Jarl Ôstman Gudfastsson Austman (Gudfastsson)
Also Known As:	"Austman"
Birthdate:	circa 1080
Birthplace:	Jämtland
Death:	circa 1140 (51-69) Frösön, Jämtland, Sweden
Immediate Family:	Son of Guðfastar den gode and N.N. Husband of NN and NN Father of Guðfastar den Gode and Earl Guttorm Ostmansson of Jämtland & Svealand
Occupation:	Jarl of Jamtland & Svealand, Jarl of Jamtland

Managed by:	Mikael Gren
Last Updated:	today

View Complete Profile

view all

Immediate Family

About Jarl Ôstman Gudfastsson Austman

Jarl Ôstman Gudfastsson Austman

Östman Gudfastsson , born about 1020 in Sweden, died about 1050 in Jämtland, Försön.
Born around 1020. Died after 1050 in Frösö (Z). Speculation about this Östman (mentioned on Frösöstenen), who had the power to introduce a new doctrine of faith, indicates that he had a strong position, probably lived on the island and that the first Christian chapel, Västerhus, may have been built by him and been his courtyard chapel. (Source: Jämten 1964 page 1, curator Maj Nodermann) Less likely to clash with sweating in Old Uppsala were Olof Skötkonung's two sons Anund Jakob and Emund, when they were Swedish kings between 1022 and 1060. Both sons were Christians, and it was during their time as many great men and peasants also became Christians. Most did so on their own terms, without any royal interference. They manifested their new status through extensive erections of rune stones. Perhaps Östman belonged to that group of great men? (Source: Ten essays on Old Uppsala, Wladyslaw Duczko, 2000) In the 1950s, an excavation of the chapel ruin at Västerhus, located on the Jämtland air flotilla area (3 km northwest of Frösö church and at the northwestern end of the runway at Östersund Airport) was carried out. Here the remains of a wooden church were exposed and over this foundation of a small Romanesque stone church with longhouses, narrower cows, a projected, but never extended apse and strong west tower, to which there was no entrance from the outside. This small church, which by its size can hardly have been anything other than a courtyard chapel, should have been added around the year 1100 and used for a limited period of time. How long it has been in use can not be fully clarified. In the 13th century, the current Frösö church was added, located only a few kilometers further away and both churches were used in parallel. A royal letter from 1578 to the bishop of Trondheim speaks of 'Vesterhus, which in ancient times was a chapel' and it is probable that the chapel was abandoned during the latter part of the 14th century, after the Great Depression greatly decimated the population and a single place of worship more than well covered the needs of the survivors. There is nothing preserved of Västerhus today, as the ruin must be removed in connection with the expansion of the airfield, but in the original location, although at a lower ground level, the foundation is marked with stone slabs. (Source: Jämten 1964 page 2, curator Maj Nodermann) The lively connections with the early Christian Tröndelagen have had a facilitating and driving effect on Jämtland's Christianization. In this context, it is interesting to note that the first stone church, Västerhus on Frösön, which from the beginning was certainly intended to be a stone translation of the site's original wooden chapel was remodeled during the work and finally connected to role models in Tröndelagen. However, this seems to be the only case, as a Norwegian stone church type was directly copied in Jämtland. It was provided with a fortifying tower. The parish church on Frösön, built a few decades after the construction in Västerhus was completed, also received a defense tower. The oldest Frösö church, Västerhus, had the character of a courtyard church, possibly connected with the royal court on the island, but perhaps rather an individual great man, the work of the coat of arms of Christianity. Västerhus construction began before the foundation was laid for the church in Hackås. Its time of arrival should most closely correspond to the middle stage of construction in Västerhus, when it was decided to add an apse to the originally designed choir with a straight background wall. This very design with korabsid reappeared in Hackås as well as in Offerdal. In Västerhus, they returned in the final stage to the straight crossroads. Västerhus got a defense tower, but not Hackås. There, instead, the castle came as a special accent. There is a picture of the ruin of Västerhus after the excavation. (Source: Jämten 1963 pages 18-25, Bertil Berthelson) VÄSTERHUS, A STORMANSGÅRD The first written documents, which concern Västerhus, are from the 14th century, but its history as a great manor goes back several centuries before that. The unique proof of this is the stones that speak from the chapel ruin, but also one of the largest burial grounds in Jämtland, which testifies to an unusually large population place during the Viking Age. Scattered sources and documents shed light in many contexts on its history, which often also becomes personal history, and show the farm's position over ordinary peasant farms. Also the fact that a church was built on its property, whose age the expertise was set to the first part of the 12th century and which was quite clearly a family or farm church, since it, although older, did not become a parish church when the parish division was implemented in the 13th century, points out a distinguished property and residence already in the 1000s. It was often the case that Christian great men wanted to excel and show their zeal for new faith, and, creating power and wealth conditions for this, a temple was often built for White Christ, where the family as well as the surrounding population could be educated in Christian spirit and get their last resting place in its consecrated land. The name itself gives instructions about a distinguished farm. The word 'house' during the early Middle Ages meant about the same as a castle or fortified place and is found in several well-known place names, for example Bohus, Örbyhus. One of these was often the residence of the king's bailiff. The first compositional stage in the name almost shows the location of the farm in relation to an even more important place, and there is every reason to assume that this refers to the place of sacrifice and court on Frösön. And the noble farm probably got its name in connection with it, probably even before the Court lost some of its reputation in Christianity. (Source: Leaf from Frösö history page 62, Per Swedmark, 1955) Västerhus was examined at the expense of the air flotilla during the summer of 1947. The ruin and thus the church was now found to date from the 110s, probably its first half. But this stone church had probably been preceded by a wooden church, which should thus have been connected with the runestone's story. Around this, the latter has been built. The small stone chapel had once, possibly in the 13th century, been enlarged and provided with a castle or defense tower. In this part, skeletons were found under the wall itself, it was in the western part and the building material as well as the technology was also different. The entrance had been on the southern long wall, and from inside the longship a door had also led to the tower part, but not from it. However, the door had later been walled up. The tower was intended to be a protective bracket and therefore hardly had an entrance other than high up. On this type of church, the west portal was not common. Apse had been grounded, but possibly not completed. Perhaps a somewhat later period's Norwegian style, among others. a. with a straight cord prevailed, which would be quite natural as a result of lively connections to the west. According to the expertise, the Västerhus Chapel was the only stone church in our northern districts, which was built before the parish was formed. (Source: Leaf from Frösö history page 66, Per Swedmark, 1955) In 1533, the Jämtland reformer received the rector Erik Andersson in Oviken from Gustav Vasa Västerhus on loan. 1578-08-07 Fredrik II in Denmark issued to Bishop Hans Gaas in Trondheim a letter of the following content: 'Since they as a Christian authority should have supervision that religion and the word of God were promoted and churches and schools were built, but he experienced that Jämtland did not exist or for a long time there was no school that was kept in power, he had considered necessary for the benefit and usefulness of the country, that the bishop should at once establish a school at Västerhus, which had previously been a chapel and send everything as best and most useful seemed. For the maintenance of the school he allocated the following farms with the taxes and fees which were paid by them, namely Västerhus, Södergården in Brunflo and Stugun and Bispgården in Ragunda pastorate, which would be allocated to the said school forever. The bishop and his successors would have close supervision, that the same school be kept in power and that diligent teachers be appointed, so that the youth could read and write and acquire the first foundations, before it came to other educational institutions. Bishop Gaa's successor was unable to keep the even economically weak school in power, after about twenty years its saga was over, without its intended activity having had time to leave any more remarkable traces. After the Peace of Brömsebro in 1645, the so-called Oviksskolan was established as part of the Swedishization of Jämtland. The school started in 1649. After various hardships, it was replaced from October 1679 by Frösö trivial school in Stocke, Frösön. It started with 50 disciples and was a boarding school. (Source: Jämten 1929, Eric Festin) In 1984, when the church floor in Frösö church was to be replaced in the front part of the nave, in the sacristy and the choir, an archaeological investigation was arranged at the same time. A birch stump was then found, which died around