Nils Persson, till Holma (Silfversparre)

Nils Persson, till Holma i Lemnhults socken, Jönköpings län mm.

Nämnes bland det rusttjänstskyldiga frälset i Småland 1529. Fogde över Alvastra kloster och dess landbor 1535-1537 och tillika i Dals härad och på Visingsö 1536. Fogde i Östra och Uppvidinge härader 1542-1544 samt i Tuna län 1549-1522.

Ryttmästare för Kalmar läns ryttare 1544 och ännu 1559, då han blev överste (general). Fullmakt att vara befallningsman över knektarna i en del av Småland 1549 (förnyat ännu 1558). Begick dråp på Hans Nilsson, »halvbroder till Olof Jonsson och Erik Jonsson, bröder till herr Sten Eriksson» 1551.

Fogde i Handbörd 1553-1554 och tillika i Uppvidinge 1555-1556. Häradshövding i Uppvidinge och Asbolands härader 1559 och ännu 1662. Erhöll lejdebrev 1559 för att han kommit i skada för Nils Eskilsson. Fogde i Norra Vedbo 1561-1563. Underskrev trohetsförsäkran till konung Erik 1561.

Mönstrade under nordiska sjuårskriget det småländska bondeuppbådet och andra trupper 1562 och 1563 och var hövidsman för dessa ännu 1566. Bisittare i konung Erik XIV:s nämnd 1564 och 1565. Anmodades 1569 att inställa sig till kröningsriksdagen men misstänktes sedan för förrädiska stämplingar till förmån för den avsatta konung Erik och häktades 1569 samt skickades därefter med sina båda söner till Finland. Erhöll dock Kjulo fjärding i Finland i förläning 1570 och användes åter 1571 vid mönstringar i Småland.

Död 1572-10-19 och begraven i Näshults kyrka, där hans gravsten finnes. »Han var typen för en viss grupp av tidens småfrälse, en duktig krigsman, hänsynslös godsförvärvare och stor våldsverkare; om hans lagliga och olagliga godsförvärv voro berättelserna många och ännu i början av 1600-talet sökte bönderna i Småland att få hans köp att återgå».

Genom köpebrev 1562 köpte han av Lars Mattsson Kafle dennes mödernegods, två gårdar i Gredelby i Knivsta socken, Stockholms län, en gård i Berga i Seminghundra härad och en gård i Runtuna kyrkoby, Södermanlands län 1565 igenbekom han Stora Hultrum i Vireda socken, Jönköpings län, som hans farfars bror Bengt Haraldsson testamenterat till Vadstena kloster. År 1569 erhöll han i donation av konung Johan nio klostergods i Dädesjö socken, Kronobergs län. Köpte skattehemmanet Kullebo i Näshults socken före 1572.

Gift 1548-10-08 med Estrid Gustafsdotter Stiernbielke, som levde 1562, men synes varit död 1564 (Rääf. Ydre härad, d. 3, sid 389–390.), dotter av Gustaf Eriksson, till Strömsnäs och N. N. Andersdotter.

-

Nils Persson Silversparre

Av Bengt Winbladh

(från Forna tiders Näshult, en sockenbok, 1975. Här finns även en artikel om släkten Silversparre på Kullebo)

NP Silversparre

Gården Holma ligger nu inte i Näshults socken utan i Lemnhults. Men Nils Persson har ändå stor anknytning till vår socken, och ligger som väl bekant är begravd i Näshults kyrka under en magnifik gravsten. På gravstenen läser vi:

HER LIGGER BEGRAFVEN TEN ÄDLE OCH VAELBYRDIGE MAN NILS PERSSON PÄ HOLMA HVARS SJEL GUD NÅDE; HVILKEN AFSOMNADE I GUDI DEN 19 OCTOBRIS VID 6 EFTERMIDDAGEN ANNO 1572.
NP Silversparre gravsten

Nils Perssons gravsten i Näshults kyrka

Att Nils Persson begravdes här i stället för i Lemnhults kyrka äger sin förklaring.
Den Silversparreska ätten hade sin stamfader i bondehövdingen Erik Persson, som lär ha varit ägare till ett 50-tal{!) gårdar här och i omkringliggande socknar. En av dessa gårdar var Mederhults by, där han av allt att döma också bodde. Erik Persson betingade sig gravplats i kyrkan mot en årlig avgift av 3 daler silvermynt. Det är lustigt att se hur det som vilar på gammal hävd står orubbligt fast. I början av 1800-talet försökte ätten en gång för alla köpa sig fri från den årliga utgiften. Man erbjöd sig då att 50 daler silvermynt, men K.M:t kunde inte trots ansträngningar bifalla denna begäran på grund av det beslut som en gång var fattat. Man har nu i Mederhult sedan 1923 trotsat K.M:t’s beslut och vägrat erlägga avgiften för gravplatsen, detta av den enkla anledningen att det inte längre kan uppvisas några dokument från någondera sidan varpå beslutet stöder sig. Nils Persson I Holma kom alltså att utnyttja den ovan omtalade gravplatsen för sin sista vila.

