrikör. Han kallade sig Töllberg, var tre gånger gift. Huruvida hans son Jonas Niklas i dag har ättlingar är outrett.

6. Brita Michelsdotter Påfs (c. 1722-17??). Hon har förmodats vara tvillingsyster till Maria. Troligtvis är de födda i Finland. De finns inte noterade varken i Själevad eller i Tölby. Brita blev gift med Josef Josefsson från Östermyra / Seinäjoki. Far: Jaakko Matinpoika Uppa – mor: Kaarina Jaakontytär Korhonen Latva-Nikkola. Paret hade 10 barn och deras ättlingar finns noterade inom Uppa-släkten med huvudort i Seinäjoki. Märk att år 2009 öppnades en restaurang, Uppalan kartano, i Seinäjoki av släktföreningen Uppa. Anu Luukko, en medlem av släktföreningen, driver den. Karaktärshuset / restaurangen har flyttats till nuvarande plats från den ursprungliga tomten.

7. Maria Michelsdotter Påfs (c. 1722-1762) tvilling? Dog endast 40 år gammal i Tölby. Hennes man Johan Johansson, f. 1711 i Runsor, och Maria blev bofasta på ½ Påfsmantalet sedan systern Britas familj tog hand om den andra halvan. Michels svärsöner lyckades omvandla Påfs krono- till skattehemman, detta med svärfars goda minne. Marias son Jonas Johansson (1750-1791) blev nämndeman. Han var gift med Greta Henriksdotter. Jonas fortsatte som bonde på ½ Påfs. En yngre bror Mikael Johansson anmälde sig som ”fri voluntär” för krigstjänst och kallade sig Töhlberg. Han avancerade till fänrik inom Närpes kompani. Gift 1) Greta Lena Hobin 2) Ana Rönnholm. Han har ättlingar än i dag.

Jonas Jonasson Påfs (1778-??) hade följande uppdrag: lagman, nämndeman, sexman. Han var den tredje självständiga bonden på ½ Påfs. Han gifte sig med en Tölbyflicka, Stina Simonsdotter Svarfvar (1775-1808), fyra barn. Den äldsta dottern Ulrika gifte sig med sin småkusin (Påfs, Britas barnbarn) medan mellandottern Maria Sophia (1815-1904), gift med Carl Remahl från Rimal, övertog hemmansdelen efter Jonas Jonasson. (Skribenten är barnbarns barnbarn till Maria Sophia och Carl Påfs.)

Någon uttömmande beskrivning av Brita Michelsdotter Schultz’ bakgrund gör inte ovan skrivna rader anspråk på att vara. Redogörelsen pekar i stället på stora brister. Förhoppningsvis finner någon som vet mera för gott att haka på. Ingenting väsentligt har kommit fram om själva personen Brita och hennes familjs liv och leverne i Solf. Ett visst intresse för intellektuella sysselsättningar kan tänkas ha funnits. Britas bror studerade till präst. Däremot visade Fredrik Emanuels verksamhet i Solf på konstnärligt och handslögt kunnande såväl som på intresse för ekonomisk företagsamhet och på initiativförmåga. Huruvida Brita hade kapacitet inom samma områden är inte känt.

Skribent: Greta Ahlskog, Vasa, Finland Publicerad i Vasa släkt- och bygdeforskare rf:s medlemsblad ”Bottniska Anor” nr 6/2010, oktober

Viktiga källor:

Geber Birger: Släktutredning Schultz i Solf. Maskinskriven. Finns i Lyan / Vasa släkt- och bygdeforskare rf:s arkiv, Klemetsögatan 11 A 26, Vasa. Ehrström Peter: Töhlberg kämpade för Vasas frihandel. Fick gata uppkallad efter sig i Gamla Vasa. Vasabladet 22.7.2001. Hedman Karl: Släkten Bladh. Arkiv för svenska Österbotten. 1: Häfte 3-4 s. 279-293. Helenelund Edvard: Befryndade bondesläkter i Österbotten. Schultz, Snåre-Remahl och Smeds med förgreningar. Vasa 1973. Lundell Svante: Förbindelserna mellan Öster- och Västerbotten i genealogisk belysning. Genos 1959:4. Luukko Armas: Vasa stads historia. 2: 1755-1808. Vasa 1981. Åkerblom K.V.: Släktforskning: Påvs-släkten i Tölby. Vasabladet 19.4.1924.