Carl Adolf Theodor Björkman

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18293

Landshövding i Gävleborg

Carl Adolf Theodor Björkman Född:1831-02-22 – Stockholms stad, Stockholms län

Död:1908-08-13 – Stockholms stad, Stockholms län 

Landshövding, Skogsstyrelsedirektör

Band 04 (1924), sida 597. Meriter

2. Carl Adolf Theodor Björkman, broder till majoren Alf Björkman, f. 22 febr. 1831 i Stockholm, d 13 aug. 1908 därstädes. Elev vid nya elementarskolan i Stockholm ht. 1839; student i Uppsala 12 febr. 1848; elev vid skogsinstitutet 11 mars s. å.—4 juni 1850; företog skogs vetenskapliga studieresor, delvis med statsunderstöd, till Tyskland, Schweiz, Frankrike och Danmark 1857, till Wien 1873 och till Preussen och Sachsen 1875. Vik. lärare vid skogsinstitutet läsåren 1850—61 och 1851—52 enligt upprepade förordnanden; e. överjägare i Stockholms län 11 okt. 1850; överjägare därstädes 14 nov. 1851; erhöll uppdrag 19 juli 1852 att efter verkställd besiktning såsom bidrag till Sveriges skogsstatistik avgiva berättelse om skogarnas tillstånd i Norrbottens län; ånyo vik. lärare vid skogsinstitutet 21 sept. 1853—31 maj 1855; jägmästare i Västmanlands län 14 nov. 1854; lärare vid skogsinstitutet 5 dec. 1856; transporterad till jägmästare i Stockholms län 16 dec. s. å.; skogsvetenskapligt biträde hos skogsstyrelsen 28 juni—9 sept. 1860; styrelseledamot i Svenska trädgårdsföreningen 25 sept. 1862 (v. ordförande 1869—75); föredragande i Lantbruksakademiens skogs- och trädgårdsavdelning 1863—83; ledamot av Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1863—83 och i direktionen för Stockholms läns sparbank 1864—83; tf. sekreterare i skogsstyrelsen 23 sept. 1864; sekreterare därstädes 10 dec. 1869; delegerad för skogsstatistik vid den internationella statistiska kongressens permanenta kommittés sammanträden i Stockholm 1874; tf. generaldirektör och chef för skogsstyrelsen 21 maj 1875—31 dec. 1882; ledamot av allmänna kartverkskommissionen 1880—83; landshövding i Gävleborgs län 23 apr. 1883; ordförande i hushållningssällskapet i samma län s. å., i direktionen för statens läroanstalt för dövstumma i Bollnäs 1884, i styrelsen för länets frökontrollanstalt 1887, i styrelsen för länets folkhögskola .s. å. och i styrelsen för länets lantbruksskola 1888; inspektor för Gävle h. allmänna läroverk 1888—92; ordförande i Gävleborgs läns skytteförbund 1888—99; ordförande i styrelsen för Dala—Hälsinglands järnvägs-a.-b. 1895; erhöll avsked 20 okt. 1899. LLA 1857; RVO 1863; ledamot av Karl XV:s jaktklubb 1868; erhöll Svenska trädgårdsföreningens silvermedalj 1870; RNO 1873; ledamot av Patriotiska sällskapet 1874; KVOlkl 1879; ledamot av Pro patria 1880; hedersledamot av kejserliga finska hushållningssällskapet 1882; KNOlkl 1885; HedLLA 1889; RCXIII:sO 1893; KmstkNO 1894; hedersledamot av Gävleborgs läns hushållningssällskap 1899; erhöll år 1900 Gävleborgs läns skytteförbunds guldmedalj och samma läns hushållningssällskaps guldmedalj; hedersledamot av Föreningen för skogsvård (sedermera Svenska skogsvårdsföreningen) 1904; innehade dessutom norsk orden.

Gift 31 okt. 1864 med Julia (Julie) Birgitta Fredrika Sandströmer, f. 16 juli 1847, dotter till statsrådet Anders Petter Sandströmer.