the year 1000. Around the stump were bones from both domestic and wild animals. Most surprising was the presence of bones from no less than six bears dating to before the 1000s. Archaeologists have suggested that there was a sacrificial grove here. The tree would represent Yggdrasil, the world tree, and the animals the animals that were hung in the tree as sacrifices according to the Edda. (Source: Frösökrönikan nr 2, Ingrid Telhammar) What was so special about the church in Västerhus? First, Västerhus was the only medieval church in Jamtland called a chapel. The first time I heard that, I thought the term chapel was reserved for smaller wooden churches. But Västerhus church was built of stone and in no way smaller, on average, than the surrounding medieval churches. Västerhus chapel was also unique in that it had no parish. All churches in the Middle Ages formed a center of a parish and formed their own parish. On Frösön there was also a parish church, the one we have left today and calls Frösö church. Therefore, there were two medieval churches on Frösön. One as a parish church, but what was the other then, Västerhus chapel? In the writing of history, Västerhus is usually called a courtyard church. But is that the whole truth? What was there on Frösön, but not anywhere else? Well, here was the ancient thing Jamtamot, where the Jamtas gathered every year, both for things and market. From our nearest law area in Tröndelagen, where Frostatinget is located, we know that there was a church next to the courthouse. It was common to have a courthouse near the courthouse. Next to everything in Iceland there is also a church that has medieval origins. From this it can be assumed that there was a courthouse here as well, and then only Västerhus chapel can come into question. (Source: Bo Oscarsson) During the excavations of the ruin and the cemetery at Västerhus, which took place between the years 1947 and 1952, traces were discovered that the stone church had been preceded by a wooden church, and it has been guessed that there was a stave church from the beginning. Furthermore, all the graves were excavated and the skeletons were collected in boxes, which were sent to Stockholm for examination. The skeleton, no less than 364 men, women and children, was to be returned to the Jamt land after the survey. Soon half a century has passed and the remains of our ancestors have not yet been returned. The study of the skeletons has provided science with many interesting pieces of information, but the question of their final disposal is still unresolved. Some private individuals, with morale intact, reacted a few years ago and the matter was taken up by the local press, but then it became quiet. When will the authorities here in the county, which are responsible for the issue, address the problem? If nothing else, the authority that caused the issue, that is, the Air Force and the state, voluntarily deal with the problem and build a solid crypt next to the site of Västerhus chapel. Preferably in connection with the nearby Fältskärsbostaden, where the Swedish Air Force already has a museum exhibition. There the scientists could then go and look at the skeletons they wished to study, while the ancestors would be returned, if not in, then at least under the Jamtian earth, like catacombs. The defense always needs shelter and here you could make a combination to get money if the will is there. A strange thing about the cemetery was that the women were buried on the north side of the church and the men on the south side. It was according to an old Norwegian custom, inscribed in the oldest Norwegian laws. This custom has survived into modern times in the pews of churches. On the north side of the aisle sat the women and on the south men. The Norwegian tombstone proves that the Christianization of Jamtland came from the west. (Source: Bo Oscarsson) In the published descriptions of Västerhus chapel, which for example Gejvall reproduces, the church is presented as having been abandoned already during the Middle Ages. It is possible that the funerals ended there, but the church building remained intact for much longer. In 1478 it is mentioned in a letter. Forty years later, Olaus Magnus sees Västerhus church on his journey through Jamtland in 1519 and draws two churches on Frösön on his map. Västerhus chapel was abandoned when the peace in Stettin in 1570 decided that the church in Jamtland would be transferred from Uppsala to Trondheim. Now the abandoned chapel was found suitable for a Danish-oriented school, and the Danish king wrote in 1578 that a school should be established in Västerhus, which had previously been a chapel. Carl Sehlin writes that the school ceased in 1610. In 1611, the Swedes attacked Jamtland with explicit orders to carry out 'murder and arson'. Only then was Västerhus destroyed and a ruin, in my opinion. The Swedes had reason to burn the 'school', because it was Danish! (Source: Bo Oscarsson) As far as the two personal names Austmann and Gudfast are concerned, they are Swedish and Jemtske; Godfast is not known at all from the real Norway, Austmann only in a few late medieval examples. The very meaning of the word Austmann clearly indicates that either the bearer himself or the one he is named after came from the east, ie from Sweden. A descendant of this Austmann was probably the Guttorm Austmannsson who must have lived about 100 years later, in the middle of the 12th century, and who married Ingrid, daughter of Guttorm Åsulvsson on Rein. (Source: Fagrskinna, chap. 214.). Frøsøstenen thus confirms by his reliable and direct information what we could also otherwise conclude from the fact that Jemtland throughout the Middle Ages belonged to Uppsala's archdiocese, namely that it has been Christianized from Sweden. ' (Source: Jemtland and Norway, Professor Edv. Bull, 1927) What all the bones tell from the manor Västerhus a thousand years ago. Where the 'dragons' start at F4 on Frösön during a big thunderstorm, a thousand years ago there was a rural cemetery next to the farm church to perhaps Jämtland's largest farm. Västerhus was the name, and among others the famous Jämtland clan Skuncke ruled there. Västerhus has become a concept in the new archeology; through the unusually rich and well-preserved collection of skeletons, it has been possible to read an astonishing amount about the jewels of the early Middle Ages, their lives and conditions. When it was decided that the historic land on the west side of Frösön would be buried under asphalt for the military runways' runways, it became free for the archaeologists to make a comprehensive inventory of the area. For such is the law, which also prescribes that the developer pays for the excavation. So it happens that when an area is forever destroyed for future research, such resources are made available, as never before. Instead of examining a grave, an entire large area is inventoried. And instead of occasional loose finds that tell a little grand about the individual person, you stand, as in the case of Västerhus, with keys to life in a Jämtland village in the early Middle Ages. In the new archeology, the classically educated archaeologist is one of the team among ecologists, anthropologists, social anthropologists, geologists - osteologists, ie researchers who specialize in what all the bones can tell. It was through the rich bone finds - a total of 364 skeletons - that it was the bone researcher, Professor Nils Gustaf Gejvall, who took home the pot and became world famous for the millennial even bones from Frösön. Here is a little of what he has read so far from the skeleton finds - and more is on the way. The skeleton is from 1050 - 1350. This is in line with the runestone on Frösön, which tells about the island's Christianity and which is dated to just 1050. 1. The average age was as low as 25 - 30 years. Half died before the age of 7 and 120 of the 364 died before the age of one. Up to 20 years, the death curve is low to increase between 20 - 40 years to 19%. Just over 1% were over 60 years old. 2. The church has been used by 25 - 35 people for 250 years. 3. Longest man was 185, longest woman 171 cm. 4. The bones document diseases such as nutritional disorders, joint changes, tumors, incorrectly healed bone fractures. Worn backs were already at this time a scourge of giants - the hard work in the forest has since preserved this occupational injury, which proves the diligence of the giants at that time already. 6. A case of tuberculosis has so far been identified. 7. A hereditary small feature in the forehead - the metopic seam - more common in the neighboring country in the west, shows that the large farmers in Västerhus often got married in Norway, perhaps on market trips to Levanger. How it was with the equality of the medieval Jämtlanders, one can wonder when one hears that all women were buried north of the church, while the men were allowed to rest south of the church. The same gender discrimination is known from a cemetery in Iceland, which has been excavated in its entirety. And a Norwegian church law stipulates quite briefly that 'men should be buried south of, women north of the church'. The same law points to a social stratification, insofar as the sheriff and his family were buried closest to the church, as slaves who redeemed themselves, then slaves who were redeemed by others. Six tall warriors buried right next to the south wall of the church tell their own story. They probably belonged to the Jämtland peasant army, which was so deceitfully defeated by the Norwegian king Sverre on the ice of Storsjön outside Sunne in 1178, despite the fact that the Jämtlanders were strongly superior in number. Forces are in the process of getting the borrowed bones back from the laboratory in Stockholm, burying them as close to the old cemetery as possible and then erecting a memorial, which can tell about the life and death of the giants a thousand years ago. (Source: Sällsamheter i Jämtland,

