Carl Fredrik Pechlin

Carl Fredrik Pechlin hade följande barn.

Carl Fredrik, f 1755-04-30

Johan Adolf, f 1762-07-09

Amalia Fredrika, f 1764-07-27

Carl Vilhelm, f 1767-08-04

Källa: Riddarhusets stamtavlor ( 2002 )

GENERALMAJOREN OCH RIDDAREN AV KUNGL. MAJTS. SVÄRDSORDEN. HÖGVÄLBORNE FRIHERREN HERR CARL FREDRIC PECHLIN.

EN BIOGRAFI FÖRFATTAD AV HEMBYGDSFORSKAREN LEONARD CARLSSON.

Sammanställt av Erik Karlsson

Den bekante ränksmidaren Carl Fredric Pechlin var född i Holstein den 8 aug. 1720. Vid 6 års ålder överflyttade han med föräldrarna till Sverige, men lärde sig aldrig det svenska språket fullständigt, varför han ej kunde tala eller skriva detsamma felfritt. Redan under studieåren i Lund var han en olycksfågel och bråkmakare, som man ej kunde få bukt på. Vid 13 års ålder blev han volontär vid fortifikationen. Då han var 20 år slutade han studierna i Lund och utnämndes då till fänrik. Deltog i finska kriget 1741-43. Vid 23 år blev han löjtnant, vid 26 kapten, vid 29 major, vid 31 överstelöjtnant. Deltog i pommerska kriget mot Preussen, varvid han utmärkte sig för skicklighet och mod vid flera tillfällen.

1761 utnämndes han till överste för Jönköpings regemente. 1770, vid 50 års ålder blev han generalmajor och 1773 tog han avsked från krigstjänsten med pension.

1751 blev Pechlin naturaliserad svensk adelsman och vann därmed inträde på riddarhuset, som huvudman för sin ätt. Nu började för honom den verksamhet, som skulle skänka honom hans största ryktbarhet, men också slutligen förorsaka hans fall. Ty det är som politiker och ränksmidare, som Pechlin blivit mest känd. Han ville upprätthålla frihetstidens statsskick och var skarp motståndare till hovets planer på utökad kungamakt.

I augusti 1761 hade Pechlin med skymfliga och obevisliga tillmälen angripit riksrådet. Pechlins fiender begagnade nu tillfället att söka få honom utesluten från riddarhuset för denna och följande riksdag. Denna fråga blev orsak till mycken tvist och långa debatter och väckte i hela landet den största uppmärksamhet. Den 24 augusti 1761 skred man å riddarhuset till omröstning i frågan, vilken utföll så att Pechlin med 397 mot 396 röster, alltså med en rösts övervikt blev utesluten från denna och följande riksdag. Men då röstövervikten var så ringa och oriktigheter skett vid omröstningen blev beslutet upprivet.

Larmande och hetsiga debatter följde, men Pechlin förlorade allt flera anhängare. I sex veckor pågick striden om honom och sex gånger måste adeln gå till votering i frågan. Slutligen den 2 oktober blev frågan definitivt avgjord. Pechlin uteslöts med 349 mot 411 röster. Det dröjde nu till 1769 innan han åter öppet fick uppträda vid riksdagarna.

Vid Gustaf III:s statsvälvning i augusti 1772 flydde Pechlin från Stockholm, färdades förklädd genom Södermanland och Östergötland. Han tänkte nu höja inbördeskrigets fana och för detta ändamål samlade han de tre smålandsregementena under sitt befäl. När han kom till Jönköping blev han arresterad och under stark bevakning förd till Gripsholm. Han ställdes nu inför krigsrätt för upprorsförsök.

Gustaf III hade önskat att genom en dödsdom göra sig kvitt den farlige konspiratören, men den nya regeringsformen och kungens egen naturliga mildhet tillät ej detta. Pechlin hade varit mycket försiktig. Under sin färd till Jönköping hade han på Hagelsrum låtit uppbränna en mängd komprometterande papper.

Han kunde ej tillvitas annat än en väl långt driven trohet mot den förra regeringen.

