Karl Severin Eriksson

Gammelbyn 12:23

Död 12/1 1952.

Kyrkobokförd i Burträsk, Burträsks kn (Västerbottens län, Västerbotten).

Född 27/7 1874 (ingen uppgift om födelseort)

Gift man.

Motsvarande kyrkobokföringsförsamling(ar) 1/1 2007:

Burträsk, Skellefteå kn (Västerbottens län, Västerbotten)

Källor:

DB / DOR 52-60

Avskrivet från en tidning strax efetr Severins död: Som rubrik fanns: Sveriges sista svärdslukare.

Sveriges siste svärdslukare

Den ende svärdslukare Sverige hade under fjolåret, cirkusartisten Karl Severin Eriksson, Burträsk, har avlidit. Han skulle inom kort fylla 78 år, men han kunde ännu sticka ned ett svärd i strupen utan att det kittlade alltför svårt.

Eriksson var född i Risinge, Finspong, Östergötland, bildlikt talat i ett cirkustält. Modern var tyska och fadern, John Eriksson, var ägare till ett stort cirkusföretag. Han fick med tiden sju syskon, som alla stannade i faderns cirkus. Denna upphörde för ett 20-tal år sedan, då barnen var trötta på det kringflackande livet. Sällskapet skingrades i Burträsk, och Karl Severin tyckte tydligen om burträsktrakten, då han med hustrun bosatte sig i Åbyn.

Sabelslukningen var Erikssons stora nummer i yngre dagar, men han var även en erkänt god akrobat. Bland sina uppträdanden mindes Eriksson framför allt ett på kungliga slottet i början av seklet, och på ett flertal herresäten såväl i Sverige, som i Norge och i Finland har han uppträtt.

År 1948 gav han en föreställning för signaturen och några andra på järnhandelsbolagets gård i Burträsk, då bilden till denna artikel togs.

Han behöll ända till i höst sin goda kondition och var förvisso en märklig man. Han var alltid på bästa humör och trodde alltid det bästa om sina medmänniskor.

En avskrift fån Västerbottenkuriren från augusti 1944:

I gamla skolhuset i Åbyn, Burträsk, bor

f.d. cirkusartisten Karl Severin Eriksson,

som för någon vecka sedan fyllde

70 år. Han bor numera ensam övergiven,

men i fantasin känner han sig sannolikt

inte ensam utan reser med sina

tält och artister från plats till plats.

Hade förresten inte ett ryggmärgslidande

tagit musten ur den gamle, hade han

med säkerhet inte slagit sig till ro ännu.

Han hade nog om vi inte fullständigt

missförstått honom tagit chansen att

försörja sig genom att vandra mellan

de västerbottniska gårdarna med ett

positiv på ryggen. Visserligen förnekar

han inte de stora fördelarna med det

bofasta liv han nu för, men icke för ty

ligger vandrarlivet s. a. s. i blodet, icke

på grund av släktskap med vandrarfolk

men väl genom yttre livsbetingelser sedan

flera generationer tillbaka.

Vi satt en kväll för någon tid sedan

och samtalade vid ett kaffebord med

äkta bönor i kopparna, vilken troligen

bidrog till att konversationen kom

igång ordentligt. Vi resonerade om

forna tiders nöjesliv, om kasper och

pajasföreställningar, som roade kungar

och grevar, om marknadsliv och gamla

tiders taskspelare.

F.d. cirkusartisten, sabelslukaren Severin

Erikssons födelseort är Finspong,

belägen i Risinge socken, Östergötlands

län. Som alla stora artister har Severin

Eriksson internationellt blod i sin

kropp, modern var nämligen född av

en adlig släkt i Sachsen, Tyskland. Hon

var redan vid ankomsten till Sverige en

fulltrimmad cirkusartist, som gifte sig

med en svensk bondpojk och musiker.

Efter alliansen mellan de båda unga

började resandelivet. Redan som helt

ung drillades Severin och hans syskon

i cirkusartistens många publikförvillande

knep. Men även hård gymnastik

i form av luftakrobatik och saltomortalspringning

ingick i den dagliga exercisen.

John Eriksson som Severins fader

hette hade egen stor cirkus.

- Vi reste, berättar hr Eriksson över

hela Sverige, från Ystad till Haparanda.

Men även Norge hade besök av den Erikssonska

cirkusen.

- Norrmännen voro dock i början av

detta sekel bittra till sinnes mot svenskarna,

vilket gjorde att när de senare besökte

vårt västra grannland så tvingades

vi uppgiva oss vara tyskar. Vi hade

dresserade hästar och hundar i tälten.

