Elof Engelberti Terserus

Elof Engelberti Terserus född 1554 i Umeå, † 1617-08-12 och begravd i Leksands kyrka, där han och hans första hustrus epitafier av täljsten med svenska verser uppsattes.

Studerade vid tyska universitet och blev filosofie magister i Leipzig. Konung Johan III:s sekreterare 1590. Skolmästare i Västerås 1594. Vice kyrkoherde i Leksand 1598. Prost över hela Österdalarne under sin faders sjuklighet. Konfirm. på tjänsten därst. 1602.

Han reste hemifrån tidigt för att undgå sin styvmors hårdhet och begav sig efter flera års inrikes studier till Tyskland med adliga disciplar. I Tyskland antog han namnet Terserus. Erhöll av professorn i grekiska vid Leipzigs universitet Johannes Posselius namnet Terserus, emedan han allenast tre gånger kommit för sent till hans föreläsningar.

Bemödade sig mycket 1598 att stilla dalkarlarnas raseri vid det så kallade nävtåget, varom han författat en berättelse. Var en lärd man och fick av hertig Carl 48 tunnor spannmål årligen, för det han skulle översätta Johannes Magni historia om Svea och Göta riken på svenska.

Gift 1:o med N.N.

Gift 2:o 1597 med Anna Danielsdotter Svinhufvud i Västergötland född 1570-10-03, † 1609-11. Dotter till kyrkoherden i Vika pastorat av Västerås stift Daniel Danielis Svinhufvud i Västergötland och hans 1:a hustru Brita Nilsdotter.

Gift 3:o 1611 om hösten med Margareta Säbråzynthia, även kallad Stormor i Dalom född 1594-03-05, † 1657-06-11. Dotter till kyrkoherden i Säbrå pastorat, Härnösands stift Johannes/Hans Laurentii Bure och Anna Segorsdotter samt faster till stadspresidenten Nils Bureus adlad Burensköld. Hennes 2:a gifte 1618-09-20 med makens efterträdare i ämbetet, kyrkoherden Uno Trulsson Troilus född 1586, död 1664, en av stamfäderna för adliga ätten von Troil.

Prosten Elaus Ingelberti Terserus

Var gift 1610 med STORMOR I DALOM Margareta Säbråzynthia som efter hans död 1617 gifte sig 1618 med hans efterträdare Uno Troilius