Dagar före statsvälvningen hade han av rådet fått överbefälet över de tre Smålandsregementena och denna order hade konungen undertecknat den 18 augusti, dagen före statsvälvningen. Pechlin kunde alltså ej fällas, men förmåddes att till konungen ingiva en underdånig böneskrift, däri han tillstod att konungen haft anledning att av politiska skäl arrestera honom. Sedan han avlagt trohetsed på den nya författningen, blev han benådad och rättegången nedlagd. Den 12 januari 1773 sattes han på fri fot efter 5 månaders fångenskap. Vid riksdagen 1789 då Gustaf III med de ofrälse ståndens hjälp olagligt genomdrev den s.k förenings- och säkerhetsakten hölls Pechlin i arrest å egna rum från den 20 februari till påskdagen.

Vid frihetstiden slut torde Pechlin varit Smålands störste jorddrott och bruksägare. Han inköpte 1755 herrgården Ålhult där han 1757 anlade ett järnbruk. Dessutom ägde han masugnar, ”knip- och spikhammare vid Pauliström, Hagelsrum och Wrånganäs, sätesgården Fluxerum i Karltorps socken och Sjundekvill (nu Storebro). Han ägde nära hälften av Södra Vi och Djursdala socknar. Slutligen omfattade detta egendomskomplex mer än 50 hemman och 5 järnbruk. Såsom godsherre och bruksägare var han en föregångsman. Han vidtog åtgärder för jordbruksnäringens och bruksrörelsens utveckling och förbättring. En driftig företagare med många och goda idéer och uppslag. Vid Ålhult lät han bygga en ny ladugård av tegel 104 alnar lång, på övre våningens loge tröskades säden med maskin löpande på 18 hjul av järn. Han hade även anlagt ett tegelbruk varav ruinen ännu synes. Från sjön Örn till Stångån lät han gräva det 2 km långa s.k dalkarlsdiket eller Pechlins grav.

Godsherren Pechlin beskrivs såsom en ”bondeplågare” och despot av värsta slag mot sina underhavande. 1775 blev han utsatt för ett mordförsök. Tre av hans underlydande bönder hade i mordisk avsikt nattetid smugit sig fram till huvudbyggnaden på Ålhult och en av dem avlossade geonom fönstret ett skott mot den vid skrivbordet i det upplysta arbetsrummet, sittande generalen, som träffade honom i armen, men vilket ej ådrog honom något framtida men.

Men Pechlin kunde också vara vän med bönderna. Härom berättar Grimberg: ”Annars uppträdde han som allmogens beskyddare mot kronans ämbetsmän. Då han var så rörande välvillig och gemen så. Han beklagade de stackars bönderna, höll sammanträden med dem och hjälpte dem att stämma en länsman, som gjort sig innerligt hatad, vilket i och för sig var en god gärning, eftersom länsmannen var en stor lymmel han också. En sådan där, som först lockat bönderna till lönnbränning och insövt dem i säkerhet för att sedan plötsligt falla över dem med beslag. För den bålde generalen var länsmannens skurkaktiga uppträdande dock i grund och botten välkommet, ty det gav honom ett ypperligt agitationsämne. Han uppträdde inför rätten i Skillingarum i full generalsuniform omgiven av en stor hop bönder och avgev ett vidlyftigt anförande, i vilket han utmålade kronobetjäntens självsvåld och allmogens lidande i brännvinssaken, därvid ej att förglömma att förgylla upp sin egen nit för de förtrycktas bästa. Det var något som slog an på den församlade tingsmenigheten, må man tro. Det lät nu så hotfullt från denna landsända, att konungen beslöt sig för att själv göra ett besök där på sommaren 1781.

När han kom till Skillingarums tingställe i länets nordligaste del, var allmogen från de kringliggande tre häraderna församlade och anropade sin konungs nåd. Brännvinsböterna för dessa härader uppgingo nu till 80 000 daler silvermynt och om inte straffet mildrades, måste bönderna mangrant gå från sina gårdar. Gustaf III tilltalade folket allvarligt men tillika och lovade, att böterna skulle få avpassas efter vars och ens förmögenhet och fördelas på 6 år. Det behövdes ej mer för att vända missnöjet i tacksamhet och slå Pechlin ur brädet. Denne som jämväl infunnit sig vid konungens möte med bönderna, måste återvända till Ålhult med oförättat ärende och följd av allmogens hånande tillrop och glåpord.