Frösöstenen (J RS1928; $ 66) is the northernmost in the world and Jämtland's only known runestone. The stone originally stood on Frösön's easternmost tip, opposite Östersund, now Östersund. The stone has now been moved and placed in front of the county council building (approximately 100 meters from the place of origin) due to the new bridge and traffic link that was built between 1969 and 1971. The

text on the stone reads:

austmoþr kuþfastaRsun. lit rai ... rais ... .....- n þino aukkiruabruþisaauk tkristnoeotalont .. osbiurnkirþibru triunraista uktsain runoRþisaR:

Ursprunglig version

Austmaðr, Guðfastar sun, lét raisa stain þenna, auk gerva brú þessa, auk hann lét kristna Jamtaland. Ásbjörn made a bridge. Trjónn raist, in addition to Stainn, runs this.

Normalized version

Östman Gudfast son had this stone erected and this bridge made, and he had Christians from Jämtland. Åsbjörn made the bridge. Tryn and Sten carved these runes.

Swedish version:

Interpretation

The text goes in a loop and the beginning and end of the text overlap. Therefore, there is also an alternative, popular, interpretation of the text on the stone: Tryn carved. Östman Gudfast's son had this stone erected and this bridge made and he had Christians Jamtaland. Åsbjörn made the bridge. Then beware of these runes! The problem with this interpretation is that the verb akta which is then read in "... uktsain ..." can not be proved in Viking-Old Norse but is probably a late medieval loan from Low German, and one should instead have used the domestic care (Old Norse varða) . According to yet another interpretation, the text about Östman could be interpreted as: Östman Gode, Faste's son.

The stone was carved around the year 1050 in connection with Jämtland's Christianization and it is unique in that it was made in memory of Christianity and the bridge builder, so it was not a tombstone. The seed stone is the only runestone that tells of a Christianization of an entire country (compare with the Jelling stone which speaks of the Christianization of a people). The stone has the oldest documented source about Jämtland's name, here Jamtaland, that is, Jämtland's land.

Name

The first name found on the stone is Austmaðr - the man from the east. However, the eastern area of the name is unknown. East of the Atlantic Islands in relation to Scandinavia, east of Norway, east of Tröndelag, east of Jämtland or east of Ragunda (which was not yet part of Jämtland). However, the name Östman was not uncommon among the Giants at the time.

The next name that is found is Östman's father, Guðfastar - the one who stands firm in the faith in God. This name also occurred in Jämtland during this time. However, there is an alternative interpretation regarding the name. As words are often written together, it is possible that kuþfastaR is a combination of gode and Faste. The name Faste was similar to the others commonly found in Jämtland (see for example Fastesson's nidvisa from 1677) and gode was a title for pagan sacrificial priests. In many cases, the good also led to court negotiations.

The name Ásbjörn (ás = aces) comes next. The name is again common in Jämtland and relates to the brown bear as a symbolic mark for asatron. Also compare with the name of Åsön in Storsjön which has the same asa meaning.

At the end of the text, the name Trjónn appears a name completely unique to Jämtland with the meaning nose and snout.

The last name found is Stainn with the obvious meaning rock and hard. The name is misspelled in the runic inscription as tsain. Due to the misspelling, the name has also been interpreted as Sven.

Language

The language of the runestone can generally be classified as Old Norse. However, the text shows features from both Old West Nordic as well as Old North Nordic and has thus been classified as both Old Norwegian (during the union period Sweden-Norway) and Old Swedish (after the dissolution of the union). According to, among others, the rune expert Henrik Williams, the language is now considered to be ancient Jämtland or runjämtska, as the language of the stone also has some peculiarities. Williams also believes that there are probably more rune stones in Jämtland, which have not yet been found.

Other

Aksel Lindström, Jämtland's national poet, wrote a trilogy in the 1950s with the plot set on Frö's island during the Viking Age. The books The Smiling God, Österhus Brinner and The Housewives' Keys form a kind of chronicle of the Viking Age in a 1950s perspective. It is a turning point in Viking times and the 50s was also a turning point. LT's Förlag published the books in paperback form in the 1970s.

Frösöstenen - runristning i Jämtland (Frösö 106:1)

Frösöstenen (J RS1928; 66 $) is the world's northernmost and Jämtland's only now preserved Viking-era runestone. Country. Sweden Landscape. Jämtland County. Jämtland Municipality. Östersund Parish. Frösö Location. Frösön Coordinates. 63 ° 11′0 ″ N 14 ° 37′7 ″ E / 63.18333 ° N 14.61861 ° E [1] Cultural marking. Fixed ancient monument FMIS denotes. Frösö 106: 1 Arrival time. Viking Age Signum. J RS1928; 66 Runristare. Trjónn and Stainn Stil. Urnesstil Pr3 Information from FMIS and Samnordisk runtext database. Read interpretation of the stone's text in Runic Swedish. The stone originally stood on Frösön's easternmost tip, by Östersundet, opposite today's Östersund. Due to the new bridge and traffic link that was built between 1969 and 1971, the stone is now placed in front of the county council building about 100 meters from its original location.

