Harald Vallerius

Harald Vallerius och Musiken till Gamla Psalmboken.

–––- Det återstår nu att om denne Vallerius, hvilken sålunda i vår musikaliska konsts och vår kyrkliga historia spelat en icke liten rol, meddela några närmare underrättelser; hans betydelse förtjenar det i sanning.

Harald Johansson Vallerius var född d. 25 December 1646 i Vallerstads prestgård i Bobergs härad och Östergötland 2); äfven farfadern, som underskrifvit Upsala mötes beslut, hade varit kyrkoherde och prost i denna församling. Tidigt faderlös kom den unge Haraldus först i Linköpings skola och gymnasium och derifrån till Upsala akademi i början af år 1666 3). Här studerade han temligen länge och var bl. a. väl upptagen i Olof Rudbecks hus 4), der hans musikaliska anlag uppmuntrades. Både åt musikens teori och åt dess utöfvande egnade han sannolikt mycken tid: också blef hans första anställning såsom director musices vid akademien och förestod han »hela kyrkomusiken vid Upsala Domkyrka». Sedan han under eloqu. professor Anders Norrcopensis år 1674 disputerat »De sono», hvilken afhandling han dedicerat till M. G. de la Gardie, blef han anstäld vid biblioteket och skötte under flere bibliotekarier, ända till dess han blef ordinarie professor, vice bibliotekarie-sysslan. Först år 1679 fick han magisterkransen, men var då primus bland femtio kamrater. S. å. erhöll han »titulum adjuncti 1) och blef fem år senare e. o. professor i filosofiska fakulteten. Sedan den utmärkte filosofen och matematikern Joh. Bilberg blifvit förflyttad till en teologie profession, fick V. ändtligen den 3 Febr. 1690 fullmakt såsom ordinarie professor i matematik och astronomi. Omkring tjugo år verkade han på denna plats; år 1711 sökte han tjenstledighet och på hösten s. å. förordnades hans äldste son Johan att förestå professuren. Följande år lemnade fadren alldeles tjensten, då sonen genom ett kgl. bref af d. 16 Febr. 1712 erhöll fullmakt derå, men fick åtnöja sig med adjunktslön, under det den förre uppbar professorslönen. Sin död (den 8 Mars 1716) hade Vallerius, enligt Upmarcks berättelse, förespått några månader förut, då han, temligen kry ännu, ehuru blind på ena ögat, skulle taga afsked af barn och barnbarn, hvilka vid jultiden såsom vanligt samlats hos den glade och förnöjsamme åldringen. Äldste sonen och efterträdaren öfverlefde fadren blott i två år.

Vid sin död var Harald Vallerius enkling efter ett långt och lyckligt äktenskap med Elisabeth Holtz. Denna hade förut varit gift med director musices Carl Wallin, hvars plats Vallerius fick jemte »både bo och bohag». Ända till dess V. blef ord. professor hade han emellertid icke större lön än 400 dlr k:mt. Knappt hade han också efter denna länge fördröjda befordran låtit med stor omkostnad iordningsätta en nyligen inköpt, vacker gård, förr än denna lades i aska af en vådeld, hvilket också erkebiskopen i det ofvan citerade brefvet fann nödigt påpeka för K. M:t. Genom Upsala stora brand 1702 blef V. åter en gång för en tid hemlös. Med jemnmod och utan misströstan bar dock denna, såsom det synes, lugna och harmoniska personlighet alla motgångar.

Vallerius, hvars porträtt hänger i den matematiskt-naturveten-skapliga sektionens sessionsrum i Upsala nya universitetsbygnad, besatt en omfattande lärdom och hade gifvit undervisning både i filosofi, matematik och fysik; särskildt synas hans föreläsningar i denna senare disciplin hafva varit omtyckta. Utom hans ofvan nämnda första afhandling under Norcopensis samt en 1678 under M. Steuchius ventilerad (»de Vacuo») uppräknar Lidén icke mindre än 105 disputationer af Vallerius från år 1682 till och med år 1712. De flesta behandla fysikaliska och matematiska spörsmål samt dermed nära sammanhängande i astronomi och geografi. I filosofien tyckes V. med förkärlek hafva sysslat med de psykofysiska frågorna, hvarigenom han stälde sig på en mera »exakt» ståndpunkt än de flesta samtida filosofer.

