Gustaf Heinrich Eisfeldt

Gustaf Eisfeldt gjorde en artbeskrivning på dom djur so menageriet åkte omkring med. Jag har skrivit av det, kommer härunder:

1) Indiska Elefanten

1) ( Elephas indicus )

Är ett kort och klumpigt djur med ofantligt hufvud, bred panna och kort hals. De temligen höga, pelarlika benen hafva fötter med fem tår. Fotsulorna äro platta, hornaartade. Elefantens viktigaste lem är snabeln, en förlängning af näsan, som utmärker sej för sin rörlighet, känslighet och framför allt genom sitt fingerlika utskott i spetsen, som är både lukt-, känsel-och griporgan. Betarne växa oupphörligen och uppnå derigenom ofta en ofantlig längd samt en vigt af 75 till 90 kilogr. Elefantens storlek öfverskattas vanligen något. –Mycket stora hanar äro från snabelns till svansens spets ungefär 7 m. långa; deras höjd öfver skuldrorna uppgår till 3,50 eller högst 4 m. Vigten lär vexla mellan 3, 000 och 4,000 kilogr. Indiska elefantens fädernesland är främre och bortre Indien.

       Elefanten tyckes blott vara klumpig, i sjelvfa verket är han ganska vig. Med snabeln utför elefanten de mest beundransvärda rörelser. Man kan säga, att snabeln användes till hvarje slags arbete och på alla möjliga sätt, ty det är rent af omöjligt att upptäcka allt, som djuret kan förrätta med densamma.

2) Lejon och Lejoninna från Berberiet

( Leo Barbarus )

Lejonet har från urminnes tider betraktats såsom djurens konung. Dess viktigaste kännetecken bestå i den starkt bygda kroppen med korta, glatta hårväxten, samt i det breda ansigtet med de smö ögonen.- Lejonets styrka, djerfhet och med äro kända sedan långt tillbaka. – I jämförelse med dom öfriga kattdjuren är det stol och ädelt. Det igenkänner efter flere år sin fordne vaktare, om ej ansigtet och blicken, så på ljudet af hans röst. I synnerhet ihågkommer det välgerningar.

           I äldre tider hade lejonen mycket större utbredning än nu. På romarnes tid funnos de icke blott i hela Afrika och sydvestra Asien, utan äfven i Grekland, Makedonien, Syrien och Palestina. Hvarje lejon behofver så mycket föda, att ett större antal af dem ej längre skulle kunna skaffa sig sitt uppehälle i samma trakt. – Utväxta hanlejonet har en höjd ofver marken af 80-90 cm. Och en längd af 1,5 m. utom svansen, som är 80 cm. Lång. I fångenskapet uppnår lejonet 60-70 års ålder, dock behöfver det god föda och skötsel.

Oaktadt lejonet dödar alla djur genast, påstår man, att det håller den menniska, som det anfallit, under sina klor en stund och först senare med tassen gifver henne dråpslaget i bröstet.
3) Lejoninna från Senegal

               Som afvart anses Lejonet från Vestafrika ( Leo senegalensis ), som utmärkes genom tät, ljus man, under det Kaplejonet ( Leo capensis ) har mörk man. Persiska lejonet ( Leo percicus ) är mindre och dess man består af blandade bruna och svarta hår. Det var denna art, som i äldre tider föekom ej blott i Palestina utan äfven i Grekland eller åtminstone på Grekiska halfön.

4) Jaguar

( Leopardus onca )

            Detta djur är det mest fruktade af alla verldens rofdjur. En fullväxt Jaguar har en längd af 1,45 m., och höjden öfver skuldrorna är ungfär 80 cm. Mest talrik finnes han i Sydamerikas tempererade delar, längs floderna Parana, Paraguay och Uruguay. I boskapshjordar anställer han ofta betydlig skada och i synnerhet begifven på ung hornboskap, hästar och mulåsnor. Har en jaguar en gång smakat menniskokött, blir detta hans älsklingsföda.

