Henrik Henriksson Forbus

http://www.kansallisbiografia.fi/paimenmuisto/?eid=680

http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/henkilo.php?id=3464

Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852 Henkilötiedot; sl. 1687 Henrik Forbus Henricus Henrici, Ostrobotniensis 3464. * noin 1674. Vht: Oulun pormestari Henrik Forbus U155 († 1681) ja hänen 2. puolisonsa Margareta Lithovius. Ylioppilas Turussa sl. 1687 [F%C3%A5rbuss] Henr. Bothn _ 174. Nimi on kopioitu Pohjalaisen osakunnan matrikkeliin [1687] Henricus Forbus. | 1694 Magister Constitutus. Primo Pastor Cohortis Navalis in Carlscrona, deinde Pastor et Præpositus in Torneå, demum in Limingo 1730. obiit 1737. Disputationes ejus sunt: de talionis indole ex. exod. 21: 24 et de ostracismo. Ylioppilas Turussa uudestaan sl. 1693 [Forbus] Henr. Ostrob _ 203. Respondentti 27.10.1694 pro exercitio, pr. David Lund 2257. Respondentti 1694 pro gradu (Marklin), pr. David Lund 2257. FM 26.11.1694. Vihitty papiksi Turun hiippakunnassa 19.5.1696 ("M. Henr. Forsius"). — Sotilaspappi Wismarissa 1696. Vt. amiraliteetinsaarnaaja Karlskronassa s.v., vakinainen 1698. Alatornion kirkkoherra 1706, ero 1725. Rovasti 1713. Limingan kirkkoherra 1731. Kokosi isonvihan aikana talonpoikaisjoukkoja käyden useita kertoja venäläisten kimppuun. Harjoitti liiketoimintaa. Valtiopäivämies 1726–27 (Härnösandin hiippakunnan edustajana). Saarnaaja pappeinkokouksessa Kokkolassa 1732. † Limingassa 13.12.1737.

Pso: 1:o 1697 Magdalena Nagel; Pso: 2:o Brita Ulhegius tämän 3. avioliitossa; Pso: 3:o 1717 Margareta Forsman tämän 3. avioliitossa († 1754).

Henric Forbus föddes 1674. Fadern var borgmästare i Uleåborg.[25] Student i Åbo 1687. Magister 1694. Amiralitetspredikant i Karlskrona 1698.[26] Utnämndes år 1705[27] till kyrkoherde i Neder-Torneå, där han efterträdde Gabriel Tuderus. Han höll sin »valedictoria» 4 dag påsk 1760, hvarvid han började: »så är nu enteligen den liufva och önskeliga dagen kommen, på hvilken både Eder och min önskan blifver fullbordad, Eder att i blir af med migh, och min att jag slipper härifrån». Under predikans fortgång passade han på att säga ut, hvad han tänkte: särskildt fick Amiralitetskollegiet sina fiskar varma. Predikan väckte stort uppseende. Forbus förbjöds att lämna staden, tills han nöjaktigt förklarat sig. Man fann ej något irrlärigt i den, »men han insulterade församlingen, då han mera talade om att blifva befriad från förtretlighet än tackade Gud för befordran till en bättre lägenhet.» Han reste ändock och ingick under resan med ärendet till Kungl. Maj:t. Hela det till ett stort nummer uppblåsta ärendet rann ut i sanden. I början af sin tjänstetid hade han stora svårigheter med lön m. m. 1713 blef han prost. 1724 afstod han pastoratet åt sin styfmåg, men kvarstod som prost. Då han för sin hälsas skull ej längre kunde stå ut med de ansträngande visitationsresorna, sökte han sig en lugnare verksamhet. Han blef 1731 kyrkoherde i Limingo, ehuru församlingen önskat en annan. Där dog han 1737. Forbus var en sällsynt verksam människa. Öfverallt var han med och ordnade. Han reparerade förfallna kyrkor, ifrade för skolors upprättande, anförde bönderna emot rikets fiender. Hans intresse räckte till för allt. J. G. Scheller »Reise-Beschreibung von Lappland und Bothnien», Jena 1727, berättar, hur Forbus tog honom med sig till Torneå, där S. bodde ett år hos honom, för att F. skulle förkofra sig i tyska. Lapska lärde han sig, sedan han blifvit prost.

Men framför allt utmärkte han sig för sitt arbete för lapparnas omvändelse. Biskop Tamelin skrifver till Arvid Horn den 15 maj 1730: »har ock giordt then tiensten wid Lapparnas afguderies uptäckiande och deras på beskiedliget sätt omvändelse, så at ingen tilförene med så gudel:t zele der wid arbetat såsom han, och allenast för den orsaken wore wärd at promoveras fram för många Präster så i Swerige som Finland: Är thes utan en Lärd skickelig och drifwande Prästman». Detta hans intresse och den möda och lifsfara han utsatt sig för i Lappmarken emot en ytterst ringa lön framhålles äfven af domkapitlet i Hernösand och i alla andra intyg han fick för sin befordran till Limingo.[28]

Huru han förskaffade sig sin kunskap om lapparnas afguderi, omtalar han själf i Rättelser och tillägg (se nedan s. 69) »dels genom Lapparnas egen bekännelse i mångt måhl, ändoch de warit få som iag dertill förmått, dels igenom sanfärdiga berättelser så wäl munteligen som skrifteligen giorde». Det framgår af hans relation, att hans utan jämförelse viktigaste källor varit de skriftliga. Af allt att döma ha de bekännelser han personligen lyckats framkalla hufvudsakligen varit bekräftelse på eller förnekande af ett och annat, som de skriftliga källorna meddelat. Detta förringar dock ej värdet af Forbus’ arbete. Han var den förste här i Sverige, som på allvar tog i tu med dessa ting.

http://www.tornio.seurakunta.net/?sid=230
249 (Hernösands Stifts Herdaminne. Bidrag till kännedomen om prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning / Andra delen)

http://runeberg.org/hernosandh/2/0251.html