Jakob Johansson "Saitta-Jaako" Lautakoski

Tabell 24

Per Nilsson Poidnak – Ylikodanmännikkö (Männikkö) (från tabell 6). *1796 28/9 i Junosuando, Pajala sn, +1837 i Ylikodanmännikkö, Pajala sn. Kronotorpare i Ylikodanmännikkö.

Gift 1831 med Anna Greta Jakobsdotter Lautakoski, *1810, dotter till nybyggaren och nåjden Jakob Johansson Lautakoski, kallad "Saitta-Jaako", och Anna Maria Matsdotter Kurravaara i Saittajärvi, Pajala sn.

Barn: 1. Anna Greta *1830 3/4 2. Johan Jakob *1831 10/11, +1832 3. Maria Helena *1833 19/9 4. Johan Petter *1834 18/7. Han var på 1890-talet inhyst i Lovikka, Pajala sn.

http://erikkuoksu.se/wp-content/uploads/2014/04/Poidnak.pdf

Född i Lautakoski 1776. Kallad "Saitta-Jaako", eller "Noitta-Jaako". Han anlade omkring 1800 nybygget Saittajärvi (idag kallat Saittarova), och skall enligt traditionen ha varit en stor nåjd. Jordbrukskonsulenten Walde Lorens Wanhainen harupptecknat följande sägner om honom, berättade av Samuel Niemi (*1874) i Lovikka år 1920: "Saitta-Jaako eller Noitta-Jaako i Saittajärvi var en av de mest kända trollkarlarna i dessa trakter. Hans rättan namn var Jakob Johan Lautakoski, och han var född år 1776. Han påstås ha varit den första nybyggaren i Saittajärvi by. Vid ett tillfälle blev han själv lidande av att ha känt medlidande med sin häst och strukit honom över sidan, innan han hunnit stilla "de osynliga", som följt efter hästen. Hästen hade blivit stulen på marknaden i Kengis. "De osynliga" (väki) hade hunnit opp tjuvarna först vid Jokijalka nära Kolari vid Muonio älv. Ansatta av "de osynliga" förföljarna var tjuvarna liksom i dödsångest tvungna att återvända med hästen från Kolari. De hade varit så skräckslagna, att de i sin brådska att få återställa hästen, där de hade tagit den, hade kört med ilfart på återvägen till Kengis. Den löddriga hästen såg ut som om den hade varit nära att dö, när tjuvarna äntligen stannade vid den gamla prästgården i Kengis. Hästens ägare, Noitta-Jaako, fick mottaga sin häst där och han kunde inte låta bli att känna medlidande med djuret. Därför strök han med handen över dess sida, innan han kom sig för att stilla andarna som hade följt med hästen. Dessa började nu ansätta honom. De var nära att kväva honom. Men till all lycka hade han med sig kvicksilver i fickan, och det befriade honom fån andarna. Helt fri från dem blev han dock först i den heta ångan (löyly) på bastulaven. Tjuvarna fick var sin hårda örfil av Jaako, men de slapp inte undan med detta straff. En av dem dödades av andarna, den andre tjuvens gård nedbrann till aska, och den tredje fick svåra smärtor i sitt ena ben, som rentav torkade och stelnade till, så att han fick gå med ett träben under hela sitt återstående liv.De osynliga andarna ansatte Jaako även handgripligen ibland. Särskilt besvärlig var den trollkunnige Nulja i Lautakoski, som anföll honom jämt i andanom. På vägen från Lovikka till Lautakoski by måste Jaako en gång vända om till Lovikka. Där fick han hjälp mot Nulja av den trollkunnige Rusu, som också lyckades göra honom fri från Nuljas sällskap. En ung pojke skjutsade Jaako en gång från Lovikka till Saittajärvi, där Jaako hade sitt hem. Andarna anföll honom på vägen och var nära att kväva honom. Då gjorde han tecken åt skjutspojken att denne skulle slå honom i nacken. Pojken lydde honom, och då blev han åter kvitt plågoandarna." "Noitta-Jaako förmådde dock inte