Lt. Carl Gustaf Jack

• Porträtt | Porträtt

Carl Gustaf Jack

Besök hos "FENRIK STÅL"

På Svensk botten, N.N.

1904-05-30

Uppsats på gammelsvenska har renskrivits utan tillägg eller rättelser av den gammalsvenska stavningen. Författaren är okänd men Joh. Petrelli, Krigsarkivarie, har vidimerat vissa data. // av Olov Sundin

  För flera år sedan gjorde författaren till denna uppsats en färd från Södermanland, "landet det herriliga rika, badet af Mälaren och Östersjön", till det gent över liggande delvis icke mindre sköna och bördiga Westmanland, för att besöka goda vänner och göra upp affärer med Westerås köpmän. Ankom till staden och färdig att därifrån afresa, föll det mig in att söka mig fram till min vid Mälarstranden boende vän sjöledes, i stället för att begagna den s.k. "rapphönan". Jag gick därför nedåt hamnen för att söka min lycka och alldenstund vinden blåste friskt åt det håll jag ämnade mig, började jag höra mig efter en segelbåt. "Den der gubben har en bra båt", sade en tvätterska, i det hon såg upp från sitt klapperbräde och med klappträdet pekade på en hvithårig reslig man, som gick hamngatan uppföre. Jag steg dristeliga fram till den utpekade, upprepade min fråga och framställde min begäran. Den förra blev vänligen besvarad och den senare bifallen. Den gamle talade väl och rent det vackra svenska språket, men uti detta tal fanns ett tonfall, som sade mig att han blivit född på andra sidan Bottenhafet. De höga kindknotorna, de djupt liggande ögonen, som lungnt men skarpt blickade fram under de buskiga ögonbrynen, den resliga gestalten / gubben var längre än jag och detta vill inte säga lite /, allt påminde mig om någon, jag sett förr åtminstone i min fantasi. "Åh det är ju Fänrik Stål", tänkte jag inom mig, sedan ytterligare några ord blivit växlade. Ömsesidig presentation följde, och snart såg jag från den bortilande båten den gamle med långsamma steg begifa sig till sitt hem. Jag visste nu att han var en af de tappre, en af de oförgätliga, jag visste att han till den finska hären, som kämpat, lidit, svultit, frusit och uthärdat mer än någon annan på jorden. Mina taknar dröjde under denna och följande dag ofta vid veteranen, och då jag vid återseglingen åny såg honom röra sig i närheten av landningsbryggan, blef jag glad att än en gång få byta ord med honom. Efter landstigningen följdes vi åt till en sjöbod, som gubben hade vid hamnen. Der stoppades pipor, prydliga lerskallar, och nu satt jag liksom fordom "studenten" och lyssnade till den mångpröfvade gamles ord. Vi började tala om jakt och djurfångst. Detta var ett rikt ämne och tog ej så snart slut, men småningom ledde jag talet på Finland och dess öden. Dessa mina frågor hade på honom samma verkan som studentens på Fänrik Stål. Hans gestalt höjde sig och hans språk blef mera vårdadt och vältaligt, men rösten darrade stundom af rörelse vid minnet af kamraterna, som nu gått till hvila nästan alla, och en sorgfälligt dold tår glänste i den beskuggade ögonvrån. Men kraftfull och malmrik ljöd hans stämma, då han talade om Finlands strider, hans hand knöts och hans ögon gnistrade, då han beskref någon ärofull bedrift. Dessa timmar i sjöboden voro högtidstunder för mig. Vi sutto med öppen dörr, med Mälarfjärden framför oss. Aftonsolens sneda strålar hoppade på de små vågorna, men våra sinnen uppfattade endast helt mekaniskt naturens lek. Den