Elisabet Johansdotter Duræa, ♥

Liksom andra karolinerhustrur fick fru Elisabeth på Bråhult åtskilliga bekymmer, sedan mannen dragit ut i kriget. Ensam fick hon överta ansvaret för de sju minderårig barnen, för gårdens skötsel och för familjens alltmer sviktande ekonomi. Lyckligtvis hade hon nära släktingar inom socknen. I prästgården en halv mil bort hade hon sina föräldrar. Fadern, Johannes Bartholdi, innehade ännu kyrkoherdetjänsten men kunde inte själv utöva den. Både han och modern, Anna Jönsdotter, låg sjuka till sängs och var dessutom nedsupna, så att någon större hjälp därifrån var knappast att vänta. (I brev till domkapitlet 17080320 berättar Olof Meurling att hans svärföräldrar inte under de sistlidna 20 åren varken kunnat komma i eller ur säng, utan fyra personer under ack och klagan måste flytta dem upp och neder. E IV:3, LDA. Om detta beroende av spriten se kapitlet om Johannes Bartholdi i Sven Bankenströms bok "Från flydda tiders Kristdala och Tunalän".) Bättre kunde hon förvänta sig av sina båda svågrar, dåvarande pastorn i Kristdala Olof Meurling och Lars Svensson i Källtorp. Olof Meurling ägde visserligen en hemmansdel i Träthult, men hans lön som vice pastor var säkerligen ringa och han hade stor familj. Således kunde han inte hjälpa mycket ekonomiskt, men han var boklärd, kunnig i att avfatta skrivelser och van att uppträda på tinget, och även sådant kunde bli svägerskan till nytta. Mera välsituerad var den andre svågern, Lars i Källtorp. Han var också välbetrodd: 1696-99 var han kyrkvärd, och 1706 blev han nämndeman (Kr C:1:232f: Tunalän 17060312)och förblev detta i många år. Redan samma höst som maken drog ut i kriget har fru Elisabeth tvingats att vidtaga vissa åtgärder rörande Bråhult. Den 12 december 1700 ingick hon en överenskommelse med Johan Larsson i Jakobstorp, att denne skulle få "inbörda" halva rusthållet Bråhult.(Tunalän G1:2) Det heter vidare i kontraktet att kapten Anders Billingberg hade "immission" (införsel) i detta rusthåll och att Johan åtager sig att betala honom hans fordran. Johan Larsson försäkrar att han inte skall påtala någon husröta på Bråhult. Om fru Elisabeth inte längre kunde betala skatten, skulle hon utan skatt få bruka 1/8 kronohemman Gumsebo. En granne, Johan Larsson, har alltså trätt in för att hjälpa fru Elisabeth. Någon släkting till honom, kanske en broder hade tidigare brukat Bråhult, därför kunde han åberopa en viss bördsrätt till rusthållet. Den tryckande skulden till Billingberg skulle han klara av, och han skulle inte besvära frun med ersättning för husröta. I alla händelser kunde hon räkna med att få bo i Gumsebo. Johan Larssons övertagande tycks ha stannat på papperet. Året därpå (1701) ingriper vice pastor i Kristdala på tinget 27 juni.(Då vid detta och andra framträdande vid tinget datum angives, kan motsvarande ställe i Tunaläns dombok uppsökas under resp. datum.) På anhållan av honom beordras länsmannen att hålla husesyn på ruststammen Bråhult för att, som vi tidigare citerat, "man kan veta dess defect (brist, skada) för de åtskillige creditorers (fodringsägares) skuld efter sal. Sabbelschiöldh". Hus, byggnader,gärdesgårdar m.m. hade förfallit, och för sådant ställdes innehavaren till ansvar. Livdragonen Carl Sabelskjölds död var nu känd i hemorten, och den nyblivna änkan fick bereda sig att böta för att gården försummats under mannens bortovaro och väl också före hans avresa. Synen verkställdes, och den 21 oktober 1701 kunde Olof Meurling inlämna husesynsinstrumentet i rätten, varav framgick att husrötan på Bråhult uppgick till 130 dr 26 öre smt. Den 10 oktober var återigen fru Elisabets ekonomiska förhållanden uppe vid tinget. Olof Meurling och Lars i Källtorp var där och kallas nu rusthållare för Bråhult. De hade med sig en skrivelse från landshövdingen, som gav dem tillstånd att hos häradsrätten anhålla att de framför andra Carl Sabelskjölds kreditorer skulle få njuta den egendom som fanns kvar