alltid skydda sig själv. Han hade alltid varit osams med "Vousa" i Lautakoski, vars riktiga namn var Erik Lautakoski [Jfr. tab. 512]. "Vousa" hade en gång lurat på honom i sitt gömställe vid Jaakos jaktstig. När denne intet ont anande gick fram på stigen, rusade "Vuosa" på honom och slog honom i huvudet med sitt spjut, så att han förlorade medvetandet. Han hade fått ett stort blödande sår på huvudet. Noitta-Jaako föresatte sig nu att skjuta "Vousa". Efter denna händelse kunde Jaako inte trolla mer, eftersom blod hade flutit ur hans sår. Om sitt beslut att skjuta "Vousa" nämnde Jaako ingenting åt sin hustru, inte heller att "Vousa" hade anfallit honom och tilldelat honom sår i huvudet. Men hustrun började misstänka att något allvarligt hade hänt, eftersom Jaako inte längre brukade ta av sig mössan, varken på dagen eller på natten. Han ville inte heller längre, att någon skulle skrapa hans huvud med en slö kniv. Tidigare hade han alltid velat, att någon skulle skrapa bort mjäll ur hårfästet, såsom sed var, eftersom användning av kammar inte var så vanlig på den tiden. Jaakos hustru lyfte en gång på mannens mössa för att få se, vad han dolde därunder. Hon såg då, att han hade ett stort sår i huvudet, och snart fick hon reda på hela historien om "Vousas" lömska anfall. Hon fick också mannen att besinna sig om hans avsikt att skjuta "Vousa". "Noitta-Jaako" hade en gång visat sina anteckningar om trolldom för Isak J:son Rovas hustrus, Brita Marias, mor, som var Jaakos egen dotter. Han hade velat låta dottern lära sig hans trollkonster, eftersom han tyckte, att dottern hade ett lugnt sinnelag, som passade en trollkunnig person - hon skulle inte ha besvärat människor i onödan. Dottern ville dock inte lära sig sin fars trollkonster, och sålunda tog Jaako med sig sin förmåga till Tuonela (döden). Någon visste emellertid, att Jaako hade skrivit i sin trollbok med röda bokstäver. Boken förvarade Jaako, påstås det, någonstans under en stenhög. På en resa från södra Finland med ett linlass hade Noitta-Jaako övernattat i en gård nära Uleåborg. Husets lagårdspiga gick tidigt på morgonen till lagården för att tända eld under lagårdsgrytan. När hon såg Jaakos linlass, kunde hon inte motstå frestelsen att taga en linknippa ur lasset - men hon kom inte ur fläcken med det stulna. Hon fastnade vid släden. Jaako gav henne en örfil, och det var allt. " Även Samuli Paulaharju har i sin bok "Ödebygdsfolk" en del att berätta om Saitta-Jaako. Hanförmedlar bilden av Jaako som nekromantiker, en mer tabubelagd sida av hans trollkonst Samuel Niemi medvetet eller omedvetet förteg i sin berättelse: "Men de verkligt mäktiga nåjderna var de som vågade gå in i herrans eget tempel nattetid för att tala med kyrkohaltiorna [en sorts andar. Min anm.] och dödingarna. Saitta-Jaakko gick ofta i nattkyrka för sig själv. Dörrarna sprätte upp av sig själva, och så skuttade Jaakko jämfota över tröskeln och uträttade sitt ärende inne framför altaret… Men till söndagsgudstjänsterna kom Jaakko inte, och inte till Herrens nattvard." Saitta-Jaako hade en stor familj, och hans barn kom att nästan ensamma befolka byn Saittajärvi. Många av hans ättlingar var skickliga snickare och båtbyggare, och utökade på det sättet sina inkomster. Död omkring 1850. Gift 1810 med Anna Maria Matsdotter Kurravaara (*1774), dotter till Mats Johansson Kurravaara och Anna Bengtsdotter i Tärendö.