vestliga vinden berörde hans gamla och mina yngre kinder, men våra tankar flögo fortare än vinden, bort till Suomis land och till hänfarnatider. Pipa på pipa stoppades och utröktes, rökvirflarna försvunno och bortdunstade genom det bristfälliga brädtaket, men gubbens ord gömdes i mitt minne. Dock, vi återkomma till nutiden och verkligheten. Jag fann att den lilla sjöboden innehöll mycket sevärt och anmärkningsvärt. Förutom en mängd smed- och snickareverktyg funnes der åtskilliga produkter af gubbens flit och snille. En modell av ett bepansradt krigsfartyg, modeller till förbättrade åkerbruksredskap m.m. voro de mest i ögonen fallande föremålen, men der syntes äfen spår af sådana arbeten, som voro ämnade att "gifa bröd för dagen". Derpå reste jag åter till mitt hem och sedan följde dagar, veckor och år på vanligt sätt med alla mina växlingar af dagar och skuggor. Trenne år hade förflutit sedan min första bekantskap med veteranen. Då stod jag åter en vacker höstdag på Vesterås ångbåtsbrygga. Mitt första besök gälde min gamle vän. Han fanns där ännu i sitt hem, hvilande efter dagens mödor. Skuldran var något mera böjd och handens grepp ej fullt så kraftigt som förr. Det venstra örat, som af en kreverande bomb en gång förstördes, var redan vid mitt första besök ur stånd att uppfatta något ljud, det högra var nu ej stort bättre däran, så att han blott med möda kunde göra sig förstådd. Dock ännu var veteranens själ liflig som förr, ja nästan kryare. Det orientaliska kriget hade utbrutit. "Nu var den dagen kommen, då Finland skulle återvakna ur en lång dvala, och nu skulle de gamla banden med moderslandet återknytas". Så trodde han:- Han var barn på nytt den gamle, skall mången säga, -Ja, men vi kunna unna honom en sådan kort barnslig glädje. Det är på tiden att den välvillige läsaren något närmare får reda på hvem och hvad denne veteran var. Jag hänvisar till "Lefnadsteckningar öfver utmärkta personer, som deltog i kriget med Ryssland år 1808-1809". För dem, som icke hafva dessa källor att tillgå, vill jag göra en kort beskrifning öfver hans lefnadslopp. JACK, CARL GUSTAF, son av kaptenen vid Nylands dragoner, Gustaf Henrik Jack och Anna Ch. Blylodh, föddes d. 26 sept. 1784. Förut volontär vid Kymminnegårds infanteribatajon, befordrades han 1790 till rustmästare, transporterades 1800 såsom sergeant till Nylandsbrigadens jägarbataljon och därifrån 1804 till stabsfänrik vid Adleroroutska regementet, hvarest han efter undergången officersexamen år 1805 genom tjenstebyte blef adjutant. Vid Sveaborg var han till sin grämelse närvarande, då detta "Finlands värn" år 1808 öferlämnades åt fienden. De yngre officerarna, som misstänkte förräderi, ville enligt reglementet att befälet skulle öferlämnas till någon af de äldre officerarna och fråntagas kommendanten, men ingen af herrar kaptener hade mod eller förmåga att trotsa befälhavaren och åtaga sig saken. Fångenskapföljde nu. Jack, drifen af stridslust och fosterlandskärlek, beredde sig tillfälle att fly, kom så till stranden flera mil från fästningen och tillbytte sig där af en fiskare mot hvad han ägde i kontanta penningar och sin uniform dennes dräkt, tvenne brödbullar, en fårbog och en båt. Derpå följde trenne veckors rodd i öppna hafvet på denna knapra kost och utan annat vatten än hafsvatten till dryck. Nästan döende av hunger, törst och överansträngning upptogs han