Vi hade dragspelsvirtuoser och även

egen hornorkester i vilken jag och mina

bröder trakterade instrumenten, berättar

hr Eriksson. Mina bröder och min

mor voro på den tiden erkänt goda trollkarlar

och den allmänna folkmeningen

var att vi kunde förvända synen på vår

publik. Men ingen kan göra någonting

sådant, anförtror oss de gamle cirkusatleten

med spjuverns glimt i ögat.

- Vi verkställde halshuggning

inför öppen ridå samt satte fast det

amputerade huvudet på sin plats igen,

vilket var ett synnerligen enkelt trick,

som folk inte begrep sig på. När vi var i

Luleå och skulle avverka ett dylikt nummer

drabbades många av vår kvinnliga

publiuk av svindel, varför vi måste sluta

med detta slagnummer. Hela arrangemanget

för avrättningen bestod av två

trälådor, en borskiva samt ett fårhuvud,

som vid den simulerade exekutionen

fick tjänstgöra som huvud från en människa.

Severin Erikssons insatser i programmet

bestod i saltomortalspringning,

akrobatik och sabelslukning.

- Sabelslukning

var det, ja. Är detta möjligt att någon

levande människa kan svälja sablar och

t. o. m. bajonetter, utan allvarliga rubbningar

i matsmältningsorganen?

Vi ställde frågan till vår vän ¿sabelslukaren¿

som framhöll att detta gick

bra utan att förvända synen på folk.

- Med någon övning kunde vem som

helst som hade anlag klara av sabelslukningen

med glans. Sålunda åkte ända

till fem sablar samtidigt ned genom

Erikssons strupe på den tiden han var

professionell inom gamet. Han slukade

vidare bajonetter av den gamla, trekantiga

typen utan att blinka. Vi skulle

dock i likhet med Thomas ha velat se

för att tro, men sabelslukaren hade redan

hunnit begrava sina sablar i en hög

med sågspån. Vilket var en sabla tur.

- Som mycket ung var jag med när

min mor hade en pasperförevisning

på Riddarhuset i Kungl. slottet med de

kungliga som åskådare. Våra notabilitesom

publik blevo både hör- och synbarligen

roade av förevisningen.

Hos grevar och baroner.

- Vi besökte ofta på den tiden herrgårdar,

vars innehavare voro grevar

och baroner, alla begeistrade över de

trollkonster mina föräldrar presterade,

framhåller vår meddelare stolt. Vid

berättelsen om den tidens fina grevar,

kommer man osökt att tänka på Tschhandala

i Svenska öden och äventyr

av Strindberg, men trots detta är det

onekligen intressant att höra Eriksson

berätta om greve Oxenstjerna på Kinnekulle

och andra storheter.

Biljettpriserna var på den tiden tämligen

billiga, eller vad sägs om ett biljettpris

på 25 öre för att få se ett cirkusprogram.

Sedan den stora cirkusen blivit upplöst,

besöktes även mindre platser.

Marknaden i Lycksele hade ofta besök.

Kylan var dock besvärlig i Lycksele. Vi

måste sålunda under våra besök, berättar

Eriksson, göra i ordning en stor

brasa i mitten av tältet för att värma

mässingsinstrumenten mellan akterna.

Att uppträda i tälten med endast trikåkläder

på kroppen, när termometern

visade 40 minusgrader var sannerligen

ingen sinekur.

Till Burträsk kom Severin Eriksson

med sin artist-stab för ungefär 30 år

sedan. Marknadstorget var även här

första uppehållsplats. På den tiden

var marknaden årets största folkfest,

då svalde Eriksson sina sablar, Grannas-

Lasse visslade och berättade roliga

historier och bondgubbarna utmanade

varandra i kappkörning. Då hade varmkorven

sin premiär och socknens starka

karlar möjlighet att mäta sina krafter i

ett ädelt (vilt) slagsmål mot utbölingar,

som tillfälliga marknadsbesökare kallades.

Säga vad man vill men på den tiden

hade sabelslukare, visselkonstnärer

och spågubbar en uppgift att fylla, den

nämligen att förgylla upp vardagens grå

tristess på landsbygden, som måste ha

varit särskilt svår före bilarnas och radions

tillkomst.

-ng.

Västerbottens Folkblad måndagen

Burträskare var med om

sabelslukning och halshuggning.

