Nils Wilhelm Almlöf

Nils Wilhelm Almlöf, född 1799, död 1875, var en svensk skådespelare, omtalad som en av de främsta under 1800-talet.

Barn till hovtjänaren Nils Almlöf avbröt han sina medicinstudier för att studera sång under Craelius på Operan 1818, och fick sitt genombrott som Liecester i Maria Stuart 1821. Han var anställd vid Dramaten i sextio år och betraktades även utomlands som en av Sveriges främsta skådespelare; då han gjorde en studieresa till Paris 1829 kallades han "den svenske Talma". Mellan 1834-1840 var han lärare i deklamation vid Dramatens elevskola. Almlöf och hans andra fru Charlotte nämns, med andra skådespelare som Elise Hwasser, som vänner till Karl XV, särskilt under hans tid som prinsregent 1857-59, då de ofta inbjöds till hans bollspel.

Han var främst tragediskådespelare. Bland hans roller nämns: Othello, Sulla, Wallenstein, Fiesco, Marino Faliero, Herrman von Unna, Falkland, Shakespeare, Salvator Rosa, Hugo i »Skulden», Frans Moor i »Röfvarbandet», Jaromir i »Stamfrun», Don Silva i »Hernani», Filip den andre i »Don Carlos», Leon i »Slottet Montenero», Don Cæsar i »Amanda», Bolingbroke i »Ett glas vatten», Ministern i »Förtalet», och Markisen i »En fattig ädling».

Almlöf var först gift med skådespelaren Brita Catharina Cederberg, svägerska till Isaac de Broen, och sedan med sin kollega Charlotta Almlöf. Hans son, Knut Almlöf, blev också en mycket uppmärksammad skådespelare.

Almlöfsgatan är en av Stockholms kortaste gator. Den sträcker sig ett kvarter och förbinder Nybrogatan med Sibyllegatan. Hela den södra sidan upptas av Dramatens baksida. På den norra sidan, i hörnet mot Nybrogatan, finns ett pampigt jugendhus som innehåller Dramatens lilla scen. Det finns en gångbro över gatan som förbinder den lilla scenen med Dramatens huvudbyggnad. Almlöfsgatan är uppkallad efter Nils Almlöf (1799-1875) och hans son Knut Almlöf (1829-1899).

På mödernet härstammade N W från Frankrike, enär hans moders, Maria Lovisa Herbelins fader var fransman. N W:s fader Nils Almlöf dog i sonens barndom, men, ehuru i knappa omständigheter, erhöll Nils Wilhelm en ganska god uppfostran, gick i Stockholms s. k. Storskola och studerade sedan vid mediko-kirurgiska institutet, der han vid ganska unga år tog sin examen, hvarefter "han tjenstgjorde som militärläkare, först vid garnisonssjukhuset i Stockholm, sedan vid Södermanlands regemente, ledsnade dock snart på den sysselsättningen och ingick som extra tjensteman vid krono-uppbördsverket. Hågen låg likväl åt teatern, och* redan vid 19 års ålder inskrefs han vid "Stockholms Theater", den under öfverste Törners ledning stående enskilda skådeplats, som uppkommit genom sammanslåendet af Kungl, operan och Kungl, dramatiska teatern och snart åter förvandlades till kungl. scen. Hans naturliga kallelse för skådebanan underhjelptes af yttre fördelar, såsom en reslig och vacker skapnad, välbildade och uttrycksfulla anletsdrag samt eldig blick, och snart hade Almlöf ej blott väckt uppmärksamhet, utan ansågs som en af den Kungl, teaterns bästa framtidsförhoppningar. Lars Hjortsberg omfattade honom med mycken vänskap och ledde hans steg på konstnärsbanan. Jemnåriga kamrater egnade honom aktning och tillgifvenhet. . Den teaterbesökande allmänheten skänkte honom lifligt sitt bifall. A. uppträdde i Kotzebues "Korsfararne", i Leopolds "Odén •eller Åsarnes utvandring" samt ufcförde Vålnadens roll i "Hamlet", men hans egentligen första betydande roll var Lei-cester i Schillers "Maria Stuart", som för första gången uppfördes på den kungl, svenska scenen den 2 maj 1821, i en af teaterdirektören, frih. G. E. Akerhjelm verkstäld öfversättning, vid hvilken dock en föregående öfversättning af hofsekreteraren C. Hedlund rådfrågats. A. gjorde stor lycka. Han uppträdde strax derefter än som Karl Knutsson och än som Engelbrekt i det af frih. och friherrinnan Åkerhjelm, efter Lings "Engelbrekt Engel-