i sikte af Gottland af en svensk kutterbrigg. Han var då så svag, att soppa endast skedbladstals kunde tilldelas honom, och ömsinnade sjömän vaggade honom i en hängmatta, som han hade varit ett litet barn, på det att afbrottet i rullningen måtto blifva allt för stark. Därpå öfverfördes han till amiralskeppet och kunde då omtala den bedröfliga nyheten om Sveaborgs fall. På Åland, hvarest kungen nu vistades, måste han upprepa samma smärtsamma berättelse, fick order att förena sig med Wstmanlands regemente och gick med detta i Sundsvall ombord för att öfvergå till Finland. Nu inträffade en händelse, hvars utgång ensamt borde hafva tillförsäkrats löjtnat Jack en sorgfri ålderdom. Fartyget gammalt och nära odugligt, miste vid en under resan uppkommen storm, segel, stänger och rår samt tvänne master. Skepparen, 80-årig och skral, sjunknade, styrmannen tog sig i förskräckelsen ett rus, en del av matroserna likaså, och allt gick bokstafligen "vind för våg". Då erbjöd sig adjutanten Jack, som genom mången segling på dessa farvatten kände dem i grund, att taga befälet. Detta anbud antogs med tacksamhet. Nu uppkallades en del af truppen som varit instängda och ställdes vid pumparna, ty fartyget hade sprungit läck, nödmaster uppsattes och slutligen hade Jack efter oerhörda ansträngningar den glädjen att landsätta hela regementet oskadat vid Benviks brygga nära Kaskö stad. En fjärdedels timma därefter sjönk fartyget sedan pumpningen upphört. Not. I oftven citerade lefnadteckningen står "några timmar", detta enligt Jacks uppgift oriktigt. Det var i sanningen ett högtidligt ögonblick. Manskapet stod der uppstäldt på fasta landet och såg nu endast masttopparna af det fartyget som fört dem öfver. Underliga känslor rörde sig inom dem och dessa gåfve sig luft på det rätta sättet. "Chorum! Vi hvilja hålla chorum!" Så ljöd det i lederna först doft, men sedan högljuddare. Då steg regementspastorn fram för fronten och uttalade en tacksägelse till den alsmäktige och barmhertige häranes konung, uti hvilken nog äfven den fräkaste gudförnekare denna gång deltog. Och sedan ljöd sången i fulla toner, såsom svenska krigsfolk kan sjunga: "Nu tackar Gud allt folk med hjertans fröjd och gamman". Gudstjensten var slut, men manskapet ville afbörda sig än en tacksamhetsskuld. Löjtnant Jack framletades och "hissades", och hurraropen ville aldrig taga ända. En timme därefter satt vår hjelte på skjutskärran, stadd på väg till Finska armén. Han kom fram lagom tid för att vara med om en ny drabbning och blef dessförinnan anstäld som adjutant vid Savolax lätta infanteriregemente. Detta regemente, lika ärofullt som Björneborgarnas, följde han troget. Vid Oravias erhöll han guldmedaljen "för tapperhet i fält". Och väl var den förtjent. Mera om detta nedanföre. Sedan följde batalj på batalj, seger på seger och det oaktat återtåg, svält, köld, nöd och elände. Öfer alt var han med, än i land midt igenom kulregnet för att meddela en order från eller till en general eller öfverste, än bärande af köld stelnade kamrater öfver något tillfruset vattendrag, alltid vid friskt mod, ehur den den största af tyngder under ett fälttåg - motgången - måste släpas med bland den öfriga packningen. Så kom freden! Men, ack, vilken fred! Så kom belöningen för dem, som troget tjenat, men ack hvilka belöningar! Hvilken belöning då för honom? En löjtnants fullmakt vid Westmanlands regemente, ej mer, oaktat major Ehrenroths tillstyrkan att löjtnant Jack såsom en skicklig och välförtjent officer måtte hugnas med en kaptens fullmakt i armén. 