Johan Gabriel Lindberg

• Reference: MyHeritage Family Trees - SmartCopy: Mar 31 2016, 6:16:58 UTC

Gubben Lindbergs minnen.
En 90-åring, som deltog i 1855 års krig.
Här och där kan man ännu någon gång träffa på människor, 90—100 år gamla, vilka vuxit upp under helt andra förhållanden än nutidens, som sett och upplevat vad vi ej gjort. Att känna en sådan åldring och få höra mannen berätta om svunn tider och dess händelser är både glatt och lärorikt. 90-åringarna äro lätträknade i livet och ännu färre äro de, som stridit i kriget 1855 —1856. En av de sista är mannen, vars namn står här ovan. Några drag ur hans långa levnad kunna kanske intressera.
Från Ingå åldriga kyrka leder den stora landsvägen backe upp och backe ned i några kilometers längd vid resa österut. På krönet av en backe finnes en vägvisare med orden: "Ingå kommunalhem”. Vi slå in på byvägen, vandra någon kilometer och komma fram till en tvåvånings stor, rödmålad byggnad, där många av socknens fattiga och sjuka åldringar ha fått sitt sista hemvist. Där framlever också gubben Lindberg sina sista år.
Han såg dagens ljus första gången redan den 24 mars 1835 och fick i dopnamnet Johan Gabriel. I det natursköna Fagervik föddes han där fadern var brukssmed, något som han själv senare också blev. Någon folkskola fanns ju ej i vårt land, då gossen växte upp, varför han endast besökte skriftskola och detta blott i några veckors tid. Det var brukspredikanten M. Fagrén, som läste med sju barn, vilka sedan förhördes och godkändes av ingen mindre person än vår namnkunnige biskop Frans Ludvig Schauman, som då bodde på Ingå prostgård. Såsom professor vid universitetet hade han Ingå pastorat som prebende. Den skriftskolan var för 75 år tillbaka. Smedsonen Lindberg hade endast en manlig kamrat och denne var från den stora herrgården, herrskapet Hisingers son Mikael. "Han dog som ung i krig, hämtades hem i likkista, iförd kaptensuniform, och jordades i gravkapellet i Fagervik” berättade Lindberg om sidokamraten från sin korta skolgång.
Ut till krig tågade också smedens son, men han kom glad och frisk tillbaka. I kyrkorna kungjordes om inställelse. De unga männen från västra Nylands socknar samlades i Ekenäs den 2 maj 1855. Blott tre till antalet voro soldaterna från Ingå, Kvarnström hemma från Linkulla hade ett "gott geni!!, medan åter Liljegren från Wassböle var en stark och stor karl. Lindberg själv var den näst yngsta i den unga soldatskaran.
"Den 3 maj sku’ vi vara i H:fors."
Lång väg och kort tid var det.
"Ja, marschera timme efter timme och mil på mil fick man" svarade den gamle. Någon sträcka fick han åka också och inträffade så med de andra på bestämd dag i huvudstaden.
Huru må H:fors ha sett ut då? "Nikolaikyrkan var byggd. En villa fanns i Brunnsparken. Rödbergen och Sandviken bestod då av skog, berg och klackar. Observatorium stod redan då på sin plats i vild ensamhet på höjden."
Men nu några ord om kriget igen. Vad gjorde ni först?
"Jo, vi svuro vår krigsmannaed i gardeskyrkan den 4 maj. Prästen minns jag inte mer, men var och en fick i tur och ordning göia eden."
Och sedan bar det i väg?
"Jo till Sandhamn där jag blev marinsoldat. Vi voro klädda som ryska flottister i vitt med blanka hattar, som voro svarta till färgen."
Men edra krigsfartyg, om inan så vågar säga?
"Ryssarna hade tre kanonbåtar, och vi två. Av fem fartyg hade endast ett ångpanna, de andra framdrevos med segel."
Ni fick då både segla och ro på fjärdarna.
"Jo, sju åror fanns på båtens båda sidor och två man om varje åra."
Minns Lindberg vad er skuta hette?
"Int’ hade den något namn, men N:o 5. Kanonerna va’ tre stycken och vår båt var den första, som hade lås på kanonen. Tidigare voro luntorna i bruk. Kulorna vägde 4 pud och 5 pfund och sattes in i mynningen.
Vilken syssla hade Lindberg på en krigarskuta?
"Si, jag skötte, pastorn, om seglen, jag, och det var ingen lek då riggen var 15 famnar hög utom bramseglet. Tvådäckad var båten och fördes hon av kapten Sundström."
Minns Lindberg ännu era herrars namn?
"Jo, kapten Jägersköld var vår chef och hade under sig 60 man. Andra kommer jag int´ ihåg."

Vem var högste befälhavare? 

"Det var ju Ramsay, generalen, som soldaterna kalla "till-Hekko" och han var far till friherrinnan Hisinger, som dog i fjol på Fagervik.”
Kom Lindberg att se honom där på Sveaborg?

"Jo, jo. På en inspektion fråga’ han oss hurudana herrarna va’ mot soldaterna."

Och ni svarade?

"Hårda, hårda” ropade vi alla med en mun.

