Olaus Claudi Rahm

http://sv.wikipedia.org/wiki/Olaus_Claudii_Rahm

1633 inskriven Olaus Clauidi Angermannus i Strängnäs skola. Inskrivningsavgift 1 mk. Student i Uppsala i febr. 1647 utnämd till kollega i Härnösands triv. skola. Stadskapellan 1650. Som sådan närvarande på riksdagen samma år. 1652 lär han ha blivit kappelan i Ragunda hos sin svärfar. Genom att skamligt ange sin svärfar verkar svärfadern ha fråntagits sitt ämbete och Olof efterträdde svärfadern i ämbetet såsom kyrkoherde 1658. Vid riksdagen 1659-1660 i Göteborg fungerade han som vikarie för superintendenten P Steuchius. Han fick under hans tid ensam sköta pastoratet och fordrade ersättning. 1669 klagade han på att svin gjorde ohägn på biskopsgården. När norrmännen den 12 augusti 1677 gjorde infall i Jämtland, lät Olof föra största delen av sin egendom till Medelpad och begav sig strax därefter tillsammans med hustru och barn till Utaned i Fors. Hustrun övertalade honom att återvända. Fienden stod då vid Gällön. Olof anhöll om nåd och säkerhet. Han tillsade dem tro och huldskap. Han uppmanade även sin kaplan Hans Bröms både skriftligt och muntligt att ställa sig under deras mildaste regemente. Olof föreslog Isak Ingemarsson i Biskopsgården såsom lämplig att bringa god kunskap om svenskarna och skaffa brev till Medelpad och Ångermanland med uppmaning till anfall. Han hade sänt landshövding Jacob Flenings orginalbrev till den danske majoren Seger Christensen och hade låtit läsa upp en kopia av brevet för 2-3 personer i församlingen. Slutlige hade han överbringat den falska underrättelsen till svenskarna att fiendens styrka uppgick till 16 000 man. Olof C Rahm rannsakades. Han angav att han inte haft elek intention utan att det skett av rädsla och för att han ville rädda sin lilla egendom. Dessutom hade han under fejden 1657-1658 meddelat de våra tillförlitliga underrättelser som tillfogat de danska stora men. Men den av Svea hovrätt stadsfästade domen lydde att kyrkoherde Rahm jämte 12 bönder som varit mest villiga att gå danskarna tillhanda skulle avrättas och steglas, en borde allenast halshuggas och en springa gatulopp. Den 8 maj 1678 fick fogden Nils Olofsson Hellman landhövdingens i Hudiksvall Flemings order med prompt exekution av domen. Domkapitlet i Härnösand anbefallde att Olof Rahm skulle fråntagas kappa och krage på det att han inte som präst skulle bli avrättad. Exekutionen försiggick den 27 maj 1678 på avrättningsplatsen Tidbrantshögen vid Rödöns färjesund. Olof höll ett märkligt tal där han framhöll att han var förtjänt av någon lindring av sin dom för landsförräderi men att han fick ett rättmätigt straff för att han med list och mutor skaffat sin svärfar Hans Nielsen Berg från kyrkoherdebeställningen i Ragunda. Traditionen förmäler att ett extra postbud som anlänt med kungl maj:ts benådning inte kunnat komma över till avrättningsplatsen enär alla båtar var överförda till Rödösidan och postkarlens rop inte kunde höras för folkets sorl. Egendomen sequestrerades men återgavs till änkan och barnen. Gift två gånger: Elisabeth Berg dotter till kyrkoherde Hans N Berg. Karin änka efter borgmästaren i Sundsvall Erik Marensson Lang. Karin var moder till kyrkoherde Petrus Lund i Brunflo som var Rahms styvson.

Av barnen Johan Olai Rahm född sannolikt 1652 blev såsom djäkne i i Gefle skola dömd till halshuggning och att brännas på bål. Han hade hämtat sina händelser ur Anders Kempes böcker som var spridda i Jämtland där han bodde. "Perspicillum, bellicum och probatorium theologicum". Superintendenten P. Steuchius erhöll kunglig befallning att söka uppfånga alla exemplar, som kunde överkommas.

Endast två präster var misstänkta

Efter fredslutet befallde kungen landstinget om en undersökning ang. Jämtlands befolkning. Detta var den 18 maj 1658. Ordförande var generalmajor Johan Oxenstierna. Enbart två präster befanns misstänkta för förrädiska handlingar men det sorgliga var att det troligen var det O Rahm som hade angivit sin svärfar för att erhålla pastoratet.