Att N. P. ägde ett flertal gårdar i Näshult socken var väl också en bidragande orsak till valet av vilorum. Vilka gårdar han ägde här har jag i skrivande stund ej tagit reda på, men i kammararkivets handlingar omtalas att Nils Persson Silversparre köpte ett skattegods nämnt Kulleboda (Kullebo) 1572, alltså samma år han dog. N. P. nämns f.ö. i många sammanhang som ”en stor samlare av hemman”.

Vidare vet man att denne Nils bedrev uppfödning av hästar och oxar, som han sedan drev över gränsen till de danska provinserna. Detta var i början av 1500-talet en lönande affär för många småländska bönder eftersom priserna på den danska sidan var betydligt bättre än här. När Gustav Vasa 1532 förbjöd ”en och hvar vid sin hals tillgörande” att fortsätta med gränshandeln, mottogs förbudet som ett despotiskt intrång i deras näringsfrihet, och smålänningarna, både frälse män och bönder, blev avogt stämda mot kungen, vars många nya påbud på senare tid var mycket illa sedda.

Många tog också Dackes parti när han 1542 höjde upprorsfanan. Nils Persson tycks helt öppet ha understött Dacke, och under en längre tid syns Dacke haft sina skaror inkvarterade på Holma. Traditionen berättar att de gravkullar som finns på ägorna skulle härstamma från en skärmytsling mellan kungens och Dackes folk, något som jag inte fått helt bekräftat. Efter Dackefejdens slut kom en försoning till stånd mellan Nils Persson och kung Gustav, och 1549 utsågs han till ”Överste för allt småländska krigsfolket” och ”befallningsman öfver de nyuppsatte knektar i östra och västra med flere härad”. Han föreskrevs här att åka omkring och som det hette ”bese och besiktiga knektarnas värier och hålla knektarna före, huru the sig ärligen och redigen förhålla och skicka skole, som ärligt och gott krigsfolk ägnar och bör att göra näpsandes och straffandes hvad som otillbörligt bland them kan befunnet varda”.

Efter Gustav Vasas död användes Nils Persson av Erik XIV för att med ”4 fänikor knektar” bevaka gränsen mot Danmark. Trots all vaksamhet lyckades nu ändå danskarna ta sig in i landet och N. P.’s uppgift blev då att möta ”dansken” med ”småländningarne” i Östergötland. Han lyckades väl, slog danskarna och fick genast kungens stora gillande. Nils Persson var även efter Erik XIV’s avsättning honom trogen, och N. P. och hans släktingar Baggarna var 1569 inblandade i en upptäckt sammansvärjning som hade till mål att befria Erik från fångenskapen och få honom tillbaka på tronen igen. Sammansvärjningen upptäcktes som sagt och Nils Persson flydde till hertig Carl, där han som det hette ”stod i stor gunst”.Kung Johan begärde genast Nils Persson utlämnad. Hertig Carl vägrade först, men tvingades så småningom lyda. Vad man vet drabbades Nils Persson inte av något hårdare straff och han slapp snart fri igen.

Nils Persson var av allt att döma en mycket rik man och ägde därtill, som tidigare nämnts, en mängd gårdar, vilka han förvärvat med mer eller mindre hederliga metoder. Andra gods hade han ärvt och åter andra hade han fått i belöning av överheten, som tack för allehanda väl slutförda uppdrag. Erik XIV lär bl. a. ha skänkt honom 3 stora egendomar och Johan III 9 klostergods.

Det sägs vidare om Nils Persson att han hade ett häftigt och våldsamt lynne. Det var ingen lätt uppgift för de fogdar som var satta att driva in skatt hos denne mäktige man. Om fogdarna och deras bud kom ifrån indrivningen endast halvt sönderslagna hade de all anledning att känna sig nöjda. Nils Perssons stora huggvärja satt löst, sägs det, och då han inte slog ihjäl sina vedersakare, vilket ibland hände, berättades det att han vid ett tillfälle ”tillfogat en fogde 40 smärtsamma sår att slicka”.

Nils Perssons far hade en syster, Carin i Uggletorp. Hon hade gift sig med en ofrälse man och därigenom förverkat sina ärvda frälsegods. Efter Carins död, behöll hennes barn godsen, vilka de då inte längre hade någon rätt till. Nils Persson och hans bröder gick till häftig attack mot sina borgerliga fränder och hotade dem till livet om de inte genast gav sig iväg från nämnda gods. Carins barn kände väl till sin morbroders vilda sätt och oregerliga humör och erbjöd därför kung Gustav, att när dom dog, lämna ifrån sig godset till kungen personligen om han bara såg till att skydda dem från Persönerna. Gustav Vasa som aldrig sade nej till ett fördelaktigt godsförvärv, gick genast med på affären, men detta hindrade inte Persönerna att slå ihjäl de ofrälse för att sedan ta godsen i besittning.

Vidare kan sägas om Nils Persson att han var gift med Estrid Gustavsdotter och att han hade med henne två söner, Gustav och Per, och en dotter. Dottern hette Britta och gifte sig med Per Lindormsson Ulfsax. Denne Per hade sina sympatier hos kung Sigismund och tvingades fly till Polen. Per Lindormsson blev då fråntagen sina 180 (!) gårdar som Carl IIX då lade beslag på. Fru Britta arresterades och sattes i fängelse på Kalmar slott, där hon enligt Axel Lejonhuvuds dagbok blev halshuggen 1603.

http://www.nashultshembygd.se/nashults-historia/nils-persson-silver...