hos änkan fru Elisabeth, sedan 2 års resterande utlagor för Bråhult samt husrötan 130 dr 26 öre var betalda. Deras anhållan bifölls av rätten. Änkan var också närvarande, hon tillstod sig vara skyldig två års utlagor, ansåg sig ej heller kunna undgå husrötan. Som ovan omtalats, berättade hon vid detta tillfälle också huru hennes man, "död bliven vid armén i Livland" lämnat henne med sju små barn i ett eländigt tillstånd. Hennes egendom var, sade hon, fast ringa och skulle inte förslå emot det hon häftade för till ruststammen. Hon visste ingen annan råd än att hon med sina barn måste alldeles gå under. Den som innehade kroorusthållet blev fri från arrende till kronan men skulle i gengäld skaffa häst och ryttare och svara för dess utrustning och underhåll. Dessa rustningskostnader hade fru Elisabeth inte kunnat betala på två år, och därjämte var hon ålagd att betala böter för husröta. Nu hade svågrarna fått förmånsrätt framför andra fordringsägare till den egendom som kunde finnas kvar, när resterande utlagor jämte husröta var betalda. Eftersom egendomen var ringa, innebar detta rent praktiskt att de bägge svågrarna ensamma förfogade över boet och att andra fordringsägare var utestängda. Det stod dem sedan fritt att mer eller mindre efterskänka fordringarna till henne, vilken möjlighet de troligen också utnyttjade. Trots dessa anordningar har fru Elisabeth inte känt sig säker mot ytterligare "björnar". Den 2 maj 1706 återkommer hon till tinget och klagar över sin nöd. Ännu en gång framhåller hon huru hennes avlidne man välborne Carl Sabelskjöld lämnat henne i ett slätt tillstånd med många små barn och stor gäld, så att både rusthållet Bråhult och annan ringa egendom blivit för gäld "utexekverat" (utmätt). Hon vill nu ha intyg om denna sin belägenhet för att hon skulle kunna sitta fri, om flera kreditorer hädanefter skulle besvära henne. På tillfrågan betygade nämnden att hustru Elisabeth genom exekution (utmätning) blivit fråntagen sin ringa egendom och intet mer hade kvar, vilket lämnades henne till bevis. Fru Elisabeth behövde dock inte flytta utan satt kvar på Bråhult till sin död. Personligen upplevde hon de sista levnadsåren mera sorger än glädjeämnen. Troligen år 1706 fick hon sin äldsta dotter, jungfru Christina, bortgift med en hemmansägare i Mellingerum. Det unga paret fick en son i augusti 1707, som fick heta Carl efter sin morfar, men han dog redan efter tre veckor. Något senare, den 1 september, fick Elisabeth följa sin moder, Anna Jönsdotter, till graven. (Kr C1:249) Följande år (1708) dog hennes far kyrkoherden herr Johan den 4 mars och begravdes den 14 juni.(Samma hänvisning som till föregående parentes) Den 14 juni skedde också vigsel mellan hennes näst äldsta dotter, jungfru Ingeborg, och hemmansägaren Nils Mattsson i Malghult.(Kr C1:211) Denne skulle senare bli både kyrkvärd och mångårig nämndeman. Paret vigdes i prästgården, berättar kyrkoboken, och det tycks alltså ha skett samtidigt med gravölet efter fadern. Längre fram på sommaren kom ännu en sorg för fru Elisabeth: dottern Christina dog och begravdes den 9 augusti.(Kr C1:250) På försommaren 1709 mötte hon själv döden. Kristdala begravningslängd meddelar nämligen: "1709 d. 29 junij begrofz fruun i bråhult."(Kr C1:251) Vem var denna fru i Bråhult? Vi rådfrågar mantalslängderna. För Bråhults vidkommande ser de ut på följande sätt för åren 1709-10. 