1811 erhöll Jack på begäran nådigt afsked ur krigstjänsten samt ytterligare en belöning nämligen - 80 riksdaler i årlig pension! Derefter blef lantbruk hans hufvudsakligaste sysselsättning. Genom detta och sparsamhet samlade han en liten förmögenhet och gifte sig. Han blef äfven med tiden skeppsredare. Olyckan hemsökte honom dock på senare tider. Eldsvådor, förolyckade fartyg, borgensförbindelser, allt detta påminde honom åter om det stora reträtten der borta i hembygden, en reträtt som tycktes oundviklig, oaktadt den kända finska segheten, som ej gerna viker. Fattigdom och nöd stodo hotande nära. Några hans vänner införde då honom ovetande 1861 i Westmanlands tidning en berättelse om hans nödställda belägenhet, hvarf följden blef en insamling honom till godo. Detta hans vänners åtgörande var ädelt och vacker, men det pressade tårar ur gubbens ögon, då han mottog skärven. Visserligen var det för honom godt att veta och se, det han hade ömsinnade vänner i sitt nya fädernesland, men detta visste han förut, och han kunde såsom sin rättighet fodra en sorgfri ålderdom genom statens mellankomst, då han troget tjenat kung och land. Man läser ju årligen i tidningarna om pensioner, tilldelade såväl militäre som cvile ämbetsmän, somliga erhålla 1000, andra 2000 andra mera. De hafva ärligt förtjenat dessa summor och behöfva dem som stöd för sin ålderdom, och mången går dock en bekymmersam framtid till mötes. Men hvad skall man säga om den belöning åt en man, som kom löjtnant Jack till del? 80rdr, och en liten guldpenning att i blått och gult band bäras å bröstet! Var det en belöning åt en man, som genom sitt mod och sin rådighet räddat hundratals af gamla Sveriges bästa söner från en säker död, so, i mångfaldiga drabbningar dragit en blodig skjorta öfver en sargad kropp? Sverige var fattigt och utarmat liksom Finland. Någon ursäkt förefanns således då. Men nu! Vi har ju sedan dess gjort så ofantliga framsteg i materielt hänsende - ha vi nu råd att skaffa de öfverlefande kämparna en sorgfri ålderdom? Vi hade råd att skicka understöd åt hungrande bröder på andra sidan Bottenhafvet, när frosten härjat deras tegar. Ha vi då icke råd att lätta bekymrens börda för dem af våra forna vapenbröder, som föredragit att bo ibland oss i stället för att återvända till inkräktade fosterlandet. Nu till slut ett par berättelser från finska kriget af gubbens egen mun. De äro motstycken till Fänrik Ståls sägner. "En batalj var i full gång. Kanondundret rullade fram liksom en åska öfver skogar, sjöar och kärr. Skallade hurraropen dränktes af handgevärens smattrande." Fältmarskalken, den försiktige generalen, trogen sin gamla vana kom ej så nära slagfältet att han kunde höra vare sig hurrarop eller handgevärseld, han var dock så djerf, att han stannade nog nära för att lyssna till kanondundret. Högkvarteret var förlagt uti en prestgård en half mil från slagfältet. Den ena kuriren efter den andra anlände från striden med underrättelse om slagets gång. Prestfrun, en liten trind, fet gumma, hade en son, anstäld såsom officer i armén. Hon stod ofta ute på trappan och såg nedåt vägen i spänd väntan, med handen skuggande mot solen. Nu kom en adjutant sprängade backen uppför på en