Det är troligt att Pechlin var den ledande själen i den sammansvärjning som bildades 1792 för att undanröja Gustaf III, men han hade varit försiktig och igensopat alla spår så att inga bevis funnos. Några dagar efter kungamordet, eller den 22 mars blev Pechlin anhållen i sitt hem och arresterad. Han uttryckte härvid sin förvåning över att ingen revolution kunde ske i Sverige utan att han skulle arresteras och frågade Klingspor, som arresterade honom, huru det var möjligt att regeringen kunde misstänka en 72 år gammal man för mord. Han trodde knappast att en ”hundturk eller barbar” kunde göra det. Han förnekade all delaktighet i vad som skett. Mot sitt nekande kunde han ej fällas. Den 15 augusti 1792 föll regeringens utslag i målet mot honom. I avvaktan på bekännelse skulle han insättas i Varbergs fästning där han dog den 29 maj 1796. Han begravdes å Varbergs kyrkogård den 6 juni samma år. Han var ej fullt 76 år gammal.

Pechlin tycks ha varit särdeles frikostig mot kommuner och allmänna inrättningar. Rika förärningar tilldelades Södra Vi kyrka, som huvudsakligen på Pechlins föranstaltande nybyggdes 1755. Ytterväggarna uppfördes på 40 dagar (28 april-19 juni) och på 5 månader var kyrkan färdig. Pechlin skänkte 1 000 daler silvermynt till ordelverket samt 2 ljuskronor, vilka hänga främst i koret med följande prunkande inskrifter: ”Uppmuntrad av kyrkoherden Herr Magister Johan Arndt Grapes ömma bemödande för denna kyrkans byggnad och prydnad, prydes hon äfven af oss med twenne Cronor, som äro gjorde af Messingsslagaren Mester Henrick Witte åhr 1762. Åhlhults sätesgård den 13 december 1762. Carl Friedrich Pechlin friherre och överste för Jönköpings regemente till fot samt riddare af Kongl. Swerdsorden dess hustru Anna Christina Von Plomgren.” Till altartavlan, som föreställer ”Kristi nedtagande från korset” skänkte han 300 daler, men då strålar också ovanför densamma det Pechlinska sköldemärket i två upplagor inom dekornament.

Pechlin blev den allt bestämmande i socknens ärenden, men kom aldrig personligen tillstädes vid sockenstämmorna. Vanligen skickade han sin kamrerare Stenius att för stämman kungöra sin vilja. En gång vid ett kloockareval skickade han en dräng, som utan fullmakt fick rösta för honom. Efter 1780 synes en tid framåt, nästan alla frågor före avgörandet ha hänskjutits till Pechlin för yttrande. Det heter i protokoll, ”att alla närvarande likasom med en mun förklarade, att vad Generalen komme att nådigt yttra, därmed voro de nöjda att åtlyda och honom efterfölja”. I kontraktet 1786 med orgelbyggaren Pehr Schiörlin om den nya kyrkorgeln i Södra Vi heter det: ”Kommandes dock detta contrakt at i alla föreskrivne delar icke förr tilläggas en fullkomlig ymsesidig förbindande kraft och värkan än det med General Majorens och Riddarens af Kongliga Maijts Svärds Orden Högvälborne Friherren Herr Carl Fredric Pechlins dertil lämnade höggunstiga bifall samt undertecknade höga Namn försedt varder.” Pechlins anseende var så stort att han ännu från fängelset genom sin son dikterade besluten vid en sockenstämma, då det gällde att avlysa sidentyg och granna kläder samt ståtligare gästabud bland allmogen.

Pechlin var liten till växten, undersätsig och starkt byggd med breda axlar, vid mogen ålder något fetlagd. Det låg något av brutal och beslutsam kraft över hela den lilla klumpiga, märgfulla gestalten med den ur ansiktet framskjutande näsan. Under tjocka och buskiga ögonbryn blickade ett par gråa, kalla ögon, som läto det sällsamma och olycksdigra i detta bleka ansikte framträda. Han var ända in i hjärteroten kall, hård och gentemot andra ofördragsam. Rikt begåvad, rastlöst verksam, energisk, djärv och hänsynslös samt utrustad med en förslagenhet utan måtta var han en lika värdefull vän som farlig motståndare. I snille, kraftig beslutsamhet och statsmannabegåvning synes han ha varit de flesta av sina samtida vida överlägsen och ett högt utvecklat skarpsinne var måhända hans mest kännetecknande egenskap.