De lägre officerarna synas i alla tider ha varit lika dumt högmodiga, uppblåsta och gemena mot mannen i ledet.
"Hårda, hårda” upprepade gubben.
Berätta vad Lindberg gjorde i kriget, var god.
"Vi hade att plocka bort engelsmännens sjöprickar mellan Mjölö och Drumsö. Vi segla’ och rodde hit och dit och lågo i vikbottnarna och passade på."
Hurudana voro ryssarna?
"Skrala, skrala; vi va’ bara rekryter, men förmer än ryssarna. Deras båtar svängde en gång när engelsmännens gjorde tio svängar och de gingo både bak och fram."
Sköt Lindberg något skott under kriget 1855 —1856?

"Nääj, int´ ett enda, men nog smälde det på båda sidor skapligt." 

Den tiden såg man väl på nära håll fienden?
"Jo, jo, både krigare, herrar och kjolfolk."

Kjolfolk?

"Ja, och till ännu krönta huvuden." 

Vem då?
"Englands drottning kom på besök. Stor var hon till växten, vit gick hon klädd och slanka’ omkring med händren på baken, alldeles som jag nu gör här på fattighuset."
Soldaterna ha i våra dagar månadslön. Hade Lindberg för 70 år sedan lön i kriget?
"Jo, 10 rubel i mån fick jag genast i början och efter -två veckor höjdes den till 12."
Kom ni alla med livet tillbaka?
"En Tenalabo fick plikta med livet. — Till allhelgon hemförlovades vi och sändes till Petersburg, då kejsarn ville se oss. Men inte kom vi längre än till Kymmene, där voro engelsmännen i vägen."
Då Lindberg kom hem började väl arbetet i brukssmedjan igen?
"Nääj, nääj, hela den vintern var jag fri och levde på pengarna, jag förtjänat i kriget."
Fick ni något minne från fälttåget, ni soldater från västra Nyland?

"Jo, alla fick ett avskedsbrev med tre sigill och kejsar Nikolai I:s namn. Länsman Nordberg i Ingå slarvade bort mitt brev, som berättigat mig till pension. Och så fick jag ingenting, men mina kamrater fick".

Med intresse hörde jag gubben timme efter timme berätta om sitt deltagande i vårt sjökrig 1855—1856. Han är den enda åldring jag mött, som varit med i striden. Kanske anade han till mina tankar då han sist sporde: "Känner pastorn till någon ann’ gubbstut, som varit soldat under kejsar Nikolai I:s dagar?"
Nej, Lindberg är nog den första och sista också.
"Ja int’ vet jag om någon ann’ mer lever av oss i de här socknarna."
Två år efter kriget gifte sig Lindberg 1858 vid 24 års ålder. Till ägaren av Fagervik gård, baron Johan Fredrik Hisinger, gick den unga arbetaren för att meddela om sitt tillärnade äktenskap. "Si, baron var tacksam att jag förstod att säga till och så fick bruden åka i vagn med två hästar till bröllopet."

Vill Lindberg vara god och berätta några ord om ett bröllop i forna dagar?

"Var och en, som kom betala något till kassan. På mitt bröllop kom det mycket in, hela 28 rubel. Jag bjöd herrskapet komma, och nio kom från herrgården. Int’ höll de sej för höga och stora att dansa med bruksaren" sade gubben Lindberg med en solglimt i ögat då han tänkte på detta sitt livs stora minne.

28 rubel var den tiden mycket, ty en rubel gjorde 4 mk 20 p:i. Enligt tidens sed gavs halva summan till fattigkassan och den andra till kyrkan. Efter vigseln dansade man minuett till violmusik av tvenne spelmän. Tidens sed fordade, att prästen skulle dansa första valsen med bruden. "Så kom skriftskolelärarn att dansa med gumman min på bröllopsdagen."
Tio barn har Lindberg haft. Av dessa leva nu fem. I fyra nedstigande led finnas ättlingar. Hans barnbarn hava barnbarn, småttingar om 3—4 år. Sällan har dock gubben besök.
Lång och tung har hans arbetsdag varit. Till 60 år var han smed i Fagervik. Därpå flyttade han ut i socknen, där han tjänat som dagsverkare till 88 år. Från 1922 har den gamle krigaren bott på Böhle Ingå fattighus, där han de första åren sysslat med mindre arbeten.
"Dagen efter jag kom hit var jag ute i skogen och laga’ sneisar" sade Lindberg, som ej velat räknas till lättingarnas skara. En dag såg jag honom rensa ärtlandet. "Si dagen blir så lång då man ingenting gör." En man av den gamla, goda stammen.
Ovanligt kry är Lindberg till sin höga ålder. Varje dag spatserar han trots sina 92 år. Sedan ett år tillbaka är han döv på ena örat och ögonen vilja ej mer se bibelns oeh psalmbokens skrift. Ett gott minne har han ännu. En psalm, som biskop Schauman lärt honom i tiden kunde han till en del utantill, 'de sista verserna av psalmen 241.
Frisk har Lindberg- varit hela sitt långa liv om en lindrigare lungkatarr vid 80 år bortglömmes. 1924 då gubben närmade sig 90:de årsdagen berömde läkarens hans goda hjärta.
Alldagligt har smeden Lindbergs liv förflutit om man frånser det ovanliga krigarminnet, som kanske ingen annan mera delar med honom. Ödmjukt och vackert har han skildrat detta vid mina besök. Den hedervärde arbetaren och krigaren från 1855 är förtjänt av vår tack och honnör.
A. A—ad.
---
(Västra Nyland 26.10.1926 No 121)