5) Landbjörn

( Ursus arctos )

              Han förekommer i Sibirien äfvensom i Sverige, i synnerhet i norrbotten, Jemtland och Herjedalen samt vissa delar af Vesterbotten. Han uppnår en längd af 2 till 2,20 m., en höjd öfver bogarne af 1 till 1,25 m. och en mellan 150 och 200 kilogr. Vigt. Han har 36-40 tänder och är ingen kostföraktare, utan håller tillgodo med allt ätbart. Han är ringa begåfvad på förståndets vägnar, temligen dum, likgiltig och trög. Han är icke i stånd att hysa verklig vänskap för menniskan; maten älskar han mera än vårdaren och blir alltid gent emot denne rå och farlig.

6) Hyena

( Hyena striata )

              Deras hemland är södra och vestra Asien; allmännast förekomma de dock i Afrika. Vanliga längden är omkring 1 m. Man brukar framställa dem såsom det förfärligaste vidunder af grymhet, blodtörst och lömskhet, och i flera menagerier underlåter förevisaren aldrig att till okunniga åhörares fasa berätta, huru de skända kyrkogårdarne; uppgräfva grafvarne och uppäta liken. Vetenskapen har ej förmått utrota dessa osanningar, som hafva behållit sig från urminnes tider. Deras läten omvexla med högre toner samt med mumlande eller morrande ljud. Den, som första gången hör dessa ljud, kan knappt undgå att känna en lätt rysning. Alla hyenor angripa blott sådana djur som ef försvara sig, såsom får, getter, antiloper, grisar och dylika, och äfven dessa blott från sidan. Bäst tycka de om as. I det inre af Afrika äro Hyenorna ännu idag de, som taga hand om slafvarnes och de fattigas lik, hvilka man kastar ut åt dem att kalasa på. I Sydafrika uppgräfva de hottentotternas vårdslöst nedmyllade lik, - och deraf torde alla de fasliga historierna om dem hafva uppkommit.

7) Tvättbjörn

( Procyon lotur )

                Deras hemland är Nordamerika. Numera äro de sällsyntare än förr. Detta djur uppnår en längd af 65 cm. Med en 25 cm. Lång svans samt en höjd af 30-35 cm. Öfver bogarne. Sitt namn har Tvättbjörnen fått af sin besynnerliga vana att doppa födan i vatten och gnida henne mellan framtassarne, liksom för att tvätta henne. Han äter allt ätbart; kaniner, vilda drufvor, omogen majs och dylikt, foglar och deras ägg, fisken i vattnet, kräftdjur och musslor. Tvättbjörnens kött ätes, och af hans fäll får man ett ypperligt pelsverk.

8) Snabel- eller Näsbjörnen

( Nasua leucorhyncha )

Deras hemland är Brasilien, och de uppnå en längd af 1 m. och en höjd af 30 cm. Öfver bogarne. Deras föda består av mask och skalbaggar, kött och växtämnen. Bland deras sinnen står lukten främst, dernäst hörseln.

9) Kragbjörnen

( Ursus tibetanus )

Deras namn bära de huvudsakligen derför, att under halsen befinner sig en hvit strimma i form af en krage. -–Deras fädernesland är nepal, Japan och Kina. De visas ytterst sällan i Europas menagerier.

10) Järfven eller Filfrasen

( Gulo borealis )

är 95 cm. Till 1 m. lång, hvaraf 12 till 15 cm. Komma till svansen, och 40 till 50 cm. Hög. Nosens hårbeklädnad är kort och gles, fötternas tät och glänsande, bålens lång och yvig, särdeles längs sidorna: kring låren och på svansen är den likaledes särdeles lång. Hjessa och rygg äro brunsvarta, med inblandade gråa hår, ryggen, kroppens undersida och benen svarta, en fläck mellan ögon och öron är ljusgrå, likaså det band, som från skuldran till svansroten löper längs sidorna. Bottenullen är grå, på undersidan mera brun. Detta djur sägas bebo hela den nordliga delen av jordklotet. Den sydliga gränsen för dess utbredning i Europa har under tidernas lopp flyttat sig allt högre mot norr, så att det för närvarande har sitt egentliga stamhåll i Sverige ( hufvudsakligen i de fyra nordligaste länen, mindre allmänt i kopparbergs och Vermlands län ), Norge, Stor-ryssland, företrädesvis trakterna kring Hvita hafvet, hela Sibirien, Kamtschatcha och Nordamerika.

