Christian Fredrik Wilhelm Willerding

Preussisk konsul i Göteborg.

Leopold Schmidt som köpte Särö 1847 skrev 1851 ett av sina första arrendekontrakt med Friedrich Willerding (1781‐1869) som var preussisk konsul i Göteborg. Det var säkert ingen slump; båda var födda i Tyskland,  hade invandrat till Sverige och där bildat familj. Willerding arrenderade en nybyggd sommarvilla på 10 år för som han kallade Friedrichshof ‐ namnet ändrades senare till Lindenhof (513).   Hans dotter Eleonore Willerding (1821‐1900) gifte sig 1843 med sin kusin James J:son Dickson. De övertog arrendekontraktet för Friedrichshof 1853 och förlängde det till 1885. Friedrich Willerding hyrde i stället lägenhet i Paviljong 1 (498) fram till 1861.   Eleonores bror Edwin (1819‐94) bodde också på Särö 1853‐70 men oklart var. Hans dotter Eliza (1852‐1935) var gift med Sten Helling Sr (1839‐1921) och hyrde Kullen (18) 1872‐78 och Munkekullen (12) 1879‐85. De övertog Ängsäter (27) efter Mendel Delbanco 1886 och stannade där fram till 1927. I sitt tidigare äktenskap med Thecla Krafft fick Sten Helling Sr sonen Sten Helling Jr (1869‐1949) som bodde på Kullen (18) 1930‐49.   2
Edwins son Theodor Willerding (1854‐1929) som var gift med Helfrid Andersson, sondotter till O. P. Andersson, bodde på Munkekullen (12) 1902‐39. Han hade tre döttrar som också hade sommarställe på Särö. Helfrid Willerding (1889‐1987) gifte sig med Folke C:son Weijdling (1886‐1971), son till August Carlsson och Hilma Weijdling. De hyrde Ekeliden (37) 1911‐12 och    övertog 1914 Ekedal (34) efter Hjalmar Weijdling där Folke bodde fram till 1923.  De fick två söner som också bosatte sig på Särö, Tord och Sture, samt dottern Hilla‐Brita.   Helfrid Willerding gifte 1920 om sig med George Seaton d.y. (1881‐1954), sonson till George Seaton d.ä. (1812‐67) som hyrde på Särö från 1856 till 1860 och son till Arthur Seaton (1847‐1912), gift med Maria Kjellberg, som köpte Skogshöjd (496) strax innan han dog.  George d.y. ärvde Skogshöjd 1913 och bodde där med sin första hustru Anna Grill (1884‐1972) som, omgift Murray, övertog huset 1919. Vid denna tid, 1916‐ 17, byggde han jaktslottet på Hyltenäs (Seatons kulle) som brann ned 1923.   Helfrids yngre syster Ellen Willerding (1894‐1971) gifte sig andra gången med generalmajor Sture Gadd och bodde på Munkekullen (12) från 1939 till 1964. Hennes äldre syster Florence Willerding (1885‐1962), gift med Carl Kule Palmstierna (1887‐ 1932), hade Nadeschda (495) som sommarbostad från 1956 till 1962.

en tysk äfventyrare, som inkom till Göteborg år 1808 samtidigt med den stora inväsionen af utländingar, hvilka till följd af de stora kontinentalkrigen sökte sig nya fädernesland.

Vi kalla denne Willerding med flit »äfventyrare» af den orsak, att han i ungdomen genomgick åtskilliga äfventyr till följd af de på den tiden rådande oroliga politiska förhållandena i Europa.

Den unge tysken, född i Magdeburg, hade i sin födelsestad och sedan i England lärt socker-raffinaderingskonsten, hvarefter han kom till Portugal.

När kejsar Napoleon efter Tilsiterfreden 1807 utgaf i Moniteuren sitt bekanta dekret, att huset Braganza hade upphört att regera, och lät besätta hela Portugal med franska trupper, ådagalade tysken Willerding ett frenetiskt hat mot »die Franzosen», hvilket gaf franska arméns öfverbefälhafvare, marskalk Junot, hertig d’Abrantes, anledning att utvisa honom från Portugals område.

Willerding begaf sig då till Göteborg och fick där anställning som mästare vid ett af stadens sockerbruk. Fem år därefter blef den obetydlige tysken gift med en dotter till en af Göteborgs störste och magnifikaste grosshandlare, Bagge, och därigenom svåger med det samtidigt till Göteborg importerade, sedermera så rik och mäktig vordna kommerserådet James Dickson senior, grundläggaren af firman James Dickson & C:o. Willerding fick då vind i seglen, anlade eget sockerbruk vid Wallgatan och blef preussisk konsul i Göteborg.

Eleonore Willerding hade just icke några glada barndomsdagar; hennes moder var bekant af det dåvarande Göteborg för att vara samhällets värsta rifjärn, en argbigga, som ej ens Shakespeares Petruccio hade kunnat tukta. Hon hade språket i dess mest expressiva former i sin makt och man påstår — äfven knytnäfvarne.

Mannen tuktade hon, barnen likaså samt först och sist tjänarne. Sitt argsinta lynne bibehöll hon hela sitt lif igenom, till dess hon, 80-årig, gick till fridens värld på 1860-talet.