http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=14607

Fånöätten

Band 16 (1964-1966), sida 683

Biografi

Fånöätten, konventionell beteckning för en av den äldre medeltidens förnämsta sv stor-mannaätter, vars främsta medlemmar i samtliga fyra kända generationer skrev sig till sätesgården Fånö i Löt (Upps). Dess äldste kände stamfar, Karl Tjälvesson (levde 1274), gifte in sig i Aspenäsätten (se bd 2), vars vapen, den s k lejonörnen, senare medlemmar av F förde.

Genom att Karl Tjälvessons hustru var dotterdotter till jarlen Birger brosas son Knut jarl (jfr ovan s 261), kom sonen Jon Karlsson (d 1280) att räknas till de s k folkungarna. Enligt Erikskrönikan gjorde denne uppror mot Magnus ladulås tillsammans med sin morbror Jon Filipsson (Aspenäsätten), sin systers man Filip Finvidsson (Rumbyätten) och Anund Tunesson (Ving-ätten). Om upprorets förlopp meddelar krönikan, att de vid Skara dräpte konungens danske förtroendeman Ingemar och tillfångatog drottning Helvigs far, greve Gerhard av Holstein. Detta uppror, i vilket enligt Ericus Olai även den avsatte konung Valdemar var inblandad, dateras i flera annaler till 1278. En annal kombinerar notisen om greve Gerhards tillfångatagande med en uppgift, att Jon Filipsson belägrade Jönköping. I flera brev från 1279 förekommer Jon Filipsson ooh i ett även Jon Karlsson tillsaromans med konung Magnus, vilket ansetts tyda på att en förlikning ingåtts. Enligt Erikskrönikan, som nämner en »dagtingan» men ej ger några kronologiska upplysningar, lät emellertid konungen senare fängsla upprorsledarna vid underhandlingar på Gälakvist vid Skara och föra dem till Sthlm, där Jon Karlsson jämte Jon Filipsson halshöggs i ett torn vid Norrbro. Avrättningarna namnes i korthet även i flera annaler, som daterar dem till 1280, i ett par fall med specificeringen S:t Bernhards dag (25 aug i ärkestiftet, 20 aug i övriga stift), och uppger, att även Jon Filipssons bror Birger Filipsson avrättades.

Jon Karlsson blev i äktenskap med ärkebiskop Folke Johanssons (Ängel) systerdotter Ragnhild Erlandsdotter (Finstaätten; se ovan s 51 f) far till Folke Jonsson (d trol 1313), som blev riddare något av åren 1298 —1305. Enligt Erikskrönikan fick denne i uppdrag att till marsken Tyrgils Knutsson — som torde ha varit rätt nära befryndad med hans hustru — framföra budskapet om dennes förestående avrättning. I marskens testamente 9 febr 1306 namnes Folke Jonsson som sigillvittne jämte konung Birgers fogde på Sthlm, Kristiern från Öland. Båda dessa ingick bland de fyra lekmän vilka jämte fyra biskopar av Tyrgils Knutsson förordnades som hans testamentsexekutörer. Sedan hertigarna Erik och Valdemar på hösten s å fängslat konungen vid den s k Håtunaleken, fick Folke Jonsson av dem gods, som konfiskerats från den avrättade marsken och från den nyssnämnde Kristiern, en av konungens trognaste anhängare. Följande år nämnes han bland hertigarnas riddare i fördraget i Morup med den danske hertigen Kristofer, och i ett brev 1308 förekommer han i en uppräkning av hertig Eriks råd, men sistnämnda brevs äkthet har på goda grunder betvivlats. Ännu detta år beseglade emellertid Folke Jonsson flera brev åt hertig Erik, men 1310 donerade konung Birger en gård till honom, och s å uppträder han bland borgensmännen för dennes lån från den danske konungen och bland den sv konungens löftesmän vid förlikningen med hertigarna. År 1312 tillhörde han dennes råd.

F utdog med en av Folke Jonssons söner, uppsalakaniken Jon Folkesson (d 1335 eller 1336). Denne ärvdes av mödernefränder, av vilka en var gift med södermanlandslagmannen Lars Ulfsson (Ama). Enstaka brev ur Folke Jonssons arkiv kom därigenom att ärvas av Lars Ulfssons ättlingar av ätten Trolle och är numera kända i 1600-talsavskiift i dennes ättling Lars Sparres kopiebok B 15, RA.

Källor och litteratur

Källor o litt: DS 1—4 (1829—53); SRS 1:1 (1818), s 25, 41, 63, 86, 2:1 (1828), s 63, 70, 3: 1 (1871—76), s 6; ST 1 (1877); Sv medeltidens rimkrönikor, ed G E Klemming, 1 (1865). — S Axelson, Sverige i uti annalistik 900—1400 (1955), s 94, 112 f; B Beckman, Matts Kättilmundsson o hans tid, 1—2 (1953—54); S Carlsson, Folkungarna — en släktkonfederation (PHT 1953); J Gallén o A F Liljeholm, F (ÄSF 1:1, 1957) o där anf litt; H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952 —53); dens, Ama (ÄSF 1:2, 1965); H lägerstad, Hovdag o råd under äldre medeltid (1948); R Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (1926); J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson o hans bröder (1939); dens, Tronskiftet i Sverige 1275 (Sc 1947), s 233—37; dens, Kronoavsöndringar under äldre medeltid (1949); P Sjögren, Släkten Trolles hist intill år 1505 (1944); S Söderlind, Tyrgils Knutssons härkomst (PHT 1952); dens, Konkurrensen mellan Birgerssönerna 1266—80 (HT 1959), s 392; H Yrwing, Maktkampen mellan Valdemar o Magnus Birgersson 1275—81 (1952), s 48—63.

Fånöätten, , http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/artikel/14607, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2013-06-28.

Fånöätten, , urn:sbl:14607, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2013-06-28.

---

Han blev avrättad för delaktighet i folkungaupproret 1280. Omtalas tidigast 13/2 1274. Bär Herretitel 1276 då han uppträder i konung Magnus omgivning.
Hans sätesgård var Fånö. Sitt testamente skrev han 29/12 1279 i närvaro av sin hustru och svärfar, och valde då ut sin lägerstad hos predikarbröderna i Sigtuna, till vilka han skänkte 30 lödiga mark och dessutom bekräftade herr Geres gåva av kärret Musamyr invid staden Sigtuna.