brektson", författade sorgespelet "Engelbrekt". I P. A. Granbergs "Svante Sture och Märta Lejonhufvud", historisk dram med "stort spektakel", utförde Almlöf Gustaf Yasas roll, i Gustaf den tredjes och Kellgrens "Drottning Kristina" spelade han De la Gardie, men användes för öfrigt under denna sin första teatertid ej blott i sorgespelet och det högre dramat, utan äfven i komedier och små sångspel och var öfver allt lika omtyckt. När den d. v. kungl. Dramatiska teatern nedbrann, den 24 november 1825, vid hvilket tillfälle A. spelade Allbrands roll i Kotzebues "Redlighetens seger öfver förtalet", hade han, ehuru ej äldre än 27 år, redan spelat sextiosju roller. Denna verksamhet fullföljdes och utvecklades sedermera under ett halft århundrade, och otaliga, kan man säga, äro de roller han utfört, ofta af den mest olika art. I "Hamlet" har han, som ofvan nämdes, först spelat Vålnaden, derefter Horatio, sedan Hamlet, vidare Claudius och sist Polonius. Ännu få veckor före sin död utförde han den sist nämda rollen på ett sätt, som måste vinna bifall.

Den svenska skådebanan undergick flera förändringar under N. W. Almlöfs långa konstnärs tid, men han förstod att följa med, utan att derför släppa efter något, af hvad han ansåg oundvikligt förenadt med skådespelarens uppgift. Denna uppgift stod för honom så hög, att han aldrig nedlät sig att för stundens bifall offra något af den ädla värdighet, som alltid utmärkte hans konstnärsskap. Då tidsriktningen fordrade ett annat uttryck för konsten, än det han lärt sig under sina första teaterår, spjernade han ej emot, men förstod att använda det nya på ett sätt, som var med hans natur öfverensstämmande. Det mera realistiska framställningssättet fann icke den gamle, vid koturnen vane skådespelaren omedgörlig, men denne böjdes icke efter det nya, utan böjde detta mera efter sig, och äfven i den lustigaste komedi förlorade han ej sin värdighet, utan att derför förfela hvad han för tillfället skulle uttrycka. Hos N. W Almlöf var allt allvar och han tog aldrig sin sak på det lätta sättet, som så ofta leder till förfall. Han fordrade af sig sjelf studier och arbete, ett skarpt genomträngande af karakteren och ett omsorgsfullt inlärande af rollen. Han underlät ej heller att på. utlandets förnämsta skådeplatser göra studier. Bedan 1828 erhöll han genom offentligt understöd samt särskildt bidrag af Karl XIV Johan tillfälle att företaga en utländsk resa. Han uppehöll sig då någon tid i Paris och umgicks med den tidens förnämsta skådespelare och skådespelerskor samt erhöll af mademoiselle Mars den smickrande benämningen "den svenske Talma". Sedermera företog han på 1840- och 1850-talen åter resor i utlandet och besökte äfven då Paris.

Att uppräkna alla hans roller är här icke plats. Här må endast erinras om Othello, Wallenstein (i Schillers sorgespel, som uppfördes i Stockholm första gången den 8 december 1831 med Torsslow, fru Torsslo w, fru Eriksson, Hjortsberg och Almlöf), Fiesco, Marino Falieri, Don Silva (i "Hernani"), Frans Moor, Filip II (i "Don Carlos"), Bolingbroke (i "Ett glas vatten") och de redan nämda i "Hamlet". Han var den förste svenske skådespelare, som af åskådarne framropats på scenen (i "Shakspeare kär", den 22 december 1825), likaledes den förste sådan, som erhållit en svensk orden (väsa). När den gamla kungl. Dramatiska teatern förstördes af lågorna, var han en af de skådespelare, som senast visade sig på scenen; när den nya kungl. Dramatiska teatern, 38 år derefter, invigdes, var det han, som först från scenen helsade allmänheten. På 40:de årsdagen af A:s inträde vid teatern, den 2 november 1858, anstäldes för honom en lysande fest. På 50:de årsdagen var han ännu den samme som 10 år förut, och då firades en ännu mera lysande högtid. Den sista gången han uppträdde på scenen var den 9 februari 1875, då han utförde lord Worsleys roll i "Ladyn af Worsley Hall". Den 27 i samma månad afled han. A. var under i åren 1834—40 lärare i deklamation för kungl, teaterns elever.

2. Brita Catharina Almlöf, den förres första hustru, född Cederberg den 16 september 1794; först anstäld vid teatern i Göteborg, sedan vid Djurgårdsteatern 1817 —18, slutligen under 20 år vid den kungl, scenen. Hon tillhörde talscenen, men utförde äfven mindre sångpartier och uppträdde i Papagenas parti i "Trollflöjten" Gift 1812 med skådespelaren vid Djurgårdsteatern J. B. Laurent, skildes från honom och blef omgift med N. W. Almlöf 1823. Död 1838.