Kyrkoherden I Leksand nr 13. Mag. Elaus Ingelberti Terserus. Född af ofwanstående föräldrar i Umeå 1554. Tidigt måste han, för styfmodrens hårdhet, öfwergifwa hemmet och begaf sig, efter flera års studier inom riket, med adliga disciplar till Tyskland, der han antog namnet Terserus i anledning deraf att han blott tre gånger kommit sent i Professor Posselii collegier. Blef Phil. Magister i Leipzig , men intet acad. specimen har träffats efter honom. Hans första tjenst war wid Kon. Johans hof såsom dess Secreterare, men för det liturgiska bullret och partioroligheterna öfwergaf han tjensten och sökte hos sin mosters man, Biskop Bellinus i Westerås, skydd och befordran. Finnes först warit Rector Scholæ i Hedemora, men 1595 flyttad till Rectoratet i Westerås och war s. år Orator i prestmötet. Med denna hans transport är icke så redigt. I Upsala Domcapitels handlingar finnes för 3 Aug. 1594: "Deliberatum est de Schola Arosiensi deque querelis M. Johannis Benedicti contra M. Elaum, qui eum extrudare conatur suffultus litteris Regiis et promotione Olai Sverkeri. Primo conclusum est D. Archiepiscopum debere ratione sui officii admonere Episcopum Arosiens. gravissimi sui officii, et si contra fecerit aliquando hac de caussa esse responsurum." I Westerås Domcapitel finnes intet härom. Efter fadrens olyckliga sjukdom blef han af Biskop och Domcapitlet 1598 sänd till Leksand med interims fullmagt på pastoratet, och åliggande, att försörja sin fader och dess hus. Efter gubbens död gaf Konungen 17 Aug. 1602 confirmation på tjensten med alla dess förmoner, och innehöll collationsbrefwet äfwen, att han skulle på behaglig tid uppbära 48 t:r säd af Biskopskulla kyrkoherberge för sitt omak att på swenska vertera Johannes Magni Historia. Prost war han öfwer hela Öster-Dalarne. Lärd, werkligen upplyst, oförskräckt och drifwande, werkade han icke allenast i sitt egentliga kall, utan äfwen såsom politicus för det allmännas säkerhet och bästa. Stiftets Fullmägtig på alla riksdagar hade han stort inflytande med sina råd. Under det bekanta Näftåget 1598 war han nästan den ende, som med klokhet och mannamod frälste mångas lif och bidrog omsider till rättwisa och ordning ibland den förbittrade allmogen. Likaså i Kon. Gustaf Adolfs första regeringsår, då böndernas misstankar och hat åter uppblossade mot de rika och mägtiga, sökte han med tal och skrifter taga adeln i förswar, och han wann sitt ändamål att stilla missnöjet. På Ståthållaren C. Bondes wägnar utskref han flera bref till Dalfolket, och på riksdagen i Örebro 1614 blef honom ombetrodt att framgent waka öfwer lugnets bibehållande. Att han ock war känd för theologisk kunskap synes deraf, att då Swenska Bibeln versionen 1615 skulle öfwerses och förbättras, war han ålaggd att deltaga i arbetet. Det wore en skyldig rättwisa emot den owanligt förtjente mannen, att historien samlade alla de skrifter, bref och minnesmärken som finnas efter honom, äfwensom de bewis regeringen och landet gifwit honom af sin tacksamhet. Wisst är att Kon. Gustaf Adolf på sin resa i Dalarne gjorde honom nådigt besök. Wid Konungens kröning 1617 kunde han såsom sjuk ej närwara, och dog i Aug. s. å. Ett wackert epitaphium öfwer honom uppsattes i Leksands kyrka.

Gift 1. 1597 med Anna, kyrkoh. i Wika Dan. Swinhufwuds dotter, f. 1570, död i barnsäng 1609.

Barn:

• Pehr, Bergsman wid Kopparberget;
• Brita, g. m. Olof Jonsson, Köpman ib.;
• Gudelina, g. m. Jac. Skottswink, Köpman i Stockholm;
• Anna, g. m. Kronofogden A. Bröms i Helsingland;
• Margareta, g. m. Laur. Danielis, Kyrkoh. i Enånger;
• Elisabeth, g. m. Bergsman Claes Ericsson i Wilkesbacka;
• Adolf, Kyrkoh. i Mora;
• Jöns, slutl. Biskop i Linköping;
• Daniel, Engelbert, Georg och Catharina, döde i ungdomen.

Gift 2. 1610 med Margareta Sæbroensis, som blef omgift med efterträdaren.

Barn: 

• Johannes, Eloqu. Professor i Åbo;
• Elof, Landtman och Handlande i Leksand;
• Jacob, Lector i Westerås.

Skrifter: Historia Johannis III:i Sv. Goth. Wand. Regis, 15½ ark, af Mag. Elof Terserus, Kongl. Secreterare, Mss. å Linköpings Bibl., tryckt i Nettelblads Schwed. Bibliothek. — Berättelse om Näftåget 1598. Mss. Torde warit skrifwen på Latin, till det mesta följd af Djurdal i dess Disp. de Tumultu Dalecarlico, vulgo Näftåget. — Dalkarlarnes Handlingar, som skedde och afhandlade äro åren efter Christi börd 1613 och 1614 per E. T. Umo-Wallensem. Mss. 10 ark. — Tal, Bref m. m. citerade af Hallenberg och flere.