löddrig springare. Frun kände honom, det varen god vän till hennes son, men besynnerligt nog red han ej fram till trappan utan band sin häst längre bort på gården. "Hur går det med bataljen?" ropade frun i stor iver, - Intet svar. - "Är fänriken lomhörd? Hur går det med bataljen?" - Nu var hästen bunden, och fänriken kom med nedslagen min fram till den lilla frun, som var ganska otålig. "Tyvärr har er son stupat, han dog som en hjelte och en kristen. Jag tog emot hans sista helsning, den var till er". Men i sin patriotiska ifver tycktes frun ej hafva förstått hans svar, utan sade åter: "Det var ej härom jag frågade. Hur går det med bataljen? Svara fänrik!" - "Den är vår, vi hafva segrat." Nu sammanknäpptes hennes händer, den tårade blicken riktades mot höjden, i det hon ropade! "Gud vare lof!" Först efter denna hänförelse kom hon till besinning af sin egen förlust, och under det hon gick in hördes hon viska: "Min son, min son!" Slaget vid Oravais har i det föregående blifvit nämdt. Jak var som sagdt är, då anstäld vid Savolax lätta infanteriregemente. Major Ehrenroth hade blifvit sårad och bortburen ur striden, och major Törne, en tapper man, men ovanligt fetlagd, var redlös till följd av överansträngning. Adjutanten Jack öfvertog då befälet öfver bataljonen. Jag anför åny hans egna ord. "Regementet hade blifvit kringränt. Å ena sidan sjön. å andra ryska trupperna. Mitt framför oss stodo gardegrenadjärerna, vilkas lysande munderingar och vapengrant blänkte i solens sken. Mina hederliga gamla Savolaxare stod där, en liten hop, mörka tysta med gravens högtidliga lugn min och blick. Deras uniformer hängde i svartnande trasor på deras lemmar, men raka, styva höllo de sig oaktat - eller just därför att - tusende dödar lurade på dem från alla sidor. I 14 timmar hade regementet varit i ständig kamp, men de oss omgifvande finderna hade nyss kommit friska till striden. Trene gånger hade våra patronkök under dagens lopp blifvit fyllda, och nu voro de åter tomma. "Kamrater", sade jag, "ni ser, hur det är. Viljen i ge er fångna eller slå er igenom"? "Som adjutanten vill", blefv svaret. - "Jag vill slåss, jag, om jag ock skall gå ensam!" - "Vi följa, alla man", ropade åter i korus. Sedan vi försett oss med några från de kring oss liggande fallnes patronkök, formerades anfallskolonn, enligt dåvarande reglemente i form av en snöplog. Min plats var i spetsen, till höger om mig korpral Stolt, till venster korpral Djerf. De gjorde skäl till namnen, gubbarne. Gud fröjde deras själar! Ryssarna trodde att vi skulle gifva oss fångna, och framskickade en officer för att uppmana oss att sträcka gevär. I stället kommenderade jag: "Framåt marsch!" Genombrytningen gick förunderligt lätt. Visst blefvo ännu många av de våra efter, men de fleste stodo hos kamraterna, så började leken ånyo. Major Törne gick under genombrytningen midt i kolonnen, understödd av en soldat på vardera sidan. Inte en enda kula rispade under hela drabbningen hans feta lekamen. Vår herre hjälpte oss på ett förunderligt sätt. Stolt fick under dagens lopp sin högra hand genomskjuten. Jag märkte det och ville, då vi hade lite rådrum, förbinda den, men han svarade: "Strunt i näven. Värre var det med kamratern!" - Härvid framvisade han geväret, vars pipa blifvit skadad af samma skott."
----------------------------------
------------------------------------------------