Crusenstolpe säger i sin bok ”Morianen” om Pechlin: Kall som Axel Oxenstierna, listig som Erik Tegel, beräknande som Adler Salvius, tilltagsen som Jöran Pehrsson, sluten och outforsklig som Arvid Horn, oåtkomlig som Lindschöld och Piper, hjärtlös som Görtz.” I tankens och tungans skärpa överträffade han de flesta av sina medtävlare på riksdagsdebatternas stridsfält. Hans personliga uppträdande präglades av ett hotfullt, man skulle kunna säga bluffartat sätt att giva sina åsikter tillkänna. Han var mästare i ränksmideriets konst.

Ingen torde ha varit mera danad än han för intrigens hemliga spel och Machiavelli har väl aldrig inom Sveriges gränser ägt en trognare lärjunge. Med en illfundighet utan gräns kunde han efter behov maskera sig med enfald, likgiltighet, eller okunnighet. Ränksmideriet blev för honom den luft, utan vilken han icke kunde andas. Han saknade moralisk storhet och upphöjt sinnelag. I tankar, i ord, i handlingar vädjade han allenast till förståndet och man kan säga att hela hans personlighet uteslutande var en hjärna, nästan i fullkomlig avsaknad av mänskliga känslor. En stor begåvning var hos honom förenad med svåra moraliska lyten.

Vill man se rötan inom tidens politiska liv personifierad, så är det i Carl Fredric Pechlin, människovännen och bondeplågaren, frihetskämpen och mutkolven, den ädle hjälten och den gamle inpiskade räven. Adelbeth säger träffande, följande om honom: ”Han hade varit en orolig man med snille, mod och fermenté, dem han nästan aldrig i god sak använt”.

Om Pechlin finns många historier, mer eller mindre trovärdiga. Ett par av dem återges här:

Över själva Ålhults gårdsplan gick en större sockenväg, som var mycket behövlig för många bönder, som skulle färdas till kvarnen om de ej skulle göra en mycket lång omväg. Men i alla fall förbjöd han dem att färdas där förbi. Långe Jon i Flaka beslöt emellertid att trotsa förbudet. Han lade en halvtunnesäck på hästen och klövjade iväg. Kommen nära Ålhult flyttade Jon säcken från hästens länd till sin axel och red så framåt. Pechlin var ute och ropade honom genast an: ”Varför har du lagt säcken just på dej”? ”Jo, sir nådi generalen, hästen är gammal och skrabbier å därför vill ja spare honom!” ”Förty, du är en stolle! Rid så mycket du vill över gården.” Efter det mötet kom Jon Håhsen att stå väl hos generalen.

Bönderna som körde kol till järnbruket hade svårt att få betalning, ty de voro rädda för de vilda hundarna på gården. En dag voro flera kolbönder framkomna att få betalning, men ingen tordes. Till slut var det en som blev djärv, fattade en järnstång, gick framåt och ropade till Pechlin som leende åsåg deras rädsla: ”Ers nåd, kom ned, eller slår jag ihjäl hunna!” ”Förty, din lymmel, vad säger du?” ”Jo, ja låter inte hunna äta opp en, om di så är generalens.” ”Förty, förty här har du en blank riksdaler, ty dy har härdhjärta i kroppen. Jag har i all dar haft ont av att jag varit för härdaktig. Du skall istället ha gott av det.” Och både han och de andra fingo sin betalning.

Den Pechlinska domänen, som var ett verkligt litet furstendöme i omfång och rikedom hade börjat sönderfalla redan 1786 då Storebro bruk frånsåldes till köpmannen Lars Hultman i Västervik.

1795 sålde Pechlin Ålhult med underlydande hemman till sonen major Johan Adolf Pechlin för 24 000 riksdaler Banco Specie. Johan Adolf Pechlin var ej lik sin far. Han hade ärvt något av sin mors lätta temperament. Gården skötte han med omsorg och deltog livligt i ortens och socknens angelägenheter, varvid han tillvann sig allmänt förtroende. Han blandade sig ej i de politiska striderna.

1805 sålde han Ålhult och flyttade till Stockholm där han dog ogift 1834.