Erik Eliasson

GEDCOM Note

Född jansjö 2 Nybyggare i Lomsjö   Erik Eliasson var den förste nybyggaren i Lomsjö, Åsele. Familjen hade tidigare bott i Näset, Fjällsjö ================== Text av Carina Olsson: ==== I slutet av 1600-talet föddes i byn Näset, Erik Eliesson, 10-10-1699. Han var son till Elias Persson, Näset och hans hustru Anna Johansdotter från Böle N:1. Erik gifte sig 1720 med Brita Mattsdotter från Grundtjärn, Vängel, dotter till Matts Pålsson, Vängel och hans hustru Karin Larsdotter, Rudsjö. Erik och Brita fick tolv barn, tre söner, varav en dog redan i späd ålder, och nio döttrar. Erik hade inte fyllt tio år när han kom till Backe, som styvson till Abraham Ingelsson. Efter några år i Backe kom han som dräng till Rudsjö, där blev han kvar tills han gifte sig. Familjen bodde först hos svärföräldrarna i Rudsjö, mellan åren 1730-32 flyttade detill Näset. Omkring 1735-36 flyttade de åter, den här gången till Sunnansjö, här bodde de till omkr. 1739 då de avflyttade till Lomsjön, Åsele. Åren efter familjen flyttat från Rudsjö, tvistade Erik med svärfadernangående dräng- och piglön för åren de tjänat hos honom. I 4 år, 1721-24, hade han tjänat hos svärfadern, mot en i förväg uppgjord lön om 26 kpmt/år, vilken han inte hade fått ut. "Matts Påhlsson försvarade sig med att år 1727 ha inventerat och delat sin egendom mellan sina mågar, bemälte Erik Eliesson, Elias Eriksson, Göran Jonsson i Öster-Tåsjö samt sedemera framlidne Pehr Olofsson i Orrnäs, och att han vore fri för Erik Eliessons åtal, då denne intet anmält vid delningen". "Under tiden i Rudsjö, krävde han även sin styvfar Abraham Ingelsson för7 års tjänst hos denne, eftersom nu denne var död ville han att styvsystern Malin Abrahamsdotter skulle betala honom. Han nöjde sig med lön för 3 år med 60 daler kpmt. Det har ej gått att utröna huruvida han fick något av det begärda, men året efter anklagade Malin honom för att 1723 den 15 juli olovandes borttagit 5 famnar av hennes not. Häröver förklarade Erik att han frågat Malin om hon ville lämna honom berörande 5 famnar not, som hans moder Anna Johansdotter ägde, meneftersom hon nekade härtill, så tog han intet noten. I brist på bevis kunde Rätten inte döma". "Det året klagar Erik Eliesson i Rudsjö att Anders Påhsssondärsammastädes skall år 1724 vid Andersmässtiden städjat Erik Eliessonssyster och tjänstepiga, Anicka Eliedotter, sakfälldes Anders Påhlsson till 20 daler och Anicka Eliedotter till 10 daler böter" enligt tjänstehjonsstadgan (1930). År 1731 kräver Erik på sin hustrus vägnar, svärfadern Matts Påhlsson, förden lön hon skulle ha haft ut för sin tjänst hos honom åren 1721-22-23. "Matts Påhlsson dömdes betala såväl dotterns lön som mågens, Erik Eliessons lön, varom tvistades vid föregående ting". Vid hösttinget samma år som familjen flyttat till Näset, uppbjuder Erikförsta gången hemmanet om 8 6/8 seland hus och jord i Näset. Detta hemman hade hans farbror Isac Pehrsson sålt till honom för 350 daler kpmt den 29-8-1730. "Tiden i Näset blev inte lång, förmodligen restes klander mot affären ty något mer uppbud på hemmanet har inte synts till och vistelsen i Näset varade ca 6 år". Från 1736-38 bodde familjen i Sunnansjö, här föddes 2 barn, Elias 1737och Malin den 17-4-1738. "En viss anknyning till det äldsta Gafsele hade också den förste Lomsjönybyggaren, Erik Eliesson från Fjällsjö. Hans hustru var nämligen dotter till den ofta omtalade Matts Påhlsson, som var dräng i Gafsele och vid viktiga tillfällen kallades till vittne vid Åseletinget. Erik Eliesson hade först bott på svärfarshemmanet i Russjön och sedan på ett par andra ställen i hemsocknen och var redan en äldre man då han 1738 enligt en anteckning i dopboken befinnes vara i Lomsjö. Han saknade ännu nybyggesrätt och var enligt traditionen illa sedd av skattelappen, Arvid Larsson. Emellertid inlämnade länsman Abram Grelsson på hösten 1740 en ansökan för Erik Eliesson att ta upp nybygge vid Lomsjön. Landshövdingen hänsköt till häradsrätten "att härom närmare undersöka i Arvid Larssons närvaro". Detta skedde vid tinget 1741, dåArvid Larsson själv satt med i nämnden. Han protesterade emot