Nu är gamle Jack död, och den tappre löjtnant Zidén och Sven Dufva och trumslagar Nord och den bleke ynglingen som nyss blifvit tagen från plogen och som var blek derför att en kula gått hans hjärta för nära, och många, många andra, både nämda och onämda, som varit trogna och uthålliga intill döden i Finlands sista strid. De vila sig och väna på den sista stora generalmönstringen. Dera kamp här på jorden mot finder, nöd och svält är slut, men minnet af de tappre dör ej i svenska och finska hjärtan, ty

Bort dör din hjord, Bort dö dina fränder, Bort dör du själv även, Men ett vet jag som inte dör: Domen öfver döder man och rycktet om den som sig ett gott förvärfvat. H.

  AFSKRIFT.

Ur Westmanlands Läns Tidning N:O 94 Tisdagen den 19 November 1867. Staden " " =========
" " LÖJTNANTEN CARL G. JACK? Ibland oss vandrade nyss en hög, vördnadsbjudande gestalt med de många årens och pröfningarnas hvita ärekrona på sin hjessa, den ädla hjeltebilden af detta trofasta folk, af denna i olycka ännu segrande armé.

"Som kunde alt blott ej sin ära svika, som frös och svalt, och segrade tillika".

Det var oss, när vi sågo honom, som sågo vi en ståtlig, mossig ruin från en förgången tid, talande till ett yngre släkte om strider på mer än ett slagfält, som pröfvningar, om många år och många sår. Nu har den gamle 85 -årige veteranen fått den ro, som endast döden kan ?änka - denne siste vän, som med skonsam, förbarmande hand kom och löste de sköra band, som ännu höllo den gamle kvar vid lifvet. Barn, barnbarn och talrika vänner stå i vördnad, tacksamhet och kärlek kring hans stoft, hans båda gamla och nya fädernesland välsigna hans namn och hans långa trogna dagsverke härnere. Vi ämna icke skrifa hans äreminne, vi meddela endast några få utdrag ur gubbens anteckningar: Löjtnant Carl G. Jack är född den 26. Sept. 1782 i Finland. Lappträsk socken och Kymminegårds län. Var 1808 kommenderad på Sveaborgs fästning och övervar därstädes belägringen i egenskap af kommendantens adjutant på Gustafsvärs fäste, ända till fästningen den 3 Maj bortskänktes åt Ryssarna, av vilka Jack då, jämte den öfvriga garnisonen, förklarades för krigsfångar. /Under belägringen erhöll Jack af en splittrad kanonkula en svår och kännbar kroppsskada/. Efter flera fruktlösa försök lyckades Löjtnant Jack dock slutligen befria sig sjelf ur fångenskapen och efter 3:ne veckors rodd i en liten båt utefter Finska viken och på Ålands haf, anlände han den 1. Aug. till Åland, där företräde erhölls hos f.d. Kung Gustaf Adolf, som genom utfärdade ordres befalade honom att afgå till norra Finska armén, der han placerades som adjutant på f.d. Savolax regemente och bevistade sedmera alla de strider, i hvilka nämnda regemente deltog. Under den minnesvärda bataljen vid Oravais, då Savolax regemente mot aftonen blef kringränta, i samma ögonblick som den utmärkte Öfverstelöjtnant Ehrenrot blesserades och bortfördes samt den över 70 år gamle, käcke V. Törne af dagens långfvariga och häftiga strid var alldeles uttröttad och de öfvriga ännu tjensbara officerarna voro detcherade åt olika håll, öfverlämnades befälet öfver den kvarvarande truppen åt Löjtnant Jack, som med denna trupp, vilken lik det gamla franska gardet "stupade men aldrig gav sig" slog sig med ära igenom Ryssarnas öfverlägsna styrka. Under det häftiga handgemänget erhöll Jack två kontusioner samt en luxation i högra armen, så att sabeln måste föras med den venstra handen. Men en liten guldpenning betalades Jack för denna dagens arbete och blessurer. Lönen och fältaflöningen innestå ännu i dag. 1810 ingick Jack som svensk undersåte vid Westmanlands regemente med expectencelön /75 Rdr/, tog avsked från regementet 1811.

  AVSKRIFT.

Uti ett i Kongl. Krigsarkivet befintligt "Allerunderdånigast Memorial" från General Klercker till Konungen, dagtecknat Kalajochi d. 6. Oktober 1808, förslås "enligt Brigade Chefen Sandels gjord anmälan" 8 officerare till erhållande af medaljen för tapperhet i fält, bland dem Adjutanten Jack vid Eders Kongl. Maijts Adlercreutzaska Regemente, nu tjenstgörande vid Savolax och Nylands Jägare, och säges 7 af dem, bland dessa Jack, utmärkt sig i affären vid Kuostans, Salmis och Oravais.

/------------------/.

Uti Mongomery, Histioria Öfver kriget mellan Sverige och Ryssland omtalas D. Is. 286 not 1., att en afdelning af västmanländningar, som från Sundsvall afseglat till Finland i augusti 1808 på ett dåligt handelsfartyg, adjutant Jack rådighet och vana vid sjölifvet frälste farkost och folk från den undergången, hvarmed man stundeligen hotades". - Uti samma arbete D, II s. 31 not 1 omtalades vid Oravis, september 1808, adjutanten Jack utmärkte sig. Det sägs, att han, "som återkommit från fångenskap Sveaborgs fångenskap beredde honom", nu, då alla äldre officerare voro stupade eller sårade, anförde bataljonen med mycken käckhet". Uti samma arbete D. II s 225 not 1 berättade adjutant Jack samt finne Meeändes /?/ hafva räddat en del fältsoldater för att falla i ryssarnas hände under återtåget från Umeå i mars 1809 genom att släppa dem öfver älfven. De understöddes i sin bemödande af 6 andra officerare

Stockholm den 30 Maj 1904

Joh. Petrelli Krigsarkivarie.