1709: 1 (hemman) Bråhult Wälb Fru Sabelskjöld 1/2 Erik Börgesson 1/4 1 m Måns Börgesson 1/4 1 m 1 h 1710: Bråhult Lars i Källeryd brukar 1/2 Måns Börgesson 1/4 1 m 1 h 1 p Sven Carlsson 1/4 1 m 1 h Fram till och med 1724 upprättades mantalslängderna i början av det år längden avser. Man satte igång strax efter tjugondag jul, och skrivningen skulle vara avslutad i mitten av mars. I början av år 1709 står alltså välborna fru Sabelskjöld skriven för halva Bråhult, medan den andra hälften innehas av två bönder. Hon står införd i längden men betalar inga mantalspengar, därför att adeln vid denna tid var fri från sådan skyldighet. Av samma skäl är inte heller några barn till henne uppförda som skattskyldiga. Av de två bönderna var den ene ensamstående och betalade blott för sig själv och den andre var gift och betalade för sig själv och sin hustru. I början av 1710 finns fru Sabelskjöld inte längre kvar på Bråhult. Vi har därför skäl förmoda att begravningsnotisen från 1709 avser henne. Hennes svåger Lars Svensson i Källeryd (Källtorp) har då övertagit bruket av hennes hemman. Han bor dock inte där utan i Källtorp, där han betalar mantalspengar för sig och sitt husfolk. Elgenstierna har i sina ättartavlor (VI:665) antagit, att det var Jöns Sabelskjölds 2:a fru Anna Catharina Stråle som 1709 29/6 begrovs på Kristdala kyrkogård och att beteckningen "frun i bråhult" skulle syfta på henne, men detta måste vara fel. Samme författare uppger nämligen (VII:752) att nämnda kvinna gifte sig med löjtnanten Magnus Mollerus i hans andra gifte. Anna Catharina kunde omöjligen kallas fru Sabelskjöld år 1709. Antingen skulle hon hetat fru Mollerus eller fru Stråle, beroende på om hon kallades mannens namn eller med sitt flicknamn. Dessutom har hon säkerligen efter Jöns Sabelskjölds död flyttat med sin nya man till Gåsamåla i Algutsboda socken, där hon återfinns 1713. Det fanns ingen annan fru på Bråhult 1709 än Elisabeth Duraeus, änka efter korpralen Carl Sabelskjöld. Avskrift av Sture Heiding och Sven Bankeströms bok "Om släkten Sabelskjöld och livdragonen Carl Sabelskjölds avkomlingar". Anm: Namnet Sabelskjöld har här stavats som det står på vapenskölden i Riddarhuset. Källa: Marianne Lindén

När Elisabeth blev ensam efter sin makes död var de sex döttrarna små och familjen fattig. Därför kunde inte döttrarna giftas bort rikt utan fick gifta sig med vanliga bönder i trakten.

Förnamn Elisabet Elisabeth Efternamn Sabelskjöld DURAEUS Efternamn vid födelse Johansdotter Duræus Födelsedatum ca 1666 1666 Födelseort Stensö prästgård, Kristdala, Karlmar län (H) Småland, Sverige Kristdala, Kristdala Parish, Sm+land, Sweden Dödsort Bråhult, Kristdala, Kalmar län (H), Sverige Br+hult, Kristdala Parish, Sm+land, Sweden

Förnamn Elisabet Elisabeth Efternamn Sabelskjöld Efternamn vid födelse Johansdotter Duræus Durea Födelsedatum ca 1666 1666 Dödsdatum 29 juni 1709 1709

Liksom andra karolinerhustrur fick fru Elisabeth på Bråhult åtskilliga bekymmer, sedan mannen dragit ut i kriget. Ensam fick hon överta ansvaret för de sju minderårig barnen, för gårdens skötsel och för familjens alltmer sviktande ekonomi. Lyckligtvis hade hon nära släktingar inom socknen. I prästgården en halv mil bort hade hon sina föräldrar. Fadern, Johannes Bartholdi, innehade ännu kyrkoherdetjänsten men kunde inte själv utöva den. Både han och modern, Anna Jönsdotter, låg sjuka till sängs och var dessutom nedsupna, så att någon större hjälp därifrån var knappast att vänta. (I brev till domkapitlet 17080320 berättar Olof Meurling att hans svärföräldrar inte under de sistlidna 20 åren varken kunnat komma i eller ur säng, utan fyra personer under ack och klagan måste flytta dem upp och neder. E IV:3, LDA. Om detta beroende av spriten se kapitlet om Johannes Bartholdi i Sven Bankenströms bok "Från flydda tiders Kristdala och Tunalän".) Bättre kunde hon förvänta sig av sina båda svågrar, dåvarande pastorn i Kristdala Olof Meurling och Lars Svensson i Källtorp. Olof Meurling ägde visserligen en hemmansdel i Träthult, men hans lön som vice pastor var säkerligen ringa och han hade stor familj. Således kunde han inte hjälpa mycket ekonomiskt, men han var boklärd, kunnig i att avfatta skrivelser och van att uppträda på tinget, och även sådant kunde bli svägerskan till nytta. Mera välsituerad var den andre svågern, Lars i Källtorp. Han var också välbetrodd: 1696-99 var han kyrkvärd, och 1706 blev han nämndeman (Kr C:1:232f: Tunalän 17060312)och förblev detta i många år. Redan samma höst som maken drog ut i kriget har fru Elisabeth tvingats att vidtaga vissa åtgärder rörande Bråhult. Den 12 december 1700 ingick hon en överenskommelse med Johan Larsson i Jakobstorp, att denne skulle få "inbörda" halva rusthållet Bråhult.