Jöns Sigvari i Berg (svärson )var misstänkt men fick behålla sin tjänst.

men svärfar kyrkoherde Hans Nicolai Berg i Ragunda avsattes pga crimen laesae majestatis. Efter att han blivit avsatt lär han ha begett sig till sin måg och har bott hos honom och hustru Margareta Blix resten av livet oavlönad.

Olof Rahm En motståndsman som dömdes till döden av Bo Oscarsson

		Denna artikel skrevs 1997 och får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 1998-01-16		 

Kyrkoherde Olof Rahms politiska kantring år 1677 har för många verkat besynnerlig. Han var svensk till börden och hörde till den skara präster som svenskarna placerade i Jamtland för att försvenska landskapet efter det svenska maktövertagandet 1645. Syftet var att få pålitliga underrättelser. Jamtarna betraktades av svenskarna som alltför norskvänliga. År 1657 kom den första norsk/danska återerövringen av Jamtland. Rahm uppfyllde sina förväntade plikter mot svenskarna och när Sverige återfick Jamtland genom fredsavtalet i Roskilde 1658, rapporterade han allt vad som hänt. Rahm som då var kapellan under den jamtlansbördige kyrkoherden Hans Nielsen Berg, angav honom för samarbete med norrmännen. Det resulterade i att Hans Nielsen Berg blev avsatt från sin kyrkoherdetjänst i Ragunda. Det mest anmärkningsvärda är att det var sin svärfar Rahm hade angett! Dömd för förräderi fick Hans Nielsen Berg sedan leva i fattigdom hos sin måg, kyrkoherden Janus Sigvardi i Bergs socken. Janus hette innan han blev präst Jöns Sjulsson och var från Tand i Aspås. Han blev stamfader till prästsläkten Hofverberg. Genom att förrådda sin svärfar kunde alltså Rahm efterträda som kyrkoherde Ragunda. Vid nästa norsk/danska återerövring av Jamtland 1677 började märkligt nog Rahm att rapportera underrättelser till norrmännen om svenskarnas rörelser. Befrielsen av Jamtland blev tyvärr kortvarig och redan i slutet av 1677 kom svenskarna tillbaka och började med nya rättegångar mot dem som samarbetat med norrmännen. På de anklagades bänk satt då kyrkoherde Olof Rahm, som hade samarbetat med norrmännen. Han dömdes tillsammans med tretton jamtar till döden för sitt svek mot Sverige och avrättades medelst halshuggning den 27 maj 1678 på Tibranshögen i Rödön.[1,2] Orsaken till att Rahm bytte sida, berodde förmodligen på att hans son Johannes år 1671, endast 19 år gammal, hade avrättats och bränts på bål i Gävle av de svenska myndigheterna för påstådd blasfemi. Brottet ansågs av de svenska myndigheterna så grovt att dödsdomen i Hovrätten överklagades till Kongliga Senaten, som skärpte straffet så att Johannes också skulle "å båhle brännes". Det var med andra ord det hårdaste straff svensk rättskipning kunde tillgripa. Det måste ha påverkat Olof Rahm som far, och det är inte undra på att han sex år senare bytte sida och i stället hjälpte norrmännen mot svenskarna.[3] Olof Rahm fick följa sin sons öde och blev av de svenska myndigheterna dömd till halshuggning. Men han blev inte dömd att brännas, utan till stegling, vilket innebar att hans huvudlösa kropp lades upp på en ställning, väl synligt uppe på Tibrandshögen, och fick hänga där som korpföda med prästkappan fladdrande för vinden. Ännu sju år efter avrättningen hängde kvarlevorna kvar av Olof Rahm! Urban Hiärne noterade det på sin resa 1685, när han passerade över Rödösundet.[4] Ur jamtsk synpunkt dog Olof Rahm som en motståndsman mot ockupationsmakten, men enligt den svenska historieskrivningen framställs han givetvis som en "förrädare". För mig är Rahm en person som först för sent insåg svenskarnas politik och när han då bytte sida drabbades han av ödets obarmhärtighet, eller om man vill Guds straff för sin angivelse av sin svärfar. Olof Rahm var gift tre gånger. Första giftet var med ovannämnde kyrkoherdes dotter. Ett äktenskap som av förklarliga skäl blev omöjligt efter hans angivelse av hennes far. I andra giftet var han gift med en borgaränka från Sundsvall och i tredje giftet med änkan efter kyrkoherde Noræus i Resele i Ångermanland.[5] Det var hon som enligt traditionen kom med nådeansökan från Stockholm samma dag som avrättningen, men inte tog sig över Rödösundet därför att alla båtar var på andra sidan vid Tibrandshögen, där avrättningen skulle ske. Denna sägen är dramatisk, men osann. Det hon hade ansökt om var att få ta ned sin halshuggne make från steglingen och begrava honom i jord. Ansökan avslogs.