11) Sibirisk varg

( canis lupus, Lupus vulgaris )

       Denna liknar en stor, högbent, mager hund som bär sin svans hängande i stället för uppåtböjd. Den långåriga svansen räcker långt nedom hasleden, käkpartiet är utdraget och spetsigt, ögonen snedt stälda och öronen alltid uppåt ridgade. Pelsen rättar sig efetr klimatet med afseende på såväl hårväxt som färg. I nordliga länder är håret långt, sträft och tjockt, längst på underlifvet och låren, buskigt på svansen, tjockt och upprättstående på halsen och sidorna, i sydliga trakter mera kort och sträft. Färgen är vanligen smutsigt gulgrå med svart inblandning. Sommartiden stöter grundfärgen mera i rödt, vintertiden deremot i gult-i norden är den ljusare än i södern, der den blir svartaktig. Den fullväxta vargen är omkring 1,60 meter lång, den 45 cm. långa svansen inberäknad; höjden omkring 85 cm. Honan har svagare kroppsbyggnad, spetsigare nos och tunnare svans.

12) Vanliga Piggsvinet

( Hystrix cristata )

är större, men icke längre än gräflingen, och dess yfviga taggbeklädnad låter det synas ännu tjockare än det verkligen är. Dess längd är 65 cm. utom den 11 cm. långa svansen; höjden öfver skuldrorna är 24 cm. och vigten vexlar mellan 15 och 20 kilogr. Läns halsen finnes en man, bildad af starka bakåt riktade, ganska låna borst, hvilka kunna uppresas och nedläggas efter behag. Den öfriga delen af kroppens ryggsida täckes af en längre eller kortare, från 15-40 cm. långa, glatta och uddvassa löst i skinnet sittande och derför lätt affallande taggar, hvilkas färg är omvexlande svart, brun och hvit vid roten, men alltid hvit i spetsen. Alla taggarne kunna genom en stor och stark muskel, som utbreder sig under djurets hud efter behag uppresas eller ned läggas. För närvarande finne Piggsvinet längst Medelhafvets kust, synnerligast i Algeriet, Tunis, och tripolis ned till Senegambien och Sudan. – Piggsvinet för ett dystert erenitlif, som också bäst passar sig för dess slöa sinnen. Födan består af allehanda växter, såsom tistlar och andra örter, rötter, frukter, blad och bark. Då det är mycket uppretadt , stampar det med bakfötterna i marken, och om man lyfter upp det , låter det höra ett doft grymtande, något liknande svinets. Taggarne äro alls icke anfallsvapen, utom tvärtom det stackars djurets försvar. – Någon skada kan man icke säga att Piggsvinet tillfogar menniskan, men likväl förföljet det ifrigt. Taggarne användas på mångahanda sätt och köttet är njutbart.

13) Agutin, Gutin eller Guldharen.

( Dasyproeta agut )

deras hemland är Guyana, Suranien, Brasilien och norra Peru. Man finner honom der såväl i de fuktiga urskogarne som i de mer torra skogstrakterna. Agutinen, som är en af de vackraste med lemmar af harslägtet, har en längd af omkring 40 cm. ; svansen är blott 1,5 cm. lång. Hans föda består af alla slags växtdelar, från nötterna till blomman, och han knäcker de hårdaste nötter.

                         14)  Pungräfven.

( Cynocephalus Hamadryas )

         Deras hemland är nya Holland. Dessa djur hafva mellan ljumskarne ett hudveck eller pung, hvari de små outvecklade ungarne vid födseln instickas och fastsuga sig vid spenarne.