Biografi

B. var en skicklig skogsman och ämbetsman. Som lärare vid skogsinstitutet var han exemplarisk och nitisk. I början av sin lärartid hade han ett stort antal ämnen att sköta, och det fordrades därför stor arbetsförmåga och stort intresse för att fylla alla de krav, som ställdes på honom. Under senare åren av sin lärarverksamhet fick han mera odelat ägna sig åt skogsskötsel och skogsindelning. Någon lämplig lärobok i skogsskötsel för institutet fanns ej då, utan B. föreläste med ledning av tyska källor och egna erfarenheter från en studieresa i Mellaneuropa år 1857. Först sedan han lämnat sitt lärarkall, fullbordade han sin »Handbok i skogsskötsel», ett för sin tid framstående arbete, som under tvenne decennier blev huvudläroboken vid skogsinstitutet. Trakthyggesbruket var, för den tidens skogsmän det allena saliggörandet. Även B. var en hängiven beundrare därav och försummade ej att vid undervisningen framhålla dess företräden framför blädningen. — Under sin lärarverksamhet påverkade B. elevernas vandel, och de sågo bland sina lärare främst upp till honom. Stor musikvän, befordrade han bildandet av en dubbelkvartett samt en kvartett av jägarhorn och andra mässingsinstrument bland eleverna.

Som skogsvetenskapligt biträde hos chefen för skogsstyrelsen samt som sekreterare i detta ämbetsverk fick B. många maktpåliggande uppdrag. Sålunda utarbetade han 1867 års skogsindelningscirkulär samt fick flera år utföra skogsstyrelsens chef åliggande inspektionsresor. Bland de frågor, som under hans egen chefstid särskilt stodo på dagordningen, var den måhända viktigaste att få en överblick över statsskogarnas virkesförråd, så att de tryggades mot befarad överavverkning. För den då fåtaliga skogspersonalen förelåg här ett jättearbete, som man sökte lösa genom upprättandet av s. k. interimsskogshushållningsplaner. Särskilt, uppgjordes sådana för boställen och utarrenderade domäner. Dessa planer väckte ofta missnöje genom blotta tillkomsten: av vissa band och kravet på ordning och reda, där tillförene full frihet varit rådande. I övrigt införde B. en ny uppställning av den officiella skogsstatistiken, bidrog till en högst betydlig utvidgning av kronoskogarna samt sörjde för förstärkning av skogspersonalen, i den mån anslag härtill kunde erhållas; statsmakterna voro dock i stort sett njugga mot skogsadministrationen under hans chefstid. Även som chef påtog sig B. personligen den största arbetsbördan i verket och avfattade särskilt själv alla viktigare utlåtanden. Som närmaste man hade han visserligen en synnerligen rutinerad sekreterare, E. G. Sundberg, vilken var ett fullkomligt lexikon i alla administrativa frågor. Men denne hade ej själv utövat skogsyrket, och B. måste därför i rena skogsfrågor lita blott till sitt eget omdöme. Det sades också, att han ej sällan kände sig osäker i sin tjänsteutövning, vartill jämväl torde ha bidragit, att han endast var tf. chef. Skogsstyrelsens verksamhet blev under sådana förhållanden utsatt för en hel del kritik, såväl i riksdagen, där man önskade större avkastning av skogarna, och i vissa ämbetsmannakretsar som även inom skogsstaten, och när icke ens skogsmännen mera allmänt höllo på sin chef, blev hans ställning allt osäkrare. Då det år 1882 beslöts att anförtro vården av statens skogar och jordbruksdomäner åt ett enda ämbetsverk, domänstyrelsen, i vilken skogsstyrelsen skulle uppgå, hoppades B. emellertid helt säkert på att få bliva det nya verkets förste chef, och det berättas t. o. m., att det för honom var en fullständig överraskning, att befattningen i stället anförtroddes åt en riksdagsman och jordbrukare. Sedan B. väl lämnat ledningen av landets skogs väsende, började man dock snart sakna den skicklige ämbetsmannen, som hade både initiativkraft och framtidsblick. När han ratades, förlorade också den högre skogsadministrationen den tidens obestritt kunnigaste skogsman.