(Tunalän G1:2) Det heter vidare i kontraktet att kapten Anders Billingberg hade "immission" (införsel) i detta rusthåll och att Johan åtager sig att betala honom hans fordran. Johan Larsson försäkrar att han inte skall påtala någon husröta på Bråhult. Om fru Elisabeth inte längre kunde betala skatten, skulle hon utan skatt få bruka 1/8 kronohemman Gumsebo. En granne, Johan Larsson, har alltså trätt in för att hjälpa fru Elisabeth. Någon släkting till honom, kanske en broder hade tidigare brukat Bråhult, därför kunde han åberopa en viss bördsrätt till rusthållet. Den tryckande skulden till Billingberg skulle han klara av, och han skulle inte besvära frun med ersättning för husröta. I alla händelser kunde hon räkna med att få bo i Gumsebo. Johan Larssons övertagande tycks ha stannat på papperet. Året därpå (1701) ingriper vice pastor i Kristdala på tinget 27 juni.(Då vid detta och andra framträdande vid tinget datum angives, kan motsvarande ställe i Tunaläns dombok uppsökas under resp. datum.) På anhållan av honom beordras länsmannen att hålla husesyn på ruststammen Bråhult för att, som vi tidigare citerat, "man kan veta dess defect (brist, skada) för de åtskillige creditorers (fodringsägares) skuld efter sal. Sabbelschiöldh". Hus, byggnader,gärdesgårdar m.m. hade förfallit, och för sådant ställdes innehavaren till ansvar. Livdragonen Carl Sabelskjölds död var nu känd i hemorten, och den nyblivna änkan fick bereda sig att böta för att gården försummats under mannens bortovaro och väl också före hans avresa. Synen verkställdes, och den 21 oktober 1701 kunde Olof Meurling inlämna husesynsinstrumentet i rätten, varav framgick att husrötan på Bråhult uppgick till 130 dr 26 öre smt. Den 10 oktober var återigen fru Elisabets ekonomiska förhållanden uppe vid tinget. Olof Meurling och Lars i Källtorp var där och kallas nu rusthållare för Bråhult. De hade med sig en skrivelse från landshövdingen, som gav dem tillstånd att hos häradsrätten anhålla att de framför andra Carl Sabelskjölds kreditorer skulle få njuta den egendom som fanns kvar hos änkan fru Elisabeth, sedan 2 års resterande utlagor för Bråhult samt husrötan 130 dr 26 öre var betalda. Deras anhållan bifölls av rätten. Änkan var också närvarande, hon tillstod sig vara skyldig två års utlagor, ansåg sig ej heller kunna undgå husrötan. Som ovan omtalats, berättade hon vid detta tillfälle också huru hennes man, "död bliven vid armén i Livland" lämnat henne med sju små barn i ett eländigt tillstånd. Hennes egendom var, sade hon, fast ringa och skulle inte förslå emot det hon häftade för till ruststammen. Hon visste ingen annan råd än att hon med sina barn måste alldeles gå under. Den som innehade kroorusthållet blev fri från arrende till kronan men skulle i gengäld skaffa häst och ryttare och svara för dess utrustning och underhåll. Dessa rustningskostnader hade fru Elisabeth inte kunnat betala på två år, och därjämte var hon ålagd att betala böter för husröta. Nu hade svågrarna fått förmånsrätt framför andra fordringsägare till den egendom som kunde finnas kvar, när resterande utlagor jämte husröta var betalda. Eftersom egendomen var ringa, innebar detta rent praktiskt att de bägge svågrarna ensamma förfogade över boet och att andra fordringsägare var utestängda. Det stod dem sedan fritt att mer eller mindre efterskänka fordringarna till henne, vilken möjlighet de troligen också utnyttjade. Trots dessa anordningar har fru Elisabeth inte känt sig säker mot ytterligare "björnar". Den 2 maj 1706 återkommer hon till tinget och klagar över sin nöd. Ännu en gång framhåller hon huru hennes avlidne man välborne Carl Sabelskjöld lämnat henne i ett slätt tillstånd med många små barn och stor gäld, så att