3. Anna Maria Fransisca Charlotta Almlöf, N. W. Almlöfs andra hustru, född den 16 juni 1813, dotter af oboisten C. F. Fick er. Antogs som elev vid kungl, teatern 1830. Aktris 1834. Uppträdde först i både tal- och sångroller, men egnade sig sedan uteslutande åt de förra. Bland sångrollerna ihågkommas Alice i "Drottningen af Golconda", Zelinda i "Kalifen i Bagdad", Laura i "Slottet Montenero", m. fl. Bland rollerna på den dramatiska scenen titelrollerna i "Emilia Galotti". "Preciösa" och "Valentine eller festens drottning", Clarence i "Shakspeare kär", Cecilia i "Erik XIV", m. fl. Hon var i ett par och tjugu år en af den kungl, svenska scenens mest omtyckta skådespelerskor, utmärkande sig icke for stora konstnärliga egenskaper, men för finhet och behag. Gift med N. W. Almlöf 1839. Drog sig tidigt (1856) från scenen. Död 1882.

4. Carl Anders Knut Almlöf, son af N. W. Almlöf och dennes första hustru, född den 9 februari 1829. Student i Upsala 1848. Någon tanke att egna sig åt skådebanan hade han då icke ännu, ehuru han redan som barn visat både anlag och håg dertill. Han skulle, enligt faderns önskan, varda prest och studerade derför teologi, men glömde ej heller sin verldsliga bildning. Under någon tid var han informator hos baron Löwen på Gärdesta i Södermanland och uppträdde också många gånger som predikant. "Monolog eller dialog", sade Iffland, den berömde tyske skådespelaren och författaren, under en dylik tvekan mellan predikstolen och teatern, och dialogen segrade för så väl Iffland, som Knut Almlöf, hvilken visserligen ännu någon tid fortfor att läsa på dimissionsexamen, men slutligen dock öfvergaf dessa stadier, på inrådan af Pierre Deland, som då med sitt teatersällskap uppehöll sig i Upsala. Den 5 november 1851 uppträdde Knut Almlöf för första gången offentligen, på Upsala teater, såsom Leonard Richardet i "Frieri och förställning" samt såsom Jovial i komedien med samma namn Han tillhörde till en början Delands teatersällskap till deri 1 oktober 1852, då han anstäldes vid kungl, teatern. Men redan vid spelårets slut återgick han till Deland för att under denne utmärkte konstnär och sceniske läromästare återtaga de studier i skådespelarkonsten, hvilka sedan fortsattes i några år, ända till dess Deland, 1861, upplöste sitt sällskap och tog anställning vid den kungl, scenen. Då öfvergick A. till då varande Mindre teatern, som styrdes af Edvard Stjernström. Vid den Stjernström ska teaterns öfvergång till kungl, scen, fästes A. också vid denna, den 1 oktober 1863, och stannade der i nitton år.

Utgången från den stränga skpla, som Pierre Delands var, har A. denna att tacka för sin sceniska uppfostran och har aldrig glömt hvad han der lärt, först och främst att söka sanningen i konsten såsom det högsta målet. Skarp och begränsad individualisering utmärker alltid hans sceniska skapelser, så många och så olika än dessa äro, och genom den kraftiga realism, som A. och hans hustru framstält på scenen, har detta konstnärspar icke oväsentligt bidragit till den naturliga riktning den svenska sceniska konsten erhållit. Under mer än tre årtionden verkade A. på scenen, till dess han vid utgången af spelåret 1881 — 82, då han stod på höjden af sin konst, drog sig tillbaka till det enskilda lifvet. Ännu på hösten 1882 uppträdde han dock, på särskild anmodan, vid kungl. Stora teaterhusets hundraårsfest och utnämdes då till riddare af vasaorden. Under dessa tre årtionden utförde han ett mycket stort antal roller, synnerligen inom det komiska området, och den svenska scenen har haft få så förträffliga komiska skådespelare. Men äfven andra karaktersroller har han spelat med samma framgång. Såsom prof på hans mångsidighet må hågkommas så vidt skilda karakterer, som den narraktige Schumrick i "Slägtingar" och den puritanske lord Chesterfield i "En arbetare", den godtrogne, slappe Menelaus i "Sköna Helena" och den slipade, vakne Scapin, pären Miremont i "Kotteriet" och folkuppviglaren Vansen i "Eg-mont". Dess utom må ej glömmas professorn i "Väck ej björnen", Bryngel i "Kronfogdarne", Erans Moor i "Eöfvar-bandet", Jupiter i "Orpheus", Eromont i "Fregattkaptenen", Lardiére i "En teaterpjes", Damoiseau i "De båda döfva", Per-richon i "Perrichons resa", Girodot i "Onkelns testamente", Gaspard i "Debutanten och hennes far", titelrollen i "Advokaten Knifving", Poirier i "Klädeshandlaren och hans måg", en af hans allra förnämsta roller. Af lika, ,om ej ännu större betydelse är A:s framställning af Daniel Hej-re i "De ungas förbund". I Harpagons roll i "Den girige" har A. visat, huru han kan förmedla det komiska med det tragiska, och i Shylock i "Köpmarinen i Venedig" har han gifvit lysaade prof på sin förmåga i det rent tragiska. A. har jemte sin hustru (se följ.) verkat vid teatern äfven såsom ledare af elevskolan under flere år samt sjelf såsom öfversättare och har med den inhemska dramatiska, literaturen införlifvat öfver 40 utländska teaterstycken. Till samman med sin hustru företog A. många resor i utlandet och gjorde sig förtrogen med konsten på Europas förnämsta teatrar.