Fick dock behålla huvudet och har inga rubbningar

i matsmältningsorganen.

Åklagaren särskilda skrivelse i målet mot Karl Severin 1916. Han vart dönd till 2 månaders fängelse för hemfridsbrott hos sin syster Laurentia med svåger Edvard Nilsson:

[Bilaga A till rättegångsprotokoll 1916-12-16 (åklagaren)]

Till Nysätra tingslags Häradsrätt

I rannsakningsmålet mot Karl Severin Eriksson får jag härmed till ytterligare utveckling af min talan vördsamt anföra följande.

I målet har visserligen ej genom direkt bevisning kunnat ådagaläggas, att den tilltalade varit den, som slagit sönder fönstret och med den i målet ifrågakomna stenen sökt slå in dörren i målsägarens bostad. Två vittnen hafva emellertid betygat:: att de på nära håll hört, då detta våld föröfvades; att de omedelbart därpå hört höga nödrop från målsägarens bostad; att de i samma stund kommit dit, därvid målsägaren och hans hustru varit mycket uppskrämda samt berättat, att det varit den tilltalade, som föröfvat våldet; att den tilltalade om ca 10 minuter kommit fram till det sönderslagna fönstret samt frågat: "Vill du släppa in mig nu då; att målsägaren, innan vittnena gifvit sig tillkänna, flera gånger frågat den tilltalade, af hvilken anledning han slagit sönder fönstret; att den tilltalade då ej gjort någon invändning mot denna beskyllning utan tvärtom medgifvit sanningen deraf med orden: "Det har jag gjort för att du ej öppnade dörren"; att den tilltalade, när han strax därpå fick kännedom om att vittnen funnos, uttalat sin afsikt att röja dem ur vägen genom att dräpa dem. Då till allt detta lägges, att den tilltalade själf inför Rätten medgifvit, att han ifrågavarande natt, jämväl innan fönstret sönderslagits, en gång blifvit nekad inträde hos målsägaren, så synes det mig ej kunna behöfvas mera för att hvarje tvifvel om den tilltalades skuld i detta stycke skall vara undanröjt.

Det är orimligt att antaga, att målsägaren och hans hustru i samma minut, som våldet föröfvades och som de uppskräda ropade på hjälp, skulle hafva kommit öfverens om att orättvist beskylla målsägarens svåger för brottet i stället för den verklige föröfvaren. Fullkomligt uteslutet är, att de kunnat af misstag beskylla den tilltalade, alldenstund han är bror till målsägarens hustru och sålunda för såväl henne som för målsägaren är lätt igenkänd både på rösten och utseendet. Om den tilltalade varit oskyldig, är det dessutom omöjligt förklara, hvarför den tilltalade, när han af målsägaren upprepade gånger förebråddes för att han slagit sönder fönstret, ej förnekade detta utan tvärtom medgaf, att han föröfvat våldet under uppgift, att det skett därför att han blifvit nekad att komma in. För öfrigt hvarför skulle den tilltalade, när han härefter fick veta att vittnen funnos, vara benägen att röja vittnena ur vägen om ej för att dölja ett begånget brott? Och hvarför kom den tilltalade just direkt fram till det sönderslagna fönstret och ej i stället först till dörren eller fönstret invid vägen, om icke därför att han hade kännedom om att detta fönster var öppet? Men detta kunde han ej se i mörkret och han kunde omöjligen ägt kännedom därom, därest han ej själf varit den som sönderslagit detsamma. Och hvarför framställde han frågan, om han finge komma in i den form, som skedde?

Med hänsyn till dessa och öfriga i målet förebragta omständigheter är det omöjligtkomma ifrån, att det varit just den tilltalade, som föröfvat jämväl det hemfridsbrott hos målsägaren, hvar fönsterinslagningen ingår. Att den tilltalade då haft för afsikt att våldföra sig å målsägaren, därom vittna otvetydigt nödropen. Ty icke lär väl kloka människor upphäfva höga nödrop, när en bror eller svåger kommer, om ej denne tydligt visar eller tillkännager för individernas person farliga afsikter.

-------------------------------

Beträffande det senare tillfället, då den tilltalade gjorde sig skyldig till hemfridsbrott hos målsägaren, är följande särskildt att bemärka.

