https://genealogics.org/getperson.php?personID=I00098572&tree=LEO

REMARKS: he was deposed as Count of Raasepori

BIOGRAPHY Akseli found his first wife, countess Sidonia, in 1579 when he participated in the bridal journey to Heidelberg of his cousin, Duke Charles.

Akseli's first cousin, furstinnan Anna Maria av Sverige, lived already there, married with the palatine Jürgen Johannes, prince of Veldenz. The Veldenz couple facilitated several marriages, including that of Duke Charles with Maria of the Palatinate. Jürgen Johannes had an unmarried half-sister, already about 30 years old, and an heiress in her own right (of 'immediate' lordships in Rhineland). The 25-yo count Akseli understood that his own position will enhance with marital alliance with an established lineage of Counts.

Sidonia brought a collection of small lordships which in next severl generations made the Lowenkorp counts tied a lot in Rhineland.

https://www.adelsvapen.com/genealogi/Lewenhaupt_nr_2#TAB_2

https://fi.wikipedia.org/wiki/Axel_Leijonhufvud

Axel kom vid 18 års ålder till universitetet i Padua och de italienska studieåren satte sin prägel på hela hans liv. Vid sidan av Erik Brahe, är han den mest typiske renässanspersonlighet, både på gott och ont, vår historia känner. Han var mångsidigt bildad, god stilist, rikt begåvad men kanske något obehärskad och hetsig. Axel åtföljde sin kusin hertig Carl (IX) vid dennes bröllop i Heidelberg och fick där själv en brud i Sidonia von Daun und Falkenstein, halvsyster till Gustaf Vasas måg pfalzgreven Georg Johan. Detta äktenskap skulle komma at ha ingripande följder på hela släktens historia. Efter Sidonias död gifte han om sig med en lika högbördig tyska, Magdalena av Criechingen, men hade inte några avkomlingar med henne. Av tacksamhet för faderns tjänster, tog konung Johan III sin unge frände under sin speciella omvårdnad och redan 1576 blev han häradshövding i Oppunda härad i Södermanland, 1586 riksråd samt 1587 ståthållare över hela Finland med undantag av Karelen, där han genom grymhet och utpressningar mot allmogen gjorde sig ett mindre hedrat namn. Med konungen åter kom han på kant, sedan han på mötet i Reval 1589 deltagit i rådets och adelns föreställningar mot Sigismunds avresa och än mera rågades måttet, sedan Johan fått kännedom om, att Leijonhufvud även medverkat till en skrift i liknande syfte från krigsbefälet, vilken dock aldrig blev framlämnad. Han dömdes också 1590 sina ämbeten förlustig och blev först vid konungens dödsbädd försonad med honom. Trots att han förut levat i gott förstånd med hertig Carl, antog han sig efter Johans död med iver Sigismunds sak mot hans farbror och sökte i Västergötland åvägabringa en folkresning i liknande syfte. Sedan denna misslyckats, flydde han hals över huvud till Polen, där han på allt sätt sökte underblåsa Sigismunds misstro mot sin farbror, om vars avsikter han utspred ogrundade framställningar. Han återvände till Sverige med Sigismund på hösten 1593, men vänskapen dem emellan kom snart till ända, sedan konungen i en ekonomisk angelägenhet inte kunnat gå Leijonhufvud till mötes. Han började nu åter närma sig hertig Carl och var den ende av rådet, som bevistade riksdagen i Arboga 1597 samt stod på hertigens sida vid brytningen mellan honom och Sigismund. Av Carl belönades han också med en lagmans värdighet i Västergötland 1597 och ståthållarskapet på samma plats 1598. Vid riksdagen i Linköping tillhörde han även domstolen över de anklagade rådsherrarna. Då Leijonhufvud som ståthållare i Västergötland uppträtt med mycken självrådighet, gav Carl 1601 order om hans fängslande, men varskodd om faran, lyckades Leijonhufvud undkomma till Tyskland, där han i Elsass genom sitt giftermål kommit i besittning av åtskilliga egendomar. Här utgav han flera smädeskrifter mot hertig Carl, vilket hade till följd, att Raseborgs grevskap fråntogs honom och gavs åt hans broder Mauritz. Efter Carls död återvände han till Sverige utan tillstånd, men visade snart prov på sitt gamla lynne genom våldsam behandling av sina underhavande och fann rådligast att fly till Norge. Dog i Tyskland på 1620-talet.

Axel Leijonhufvud

Axel Steninpoika Lewenhaupt (Leijonhufvud) oli ruotsalainen valtaneuvos, Suomen käskynhaltija 1587–1589 ja Raaseporin kreivikunnan kreivi. Hän oli hyvän koulutuksen saanut aatelismies, josta tuli Suomen ensimmäinen laajoin valtuuksin hallinnut virkamies. Hänen maineensa on kuitenkin varsin negatiivinen johtuen kovista otteista alaisiaan kohtaan ja monista poliittisista puolenvaihdoista.

Leijonhufvud sai Raaseporin kreivikunnan haltuunsa 1585 äitinsä Ebba Lilliehöökin luopuessa siitä. Kreivikuntaan kuului Raaseporin linna, Inkoon ja Karjaan pitäjät sekä Lohjan Töytäri ja Tammisaaren kartano ja kaupunki. Hän asui kartanossa 1585–1589, muutti Ruotsiin eikä enää palannut tiluksilleen. Vuonna 1585 hänestä tuli myös Raaseporin ja Hämeenlinnan linnaläänien käskynhaltija. Suomen käskynhaltijana hän johti Karjalaa lukuun ottamatta koko muun maan yleishallintoa, johon ei kuulunut verotus eikä tilintarkastustoimi.