15) Hamadryaden eller Kappbabianen.
( Cynocephalus Hamadryas )

         Kappbabianen förekommer tämligen allmänt öfverallt på Abesiniens och Syd-Nubiens bergiga kuststäckning.  Från de högre bergen vandra de stundom i skaror ned till Samcharas kullar eller till ökensträckan vid hafskusten; men hufvudmassan stannar alltid qvar i högfjällen.

När babianerna sitta stilla, tiger hela sällskapet, så länge icke något störande visar sig. Annalkande människor eller boskapsdjur aflocka en eller annan i flocken några egendomliga ljud, som närmast kunna liknas vid skallet af flera hundar och som sannolikt blott åsyfta att väcka de öfrigas uppmärksamhet. Men om en människa eller ett rofdjur närmar sig på ett oroväckande sätt, framkallas de mest olika toner. Mest träffande kan man jämföra en oroad babianflocks läten med grymtandet af en mängd svin; men dessemellan höras ljud , som påminna om leopardens tjut, än om en tjurs bölande. Hela sällskapet väsnas om hvarandra. Alla stridbara hannar rycka fram till kanten af klippan och kasta spejande blickar ned i dalen; ungarne söka skydd hos de äldre, de små hänga sig vid mödrarnes bröst eller klättra upp på deras rygg och därefetr sätter sig hela tåget i rörelse och skyndar derifrån, springande och hoppande på alla fyra.
Apor.

16) Makak ( Macacus cynomolgus ). Med namnet Makak eller Makako betecknar man Guieneakusten apor i allmänhet, men inom vetenskapen har man förbehållit detta namn åt en ej synnerligen talrik grupp hvars medlemmar lefva dels a) i sydöstera Asien, dels b) i Afrika.

17) Sällskapsapor. Deras hemland är Stillahavsöarne.

18) Drillapans ( Papio leucopheus ) hemland är Guldkustan vid Guinea. Hon är ytterst retlig, och kan af ilska falla ned och dö. I sitt hemland är hon starkt hatad och fruktad af negrerna, emedan den brukar vid negrernas frånvaro infinna sig i stora massor vid deras bostäder och plåga och misshandla deras barn.

        19)  Husarapan ( apa med röd anus ) har en jemförelsevis långsträckt kropp. Ofvan är hon grönbrun, ansigtet och sittvalarne äro karmosinröda. Hon är ytterst retlig. Hennes hemland är Vestindien.

20) Kapucinerapan ( Cebus capucinus ) kännes framför allt igen på sin redan under den tidigaste ungdom nakna, skrynkliga, ljust köttfärgade panna. Kroppens längd är 45 cm. Kapucinerapans utbredningsområde sträcker sig utöfver södra vändkretsen och Anderna. Från Bahia till Columbien är hon öfverallt allmän. Hon tillbringar sin mesta tid i träden och lemnar dessa blott för att dricka eller göra en påhelsning i ett majsfält. Vanligen träffar man henne i små familjer af 5-10 medlemmar. Hon är skygg och derför svår att iaktaga.
21) Kungapor från Borneo.
Två exemplar af Bezoarantilopen.

( Cervicapra bezoartica )

22) Bezoarantilopenspelar en vigtig roll i den indiska gudaläran. I hinduernas djurkrets intager han stenbockens plats, och han är, jemte åtskilliga andra djur, helgad åt Gudinnan Tchandra eller månen. Otaliga qväden prisa hans skönhet. Han är ej olik vår dofhjort, men mindre, smärtare och sirligare till sina former. Hornen hvilka hos detta slägte blott tillkomma hannarne, bilda nästan raka, 14 tum långa, ringlade skrufvar; på pannan stå de nära tillhopa, men afståndet mellan spetsarne uppgår till 9 tum. Gamla bockar äro nästan svarta, getterna mera gråa, de unga djuren äro bruna och roströda, alla hafva mer eller mindre hvit buk. Bezoaranantilopen bebor främre Indien, särskildt Bengalen, och lefver i hjordar om 50-60 stycken.

Foglar.