både rusthållet Bråhult och annan ringa egendom blivit för gäld "utexekverat" (utmätt). Hon vill nu ha intyg om denna sin belägenhet för att hon skulle kunna sitta fri, om flera kreditorer hädanefter skulle besvära henne. På tillfrågan betygade nämnden att hustru Elisabeth genom exekution (utmätning) blivit fråntagen sin ringa egendom och intet mer hade kvar, vilket lämnades henne till bevis. Fru Elisabeth behövde dock inte flytta utan satt kvar på Bråhult till sin död. Personligen upplevde hon de sista levnadsåren mera sorger än glädjeämnen. Troligen år 1706 fick hon sin äldsta dotter, jungfru Christina, bortgift med en hemmansägare i Mellingerum. Det unga paret fick en son i augusti 1707, som fick heta Carl efter sin morfar, men han dog redan efter tre veckor. Något senare, den 1 september, fick Elisabeth följa sin moder, Anna Jönsdotter, till graven. (Kr C1:249) Följande år (1708) dog hennes far kyrkoherden herr Johan den 4 mars och begravdes den 14 juni.(Samma hänvisning som till föregående parentes) Den 14 juni skedde också vigsel mellan hennes näst äldsta dotter, jungfru Ingeborg, och hemmansägaren Nils Mattsson i Malghult.(Kr C1:211) Denne skulle senare bli både kyrkvärd och mångårig nämndeman. Paret vigdes i prästgården, berättar kyrkoboken, och det tycks alltså ha skett samtidigt med gravölet efter fadern. Längre fram på sommaren kom ännu en sorg för fru Elisabeth: dottern Christina dog och begravdes den 9 augusti.(Kr C1:250) På försommaren 1709 mötte hon själv döden. Kristdala begravningslängd meddelar nämligen: "1709 d. 29 junij begrofz fruun i bråhult."(Kr C1:251) Vem var denna fru i Bråhult? Vi rådfrågar mantalslängderna. För Bråhults vidkommande ser de ut på följande sätt för åren 1709-10. 1709: 1 (hemman) Bråhult Wälb Fru Sabelskjöld 1/2 Erik Börgesson 1/4 1 m Måns Börgesson 1/4 1 m 1 h 1710: Bråhult Lars i Källeryd brukar 1/2 Måns Börgesson 1/4 1 m 1 h 1 p Sven Carlsson 1/4 1 m 1 h Fram till och med 1724 upprättades mantalslängderna i början av det år längden avser. Man satte igång strax efter tjugondag jul, och skrivningen skulle vara avslutad i mitten av mars. I början av år 1709 står alltså välborna fru Sabelskjöld skriven för halva Bråhult, medan den andra hälften innehas av två bönder. Hon står införd i längden men betalar inga mantalspengar, därför att adeln vid denna tid var fri från sådan skyldighet. Av samma skäl är inte heller några barn till henne uppförda som skattskyldiga. Av de två bönderna var den ene ensamstående och betalade blott för sig själv och den andre var gift och betalade för sig själv och sin hustru. I början av 1710 finns fru Sabelskjöld inte längre kvar på Bråhult. Vi har därför skäl förmoda att begravningsnotisen från 1709 avser henne. Hennes svåger Lars Svensson i Källeryd (Källtorp) har då övertagit bruket av hennes hemman. Han bor dock inte där utan i Källtorp, där han betalar mantalspengar för sig och sitt husfolk. Elgenstierna har i sina ättartavlor (VI:665) antagit, att det var Jöns Sabelskjölds 2:a fru Anna Catharina Stråle som 1709 29/6 begrovs på Kristdala kyrkogård och att beteckningen "frun i bråhult" skulle syfta på henne, men detta måste vara fel. Samme författare uppger nämligen (VII:752) att nämnda kvinna gifte sig med löjtnanten Magnus Mollerus i hans andra gifte. Anna Catharina kunde omöjligen kallas fru Sabelskjöld år 1709. Antingen skulle hon hetat fru Mollerus eller fru Stråle, beroende på om hon kallades mannens namn eller med sitt flicknamn. Dessutom har hon säkerligen efter Jöns Sabelskjölds död flyttat med sin nya man till Gåsamåla i Algutsboda socken, där hon återfinns 1713. Det fanns ingen annan fru på Bråhult 1709 än Elisabeth Duraeus, änka efter korpralen Carl Sabelskjöld. Avskrift av Sture Heiding och Sven Bankeströms bok "Om släkten Sabelskjöld och livdragonen Carl Sabelskjölds avkomlingar". Anm: Namnet Sabelskjöld har här stavats som det står på vapenskölden i Riddarhuset. Källa: Marianne Lindén