Carl Johan Cronstedt

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=15694

http://www.digitaltmuseum.se/things/oljemlning/S-AM/AM.065918?query...

Carl Cronstedt

Ehuru i själva verket en av fäderneslandet i hög grad förtjänt man, har Cronstedts minne haft det missödet att fläckas av en ryslig misstanke, vilken likväl en grundligare forskning bevisat vara fullkomligt orättvis. En besynnerlig sägen har velat beskylla honom för att vara konung Karl XII:s mördare. Ett ganska otillförlitligt dokument, som endast finnes i avskrift, föreger, att han på sitt yttersta för kyrkoherden Tollstadius skall yppat, att han laddat geväret, varmed konungen blivit skjuten. Men skriften, som åberopar såsom källa en uppsats, vars författande på intet sätt är förenligt med den samvetsgranne biktfadrens tysthetsförbindelse, innehåller även andra misstag, som bevisa att det är understucket.

Då det blivit utrett, att konungen stupat för ett av fiendens skott, i ärligt krig, må Cronstedt åtnjuta sin oskuld och sin ära obefläckade. Hela hans vandel borde dessutom befria honom från anklagelsen för ett så brottsligt anslag, som ett mord på hans egen konung.

Han började, efter slutade förnämligast matematiska studier, sin militäriska bana vid artilleriet, där han genast, såsom belöning för av honom uppfunna geschwinda skott, befordrades till överminör.

Han bevistade slaget vid Narva och följde den segrande konungen till Dniepr, där han blev fången. Därefter lösgiven, återvände han till Sverige, där han befordrades till major och med Magnus Stenbock deltog i kriget mot danskarna. Artilleriet sattes under Cronstedts befäl, och Stenbock tillskriver just Cronstedt till en väsentlig del sina segrar. I slaget vid Helsingborg, där artilleriet fördes över moraser, som skulle skydda fiendens infanteri, gåvo svenska kanonerna på blott femton stegs avstånd en så mördande eld, att danskarnas massor upplöste sig i den oordentligaste flykt.

Då Stenbock övergått till Tyskland, medföljde Cronstedt, som oupphörligt förbättrade sitt redan ärofullt utmärkta vapen. Genom att under slaget använda hästar till anspann för kanonerna, kunde dessa, med en förut oerhörd snabbhet, icke allenast följa fotfolket, utan rycka framför detsamma. I slaget vid Gadebusch visade just Cronstedt fördelen av sina inrättningar, då han, i stället för att endast understödja de övriga truppernas anfall, kunde själv börja angreppet. De genom kanoneldens snabbhet överraskade fienderna, som därefter blevo angripna med salvor av musköterna, på några få stegs avstånd, och den fruktansvärda bajonetten, kastades hastigt överända, så att slaget avgjordes på trenne timmar. Då Stenbock underrättade konung Karl om segern, skrev han, "att han, näst Gud, hade att tacka Cronstedt för äran av denna dag."

Då Stenbock med hela svenska armén måste kapitulera, sände han, för att åt fäderneslandet rädda en sådan man som Cronstedt, denne hem med kapitulationsvillkoren. Ifrån Sverige skickades Cronstedt tillbaka till Tyskland för att där övertaga befälet över artilleriet. Han befann sig i Stralsund, då Karl ditkom från Turkiet. Med stor tapperhet deltog han nu i striderna vid denna stad och på Rügen. Han blev sårad och måste såsom sådan kvarbliva i staden, där han, vid dess kapitulation, blev fången. Men ehuru strängt bevakad, lyckades han, medförande åtskilliga andra officerare, att undkomma till Holland, därifrån han sjövägen begav sig till Göteborg. Nu utnämnde konungen honom till befälhavare för hela artilleriet. Han fortfor att förbättra det.

I stället för att framföra det på vagnar och avlasta det, där det behövde nyttjas, hade han uppfunnit lavetten, som gjorde vapnet genast användbart; men han begagnade nu även den ryktbara mekanikern Polhems uppfinning av en riktskruv, i stället för de oviga kilar, som förut erfordrat mycket manskap och förorsakat stora svårigheter. Han vidtog dessutom förbättringar vid kanoners och mörsares gjutning, ävensom han uppfann ett eget slags kulor, passande till sjöss.

Konung Karl upphöjde honom i friherrligt stånd och medtog honom på sitt sista fälttåg. Vid Fredrikshall var Cronstedt ärofullt verksam, och man har inga skäl, som bevisa att han skall varit närvarande i löpgraven, då konungen där blev skjuten.

På andra året efter konungens död blev han generallöjtnant av infanteriet. Han åtnjöt så allmän aktning, att rikets ständer uppförde honom på förslag till rådsherre 1738, men han undanbed sig detta ämbete.

Han avgick såsom general-en-chef för svenska krigsmakten till Finland, ehuru han avrått kriget mot Ryssland, men fick, vid dess verkliga utbrott, lämna befälet åt Lewenhaupt. Han återvände för att bliva president i krigskollegium. Han blev en av de förste serafimerriddare, och var även ledamot av vetenskapsakademien.

Han beskrives som liten till växten, men utmärkt av personligt mod, liksom av snille. Carl Cronstedt föddes i Stockholm 1672. Fadren handelsmannen Anders Olderman, modren Anna Gerdes. Då hon i senare gifte förmälde sig med direktören Mårten Gavelius, adlad Cronstedt, upptog denne sina styvsöner under sitt sköldebrev. Avled den 13 december 1750, såsom den siste av Karl XII:s generalpersoner. Gift 1709 med Elisabeth Arnell, med vilken han ägde två söner och tre döttrar.