23) Pelikan ( Pelicanus anocrotalus ). Deras hemland är dels Afrika, Asien och Södra Amerika. De flyga mycket skarpt och hafva en ovanlig förmåga att uppstiga i höjden. Pelikanen lefver uteslutande af fisk. Den fångade fisken undergår en slags tuggning i näbbsäcken innan den nedsväljes, och denna operation gör den såsom födoämne tjenlig för deras ungar. Det är förmodligen de blodiga märken denna process efterlämnar, som gifvit anledning till fabeln, att Pelikanen föder sina ungar med blod. Pelikanens längd är 5-6 fot, och har ej förut förevisats i Sverige.

24)             Den gulbröstiga blå aras Sittac ararauna ) hemland är Guaiana och en del av Brasilien.

25) Den stora röda ara ( Ara maco ) från Brasilien.

26) Den lilla röda ara ( Ara aracanga ) är sharlakansröd, vingar och stjertfjädrar blå, de största vingfjädrarne gula med gröna spetsar. Denna fågels hemland är Brasilien.

27) Kakadua ( Cacatus ) hafva en hufva af långa, smala i två rader stående fjädrar, hvilka de efter behag kunna uppresa eller nedlägga. Hemland: Östiniska öarne.

28) Kakadu ( Cacatus sulphureus ) är hvit med krusad hufva, stjertendan och vingarnes undersida och oftast äfven kinderna svafvelgula.

29) Rosenkakadu. Deras hemland är Abbesinien.

30) Papegojor ( Pezeporus formosus ) hafva vacker grön färg. Hemland: Sydamerika.

31) Örugglor ( Otus ) Dessa ugglor hafva gulröda ögon och tvenne fjädertofsar, so liknar öron. De kunna jaga både natt och dag och göra skada på ung fågel. De lefva alltid parvis, och ett sådant par tål icke andra ufvar i sitt grannskap.

Kräldjur.

32) Jetteboaormen ( Boa constrictor ) får en lägd af ända till 40 fot. Hemland: Brasilien.

33) Boa ( Anaconda ) får en längd af 30 fot och är den största af alla afrikanska ormar.

34) Boa Python ( Python ) får en längd af änd till 20 fot. Deras hemland är Ganges stränder i Indien.

                   Dessa kräldjur matas i tamt tillstånd vanligtvis en gång i månaden med kaniner eller marsvin, hvilka de förtära lefvande. De kunna vara utan föda ända till 6-7 månader, men ej utan värme i 24 timmar. I sitt vilda tillstånd och när ormen är fullväxt förtär den äfven större djur, såsom getter, gazeller, rådjurskalfvar, antiloper med flera. Dessa ormar hvilka icke äro giftiga, blifva de oaktadt farliga för menniskan genom sin storlek och styrka. De krossa ihjel menniskor och boskap samt andra större djur.- År 1827 blef vår landsman L.H. Roos af Hjelmsäter dödad dödad i Södra Amerika af en Boa constrictor.

35) Krokodiler ( crocodilus vulgaris ) De finnas i afrikas floder och blifva ända till 25-30 fot långa. Vetenskapsresande träffade dem mest i Morgonlandets arkipelag, der de på timmas vägsträcka anträffade 10-12 stycken. Med oerhörd glupskhet uppsluka dessa djur allt, friskt eller ruttet, som passar i deras stora gap. Ett stort antal menniskor blifva årligen rof för dessa glupska djur, som tyckas liflöst ligga vid stränderna och vänta på rof. Oftast och mest fånga dessa djur hjortar, vildsvin, hundar, apor och getter som komma till floderna för att dricka.

36) Alligator Alligator lucius ) De lefva i Nordamerikas floder, hufvudsakligen i Missisippi och dess bifloder. Såväl krokodilen som Alligatorn äro mycket stora vattendjur, lefva mest av fisk, men anfalla äfven större djur och menniskor. Honorna lägga i högar af växtämnen, omkring 20-60ägg, som af solen utkläckas. Krokodilen och Alligatorn blifva fullväxta först vid cirka 100 års ålder och kunna i vilda tillståndet uppnå en ålder af ända till 1000 år.