Sina åsigter om musikens teori, hvilka verkligen synas vara värda forskares uppmärksamhet, nedlade Vallerius i tvenne senare disputationer utom den första. Äfven denna, »Disputatio Physico-Musica de sono», tyckes han sjelf hafva författat att döma af præ-ses’ (Andr. Norcopensis’) tillskrift till honom »juvenem de sono perite philosophantem»; den innehåller, på sex tättryckta ark i 4:0, 83 »theses», hvilka, här och der späckade med upplysande teckningar, ingående behandla de till akustiken hörande frågorna om tonernas uppkomst och förhållande till hvarandra, grunderna för det harmoniska ljudet, octaven o. s. v. En fortsättning deraf bildar en 1686 utgifven afhandling, för hvilken V. sjelf var præses och hvilken kallas »Disputatio Physico-Musica Secunda» och börjar med thesis 84 och ark G, gående t. o. m. th. 122 och blad I. Denna senare afdelning af Vallerii musikteori handlar »de modis» d. v. s. om »certa tonorum intervalla», hvilka uppkomma »ex 7 octavæ specibus & gradibus». Anmärkningsvärdt är, att förf. exempelvis omtalar en stor del af de gamla svenska psalmerna samt de för dem bäst passande tonarterna; detta var ju ett slags specimen för det blifvande uppdraget med koralernas arrangerande. — Den tredje afhandlingen (år 1698), af respondens 01. Retzelius dedicerad till Haqvin Spegel, »maecenas magnus» upptager, på 56 sidd. 8:o, till behandling den musikaliska takten, hvarvid talrika exempel, bl. a. från militärmusiken (s. 54) meddelas i notskrift. Vallerius förråder i alla dessa disputationer stor beläsenhet i den äldre och samtida tyska, franska och italienska musiklitteraturen; så t. ex. citeras P. Gassendi och framför alla A. Kircher, en då berömd forskare på detta område.

Vallerii praktiska förmåga, både såsom exekutör och kompositör blef emellertid långt mer uppmärksammad än hans teoretiska insigter. På kunglig befallning fick han vid flera högtidliga tillfällen uppföra musik och kallades för den skull icke sällan till Stockholm. Detta var t. ex. förhållandet vid de bekanta högtidligheter, då Strumpebandsordens insignier öfverlemnades till konung Carl XI, samt när drottning Ulrika Eleonora mottogs i Stockholm med stora ärebetygelser, om hvilka man kan läsa i Rüdlings »Det i flor stående Stockholm» (Supplement). Vidlyftigt omtalar Upmarck den hyllnings-aria (»oda acclamatoria»), som var Vallerii insats i de storartade musikaliska prestationer, hvilka förhöjde glansen af den nämnde konungens kröning. Vid detta tillfälle, hvartill artister kallats från Tyskland, Frankrike och Italien, och då bl. a. Olof Rudbeck d. ä. sjelf föredrog en af honom komponerad sång accompagnerad af 12 trumpeter och 2 par pukor 1), hade Vallerius nemligen fått i uppdrag att till en aria ombilda de gamla versifierade böner, som med början »det Deus Regi nostro» plägade vid kröningar sjungas; denna aria framstälde enligt Upmarck figurligt, huru alla Europas folkslag och nationer bringade konungen sin hyllning.

Säkerligen medverkade Vallerius äfven vid firandet af Upsala Mötes jubelfest 25 Febr.—20 Mars 1693, der det musicerades före och efter hvar oration eller disputation samt dessutom särskildt vid teologie doktorspromotionen fredagen d. 3 Mars. Vid detta som vid andra tillfällen samarbetade V. nog med sin gamle gynnare O1. Rudbeck 2). Tillsammans fingo ju också, såsom vi sett, dessa båda, den forne läraren och lärjungen, i uppdrag att utföra det vigtigaste musikverk, som under denna tid sattes i gång: arrangerandet af melodierna till den allmänt påbjudna psalmboken; men då synes den förres krafter eller tid icke längre räckt till, och ensam fick också den senare, efter detta verks fullbordande, arbeta på att lämpa den gamla messan och den öfriga handboksmusiken win suaviorem aurium pastum’ constitutis & præceptis legi-bus». — Det är sålunda ett betydande rum i vår kyrkas och i vår tonkonsts annaler som bör lemnas åt den hittills icke mycket uppmärksammade och nu mera nästan bortglömde Upsalaprofessorn Harald Vallerius. På sin tid rönte han dock erkännande och vid hans graf sjöngo flera framstående skalder. Från Lund uppsände hans förre nationskainrater, nu mera professorerna derstädes Joh. Hermansson och Magn. Rydelius, båda berömda latinska skalder, sorgeqväden på klassiskt tungomål. I Upsala besjöngs han af akademi-adjunkten Nils Celsius, likaledes på latin, samt på latin och svenska af studenten af Kalmar nation Bengt Månsson Morin, i vår vitterhetshistoria bekant för en versifierad beskrifning öfver Öland. Intressantast är dock det lilla qväde, som öfver Vallerius skrefs af den vittre rådmannen i Stockholm Olof Sillieström och hvilket vi härmed slutligen vilja meddela:

• »En gammal from och liufiig man,
• Den alla frommas hiertan wän,
• Den bland de Lärde räknad war,
• Och blef på slutet deras Far,
• Den uppå barken intet klöst,
• Men utur kärnan saften öst.
• Den som de wittrast böcker läst.
• War dock bland de sina äi upbläst,
• Men redelig i tal och swar
• Och äi til någon afwund bar.
• När som de nije wor’ i dantz
• Han som Apollo bland dem fantz,
• Som Orpheus han rörde dem
• Att de äi dantsa wänd’ igen.
• Ibland hans wärck är thet och wärd!,
• Att han wår’ Präster siunga lärdt,
• Nu kan Gud ähras af hwar man,
• Då alle Psalmer lare kan.

Samlaren / Fjortonde årgången. 1893 /

http://runeberg.org/samlaren/1893/0019.html