Leijonhufvud otti osaa aatelisopposition kokoukseen Tallinnassa 1589 kannattaen Sigismundin paluun vastustajia. Hän menetti kuningas Juhana III:n ystävyyden sekä virkansa ja läänityksensä. Hänen korkea aatelinen syntyperänsä ja laajat tietonsa mahdollistivat toiminnan jatkamisen Ruotsissa. Juhanan kuoleman jälkeen 1592 hän yritti Sigismundin puolesta aikaansaada levottomuuksia Länsi-Götanmaalla Kaarle-herttuaa vastaan, mutta hänen oli paettava Puolaan turvaan.

Leijonhufvud vaihtoi puolta ja ryhtyi Kaarlen kannattajaksi, jolloin hänet nimitettiin laamanniksi ja Länsi-Götanmaan käskynhaltijaksi. Hän oli ainoa valtaneuvos, joka osallistui Arbogan valtiopäiville 1597 ja Linköpingin valtiopäivillä 1600 hän vastusti valtaneuvosten tuomitsemista kuolemaan. Tämä teki Kaarlen epäluuloiseksi ja välttääkseen vangitsemisen Leijonhufvud pakeni Saksaan, jossa harjoitti Kaarlen vastaista mielipiteenmuokkausta. Vuonna 1613 hän yritti palata Ruotsiin, mutta Kustaa II Aadolf ei antanut siihen lupaa.

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11161&forceOrdi...

https://www.adelsvapen.com/genealogi/Lewenhaupt_nr_2#TAB_2

https://fi.wikipedia.org/wiki/Axel_Leijonhufvud

Axel kom vid 18 års ålder till universitetet i Padua och de italienska studieåren satte sin prägel på hela hans liv. Vid sidan av Erik Brahe, är han den mest typiske renässanspersonlighet, både på gott och ont, vår historia känner. Han var mångsidigt bildad, god stilist, rikt begåvad men kanske något obehärskad och hetsig. Axel åtföljde sin kusin hertig Carl (IX) vid dennes bröllop i Heidelberg och fick där själv en brud i Sidonia von Daun und Falkenstein, halvsyster till Gustaf Vasas måg pfalzgreven Georg Johan. Detta äktenskap skulle komma at ha ingripande följder på hela släktens historia. Efter Sidonias död gifte han om sig med en lika högbördig tyska, Magdalena av Criechingen, men hade inte några avkomlingar med henne. Av tacksamhet för faderns tjänster, tog konung Johan III sin unge frände under sin speciella omvårdnad och redan 1576 blev han häradshövding i Oppunda härad i Södermanland, 1586 riksråd samt 1587 ståthållare över hela Finland med undantag av Karelen, där han genom grymhet och utpressningar mot allmogen gjorde sig ett mindre hedrat namn. Med konungen åter kom han på kant, sedan han på mötet i Reval 1589 deltagit i rådets och adelns föreställningar mot Sigismunds avresa och än mera rågades måttet, sedan Johan fått kännedom om, att Leijonhufvud även medverkat till en skrift i liknande syfte från krigsbefälet, vilken dock aldrig blev framlämnad. Han dömdes också 1590 sina ämbeten förlustig och blev först vid konungens dödsbädd försonad med honom. Trots att han förut levat i gott förstånd med hertig Carl, antog han sig efter Johans död med iver Sigismunds sak mot hans farbror och sökte i Västergötland åvägabringa en folkresning i liknande syfte. Sedan denna misslyckats, flydde han hals över huvud till Polen, där han på allt sätt sökte underblåsa Sigismunds misstro mot sin farbror, om vars avsikter han utspred ogrundade framställningar. Han återvände till Sverige med Sigismund på hösten 1593, men vänskapen dem emellan kom snart till ända, sedan konungen i en ekonomisk angelägenhet inte kunnat gå Leijonhufvud till mötes. Han började nu åter närma sig hertig Carl och var den ende av rådet, som bevistade riksdagen i Arboga 1597 samt stod på hertigens sida vid brytningen mellan honom och Sigismund. Av Carl belönades han också med en lagmans värdighet i Västergötland 1597 och ståthållarskapet på samma plats 1598. Vid riksdagen i Linköping tillhörde han även domstolen över de anklagade rådsherrarna. Då Leijonhufvud som ståthållare i Västergötland uppträtt med mycken självrådighet, gav Carl 1601 order om hans fängslande, men varskodd om faran, lyckades Leijonhufvud undkomma till Tyskland, där han i Elsass genom sitt giftermål kommit i besittning av åtskilliga egendomar. Här utgav han flera smädeskrifter mot hertig Carl, vilket hade till följd, att Raseborgs grevskap fråntogs honom och gavs åt hans broder Mauritz. Efter Carls död återvände han till Sverige utan tillstånd, men visade snart prov på sitt gamla lynne genom våldsam behandling av sina underhavande och fann rådligast att fly till Norge. Dog i Tyskland på 1620-talet.

https://www.kyppi.fi/palveluikkuna/mjreki/read/asp/r_kohde_det.aspx...

I mitten av 1500-talet började man bygga ett slott på backen norr om staden Ekenäs. Byggarbetet blev på hälft, men stenfoten kan fortfarande beskådas på Slottsbacken. Den rektangulära byggnadskroppen på ca 20x50 meter i två delar är placerad ungefärligen i nord-sydlig riktning. Utanför byggnadskroppens knutar finns grunden till runda hörntorn. Den massiva stenfoten byggd av gråsten grävdes fram i början av 1960-talet. Innanför stenfoten finns numera en sandplan och en lekpark.

Det är osäkert om detta slottsbygge var påbörjat av kronan, eller av greve Lewenhaupt, men detta kan alltså ha varit avsett att bli grevskapet Raseborgs stadsslott. Av bottenplanen att döma skulle den ha sett ut ungefär som Skokloster, men hälften så bred.