Inskriften Translitterering av runraden: austmoþ [(r)] kuþfastaʀ sun 'lit ra (i) [(s)] ... ... (-) [(n)] (þ) (i) no auk | | kirua bru þisa | | auk h [on] [li] (t) kristno eo (t) alont (o) sbiurn kirþi bru (t) riun rai (s) t auk (t) sain runoʀ þisaʀ

Normalization to Runic Swedish: Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis [a stæi] n þenn ok gjörva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn made a bridge, Trionn starts and Stæinn runs this.

Translation into modern Swedish: Östman, Gudfast's son had this stone erected and this bridge made, and he had Christians Jämtland. Åsbjörn made the bridge. Tryn and Sten carved these runes.

Interpretation The text goes in a loop and the beginning and end of the text overlap. Therefore, there is also an alternative, popular, interpretation of the text on the stone: Tryn carved. Östman Gudfast's son had this stone erected and this bridge made and he had Christians Jamtaland. Åsbjörn made the bridge. Then beware of these runes! The problem with this interpretation is that the verb akta which is then read in "... uktsain ..." can not be proved in Viking-Old Norse but is believed to be a late medieval loan from Low German, and one should instead have used the domestic care (Old Norse varða) . According to yet another interpretation, the text about Östman could be interpreted as: Östman Gode, Faste's son.

Östman, Gudfast's son, had this stone erected, this bridge built and he had Christians from Jämtland. Åsbjörn built the bridge. Tryn traveled (the stone) and Sten (made) these runes (Jämtland belonged to Norway at that time and they spoke Old Norwegian). Reste (travel up / up travel) is called reiste in Norwegian and does not mean carve. The stone was carved around the year 1050 in connection with Jämtland's Christianization and it is unique in that it was made in memory of Christianity and the bridge builder, so it was not a tombstone. The seed stone is the only runestone that tells of a Christianization of an entire country (compare with the Jelling stone which speaks of the Christianization of a people). The stone has the oldest documented source about Jämtland's name, here Jamtaland, ie Jämtland's land.

Personal name The first name found on the stone is Austmaðr - the man from the east. However, the eastern area of the name is unknown. East of the Atlantic Islands in relation to Scandinavia, east of Norway, east of Tröndelag, east of Jämtland or east of Ragunda (which was not yet part of Jämtland). However, the name Östman was not uncommon among the Giants at the time.

The next name that is found is Östman's father, Guðfastar - the one who stands firm in the faith in God. This name also occurred in Jämtland during this time. However, there is an alternative interpretation regarding the name. As words are often written together, it is possible that kuþfastaR is a combination of gode and Faste. The name Faste was similar to the others commonly found in Jämtland (see for example Fastesson's nidvisa from 1677) and gode was a title for Old Norse sacrificial priests. In many cases, the good also led to court negotiations.

The name Ásbjörn (ás = aces) comes next. The name is again common in Jämtland and relates to the brown bear as a symbolic mark for asatron. Also compare with the name of Åsön in Storsjön which has the same asa meaning.

At the end of the text, the name Trjónn appears a name completely unique to Jämtland with the meaning nose and snout.

The last name found is Stainn with the obvious meaning rock and hard. The name is misspelled in the runic inscription as tsain. Due to the misspelling, the name has also been interpreted as Sven. 'Language The language on the runestone can generally be classified as Old Norse. However, the text shows features from both Old West Nordic as well as Old North Nordic and has thus been classified as both Old Norwegian (during the union period Sweden-Norway) and Old Swedish (after the dissolution of the union). According to, among others, the rune expert Henrik Williams, the language is now considered to be ancient Jämtland or runjämtska, as the language of the stone also has some peculiarities. Williams also believes that there are probably more rune stones in Jämtland that have not yet been found.

Links

Sources

Aksel Lindström , Jämtland's national author, wrote a trilogy in the 1950s with the plot located on Frös ö during the Viking Age, where Frösöstenen and Frösöbron are included in the plot.
Wilhelm Peterson-Berger has in his opera Arnljot with Östman Gudfastsson as a little boy, "Lill-Östmund", son of Arnljot's girlfriend Gunhild Östmundsdotter and his rival Gudfast Grimsson.
Pictures and information on the National Heritage Board's page about Frösöstenen

