Jonas Werner

• http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/tammisaari/ripp...
• http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/tammisaari/ripp...

Ur tidningen Västra Nyland 4.3.2014

Heta brev avslöjar förbjuden kärlek

Anfadern till släkten Werner i Finland har spårats. För 200 år sedan fann Johan Werner det bäst att lämna sina hemtrakter i Stockholms skärgård, där hans älskarinna var med barn.

Svärmiska kärleksbrev inlindade i ett nystan med mattrasor och en bok som i flere år stått oläst i bokhyllan. Det är de centrala lederna i den kedja som lett till att anfadern till släkten Werner i Finkland nu spårats upp i Sverige. Det är Leif Werner som levererat berättelsen till VN. Leif Werner föddes och växte upp i Ekenäs, och har en stor del av sin släkt i Västnyland. Själv bor han i Sverige dit han flyttade 1960 med sina föräldrar.

Leif berättar att han och andra inom släkten redan länge försökt spåra upp familjens anfader i Finland, nämligen Jonas Werner som kring sekelskiftet 1800 eller lite därefter flyttade från Sverige till Västnyland.

Hans historia efter flytten är känd, men det har varit oklart varifrån han ursprungligen kom. I kyrkböckerna i Finland har spåren slutat vid anteckningar att han kommit från Sverige, men inte närmare från vilken trakt.

Gömda brev

Det var i somras som Leif Werner under en seglats längs svenska norrlandskusten började läsa skrifter från 1900 –talet som hade legat i båten i flera år utan att väcka någon större uppmärksamhet.

I Skärgårdsstiftelsens årsbok 1993, i en artikel med rubriken ”Utöbreven”, läste han om en samling brev som hade varit undangömda i nästan två sekel på vinden till ett hus på Utö i Stockholms skärgård. De hittades närmast av en slump då huset renoverades.

Det handlar om 36 brev, odaterade men troligen skrivna under slutet av 1700 –talet eller början av 1800 –talet. ”Min söta, älskansvärda, ömmaste utvalda!”. ”Är det som di säger, att din karl ska fara till stan med sumpen. Gud, låt det ske, och Gud låt oss få nöje med våra kärliga hjärtan”.

Det är inte vilka texter som helst, utan heta kärleksbrev mellan den gifta Anna-Christina Sandberg och Jonas Werner.

Just det – Jonas Werner. Den man vars fotspår Leif Werner länge hade försökt hitta i Sverige, men förgäves. Här dök nu mannen upp, i en artikel!

Födelsedatumet visade att det var rätt Jonas, född 20.9.1777. Anfaders hemort var hittad, Utö i Stockholms skärgård.

Barnet dödfött

Breven som delvis återges i den nämnda artikeln ger en inblick i Jonas´ liv innan flytten till Finland.

Det förbjudna förhållandet han hade med Anna-Christina, född 1765, handlade om mer än brevskrivande.

Anna-Christina blev havande och det var möjligen Jonas´ barn. Innan barnet föddes valde Jonas i alla fall att lämna trakten. Han sista spår på Utö är ett avskedsbrev till Anna-Christina.

”Din tro är väl så, kanhända, att när jag kommer härifrån , att jag då inte kommer ihåg dig och mitt lilla barn”.

- Jag förstår att han försökte sopa igen spåren, för vad hade hänt med honom annars? säger Leif Werner.

Barnet var dödfött, men om Jonas någonsin nåddes av det budet vet vi inte.

Gifter sig

Jonas Werner landar i Västnyland och tar anställning som dräng på Westergård i Tvärminne på Hangö udd.

Där gifter han sig 1824 med pigan Hedvig Jacobsdotter, född 1802, och blir senare torpare. Paret får tre barn. Jonas dör 1831 i Snappertuna.

Jonas´ och Hedvigs son Carl Werner gifter sig 1853 med Erica Nordberg och paret får nio barn. Släkten får spridning i Västnyland.

Släktträff

På Utö kände man inte till vad som hade hänt med Jonas sedan han lämnade ön. De frågetecknen har nu rätats ut.

Samtidigt har de nyaste rönen kring Jonas satt fart på hans efterkommande. En släktträff ska hållas på Utö i Sverige den 19 – 20 juli i år. (2014)

- Vi har redan 45 anmälda, både från Finland och Sverige, säger Leif Werner som hoppas på att ytterligare släktingar hör av sig.

Han kan kontaktas på e-postadressen leif.werner(at)comhem.se.

(text: Niclas Erlin)

Citaten är tagna ur breven mellan Jonas och Anna-Christina, så som de med modernare stavning återgetts i artikeln ”Utöbreven” i Skärgårdsstiftelsens årsbok 1993.