Tibrandshaugen nuförtia (Foto: Bo Oscarsson) Referenser [1] Janrik Bromé, Jämtlands och Härjedalens historia, del III (1645–1720), s. 122ff, Stockholm 1954. [2] Leonard Bygdén, Hernösands stifts herdaminne, del III, s. 109ff, Uppsala 1925. [3] Carl J.E. Hasselberg, Jämten 1921, s. 40ff. [4] Erik Festin, Jämten 1917, s. 116. [5] Bertil Hasselberg, Supplement till Hernösands stifts herdaminne, s. 109 1964.

Olof Claeson Rahm (1658-78), f. på 1620-talet i Högsjö s:n och Ramviks by. År 1633 inskrefs Olaus Clavidi Angermannus i Strängnäs skola och erlade därvid 1 mk i inskrivningsavgift. Student i Uppsala i febr.

Herr Hans beskylldes och övertygades, att han, strax efter att fienden kommit in in landet, gått honom tillhanda, stannade ej i sitt hem, utan begaf sig i fiendens läger och i bref erkände konungen af Danmark ss.

Sin rätte konung, som väl försvarar sina trogna undersåtar i Jämtland från de svenskes träldom; beskylls och att hava komponerat en hop aviser, pasquiller och såsom säyas will. några wisor angående dhe Swenskes många olyckor uti krig emot dess många fiender och eliest ynkelige tillstånd med dess regemente; dock nekade han till att sådana lättfärdige visor hafva skrifvigt, som honom är påfördt.

Han föll till bönen med gråt och tårar, bad att hans fel denna gången öfverses måge för hans höga ålder, klagandes att han af ålderdomssvaghet låtit pennan utföra det honom utan något betänkande i sinnet fallit.

Prästerskapet och allmogen fällde äfven böner för honom, men hans ursäkter voro utan värde, heter det i lingsprotokollet. (GLA.) 1647;utn. till kollega i 3. klass i Hsands triv. skola och tillika stadskapellan 1650, i hvilken egenskap han var närvarande på riksdagen s. å. han lär 1652 blifvit kapellan i Ragunda hos sin svärfader, hvilken han genom en skamlig angifvelse synes ha bragt från pastoratet och efterträdt som khde i Ragunda 1658.

Vid riksdagen 1659-60 i Göteborg fungerade han ss. vikarie för superintendenten P. Steuchius under hvilken tid hans kapellan ensam fick sköta pastoratet och därför fordrade ersättning.

På Ragunda ting dec. 1669 klagade Rahm, att svin gjorde ohägn på Biskopsgården. Vid norrmännens infall i Jämtland 12 aug 1677 lät han att börja med föra största delen af sin egendom till Medelpad och begaf sig kort därpå med hustru och barn på flykten till Utaned i Fors, men öfvertalades af sin hustru att återvända till fienden, som då stod vid Gällön, anhöll om nåd och säkerhet och tillsade dem tro och huldskap samt uppmuntrade sin kaplan Hans Bröms så muntligen som skriftligen att äfven ställa sig under deras mildaste regemente.

Han föreslog tillika Isak Ingemarsson i Biskopsgården såsom lämplig att bringa god kunskap om svenskarna och skaffa bref till Medelpad och Ångermanland med uppmaningen till affall.

Landshöfding Jacob Flemings orginalbref hade han sändt till den danske majoren Seger Christersen och endast i 2 eller 3 personers närvaro låtit uppläsa en kopia däraf i församlingen.

Slutligen hade han till svenskarne öfverbringat den falska underrättelsen, att fiendens styrka uppgick till 16 000 man. Han ställdes sedan inför rätta och föregaf vid ransakningen sådant icke af arghet och elak intension, utan af räddhåga och för att frälsa sin lilla egendom skedt vara, i synnerhet som han under 1657-58 års fejd genom att tre gånger meddela de våra tillförlitliga underrättelser om fiendens förehafvanden tillfogat de danske stort men.

Men den af Svea hofrätt stadfästade domen lydde att khde Rahm jämte 12 bönder, som varit mest villiga att gå danskarne tillhanda, skulle halshuggas och steglas, en bonde allenast halshuggas samt en springa gatulopp.