Två vittnen hafva tagit på sin ed att den tilltalade i den sena nattimmen kommit fram till fönstret i målsägarens bostad och fordrat att blifva insläppt utan skälig anledning; att han af sin syster först blifvit ombedd att aflägsna sig och sedan upprepade gånger af målsägaren med bestämdhet tillsagts att begifva sig ifrån hans gård; att den tilltalade uppfattat denna tillsägelse men bestämt vägrat att aflägsna sig; att han förklarat sig ämna bruka våld för att komma in, men hindrats därifrån dels däraf att vittnena förklarat sig ämna afvärja ett sådant inträngande och dels genom tillskyndande personers mellankomst; att den tilltalade stått alldeles intill fönstret samt slagit i väggen; att han bestämt förklarat sin afsikt vara att våldföra sig å målsägaren; att hans uppträdande i öfrigt tydligt gifvit vid handen att detta hot varit allvarligt menat; att den tilltalade ej frivilligt aflägsnat sig; och att vittnenas bestämda uppfattning vore, att den tilltalade skulle hafva föröfvat misshandel å målsägaren, därest han kunnat kommat åt honom. Härtill komer, att den tilltalade själf inför Rätten uppgifvit, att han jämväl något tidigare på natten blifvit afvisad af målsägaren vid försök att komma in.

Af det anförda framgår: bl.a. att den tilltalade, innan han här ifrågavarande tillfälle gick till målsägarens gård, väl visste att detta var emot målsägarens vilja; att han vägrat på tillsägelse aflägsna sig från målsägarens gård och att han därstädes kvarstannat i afsikt att intränga i bostaden och misshandla målsägaren och ej aflägsnat sig förr än han med våld blef bortförd.

Att den tilltalade i detta fall begått groft hemfridsbrott hos målsägaren är till fullo styrkt. Att han begått hemfridsbrottet i afsikt att misshandla målsägaren måste också anses ligga i öppen dag. Icke mindre än tre omdömesgilla personer, som varit närvarande, hafva tagit på sin ed att detta af allt att dömma varit afsikten. Ingen som har personlig erfarenhet af hur det går till vid tillfällen som detta, skall våga påståendet, att vittnena missuppfattat situationen och misstagit sig om den tilltalades afsikter.

Att målsägaren har rätt till lika effektivt skydd för sin hemfrid, som hvem annan det vara må, därom tror jag mig ej behöva orda.

Likaledes anser jag det öfverflödigt att närmare påvisa, att det gifvetvis ej på minsta sätt kan lända den tilltalade till ursäkt att målsägaren varit utsatt för fridstörare äfven vid andra tillfällen.

Löfångers länsmannakontor den 31 oktober 1916.

/Walfrid Åström/

Fått av Peder: Karl Severin Eriksson, född 1874 27/7 (dp. 2/8) i Risinge sn,[1] Östergötlands län (E), Östergötland, död 1952 12/1 i Gammelbyn 12:23, Burträsk sn, Västerbottens län (AC), Västerbotten.[2]

Akrobat, svärdslukare m.m.

Enligt Risinge Födelse- och dopbok C:6 1871-1883: "[F%C3%B6dd:] Juli 27, [Dop:] 2 [= Aug.], Karl Severin oäkta 2., Eriksson J. A. Konstnär o.[ch] hans fästeqvinna Eisfeldt Eleonora Sofia Wilhelmina, [Hemvist, jämte pagina i Husförhörsbok:] han från Stockholm Catharina W.[%C3%A4stra] Qvarngränd No.14 hon från Finland och staden Nystad, [%C3%85lder, han, hon:] ?, ?, [Dopvittnen:] Spiksmeden Johan Adolf Skyllberg o.[ch] h.[ans] h.[ustru] Sofia Danielsdotter från Lotorps Bruk; Arbetskarlen Erik August Jonsson ibidem o.[ch] h.[ans] h.[ustru] Klara Sofia Pilblad., [S%C3%A4rskilda anteckningar:] döpt af A. Ahlberg attest afsänd till Stockholm och till Nystad den 1 September 1874".

Enligt SCB Risinge Födelsebok (Utdrag ur Födelse- och dopbok) H1AA:480 1874: "[F%C3%B6dd:] Juli 27, Karl Severin 2, Eriksson J. A. Kringvandrande person och enl. uppgift från Stockholm, Catharina församling, o[ch] hans fästeqvinna Eisfeldt E. S. W. enl. uppgift från Nystad i Finland, nedkom i Risinge, [Trolovade:] 1, [S%C3%A4rskilda anteckningar:] Attest afsänd till Past.[ors] Emb.[etet] i Catharina församling i Stockholm 1/9 1874".