Även om den tid, B. var chef för skogsstyrelsen, var den viktigaste och mest krävande i hans liv, fick han som landshövding i Gävleborgs län allt framgent på mångahanda sätt verka för det allmänna. Han arbetade för anläggning av järnvägar, landsvägar och flottleder samt för åstadkommande av provinskartor. Han var också djupt intresserad av undervisningsväsendets utveckling i sitt län. Själv utövare av släkt- och fornforskning, återupplivade han år 1889 Gästriklands fornminnesförening, vars verksamhet sedan tjugu år tillbaka legat nere, och igångsatte utgivandet av dess »Meddelanden», för vilka han författat ett flertal uppsatser. — B. var en blond, lång och ståtlig man. Hans förbindliga sätt, som vittnade om framstående chefsegenskaper, tillvann honom många sympatier. Under den ganska allvarliga och stränga ytan bar han ett varmt och känsligt sinne. Hans arbetsförmåga var otrolig, och arbetslampan brann hos honom långt in på nätterna. Hans hem var känt för stor gästfrihet, och på Gävle slott höll han stora mottagningar; minnet av festerna där på nyårsdagen, då länets invånare infunno sig objudna, lever ännu. Sedan B. efter uppnådd pensionsålder nedflyttat till Stockholm, ägnade han sitt intresse åt skogslitteraturen och följde med uppmärksamhet de nya rörelserna inom skogsmannakretsarna. År 1904 fungerade han som v. ordförande vid Föreningens för skogsvård möte och sågs också senare flera gånger med intresse följa förhandlingarna vid de stora skogsmötena.

Författare

Gunnar Schotte.

hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18298

Förnamn Carl Adolf Theodor Carl Adolf Carl Efternamn Björkman Efternamn vid födelse Björkman Födelsedatum 22 februari 1831 1831 Dödsdatum 13 augusti 1908 1908 Yrke Landshövding, landshövding Gävleborgs län, gift 1864 landshövding Gävleborgs län, gift 1864 Landshövding

Förnamn Carl Adolf Theodor Efternamn Björkman Efternamn vid födelse Björkman Födelsedatum 1831 22 februari 1831 Dödsdatum 1908 13 augusti 1908

