Hedvig Constantia Fredrika Ehrenstam

Hedvig Ehrenstam skrev dikter, noveller och följetonger. 1858 gifte hon sig med Carl Johan Oskar von Numers och flyttade till Helsingfors. Som dramatiker debuterade hon 25 år gammal med lustspelet Den orientaliska frågan (1855). Kritikern i Post- och Inrikes Tidningar tyckte att pjäsen var rolig, dialogen lätt och kupletterna lustiga. Aftonbladets kritiker ansåg däremot att pjäsen var alltigenom misslyckad. Han tyckte att författarinnan visade brist på omdöme, självkritik och begrepp om dramatisk komposition. Knappt ett år senare och därför föga förvånande under pseudonym kom På Gröna Lund. Premiären som gavs på Humlegårdsteatern blev trots en ganska ljum kritik hennes största publikframgång. I Stockholm kom olika teatrar att spela På Gröna Lund i närmare femtio år. Hennes lustspel framfördes även på den svenska landsorten och i Helsingfors, Åbo, Brahestad och Uleåborg.

  Ett återkommande tema i hennes dramatik är generationsmotsättningar. De ungas syn på livet och kärleken kolliderar alltid med föräldraauktoriteters inskränkta normer men segrar till slut. http://www.dramawebben.se/forfattare/ehrenstam-hedvig

---
En hvar, som läst Crusenstolpes herrliga dödsrunor i kalendern Svea för 1864 känner redan hvem och hurudan den författarinna var, som bar det ofvanstående namnet, om han ock ej egde lyckan af hennes personliga

bekantskap. Oss höfves derföre endast, att här i största korthet anföra hennes födelse- och  dödsår, jemte några högst nödvändiga uppgifter,  angående den så tidigt hädangångna, högt  värderade författarinnan.

Hedvig von Numers var dotter af framl. marinministern, statsrådet Ehrenstam och hans efterlefvande maka, född Trolle, sondotter till den bekante generalamiralen. Hon föddes d. 18 Okt. 1830 i staden Carlskrona, men kom vid ännu helt unga år, knappast fullvuxen, med sina föräldrar och syskon upp till Stockholm, dit konung Oscars kloka val af dugliga, redliga och insigtsfulla män till stöd för sin thron oförmodadt kallade Ehrenstam ur skuggan upp på en af samhällets mest solbelysta, men också mest stormiga höjder.

Redan ganska tidigt röjde fröken Ehrenstam omisskänliga anlag för poesien och började redan som ung att utgifva små stycken, både på vers och prosa, ehuru under olika pseudonymer. Hvad hon skref rönte mycken framgång, äfven de stycken hon författade för theatern, hvaraf några blefvo uppförda och af publiken med största välvilja mottagna, särdeles hennes mest bekanta pjes "På Gröna Lund". – Hon har äfven författat några längre romaner.

I vårt fordna systerland, det för oss oförgätliga Finland, dit hon gjorde en resa, för att besöka en der boende anförvandt, qvarstannade hon och ingick äktenskap med protokollssekreteraren vid senaten i Helsingfors von Numers. Man sade att hon gjort lycka ... en stor lycka, och man sade det med skäl, ty glädjens sol belyste med sin mildaste glans hennes stig, vid sidan af en god och öm, henne i allo värdig make.

Dock – sådan är lifvets lycka: den är kort, oftast efemerisk. Liksom statsrådet Ehrenstam redan vid unga år skördades af döden, så blef det äfven hans snillrika dotter Hedvigs lott, att i förtid bortryckas från make, barn och alla dem, hvilka hade henne så outsägligt kär. En i början lindrig, men snart allt mera tilltagande bröstsjukdom gaf allt tätare påminnelser om hvad man hade att frukta. Ändtligen föreskrefvo läkarne en resa till något varmare luftstreck, och den unga modern nödgades – såsom den enda möjligheten att kunna bevara sig åt sina älskade små – underkasta sig den för henne ganska svåra uppoffringen, att på en längre tid skiljas ifrån dem.

Då hennes man kom att hemta henne i rummet, der han, efter afskedet från deras tvänne qvarvarande små barn, lemnat henne resklädd för öfverfarten till Sverige, fann han henne maktlös och i tårar, nedlutad öfver ett skrifbord. Framför henne låg ett nyss inbundet album, hennes tilltänkta resjournal, och på första bladet, det enda som kom att användas, hade hon då (med sin vanliga lätthet att författa) just nyss, så att bläcket ej hunnit torka, nedskrifvit ett poem. Detta poem, det sista af hennes hand, har följande lydelse:

                       Den 9 September 1863.

       I Herrans namn jag börjar nu

       Min färd att helsan söka.

       Allgode Fader, endast du

       Kan mod och krafter öka.

       Jag anförtror mig i din hand

       På färden till det fjerran land.

       O, Gud, beskydda mina små

       Och mig åt dem bevara!

       De späda ej den nöd förstå

       Att moderlösa vara.

       Du gaf mig dem – mig åt dem gif

       Och uppehåll ännu mitt lif!

       Och sist en tacksam suck till dig,

       Mitt käraste i verlden.

       I lust och nöd du följer mig

       Och tröttnar ej på färden.

       Guds frid dig följe, hvart det bär,

       Du, som mig öfverallt är kär.

Ledsagad af sin make anträdde hon resan, först till Stockholm, der hon skulle stanna någon tid, bland dyra anförvandter, och sedan begifva sig vidare ... söderut ... långt, långt bort, för att återvinna helsa och lifskraft. – Men, ack! det växte ingen helsans blomma för hennes derefter trånande blick, och all den ömhet, hvarmed hon af de sina omhuldades, förmådde icke ens att lindra hennes plågor. – I stället att begifva sig längre bort blef hon i Stockholm sängliggande och slutade der, efter någon tid af ökade plågor, sin korta, men minnesrika författarebana på samma gång som sin lefnadsbana. – Sina barn återsåg hon aldrig. – Den 24 Sept. 1863 uppgaf hon sin sista suck.

http://runeberg.org/sqvinnor/0143.html

Andra tider - andra seder http://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=uc1.b137408