Den enda, men oförtjänta fläck, som blivit häftad på hans ära, är den mystiska misstankan, att han skulle varit delaktig i sin konungs mord

Notes Carl Cronstedt (1672-1750). Artilleriets nydanare under Karl XII:s tid. avböjde riksrådsposten 1738. Har på mycket lösa grunder emellanåt utpekats som inblandad i skottet vid Fredrikshald 1718. Cronstedt, Carl, krigare. 1706 kapten, 1709 fånge vid Perevolotjna men flydde, 1719 major. Efter Stralsunds kapitulation 22 nov 1715 fånge i Spandau, varifrån han flydde hösten 1716. 1713 överste och 1716 chef för artilleriet i Sverige. 1740 president i krigskollegium. 1718 friherre. Efter slutade studier ingick C. på krigarebanan, där han inom kort gjorde sig så bemärkt, att han blott tjugusju år gammal befordrades till öfverminör vid artilleriet. Följande året artilleriadjutant,deltog han i slaget vid Narva och följde sedan konung Carls härar under större delen af hans fälttåg. Han tillfångatogs vid Pultava, men utväxlades 1710 mot en rysk artillerikapten, hvarefter han såsom major vid artilleriet deltog under Stenbock i slaget vid Helsingborg och bidrog väsentligen till segern genom den förödelse han åstadkom genom sina bomber. Ända från sitt inträde på krigarbanan hade C. ägnat sina studier åt artillerivapnet och sökt att däri införa nya förbättringar. Hans uppfinningar ogillades af hans chef, öfverste Appelman, men försvarades af Stenbock, som slutligen, ehuru med möda, lyckades öfvertyga konungen om fördelarna och att »lille Cronstedt var guld värd». Uppfinningarnas vikt bekräftades vid Damgarten och ännu mer vid Gadebusch, där C. med sitt rörliga artilleri sönderslet fiendens kolonner och afgjorde segern till svenskarnes fördel. Han blef sedermera jämte den öfriga svenska hären tillfångatagen i Tönningen. Men när Stenbock skulle affärda ett ombud från de fångna trupperna för att öfverbringa olycksposten till Sverige, valde han härtill C. för att därigenom rädda den utmärkte krigaren åt fäderneslandet. C. hade 1710 utnämts till öfverstelöjtnant och blef 1713 öfverste. Från Stockholm sändes han ånyo 1714 som artilleribefälhafvare till Tyskland, där han bevistade Stralsunds belägring och den häftiga träffningen vid Rügen, vid hvilket sistnämnda tillfälle han erhöll en blessyr, som kvarhöll honom i Stralsund, där han med den öfriga besättningen blef fången. Återställd till hälsan lyckades han förklädd till bonddräng befria både sig själf och flera af officerarne samt öfver Holland återkomma till Sverige. Han var nu generalmajor och fick 1716 befälet öfver hela artilleriet, som af honom grund omskapades De förut tunga kanonerna gjordes lättare och handterligare genom att anbringas på egna lavetter i stället för de förut otjänliga vagnarna, hvarjämte han högst väsentligt utbildade artilleriets träffsäkerhet och skjuthastighet genom nya uppfinningar. Upphöjd till friherre 1718 och 1720 befordrad till generallöjtnant, uppfördes han 1738 af ständerna på förslag till riksråd, men undanbad sig detta förtroende. Vid brytningen mellan Sverige och Ryssland 1739 öfvergick C. som general-en-chef till Finland, men måste vid krigets utbrott öfverlämna befälet åt Lewenhaupt och insattes i stället 1740 till president i krigskollegium. 1744 valde Vetenskapsakademien C. till sin ledamot och vid svenska ordnarnas instiftelse 1748 pryddes han, liksom sin broder Jakob, med serafimerorden. Död i Stockholm d. 13 dec. 1750,den siste efterlefvande af Carl XII:s generaler. Tjugu år efter hans död kringspreds ett rykte att C. på dödsbädden skulle ha bekänt sig som Carl XII:s mördare, men detta måste betraktas i hög grad apokryfiskt. Geddeholms fideikommiss: Stiftades år 1746 av generalen friherre Carl Olderman Cronstedt, f 1672, d 1750, och har sedan innehafts: 1750-1778 av sonen, generallöjtnanten friherre Jonas Cronstedt, f 1711, d 1778, 1778-1799 av brodern, hovrättsrådet friherre Fredrik Cronstedt, f 1723, d 1799, 1799-1834 av sonen, löjtnanten friherre Carl Fredrik Cronstedt. f 1765, d 1834. 1834-1835 av dottern. Ottiliana Henrietta Cronstedt, f 1802, d 1835, gift Lewenhaupt, 1835-1863 av sonen, underlöjtnanten greve Carl Gustaf Lewenhaupt, f 1825, d 1863, 1863-1873 av fadern, majoren greve Gustaf Lewenhaupt, f 1791. d 1873, 1873-1928 av sonsonen, godsägaren greve Gustaf Erik Lewenhaupt, f 1849, d 1928, 1928-1951 av brorsonen, kammarherren greve Knut Erik Carlsson Lewenhaupt. f 1886, d 1951, och sedan 1951 av sonen, kabinettskammarherren greve Gösta Knutsson Lewenhaupt, f 1912.