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18293

Landshövding i Gävleborg

Carl Adolf Theodor Björkman Född:1831-02-22 – Stockholms stad, Stockholms län

Död:1908-08-13 – Stockholms stad, Stockholms län 

Landshövding, Skogsstyrelsedirektör

Band 04 (1924), sida 597. Meriter

2. Carl Adolf Theodor Björkman, broder till majoren Alf Björkman, f. 22 febr. 1831 i Stockholm, d 13 aug. 1908 därstädes. Elev vid nya elementarskolan i Stockholm ht. 1839; student i Uppsala 12 febr. 1848; elev vid skogsinstitutet 11 mars s. å.—4 juni 1850; företog skogs vetenskapliga studieresor, delvis med statsunderstöd, till Tyskland, Schweiz, Frankrike och Danmark 1857, till Wien 1873 och till Preussen och Sachsen 1875. Vik. lärare vid skogsinstitutet läsåren 1850—61 och 1851—52 enligt upprepade förordnanden; e. överjägare i Stockholms län 11 okt. 1850; överjägare därstädes 14 nov. 1851; erhöll uppdrag 19 juli 1852 att efter verkställd besiktning såsom bidrag till Sveriges skogsstatistik avgiva berättelse om skogarnas tillstånd i Norrbottens län; ånyo vik. lärare vid skogsinstitutet 21 sept. 1853—31 maj 1855; jägmästare i Västmanlands län 14 nov. 1854; lärare vid skogsinstitutet 5 dec. 1856; transporterad till jägmästare i Stockholms län 16 dec. s. å.; skogsvetenskapligt biträde hos skogsstyrelsen 28 juni—9 sept. 1860; styrelseledamot i Svenska trädgårdsföreningen 25 sept. 1862 (v. ordförande 1869—75); föredragande i Lantbruksakademiens skogs- och trädgårdsavdelning 1863—83; ledamot av Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1863—83 och i direktionen för Stockholms läns sparbank 1864—83; tf. sekreterare i skogsstyrelsen 23 sept. 1864; sekreterare därstädes 10 dec. 1869; delegerad för skogsstatistik vid den internationella statistiska kongressens permanenta kommittés sammanträden i Stockholm 1874; tf. generaldirektör och chef för skogsstyrelsen 21 maj 1875—31 dec. 1882; ledamot av allmänna kartverkskommissionen 1880—83; landshövding i Gävleborgs län 23 apr. 1883; ordförande i hushållningssällskapet i samma län s. å., i direktionen för statens läroanstalt för dövstumma i Bollnäs 1884, i styrelsen för länets frökontrollanstalt 1887, i styrelsen för länets folkhögskola .s. å. och i styrelsen för länets lantbruksskola 1888; inspektor för Gävle h. allmänna läroverk 1888—92; ordförande i Gävleborgs läns skytteförbund 1888—99; ordförande i styrelsen för Dala—Hälsinglands järnvägs-a.-b. 1895; erhöll avsked 20 okt. 1899. LLA 1857; RVO 1863; ledamot av Karl XV:s jaktklubb 1868; erhöll Svenska trädgårdsföreningens silvermedalj 1870; RNO 1873; ledamot av Patriotiska sällskapet 1874; KVOlkl 1879; ledamot av Pro patria 1880; hedersledamot av kejserliga finska hushållningssällskapet 1882; KNOlkl 1885; HedLLA 1889; RCXIII:sO 1893; KmstkNO 1894; hedersledamot av Gävleborgs läns hushållningssällskap 1899; erhöll år 1900 Gävleborgs läns skytteförbunds guldmedalj och samma läns hushållningssällskaps guldmedalj; hedersledamot av Föreningen för skogsvård (sedermera Svenska skogsvårdsföreningen) 1904; innehade dessutom norsk orden.

Gift 31 okt. 1864 med Julia (Julie) Birgitta Fredrika Sandströmer, f. 16 juli 1847, dotter till statsrådet Anders Petter Sandströmer.

Biografi

B. var en skicklig skogsman och ämbetsman. Som lärare vid skogsinstitutet var han exemplarisk och nitisk. I början av sin lärartid hade han ett stort antal ämnen att sköta, och det fordrades därför stor arbetsförmåga och stort intresse för att fylla alla de krav, som ställdes på honom. Under senare åren av sin lärarverksamhet fick han mera odelat ägna sig åt skogsskötsel och skogsindelning. Någon lämplig lärobok i skogsskötsel för institutet fanns ej då, utan B. föreläste med ledning av tyska källor och egna erfarenheter från en studieresa i Mellaneuropa år 1857. Först sedan han lämnat sitt lärarkall, fullbordade han sin »Handbok i skogsskötsel», ett för sin tid framstående arbete, som under tvenne decennier blev huvudläroboken vid skogsinstitutet. Trakthyggesbruket var, för den tidens skogsmän det allena saliggörandet. Även B. var en hängiven beundrare därav och försummade ej att vid undervisningen framhålla dess företräden framför blädningen. — Under sin lärarverksamhet påverkade B. elevernas vandel, och de sågo bland sina lärare främst upp till honom. Stor musikvän, befordrade han bildandet av en dubbelkvartett samt en kvartett av jägarhorn och andra mässingsinstrument bland eleverna.