5. Hedvig Christina Elisabeth (Betty) Almlöf, född Deland den 14 november 1831. Så väl på faderns, Pierre Deland, sida som på mödernet härstammade hon från ansedda sceniska konstnärer. Modern (se Hedvig Lovisa Charlotta Deland) var^ dotter af Isaak de Broen. Eedan vid fem års ålder uppträdde Betty Deland, på fru Erikssons recett, som Otto i "Johanna af Montfaucon" på kungl, teatern i Stockholm och väckte liflig beundran hos de angenämt öfverraskade åskådarne, men den egentliga verksamheten som sjelfständig konstnär började hon 1847, då hon i Upsala spelade Anais i "Debutanten och hennes far". Fostrad i sin faders allvarliga skola, lärde Betty Deland sig tidigt att så hängifva sig åt konsten, att hon för den var beredd att ständigt bringa offret af sitt eget "jag", att aldrig sträfva efter roller, i hvilka ungdom, fägring och andra yttre egenskaper kunde besticka åskådarne, ehuru hon äfven i sådana roller tillfredsstälde åskådarne, utan att framför allt söka lösa rent konstnärliga uppgifter. Bedan vid sin faders teatersällskap utförde hon ett mycket stort | antal roller — man uppgifver öfver 300 I — i komedier och vådeviller, i hvilka senare hennes icke stora, men ganska täcka sångröst gjorde sig behagligt gällande. Jemte Knut Almlöf, med hvilken hon 1857 ingick äktenskap, arbetade lion strängt och samvetsgrant i konstens tjenst. Sanningen i konsten hade detta konstnärspar uppstält som sitt mål, och dit sträfvade de ständigt. Efter inträdet, 1861, vid d. v. Mindre teatern i Stockholm, vände sig Betty Almlöf allt mera till karakt er sr ollerna och ännu-mera utbildade hon sig på detta område, sedan hon, jemte sin man, öfvergått till den kungl, scenen, der hon, ännu vid unga år, gaf de mest omvexlande bilder, än af en verldsdam, än af en bondqvinna, än af koketten, subretten, hertiginnan, hexan, m. fl., m. fl. Från spellistan vid den kungl, scenen måste nämnas hennes fru Serpentin i "Den gifte mannen i staden och på landet", Emilia i "Othello", enkedrottningen i "Carl XI", Bélise i "Lärdt folk i stubb", fru Dupuis i "Ett hem", gumman Fadette i "Syrsan", hertiginnan Marl-borough i "Ett glas vatten", Dorine i "Tartuffe", Angelika i "Slägtingar", fru Girodet i "Onkelns testamente", fru von der I

Strass i "Onda tungor", modern i "Fröken Elisabet", Frosine i "Den girige", Monica i ."Evas systrar", madam Rundholmen i "De ungas förbund", amman i "Borneo och Julia", den gamla hertiginnan i "Sällskap der man har tråkigt", m. fl. När man för minnet framkallar alla de olika karakterer, som denna skådespelerska framstälde på scenen, måste mani det varmhjertade först erinra sig hennes fru Monioa i "Evas systrar", liksom hennes återgifvande af moderns roll i "Fröken Elisabet" var kanske den mest utpräglade bild af den svenska allmogetypen. Det komiska området var hennes förnämsta, men att hon med framgång kunde återgifva roller af djupt allvarlig beskaffenhet, derpå var, bland andra, hennes fru von der Strass i "Onda tungor" ett vackert prof. Såsom motsats dertill stå hennes qvicka Dorine i "Tartuffe" och den af den saftigaste komik utmärkta madam Bunrdholmen i "De ungas förbund".

I fulla styrkan af ett rikt konstnärsskap afled hon den 1 april 1882.

Källor

• Almlöf, 1. Nils Wilhelm i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (2:a upplagan, 1906)
• Lars Elgklou: Familjen Bernadotte, en kunglig släktkrönika, Skogs boktryckeri Trelleborg, 1995 (svenska). ISBN 91 7054 755 6.
• Europas konstnärer, författare Arvid Ahnfelt, 1887
• En svensk biografi i Idun med anledning av 100-årsjubileumet av Almlös födelse