Den 8 Maj 1678 fick fogden Nils Olofsson Hellman landshöfdingens i Hudiksvall Flemings order om prompt exekution af domen.

Sedan domkapitlet i Hsand 12 maj s.å. anbefallt, att khde Olof Rahm skulle afhändas kappa och krage, på det han icke ss. präst blefve afrättad, försiggick exekution d. 27 maj på afrättsplatsen Tidbrandshögen vid Rödöns färjsund, efter det att Rahm hållit ett märkeligt tal, hvari han framhöll, att ehuru han tyckt sig förtjänt någon lindring i sin dom för landsföräderiet, han dock underginge ett rättmätigt straff, för det han med list och mutor skaffat sin svärfader från kyrkoherdebeställningen i Ragunda.

Traditionen förmäler, att ett extra postbud anländt till färjesundet med Kgl, Maj:ts benådning för Rahm, men icke kunnat komma öfver till afrättningsplatsen, enär alla båtar varit överförda på Rödösidan och postkarlens rop ej kunnat höras för folkets sorl.

Khdens egendom sequestrerades, men återgafs till änkan och barnen.

G. 1) m . Elisabeth Berg företrädarens dotter. 2) mm Karin änka efter borgmästaren Erik Markusson Lang i Sundsvall och moder till khden Petrus Lang i Brunflo, som sålunda var Rahms styfson.

Af barnen: Johan Olai Rahm, f. sannolikt 1652, blef såsom djekne i Gefle skola för hädelser 31 mars 1671 dömd till halshuggning och att å båle brännas.

Han hade hämtat sina hädelser ur Anders Kempes böcker Perspicillum bellicum och Probatorium theologicum, hvilka synas varit spridda i Jämtland, där Kempe bodde.

Superintendenten P. Steuchius erhöll och kgl. befallning att söka uppfånga alla exemplar, som kunde öfverkommas; Catharina, g. m. löjtnant Peter Drakenstjärna; en dotter, g. m. Lars Huller, stud. 1660, inspektor vid Graninge bruk; en son, för hvilken lektor Ol. Svanberg i Hsand blef förmyndare.

Källa: Härnösands stifts herdaminne.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Olaus_Claudii_Rahm

1633 inskriven Olaus Clauidi Angermannus i Strängnäs skola. Inskrivningsavgift 1 mk. Student i Uppsala i febr. 1647 utnämd till kollega i Härnösands triv. skola. Stadskapellan 1650. Som sådan närvarande på riksdagen samma år. 1652 lär han ha blivit kappelan i Ragunda hos sin svärfar. Genom att skamligt ange sin svärfar verkar svärfadern ha fråntagits sitt ämbete och Olof efterträdde svärfadern i ämbetet såsom kyrkoherde 1658. Vid riksdagen 1659-1660 i Göteborg fungerade han som vikarie för superintendenten P Steuchius. Han fick under hans tid ensam sköta pastoratet och fordrade ersättning. 1669 klagade han på att svin gjorde ohägn på biskopsgården. När norrmännen den 12 augusti 1677 gjorde infall i Jämtland, lät Olof föra största delen av sin egendom till Medelpad och begav sig strax därefter tillsammans med hustru och barn till Utaned i Fors. Hustrun övertalade honom att återvända. Fienden stod då vid Gällön. Olof anhöll om nåd och säkerhet. Han tillsade dem tro och huldskap. Han uppmanade även sin kaplan Hans Bröms både skriftligt och muntligt att ställa sig under deras mildaste regemente. Olof föreslog Isak Ingemarsson i Biskopsgården såsom lämplig att bringa god kunskap om svenskarna och skaffa brev till Medelpad och Ångermanland med uppmaning till anfall. Han hade sänt landshövding Jacob Flenings orginalbrev till den danske majoren Seger Christensen och hade låtit läsa upp en kopia av brevet för 2-3 personer i församlingen. Slutlige hade han överbringat den falska underrättelsen till svenskarna att fiendens styrka uppgick till 16 000 man. Olof C Rahm rannsakades. Han angav att han inte haft elek intention utan att det skett av rädsla och för att han ville rädda sin lilla egendom. Dessutom hade han under fejden 1657-1658 meddelat de våra tillförlitliga underrättelser som tillfogat de danska stora men. Men den av Svea hovrätt stadsfästade domen lydde att kyrkoherde Rahm jämte 12 bönder som varit mest villiga att gå danskarna tillhanda skulle avrättas och steglas, en borde allenast halshuggas och en springa gatulopp. Den 8 maj 1678 fick fogden Nils Olofsson Hellman landhövdingens i Hudiksvall Flemings order med prompt exekution av domen. Domkapitlet i Härnösand anbefallde att Olof Rahm skulle fråntagas kappa och krage på det att han inte som präst skulle bli avrättad. Exekutionen försiggick den 27 maj 1678 på avrättningsplatsen Tidbrantshögen vid Rödöns färjesund. Olof höll ett märkligt tal där han framhöll att han var förtjänt av någon lindring av sin dom för landsförräderi men att han fick ett rättmätigt straff för att han med list och mutor skaffat sin svärfar Hans Nielsen Berg från kyrkoherdebeställningen i Ragunda. Traditionen förmäler att ett extra postbud som anlänt med kungl maj:ts benådning inte kunnat komma över till avrättningsplatsen enär alla båtar var överförda till Rödösidan och postkarlens rop inte kunde höras för folkets sorl. Egendomen sequestrerades men återgavs till änkan och barnen. Gift två gånger: Elisabeth Berg dotter till kyrkoherde Hans N Berg. Karin änka efter borgmästaren i Sundsvall Erik Marensson Lang. Karin var moder till kyrkoherde Petrus Lund i Brunflo som var Rahms styvson.