Som skogsvetenskapligt biträde hos chefen för skogsstyrelsen samt som sekreterare i detta ämbetsverk fick B. många maktpåliggande uppdrag. Sålunda utarbetade han 1867 års skogsindelningscirkulär samt fick flera år utföra skogsstyrelsens chef åliggande inspektionsresor. Bland de frågor, som under hans egen chefstid särskilt stodo på dagordningen, var den måhända viktigaste att få en överblick över statsskogarnas virkesförråd, så att de tryggades mot befarad överavverkning. För den då fåtaliga skogspersonalen förelåg här ett jättearbete, som man sökte lösa genom upprättandet av s. k. interimsskogshushållningsplaner. Särskilt, uppgjordes sådana för boställen och utarrenderade domäner. Dessa planer väckte ofta missnöje genom blotta tillkomsten: av vissa band och kravet på ordning och reda, där tillförene full frihet varit rådande. I övrigt införde B. en ny uppställning av den officiella skogsstatistiken, bidrog till en högst betydlig utvidgning av kronoskogarna samt sörjde för förstärkning av skogspersonalen, i den mån anslag härtill kunde erhållas; statsmakterna voro dock i stort sett njugga mot skogsadministrationen under hans chefstid. Även som chef påtog sig B. personligen den största arbetsbördan i verket och avfattade särskilt själv alla viktigare utlåtanden. Som närmaste man hade han visserligen en synnerligen rutinerad sekreterare, E. G. Sundberg, vilken var ett fullkomligt lexikon i alla administrativa frågor. Men denne hade ej själv utövat skogsyrket, och B. måste därför i rena skogsfrågor lita blott till sitt eget omdöme. Det sades också, att han ej sällan kände sig osäker i sin tjänsteutövning, vartill jämväl torde ha bidragit, att han endast var tf. chef. Skogsstyrelsens verksamhet blev under sådana förhållanden utsatt för en hel del kritik, såväl i riksdagen, där man önskade större avkastning av skogarna, och i vissa ämbetsmannakretsar som även inom skogsstaten, och när icke ens skogsmännen mera allmänt höllo på sin chef, blev hans ställning allt osäkrare. Då det år 1882 beslöts att anförtro vården av statens skogar och jordbruksdomäner åt ett enda ämbetsverk, domänstyrelsen, i vilken skogsstyrelsen skulle uppgå, hoppades B. emellertid helt säkert på att få bliva det nya verkets förste chef, och det berättas t. o. m., att det för honom var en fullständig överraskning, att befattningen i stället anförtroddes åt en riksdagsman och jordbrukare. Sedan B. väl lämnat ledningen av landets skogs väsende, började man dock snart sakna den skicklige ämbetsmannen, som hade både initiativkraft och framtidsblick. När han ratades, förlorade också den högre skogsadministrationen den tidens obestritt kunnigaste skogsman.

Även om den tid, B. var chef för skogsstyrelsen, var den viktigaste och mest krävande i hans liv, fick han som landshövding i Gävleborgs län allt framgent på mångahanda sätt verka för det allmänna. Han arbetade för anläggning av järnvägar, landsvägar och flottleder samt för åstadkommande av provinskartor. Han var också djupt intresserad av undervisningsväsendets utveckling i sitt län. Själv utövare av släkt- och fornforskning, återupplivade han år 1889 Gästriklands fornminnesförening, vars verksamhet sedan tjugu år tillbaka legat nere, och igångsatte utgivandet av dess »Meddelanden», för vilka han författat ett flertal uppsatser. — B. var en blond, lång och ståtlig man. Hans förbindliga sätt, som vittnade om framstående chefsegenskaper, tillvann honom många sympatier. Under den ganska allvarliga och stränga ytan bar han ett varmt och känsligt sinne. Hans arbetsförmåga var otrolig, och arbetslampan brann hos honom långt in på nätterna. Hans hem var känt för stor gästfrihet, och på Gävle slott höll han stora mottagningar; minnet av festerna där på nyårsdagen, då länets invånare infunno sig objudna, lever ännu. Sedan B. efter uppnådd pensionsålder nedflyttat till Stockholm, ägnade han sitt intresse åt skogslitteraturen och följde med uppmärksamhet de nya rörelserna inom skogsmannakretsarna. År 1904 fungerade han som v. ordförande vid Föreningens för skogsvård möte och sågs också senare flera gånger med intresse följa förhandlingarna vid de stora skogsmötena.

Författare

Gunnar Schotte.

hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18298