Född omkring 1020. Död efter 1050 i Frösö (Z). Spekulationer kring denne Östman (nämnd på Frösöstenen), som haft makt att införa en ny troslära, pekar på att han haft en stark position, troligen varit bosatt på ön och att det första kristna kapellet, Västerhus, kan ha byggts av honom och varit hans gårdskapell. (Källa: Jämten 1964 sid 1, intendent Maj Nodermann) Mindre benägna att stöta sig med sveatinget i Gamla Uppsala var Olof Skötkonungs två söner Anund Jakob och Emund, när de var sveakungar mellan 1022 och 1060. Båda sönerna var kristna, och det var under deras tid som många stormän och bönder också blev kristna. De flesta blev det på sina egna villkor, utan någon kunglig inblandning. Sin nya status manifesterade de genom omfattande resningar av runstenar. Tillhörde Östman kanske den skaran av stormän ? (Källa: Tio uppsatser om Gamla Uppsala, Wladyslaw Duczko, 2000) På 1950-talet företogs en utgrävning av kapellruinen på Västerhus, belägen på Jämtlands flygflottiljs område (3 km nordväst om Frösö kyrka och vid nordvästra änden av start- och landningbanan vid Östersunds Flygplats). Här blottades resterna av en träkyrka och över denna grunden av en liten romansk stenkyrka med långhus, smalare kor, en projekterad, men aldrig utbyggd absid och kraftigt västtorn, till vilket saknats ingång utifrån. Denna lilla kyrka, som av formatet att döma knappast kan ha varit annat än ett gårdskapell, bör ha tillkommit omkring år 1100 och använts under en begränsad tidsrymd. Hur länge den varit i bruk kan inte helt klarläggas. På 1200-talet tillkom den nuvarande Frösö kyrka, belägen endast några kilometer längre bort och bägge kyrkorna användes parallellt. I ett kungabrev från 1578 till biskopen i Trondheim talas det om 'Vesterhus, som til forn har vaert et kapell' och det troliga är, att kapellet övergavs under 1300-talets senare del, sedan digerdöden kraftigt decimerat befolkningen och en enda gudstjänstlokal mer än väl täckte behovet för de efterlevande. Av Västerhus finnes idag intet bevarat, eftersom ruinen måste avlägsnas i samband med flygfältets utbyggnad, men på den ursprungliga platsen, ehuru på lägre marknivå, är grunden markerad med stenplattor. (Källa: Jämten 1964 sid 2, intendent Maj Nodermann) De livliga förbindelserna med den tidigt kristnade Tröndelagen har verkat underlättande och pådrivande vid Jämtlands kristnande. I detta sammanhang är det intressant att konstatera att den första stenkyrkan, Västerhus på Frösön, som från början säkerligen varit avsedd att bli en översättning i sten av platsens ursprungliga träkapell omformades under arbetets gång och slutligen anslöts till förebilder i Tröndelagen. Detta tycks emellertid vara det enda fall, då en norsk stenkyrkotyp direkt kopierats i Jämtland. Den försågs med ett fortifikatoriskt gestaltat torn. Även församlingskyrkan på Frösön, uppförd några decennier efter det att bygget i Västerhus var avslutat, fick ett försvarstorn. Den äldsta Frösö-kyrkan, Västerhus, hade karaktären av en gårdskyrka, möjligen förbunden med kungsgården på ön, men kanske snarare en enskild stormans, en kristendomens vapendragares verk. Västerhusbygget påbörjades innan grunden lagts till kyrkan i Hackås. Dennas tillkomsttid bör närmast överensstämma med den mellersta byggnadsetappen i Västerhus, då man beslöt att till det ursprungligen med rak fondvägg planlagda koret foga en absid. Just denna gestaltning med korabsid återkom i Hackås liksom i Offerdal. I Västerhus återgick man i slutstadiet till den raka korvägen. Västerhus fick ett försvarstorn, men inte Hackås. Där kom istället kastalen som en särskild accent. Där finns en bild av ruinen av Västerhus efter utgrävningen. (Källa: Jämten 1963 sid 18-25, Bertil Berthelson) VÄSTERHUS, EN STORMANSGÅRD Första påträffade skriftliga dokument, som beröra Västerhus, äro från 1300-talet, men dess historia som stormansgård går tillbaka åtskilliga sekel därförut. Det enastående beviset därom är stenarna som tala ur kapellruinen men därjämte ett bland de största gravfälten i Jämtland, vilket vittnar om en ovanligt stor befolkningsplats under vikingatid. Strödda källor och handlingar belysa i många sammanhang som sagt dess historia, som ofta även blir personhistoria, och visar gårdens ställning över vanliga allmogegårdar. Även detta att en kyrka byggts på dess ägor, vilkens ålder sakkunskapen satts till förra delen av 1100-talet och som alldeles tydligt var en släkt- eller gårdskyrka, eftersom den, ehuru äldre, ej blev sockenkyrka vid sockenindelningens genomförande på 1200-talet, utpekar en förnämlig egendom och boplats redan på 1000-talet. Det var ju ofta så att kristnade stormän ville utmärka sig och visa sin nitälskan för nya tron, och, skapade makt och rikedom förutsättningar härför, uppfördes gärna ett tempel åt Vite Krist, där släkten såväl som omgivande befolkningen kunde fostras i kristlig anda samt få sin sista vilostad i dess vigda jord. Själva namnet ger anvisning om en förnämlig gård. Ordet 'hus' betydde under tidig medeltid ungefär detsamma som slott eller befäst plats och återfinnes i flera bekanta ortnamn exempelvis Bohus, Örbyhus. En sådan var ofta bostad åt kungens fogde. Första sammansättningsleden i namnet visar närmast gårdens läge i förhållande till en ännu betydelsefullare plats, och man har full anledning antaga att här syftas på offer- och tingsplatsen på Frösön. Och den förnäma gården fick antagligen sitt namn i anslutning därtill säkerligen ännu innan Hovet mist något av sitt anseende vid kristnandet. (Källa: Blad ur Frösö historia sid 62, Per Swedmark, 1955) Västerhus undersöktes på flygflottiljens bekostnad under sommaren 1947. Ruinen och därmed kyrkan konstaterades nu härstamma från 110-talet, antagligen dess första hälft. Men denna stenkyrka hade sannolikt föregåtts av en träkyrka, som sålunda bör kunna ha haft samband med runstenens berättelse. Omkring denna har den senare byggts. Det lilla stenkapellet hade en gång, möjligen på 1200-talet, utökats och försetts med kastal eller försvarstorn. I denna del fann man nämligen skelett under själva muren, det var i västra delen och byggnadsmaterialet liksom tekniken var även annorlunda. Ingången hade varit på södra långväggen, och inifrån långskeppet hade även en dörr lett till torndelen, men icke från denna ut. Dörren hade dock senare igenmurats. Tornet avsåg att vara skyddsfäste och hade därför knappast ingång annat än högt upp. På denna kyrktyp var västportal ej vanlig. Absid hade fått grund, men möjligen ej fullföljts. Kanhända en något senare periods norska stil, bl. a. med rak kordel gjort sig gällande, vilket vore rätt naturligt som följd av livliga förbindelser västerut. Västerhuskapellet var enligt sakkunskapen den enda stenkyrka i våra norrländska bygder, som uppfördes före sockenbildningen. (Källa: Blad ur Frösö historia sid 66, Per Swedmark, 1955) År 1533 erhöll Jämtlandsreformatorn prosten Erik Andersson i Oviken av Gustav Vasa Västerhus i förläning. 1578-08-07 utfärdade Fredrik II i Danmark till biskop Hans Gaas i Trondheim en skrivelse av följande innehåll: 'Då de såsom en kristlig överhet borde hava tillsyn att religionen och Guds ord befrämjades samt kyrkor och skolor uppbyggdes, men han erfarit, att i Jämtland icke fanns eller i långliga tider funnits någon skola, som hölls vid makt, hade han för landets gagn och nytta ansett nödigt, att biskopen genast skulle inrätta en skola på Västerhus, som tillförene hade varit ett kapell och skicka allting såsom bäst och nyttligast syntes. Till skolans underhåll anslog han följande gårdar med de skatter och avgifter, som av dem utgingo, nämligen Västerhus, Södergården i Brunflo samt Stugun och Bispgården i Ragunda pastorat, vilka till evig tid skulle vara anslagna till nämnda skola. Biskopen och hans efterträdare skulle hava nogrann tillsyn, att samma skola hölls vid makt och att flitiga lärare tillsattes, så att ungdomen kunde läsa och skriva samt inhämta de första fundamenta, innan den kom till andra läroanstalter. Biskop Gaas efterträdare förmådde ej hålla den även ekonomiskt svaga skolan vid makt, efter ett tjugotal år var dess saga all, utan att dess åsyftade verksamhet hunnit avsätta några märkligare spår. Efter Brömsebrofreden år 1645 inrättades den s.k. Oviksskolan som ett led i försvenskningen av Jämtland. Skolan startade år 1649. Efter diverse motigheter ersattes den från oktober år 1679 av Frösö trivialskola i Stocke, Frösön. Den startade med 50 lärjungar och var en internatskola. (Källa: Jämten 1929, Eric Festin) År 1984, när kyrkgolvet i Frösö kyrka skulle bytas ut i främre delen av långhuset, i sakristian och koret, ombesörjdes samtidigt en arkeologisk undersökning. Man fann då en björkstubbe, som dött omkring år 1000. Runt stubben låg ben från både tama och vilda djur. Mest förvånansvärt var förekomsten av benen från inte mindre än sex björnar daterade till före 1000-talet. Arkeologerna har förmodat att här har varit en offerlund. Trädet skulle representera Yggdrasil, världsträdet, och djuren de djur som varit upphängda i trädet som offer i enlighet med