Enligt SCB Katarina (Stockholm) Födelsebok (Utdrag ur Födelse- och dopbok) H1AA:476 1874: "[F%C3%B6dd:] 1874 Juli 27, Carl Severin, Eriksson, J. A. Konstnär o[ch] lösa qvinspersonen Sofia Wilhelmina Eisfeld från Finland, S[....] icke utsatt., [S%C3%A4rskilda anteckningar:] Enär mannen tillhör Catharina så ehuruväl modren tillhör Finland upptages barnet med nummer avis från Past[or] J M Cassel i Risinge d[en] 1/9 74".

Förre gipsarbetaren Johan Albert Svensson, senast omnämnd i N:o 79 D 3 detta år, i N:o 96 D 6 detta år omnämnde förre smidesarbetaren Frans Fritiof Lindström, samt akrobaten Karl Severin Eriksson, född 1874 27/7 i Risinge socken, Östergötland, blefvo den 5/11 [1891] häktade såsom misstänkte att hafva begått fickstöld i Sundsvall, inför hvars Rådhusrätt de härom undergått ransakning, men blefvo den 3/12 [1891] af samma Rådhusrätt Svensson och Lindström frikände samt Eriksson dömd att för 1:a resan snatteri böta 50 kronor. Eriksson blef genast försatt på fri fot, hvaremot Svensson och Lindström häktades för lösdrifveri. Meddeladt af stadsfiskal Jansson der i staden.[3]

Akrobaten Karl Severin Eriksson från Stockholm, född 1874 27/7, har den 25/4 [1894] häktats för misshandel med lifsfarligt vapen samt införpassats till länsfängelset i Venersborg i afbidan på ransakning inför Kinds Häradsrätt, enligt meddelande af t. f. kronolänsman Rosengren i Kinds härads vestra distrikt. - Eriksson är förut omnämnd i N:o 143 B 4 - 1891 såsom dömd till 50 kr. böter för 1:a resan snatteri i Sundsvall.[4]

I N:o 50 B 3 detta år omnämnde akrobaten Karl Severin Eriksson från Stockholm blef af Kinds Häradsrätt den 9/5 [1894] dömd för misshandel med lifsfarligt vapen till 10 månaders straffarbete, enligt meddelande af t. f. kronolänsman Rosengren i Kinds härads vestra distrikt.[5]

Akrobaten Karl Severin Eriksson (56 C2, 1894), född 1874 27/7 i Risinge, Östergötlands län, intogs för misshandel med lifsfarligt vapen på Länsfängelset i Venersborg 1894 15/5, frigavs 1895 1/1, förpassad efter frigivningen till hemorten d.v.s. Stockholm, hans arbetspremier, besparad arbetsförtjänst och övriga medel vid frigivningen: 31:02.[6]

Den 3/4 [1895] häktades för fickstöld å hotellet i Elmhult en okänd mansperson, hvilken uppgaf sig heta Jonasson och vara från Ronneby samt 44 år gammal, hvilken på natten derefter lyckades rymma från fångvaktarne genom att hoppa ut genom ett fönster, qvarlämnade en svart filthatt, en blåaktig halsduk samt en nästan ny vinteröfverrock af blåaktig doffel, försedd med två knapprader af horn, kantband och ljusrandigt foder; och har han sedermera spårats ungefär 2 mil vester om Elmhults jernvägsstation, der han vid ett hemman Kölaboda tagit af stora vägen och antingen begifvit sig öfver Killeberg till Lönsboda, hvarest någon af de senaste dagarne marknad hållits, eller också åt Ljungby eller öfver Alfvestad till Lessebo. Besöker Jonasson någon af dessa platser, är han följaktig en person vid namn Brun, som är krympling och synes vara omkring 50 år gammal, och hvilken i sällskap med en likaledes 50 års qvinna, fetlagd, storväxt, med mörk hy, reser omkring i landsorten och förevisar sälar, eller och beledsagar han 2:e bröder, akrobaterna John och Severin Eriksson från Stockholm, hvilka besöka marknader, der de gifva akrobatföreställningar. Af allt att döma är rymde Jonasson identisk med i P.U. [Polisunderr%C3%A4ttelser] på åtskilliga ställen och senast i N:o 140 C 3 - 1894 omnämnde för 4:e resan stöld straffade Sven Peter Jonasson, född 1851 9/6 i Ronneby församling. Jonasson, som är en förslagen tjuf, torde noga efterspanas samt, om han anträffas, häktas och öfverlemnas till länsman Robèrt i Allbo härads södra distrikt, hvilken begärt efterlysningen.[7]