det tilltänkta nybygget på hans skatteland, "eftersom han därmedelst skall lida intrång i dess fiske", men flera av nämnden och allmogen intygade, att Arvid Larssons skatteland var av sådan vidlyftighet att ett nybygge kunde inrättas där utan hans skada. Det beslöts därför, att länsman Abram Grelsson och nämndeman Per Ingelsson skulle vid första barmark behörigen besiktiga stället i Arvid Larssons närvaro och vid nästa ting inlämna synebeskrivningen. Man kan spekulera över anledningen till att det dröjde ända till tinget 1744, innan synemännen inlämnade sin besiktningsattest, enligt vilken Arvid Larssons skatteland syntes vara både tjänligt och tillräckligt för ett nybygge. Arvid Larsson hade denna gång inte något att påminna. Troligen hade han väl insett, att det inte skulle löna sig. Erik Eliesson fick sitt frihetsbrev 1746. Enligt sägnen bodde han med sinstora familj de första sju åren i en koja nere vid sjön. När han fick bärga den första kornskörden, grät han av glädje. Erik Eliesson har smält väl in i sockengemenskapen och var vid en tidkyrkväktare. Tvåav döttrarna blev gifta med söner till klockaren Hans Ersson i Noret, Adam och Nils. Båda fick nybyggen utsynta åt sig bredvid svärfaderns, Adam 1752, Nils elva år senare. Då var Erik Eliesson död, och sonen Matts Ersson innehade faderns hemman, det enda som då var skattelagt i Lömsjö. Modern brita mattsdotter skymtar i ett tingsprotokoll, då hon fick böta för att ha sålt smör och skogsfågel åt en Anundsjöbo för veda pengar. Det hade gått för sig, om det varit marknad och byteshandel- eller om ingen anmält det kan man tillägga. Erik Eliessons yngsta dotter Susanna blev gift med bondsonen MattsHansson från Fjällsjö. Han förvärvade nybyggesrätt i Lomsjö 1759 och bodde där inpå 1780-talet, då han fick mågar, som krävde större utrymme än vad Lomsjö nu kunde bjuda, och han flyttade med dem till Latikberg i Vilhelmina. På gården i Lomsjö kom då en dottersontill Erik Eliesson, Matts Jonsson från Lavsjö, en duktig bonde och sörkörare. En ättling till honom är den legendariske Matts Olsson som blev 100 år". (Åsele sockens historia sid: 66-68) En gammal sägen berättar följande om Erik Eliessonoch hans tvist medlappen Arvid Larsson: "Då nybyggaren Erik Eliesson bott en tid i Lomsjö på s. å. s. "lappskattelandet" blev nybyggaren och lappen ordentligt ovänner. Hanlät renarna riva sönder Eliessons utstående foderhässjor och gjorde all skjöns ohägn för nybyggaren, kanske i tanke att få Erik att ge upp sitt nybygge. ErikEliesson kände sig hårt trängd av lappen, och vände sig i sin nöd till Häradsrätten för att få någon rätsida på det hela. Rätten fann då i sak att lappen var den skyldige: och dömde honom att saklöst "hängas", om Eliesson kom till skada på liv, lem eller egendom". Efter detta domslut blev livet fridfullt igen för nybyggaren och det berättas att "lappen efterhörde nybyggarens hälsa om han var uppe i fjället med sina renar". Det var kanske tur för lappen att han avled före nybyggaren! Annars kanske domen gått i verkställelse? Erik och Brita byggde med tiden upp sin gård, det var ett hårt liv med demånga barnen och djuren. Den första stugan var en sk svalstuga, den var byggd av timmer på en grund av stenar. Grunden var mycket låg, den höjde sig bara obetydligt över marknivån och runt väggarna fanns en sk mullbänk som tätning. Knutarna var enkla och mellan stockarna tätadesmed mossa. Innertaket isolerades med sand, golvet bestod av breda "klåvor", som bilades eller hyvlades. Golvåsarna var lagda direkt på marken, det fanns alltså ingen isoleringunder innergolvet. Den öppna spisen fick en kåpa av mindre sten lagda på en träram, kåpan hölls upp av en trästolpe. På stolpen fanns en järnkrok som kittlarna hängdes på över elden. Ytterdörren sattes på gavelväggen mot svalen och mitt emot sattes ett fönster. I svalen förvarades torrveden, när veden körts hem fick alla i familjen hjälpa till att stapla in den. Stugan var liten, men den var som en bit av paradiset för nybyggarna efter åren i riskojan vid sjön.

GEDCOM Note

<NR2>Tryckta källor:

<NR>Lomsjöbygden, sid 7f

<NR>Lundkvist: Av ris och rot, sid 302