Eddan. (Källa: Frösökrönikan nr 2, Ingrid Telhammar) Vad var då så speciellt med kyrkan på Västerhus? För det första var Västerhus den enda medeltida kyrka i Jamtland som kallades för kapell. Första gången jag hörde det, trodde jag att begreppet kapell var förbehållet mindre träkyrkor. Men Västerhus kyrka var uppbyggd i sten och inte på något sätt mindre, i genomsnitt, än de omgivande medeltidskyrkorna. Västerhus kapell var också unik på det sättet att den inte hade någon församling. Samtliga kyrkor på medeltiden utgjorde en medelpunkt i en församling och bildade en egen socken. På Frösön fanns också en sockenkyrka, den som vi har kvar i dag och kallar Frösö kyrka. Därför fanns två medeltidskyrkor på Frösön. Den ena som sockenkyrka, men vad var då den andra, Västerhus kapell? I historieskrivningen brukar Västerhus kallas för en gårdskyrka. Men är det hela sanningen? Vad var det som fanns på Frösön, men inte någon annan stans? Jo, här fanns det urgamla alltinget Jamtamot, där jamtarna samlades varje år, både till ting och marknad. Från vårt närmaste lagområde i Tröndelagen, där Frostatinget ligger, vet vi att det intill tingsplatsen låg en kyrka. Det var nämligen vanligt att ha en tingskyrka nära tinget. Intill alltinget på Island finns också en kyrka som har medeltida anor. Av det kan man förmoda att det fanns en tingskyrka även här, och då är det bara Västerhus kapell som kan komma i fråga. (Källa: Bo Oscarsson) Vid de utgrävningar av ruinen och kyrkogården på Västerhus, som pågick mellan åren 1947 och 1952, upptäcktes spår av att stenkyrkan hade föregåtts av en träkyrka, och man har gissat på att där stått en stavkyrka från början. Vidare grävde man upp alla gravarna och samlade skeletten i lådor, som skickades till Stockholm för undersökning. Skeletten, inte mindre än efter 364 män, kvinnor och barn, skulle efter undersökningen återbördas till den jamtska jorden. Snart har ett halvsekel gått och kvarlevorna av våra förfäder har ännu inte återbördats. Undersökningen av skeletten har tillfört vetenskapen många, intressanta upplysningar, men frågan om deras slutförvaring är ännu olöst. Några privatpersoner med moralen i behåll, reagerade för några år sedan och ärendet togs upp av lokalpressen, men sedan blev det tyst. När ska myndigheterna här i länet, som har ansvaret för frågan, ta itu med problemet? Om inte annat borde den myndighet som orsakat frågan, det vill säga Flygvapnet och staten, självmant ta itu med problemet och bygga en rejäl krypta intill platsen för Västerhus kapell. Gärna i anslutning till den näraliggande Fältskärsbostaden, där Flygvapnet redan har en museiutställning. Där skulle sedan vetenskapsmännen kunna gå och titta på de skelett de önskade studera, samtidigt som förfäderna vore återbördade, om inte i, så i alla fall under den jamtska jorden, likt katakomber. Försvaret behöver alltid skyddsrum och här skulle man kunna göra en kombination för att få fram pengar om viljan finns. En märklig sak med kyrkogården var att kvinnorna var begravda på norra sidan kyrkan och männen på södra sidan. Det var efter en gammal norsk sed, inskriven i de äldsta, norska lagarna. Denna sed har levt kvar in i modern tid i bänkindelningen i kyrkorna. På norra sidan korgången satt kvinnorna och på den södra männen. Det norska gravskicket styrker att kristnandet av Jamtland kommit västerifrån. (Källa: Bo Oscarsson) I de publicerade beskrivningarna av Västerhus kapell, som exempelvis Gejvall återger, framställs kyrkan att ha varit övergiven redan under medeltiden. Möjligen slutade man med begravningarna där, men kyrkobyggnaden stod kvar intakt betydligt längre. År 1478 är den omnämnd i ett brev. Fyrtio år senare ser Olaus Magnus Västerhus kyrka på sin resa genom Jamtland år 1519 och ritar två kyrkor på Frösön på sin karta. Västerhus kapell blev övergivet genom att freden i Stettin år 1570 bestämde att kyrkan i Jamtland skulle föras över från Uppsala till Trondheim. Nu fann man det övergivna kapellet lämpat för en danskinriktad skola, och danske kungen skrev år 1578 att man ska inrätta en skola på Västerhus, som förut varit ett kapell. Carl Sehlin skriver att skolan upphörde 1610. År 1611 anföll svenskarna Jamtland med uttryckliga order att gå på med 'mord och brand'. Först då ödelades Västerhus och blev en ruin, enligt min mening. Svenskarna hade ju anledning att bränna 'skolan', eftersom den var dansk ! (Källa: Bo Oscarsson) Hva først de to personnavnene Austmann og Gudfast angår, er de svenske og jemtske; Gudfast kjennes overhode ikke fra det egentlige Norge, Austmann bare i et par senmiddelalderlige eksempler. Selve betydningen av ordet Austmann peker vel klart på at enten bæreren selv eller den, han er oppkalt etter, er kommet østenfra, altså fra Sverige. En ætling av denne Austmann var vel den Guttorm Austmannsson som må ha levet omtrent 100 år senere, ved midten av det 12. årh., og som ble gift med Ingrid, datter av Guttorm Åsulvsson på Rein. (Kilde: Fagrskinna, kap. 214.). Frøsøstenen bekrefter således ved sin sikre og direkte opplysning det som vi også ellers kunne slutte oss til av det faktum, at Jemtland hele middelalderen igjennom hørte til Uppsals erkebispedømme, nemlig at det er blitt kristnet fra Sverige.' (Källa: Jemtland och Norge, professor Edv. Bull, 1927) Vad allt benen berättar från storgården Västerhus för tusen år sedan. Där 'drakarna' startar vid F4 på Frösön under stort dån låg för tusen år sen en lantlig kyrkogård bredvid gårdskyrkan till Jämtlands kanske största gård. Västerhus var namnet, och bland andra härskade den kända jämtklanen Skuncke där. Västerhus har blivit ett begrepp i den nya arkeologin; genom den ovanligt rika och väl bevarade skelettsamlingen har man kunnat utläsa förbluffande mycket om den tidiga medeltidens jämtar, deras liv och villkor. När det var beslutat att den historiska marken på Frösöns västsida skulle begravas under asfalt för militärflygets start- och landningsbanor, blev det fritt fram för arkeologerna att göra en helhetsinventering av området. För sådan är lagen, vilken också föreskriver att exploatören bekostar utgrävningen. Så kommer det sig att när ett område för alltid förstörs för framtida forskning sådan resurser ställs till förfogande, som aldrig annars. I stället för att undersöka en grav, inventeras ett helt stort område. Och i stället för enstaka lösfynd som berättar lite grand om den enskilde personen, så står man som i fallet Västerhus med nycklar till livet i en jämtby i tidig medeltid. I den nya arkeologin är den klassiskt bildade arkeologen en av laget bland ekologer, antropologer, socialantropologer, geologer - osteologer, dvs forskare som specialiserat sig på vad allt benen kan berätta. Just genom de rika benfynden - hela 364 skelett - blev det benforskaren, professsor Nils Gustaf Gejvall, som tog hem potten och blev världsberömd på de tusenåriga jämtbenen från Frösön. Här är lite av vad han hittills läst ut av skelettfynden - och mer är på gång. Skeletten är från 1050 - 1350. Det stämmer med runstenen på Frösön, som berättar om öns kristnande och som daterats till just 1050. 1. Medelåldern var så låg som 25 - 30 år. Hälften dog före 7 års ålder och 120 av de 364 dog före ett års ålder. Fram till 20 år är dödskurvan låg för att öka mellan 20 - 40 år till 19 %. Bara drygt 1 % blev över 60 år. 2. Kyrkan har använts av 25 - 35 personer i 250 år. 3. Längsta man var 185, längsta kvinna 171 cm. 4. Benen dokumenterar sjukdomar som näringsstörningar, ledförändringar, tumörer, felaktigt läkta benbrott. 5. Förslitna ryggar var redan på den här tiden ett jämtarnas gissel - det hårda arbetet i skogen har sedan konserverat denna yrkesskada, som bevisar jämtens idoghet på den tiden redan. 6. Ett fall av tbc har hittills konstaterats. 7. Ett ärftligt smådrag i pannan - den metopiska sömmen - mer vanligt i grannlandet i väster, visar att storbönderna i Västerhus ofta tog sig maka i Norge, kanske vid marknadsresorna till Levanger. Hur det var med jämställdheten hos medeltidens jämtar kan man undra när man hör att alla kvinnor begravts norr om kyrkan, medan männen fått vila söder om kyrkan. Samma könsdiskriminering är känd från en kyrkogård på Island, som grävts ut i sin helhet. Och i en norks kyrkolag föreskrivs helt kort och gott att 'manfolk ska begravas söder om, kvinnfolk norr om kyrkan'. Samma lag visar på en social skiktning, så tillvida att länsman med familj begravs närmast kyrkan, så slavar som friköpt sig själva, därefter slavar som friköpts av andra. Sex högvuxna krigare begravda alldeles intill kyrkans södervägg berättar sin egen historia. Troligen tillhörde de den jämtska bondehär som nedgjordes så lurigt av norske kung Sverre på Storsjöns is utanför Sunne år 1178, trots att jämtarna var starkt överlägsna i antal. Krafter är i gång att skaffa tillbaka de bortlånade benen från laboratoriet i Stockholm, begrava dem så nära den gamla kyrkogården som möjligt och så uppföra ett minnesmärke, som kan berätta om jämtarnas liv och död för tusen år sedan. (Källa: Sällsamheter i Jämtland, Daga Nyberg, 1981)