En person, som uppgifvits heta Severin Eriksson och vara från Stockholm, misstänkes hafva 16/12 [1904] klockan mellan 1 och 2 på e. m. brutit sig in i en soldaten Johan Skörd tillhörig ladugård vid Marsta i Bälinge socken samt dödat och medtagit 7 eller 8 stycken därstädes förvarade höns. Nämnda Eriksson, som är 30 eller 40 år gammal, något öfver medellängd, smärt, med ljusa mustascher samt saknar tumme å ena handen (troligen venstra), brukar resa omkring med egna hästar å landsbygden i sällskap med sin hustru, sin yngre broder Axel Eriksson och dennes hustru samt möjligen några flera personer och gifva akrobatiska föreställningar hvarvid han själf lär uppträda såsom svärdslukare. Sällskapet i fråga har nyligen passerat Länna bruk och begifvit sig inåt Knutby socken samt vistas för närvarande troligen i trakten af Norrtälje. Severin Eriksson torde efterspanas och vid anträffandet förhöras samt, om han erkänner stölden, häktas och införpassas till Uppsala länsfängelse för undergående af rannsakning inför Tiunda Häradsrätt, hvarjämte underrättelse om resultatet af förhöret torde meddelas länsman Berglund i Bälinge härad, hvilken begärt efterlysningen.[8]

I N:o 154 A 2 - 1904 efterlyste Severin Eriksson, som är identisk med i N:o 149 D 6 - 1894 omnämnde Karl Severin Eriksson, blef 6/9 [1905] anhållen och hörd om i efterlysningen omförmälda stöld, men, enär han förnekade all vetskap om stölden och länsman Berglund, som begärt efterlysningen, förmälde sig icke kunna åstadkomma bevisning, blef han försatt å fri fot; enligt meddelande af stadsfiskal Sandberg i Lindesberg.[9]

Akrobaten Karl Severin Eriksson, född 1874 27/7 i Risinge socken och skriven i Lövångers socken, har 15/10 [1916] häktats för hemfridsbrott och införpassats till kronohäktet i Umeå i avbidan på rannsakning inför Nysätra tingslags häradsrätt; enligt meddelande från kronolänsman Åström i Lövångers distrikt. - Eriksson är sist omnämnd i N:o 110 B 5 - 1905.[10]

Akrobaten Karl Severin Eriksson, född 1874 27/7 i Risinge, Östergötlands län, intogs på kronohäktet i Umeå 1917 23/6; "för hemfridsbrott af Nysätra tingslags H. R. d. 16/12 1916 dömd till 2 mån fängelse". Hans moder uppges vara "Cirkusdamen Vilhelmina Eleonora Sofia Eisfeldt vistelseort?". Han uppger att han "Ej gått i skola. Konf.[irmerad] i Äppelbo i dalarna 1891 1sta nattvarden den sista". Skriven i Löfånger. Han uppges av fängelsepastorn att ej kunna skriva, och att han super; men ej vid brottet.[11]

<nowiki>----------</nowiki>

Fotnoter:

[1] Risinge Födelse- och dopbok C:6 1871-1883.

[2] Sveriges Dödbok 1901-2009.

[3] Polisunderrättelser N:o 143, Tisdagen den 8 December 1891, B. Häktade personer och aflysningar.

[4] Polisunderrättelser N:o 50, Tisdagen den 1 Maj 1894, B. Häktade personer och aflysningar.

[5] Polisunderrättelser N:o 56, Torsdagen den 17 Maj 1894, C. Diverse underrättelser.

[6] Polisunderrättelser N:o 149, Torsdagen den 20 December 1894, 6. Uppgift angående frigifning af straffångar.

[7] Polisunderrättelser N:o 42, Tisdagen den 9 April 1895, A. Efterlyste personer.

[8] Polisunderrättelser N:o 154, Tisdagen den 27 December 1904, A. Efterlyste personer.

[9] Polisunderrättelser N:o 110, Torsdagen den 21 September 1905, B. Häktade personer och aflysningar.

[10] Polisunderrättelser N:o 123, Tisdagen den 24 Oktober 1916, B. Häktade personer och avlysningar.

[11] Kriminalvårdsanstalten i Umeå D2G:9 1907-1917, fol. 246.

Bifogar bild ur Kriminalvårdsanstalten i Umeå D2G:9 1907-1917, fol. 246 (vänster uppslag):