Kerstin Björck

Hon stavade kanske sitt namn Kjersti, i vart fall står det så på inbjudan till Erik och hennes bröllop. På den inbjudan stavas Erik´s efternamn med med c alltså Björck. Inbjudan finns bevarad. // Bertil Björk

OM MORMOR

Mormor föddes på Ivö av välsituerade föräldrar. Hennes far var kvarnägare och hennes mor hade affär och cigarrfabrik. Mormor hade konstnärliga anlag och studerade vid Hvilans folkhögskola. Hon skrev dikter och flera blev publicerade i Kristianstadsbladet. Hon blev häftigt förälskad i den vackre, dansante ynglingen Erik Björck och hennes föräldrar arrangerade och inbjöd till bröllopsfest.

Vi tillbringade flera somrar hos mormor på 40-talet och de är värda att minnas. Mormor var då i 70-årsåldern och mycket kokett. Hennes silvervita hår var uppsatt i en konstfull knut och hon var nästan litet väl noga med arrangemanget av vågorna framme i pannans hårfäste. Hon förde ofta upp handen till hjässan för att känna att vågorna låg som avsett. Mormor var trots sin ålder slät och fin i hyn. En stark och duglig kvinna var hon och en högst förtjusande dam.

På söndagarna lyssnade hon kl 11 på radion och följde Gudstjänsten med psalmboken i handen. Någon religiositet märkte vi inte för övrigt men hon levde utan tvekan efter tio Guds bud. Hon var förnöjsam. Jag såg henne aldrig på dåligt humör. Jag minns inte ens att jag såg henne ledsen. Far tyckte mycket om henne och mormor tyckte om honom.

De av hennes barn som bodde i närheten besökte henne dagligen. Alla barnen hjälpte henne med vad de kunde. De avgudade sin mor.

På somrarna gick vi nästan dagligen med mormor till skogen för att plocka bär. Vid ett av dessa tillfällen då vi var på hemväg hörde vi gnäggande. En ensamspringande häst kom snart i fatt oss. Den reste sig på bakbenen och slog med frambenen helt nära oss. Vi barn tryckte oss intill varandra i rädsla. Mormor var inte det minsta rädd. Nu visade hon handlingskraft. Hon tog upp en kraftig trädgren från marken och höll den hotfullt framför hästens nos medan hon med sträng röst uppmanade den att gå hem till sitt. Den vände genast och sprang hemåt.

Vi blev vana vid att mormor dök upp oanmäld hemma hos oss även under sina sista levnadsår. Åtskilliga gånger såg vi henne komma gående från stationen bärande på sin väska. En väldig påse nötter hade hon i famnen. Hennes något vaggande gång kände vi igen på långt håll. Vi var alltid glada över hennes ankomst och försökte förgäves övertala henne att stanna litet längre men hon hade som princip att aldrig stanna mer än en vecka.

Jag har tänkt mycket på mormor den senaste tiden. Hon blev inte särskilt gammal. Så långt tillbaka jag minns bar hon klänningar som räckte ända ner till skorna. De var mörka i färgen och hade ett diskret mönster i form av prickar eller små blommor i vitt.

Mormor hade levt ännu många år om hon inte gett sig på den förödande gallstensoperationen. Fullständigt frisk och alert, tycktes hon, då hon lät sig läggas in för operation, men hon måste ändå haft gallstensbesvär. Troligen hoppades hon att operationen skulle ge henne ett långt och friskt liv och att hon skulle kunna njuta av choklad och nötter så som hon önskade. Operationen hade gått bra, fick vi veta. Två dagar senare var hon död. Av inre blödningar, sades det. Hon förblödde således. Hon var då sjuttioåtta år.

Gunilla Wetterström, gift Ringqvist