Frösöstenen (J RS1928;66 $) är världens nordligaste och Jämtlands enda kända runsten. Stenen stod ursprungligen på Frösöns östligaste spets, mitt emot Östersundet, numera Östersund. Stenen är numera flyttad och ställd framför landstingshuset (cirka 100 meter från ursprungsplatsen) på grund av den nya bro och trafiklänk som byggdes mellan 1969 och 1971.

Texten på stenen lyder :

austmoþr kuþfastaRsun. lit rai...rais... .....-n þino aukkiruabruþisaauk tkristnoeotalont .. osbiurnkirþibru triunraista uktsain runoRþisaR:

Ursprunglig version

Austmaðr, Guðfastar sun, lét raisa stain þenna, auk gerva brú þessa, auk hann lét kristna Jamtaland. Ásbjörn gerði brú. Trjónn raist, auk Stainn, rúnar þessa.

Normaliserad version

Östman Gudfast son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.

Svensk version:

Tolkning

Texten går i en slinga och början och slutet av texten överlappar varandra. Därför finns det även en alternativ, populär, tolkning av texten på stenen: Tryn ristade. Östman Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro och han lät kristna Jamtaland. Åsbjörn gjorde bron. Akta sedan dessa runor! Problemet med denna tolkning är att verbet akta som då utläses i "...uktsain..." inte kan beläggas i vikingatida fornnordiska utan är förmodligen ett senmedeltida lån från lågtyska, och man borde då istället ha använt det inhemska vårda (fornnordiska varða). Enligt ytterligare en annan tolkning skulle texten om Östman kunna tolkas som: Östman Gode, Fastes son.

Stenen ristades omkring år 1050 i samband med Jämtlands kristnande och den är unik genom att den gjordes till minne av kristnandet och brobyggaren, det var alltså ingen gravsten. Frösöstenen är den enda runsten som berättar om ett kristnande av ett helt land (jämför med Jellingestenen som talar om kristnandet av ett folk). Stenen har den äldsta dokumenterade källan om Jämtlands namn, här Jamtaland, alltså, jämtars land.

Namn

Det första namnet som återfinns på stenen är Austmaðr — mannen från öster. Vilket ostligt område namnet åsyftar är emellertid okänt. Öster om atlantöarna i förhållande till Skandinavien, öster om Norge, öster om Tröndelag, öster om Jämtland eller öster om Ragunda (som ännu inte var en del av Jämtland). Namnet Östman var emellertid inte ovanligt bland jämtarna under tidpunkten.

Nästa namn som återfinns är Östmans fader, Guðfastar — den som står fast i tron på Gud. Även det här namnet förekom i Jämtland under den här tiden. Däremot så finns det en alternativ tolkning angående namnet. Då ord ofta skrevs ihop är det möjligt att kuþfastaR är en sammanskrivning av gode och Faste. Namnet Faste var likt de övriga vanligt förekommande i Jämtland (se till exempel Fastessons nidvisa från 1677) och gode var en titel för hedniska offerpräster. I många fall ledde även goden tingsförhandlingar.

Namnet Ásbjörn (ás = asarna) kommer därefter. Namnet är återigen vanligt i Jämtland och återknyter till brunbjörnen som ett symboliskt märke för asatron. Jämför också med namnet på Åsön i Storsjön som har samma asabetydelse.

I slutet av texten förkommer namnet Trjónn ett namn helt unikt för Jämtland med betydelsen nos och tryne.

Det sista namnet som återfinns är Stainn med den uppenbara betydelsen sten och hård. Namnet är i runinskriften felstavat som tsain. På grund av felskrivningen har namnet även tolkats som Sven.

Språk

Språket på runstenen kan allmänt klassas som fornnordiska. Texten uppvisar emellertid drag från såväl fornvästnordiska likväl som fornöstnordiska och har således klassificerats som både fornnorska (under unionstiden Sverige-Norge) och fornsvenska (efter unionsupplösningen). Enligt bland andra runexperten Henrik Williams anses språket numera vara fornjämtska eller runjämtska, då stenens språk även uppvisar en del egenheter. Williams anser också att det troligen finns fler runstenar i Jämtland, som ännu inte har hittats.

