Hans Larsson Hultman

Startade Gunnebo bruk, tillverkade spik, band och bultar till skeppsbyggnad.

Hans Hultman var en rik borgare i 1700-talets Västervik. Han drev ett varv och ägde en stor del av Västerviks dåvarande handelsflotta. Han bedrev utrikeshandel, ägde glasbruk i Kosta och lånade ut pengar. Dessutom ägde han gårdarna Stora Gunnebo och Hofgården i Gladhammars socken. Senare köpte han också Lilla Gunnebo. Dessa tre gårdar låg där Gunnebo bruk och samhälle nu ligger.

Det var Hans Hultman som startade bruket. Han behövde band, spik och bultjärn till sitt skeppsbyggeri. Den 6 juni 1764 undertecknades privilegiebrevet för en knipphammarsmedja. Nu har det gått 250 år och bruket har firat sitt jubileum.

Redan efter ett år utvidgade Hultman bruket med en ny hammarsmedja. På Hofgården fanns sedan tidigare både såg och kvarn med utskeppning i Verkebäcksviken, där nu också järnet kunde skeppas iväg.

1776 tog sonen Lars över bruket, som då blev framgångsrikt. 1798 fick hans 34-åriga änka Sara du Bois ta över och leda verksamheten. Det gjorde hon med fast hand men när sönerna och svågrarna senare kom in i affärerna gick det sämre.

Efter hennes död drevs bruket av hennes son Lars och han sålde alltihop 1844. När Hans Hultman dog var han Västerviks rikaste man men sonsonen Lars dog fattig efter konkurs.

Med hjälp av tyskar kunde de nya ägarna få bruket på fötter men med fortsatt ekonomiska problem. Under andra hälften av 1800-talet övergick det gamla järnbruket till en för tiden modern industri.

Två bröder Lürmann köpte hela bolaget 1870. Tillverkningen utökades till skruvar och spikar, kätting, klensmide och liar med mera.

Bruket delades upp i ett nedre och ett övre bruk. Spik och kätting tillverkades vid det övre. Vid det nedre fanns tråddrageriet och här tillverkades stängsel.

Vid mitten av 1900-talet var Gunnebo Sveriges största spikfabrik. 1980 hade Gunnebo nästan 600 anställda på bruket. Gunnebospik och Gunnebostängsel känner de flesta till.

I jubileumsboken från 1939 skriver Helge Åkerman att det rådde svåra förhållanden för de anställda under den första tysktiden. Tolvtimmarsdag kunde man bara drömma om kring 1850 och åttatimmarsdag var en utopi. ”Avlöningen var låg, bostäderna dåliga och välfärdsanordningarna outvecklade.” Så såg det ut i arbetslivet vid den tiden. Arbeta, äta och sova sex dagar i veckan.

Arbetet i kättingsmedjan ansågs vara det tyngsta arbetet på bruket vid den här tiden.

1907 bildades den första fackförbundsavdelningen, Metalls avdelning 185, först motarbetad av brukets ledning. Fem år tidigare hade brukspatronen varnat de anställda för dessa ”osunda vindar”. Både arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen fick så småningom en stark ställning i samhället.

Under industrialiseringen utvecklades Gunnebo samhälle till ett traditionellt brukssamhälle. Bruksborna bodde i brukets hus och handlade i brukshandeln.

1863 började nya bostadshus byggas, bland annat det som kom att kallas Kasern och som låg vid Hofgården. Det revs 1963 och nu är det parkering där, vid den gamla brukshandeln. Huset innehöll 44 rum för arbetarna på puddelverket, och deras familjer. En del hade till och med inackorderingar i sina rum.

Det kunde gå livligt till. ”Man söps, slogs och trätte” sa en av de gamla kättingsmederna långt efteråt.

Först 1935 började bruket sälja tomter där de anställda kunde bygga egna hus.

I jubileumsboken 1989 konstaterar författarna att många av de tidigt anställda förblev bruket trogna, även i kommande generationer. Fortfarande är det många Gunnebobor som har sina anor bland dem som kom till bruket i mitten av 1800-talet.

Biografi http://runeberg.org/omtjust/3-2/0180.html