Övrigt

Aksel Lindström, Jämtlands nationalskald, skrev på 1950-talet en trilogi med handlingen förlagd till Frös ö under vikingatid. Böckerna Den leende guden, Österhus brinner och Husfröjornas nycklar bildar ett slags krönika över vikingatiden i ett 50-talsperspektiv. Det är brytningstid på vikingatid och 50-talet var också en brytningstid. LT:s Förlag gav ut böckerna i pocketform på 1970-talet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%B6s%C3%B6stenen

http://www.artursson.se/0001/238.htm

Om Jarl Ôstman Gudfastsson Austman (Dansk)

Det tredje synet, at jämtene kristnet seg selv, er det to forfattere som forfekter: Stefan Brink og Jørn Sandnes. Stefan Brink sier: "Rimligt är dock att tänka sig att man på ett jamtamot, ett landsting, beslutat om att byta religion; någorlunda på samma sätt som islänningarna gkorde år 1000" (14). Dette mener derimot Per Vikstrand ikke er annet enn en myte (15). Også Jørn Sandnes holder på forestillingen om at Jämtland ble kristnet på en noenlunde lignende måte som på Island, og begrunner dette i to hovedpunkter, hvor det ene punktet er at navnene som benyttes på Frösösteinen indikerer at de er Jämter, og ikke "innflyttere" fra øst, samtidig som han mener at siden Østmann Gudfastsson sannsynligvis var en mektig mann, var han sikkert lagmann også og i kraft av sin posisjon fikk han innført kristendommen på jamtamot.

http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:EHeCes96crUJ:w...østmann+gudfastsson%22&cd=3&hl=en&ct=clnk&client=safari&source=www.google.com

--------------------------

http://wc.rootsweb.ancestry.com/cgi-bin/igm.cgi?op=GET&db=stobie&id...

Frösöstenen - runristning i Jämtland (Frösö 106:1)

Frösöstenen (J RS1928;66 $) är världens nordligaste och Jämtlands enda nu bevarade vikingatida runsten. Land. Sverige Landskap. Jämtland Län. Jämtland Kommun. Östersund Socken. Frösö Plats. Frösön Koordinater. 63°11′0″N 14°37′7″Ö / 63.18333°N 14.61861°Ö[1] Kulturmärkning. Fast fornlämning FMIS beteckn. Frösö 106:1 Tillkomsttid. Vikingatid Signum. J RS1928;66 Runristare. Trjónn och Stainn Stil. Urnesstil Pr3 Information från FMIS samt Samnordisk runtextdatabas. Inläst tolkning av stenens text på runsvenska. Stenen stod ursprungligen på Frösöns östligaste spets, vid Östersundet, mittemot dagens Östersund. På grund av den nya bro och trafiklänk som byggdes mellan 1969 och 1971 är stenen numera placerad framför landstingshuset cirka 100 meter från sin ursprungliga plats.

Inskriften Translitterering av runraden: austmoþ[(r)] kuþfastaʀ sun ' lit ra(i)[(s)]... ...(-)[(n)] (þ)(i)no auk| |kirua bru þisa| |auk h[on] [li](t) kristno eo(t)alont (o)sbiurn kirþi bru (t)riun rai(s)t auk (t)sain runoʀ þisaʀ

Normalisering till runsvenska: Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ.

Översättning till nusvenska: Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.

Tolkning Texten går i en slinga och början och slutet av texten överlappar varandra. Därför finns det även en alternativ, populär, tolkning av texten på stenen: Tryn ristade. Östman Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro och han lät kristna Jamtaland. Åsbjörn gjorde bron. Akta sedan dessa runor! Problemet med denna tolkning är att verbet akta som då utläses i "...uktsain..." inte kan beläggas i vikingatida fornnordiska utan tros vara ett senmedeltida lån från lågtyska, och man borde istället då ha använt det inhemska vårda (fornnordiska varða). Enligt ytterligare en annan tolkning skulle texten om Östman kunna tolkas som: Östman Gode, Fastes son.

Östman, Gudfasts son, lät resa den här stenen, bygga denna bro och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn byggde bron. Tryn reste (stenen) och Sten (gjorde) dessa runor (Jämtland tillhörde Norge på den tiden och man pratade forn-norska). Reste (resa upp/uppresa) heter reiste på norska och betyder inte rista. Stenen ristades omkring år 1050 i samband med Jämtlands kristnande och den är unik genom att den gjordes till minne av kristnandet och brobyggaren, det var alltså ingen gravsten. Frösöstenen är den enda runsten som berättar om ett kristnande av ett helt land (jämför med Jellingestenen som talar om kristnandet av ett folk). Stenen har den äldsta dokumenterade källan om Jämtlands namn, här Jamtaland, alltså jämtars land.

Personnamn Det första namnet som återfinns på stenen är Austmaðr — mannen från öster. Vilket ostligt område namnet åsyftar är emellertid okänt. Öster om atlantöarna i förhållande till Skandinavien, öster om Norge, öster om Tröndelag, öster om Jämtland eller öster om Ragunda (som ännu inte var en del av Jämtland). Namnet Östman var emellertid inte ovanligt bland jämtarna under tidpunkten.

Nästa namn som återfinns är Östmans fader, Guðfastar — den som står fast i tron på Gud. Även det här namnet förekom i Jämtland under den här tiden. Däremot så finns det en alternativ tolkning angående namnet. Då ord ofta skrevs ihop är det möjligt att kuþfastaR är en sammanskrivning av gode och Faste. Namnet Faste var likt de övriga vanligt förekommande i Jämtland (se till exempel Fastessons nidvisa från 1677) och gode var en titel för fornnordiska offerpräster. I många fall ledde även goden tingsförhandlingar.

Namnet Ásbjörn (ás = asarna) kommer därefter. Namnet är återigen vanligt i Jämtland och återknyter till brunbjörnen som ett symboliskt märke för asatron. Jämför också med namnet på Åsön i Storsjön som har samma asabetydelse.

I slutet av texten förekommer namnet Trjónn ett namn helt unikt för Jämtland med betydelsen nos och tryne.

Det sista namnet som återfinns är Stainn med den uppenbara betydelsen sten och hård. Namnet är i runinskriften felstavat som tsain. På grund av felskrivningen har namnet även tolkats som Sven.

Språk Språket på runstenen kan allmänt klassas som fornnordiska. Texten uppvisar emellertid drag från såväl fornvästnordiska likväl som fornöstnordiska och har således klassificerats som både fornnorska (under unionstiden Sverige-Norge) och fornsvenska (efter unionsupplösningen). Enligt bland andra runexperten Henrik Williams anses språket numera vara fornjämtska eller runjämtska, då stenens språk även uppvisar en del egenheter. Williams anser också att det troligen finns fler runstenar i Jämtland som ännu inte har hittats.

Links

http://bo-oscarsson.org/Saga.om.Jamtland.html

Om Jarl Ôstman Gudfastsson Austman (Norsk)