Av barnen Johan Olai Rahm född sannolikt 1652 blev såsom djäkne i i Gefle skola dömd till halshuggning och att brännas på bål. Han hade hämtat sina händelser ur Anders Kempes böcker som var spridda i Jämtland där han bodde. "Perspicillum, bellicum och probatorium theologicum". Superintendenten P. Steuchius erhöll kunglig befallning att söka uppfånga alla exemplar, som kunde överkommas.

Endast två präster var misstänkta

Efter fredslutet befallde kungen landstinget om en undersökning ang. Jämtlands befolkning. Detta var den 18 maj 1658. Ordförande var generalmajor Johan Oxenstierna. Enbart två präster befanns misstänkta för förrädiska handlingar men det sorgliga var att det troligen var det O Rahm som hade angivit sin svärfar för att erhålla pastoratet.

Jöns Sigvari i Berg (svärson )var misstänkt men fick behålla sin tjänst.

men svärfar kyrkoherde Hans Nicolai Berg i Ragunda avsattes pga crimen laesae majestatis. Efter att han blivit avsatt lär han ha begett sig till sin måg och har bott hos honom och hustru Margareta Blix resten av livet oavlönad.

Olof Rahm En motståndsman som dömdes till döden av Bo Oscarsson

		Denna artikel skrevs 1997 och får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 1998-01-16		 

Kyrkoherde Olof Rahms politiska kantring år 1677 har för många verkat besynnerlig. Han var svensk till börden och hörde till den skara präster som svenskarna placerade i Jamtland för att försvenska landskapet efter det svenska maktövertagandet 1645. Syftet var att få pålitliga underrättelser. Jamtarna betraktades av svenskarna som alltför norskvänliga. År 1657 kom den första norsk/danska återerövringen av Jamtland. Rahm uppfyllde sina förväntade plikter mot svenskarna och när Sverige återfick Jamtland genom fredsavtalet i Roskilde 1658, rapporterade han allt vad som hänt. Rahm som då var kapellan under den jamtlansbördige kyrkoherden Hans Nielsen Berg, angav honom för samarbete med norrmännen. Det resulterade i att Hans Nielsen Berg blev avsatt från sin kyrkoherdetjänst i Ragunda. Det mest anmärkningsvärda är att det var sin svärfar Rahm hade angett! Dömd för förräderi fick Hans Nielsen Berg sedan leva i fattigdom hos sin måg, kyrkoherden Janus Sigvardi i Bergs socken. Janus hette innan han blev präst Jöns Sjulsson och var från Tand i Aspås. Han blev stamfader till prästsläkten Hofverberg. Genom att förrådda sin svärfar kunde alltså Rahm efterträda som kyrkoherde Ragunda. Vid nästa norsk/danska återerövring av Jamtland 1677 började märkligt nog Rahm att rapportera underrättelser till norrmännen om svenskarnas rörelser. Befrielsen av Jamtland blev tyvärr kortvarig och redan i slutet av 1677 kom svenskarna tillbaka och började med nya rättegångar mot dem som samarbetat med norrmännen. På de anklagades bänk satt då kyrkoherde Olof Rahm, som hade samarbetat med norrmännen. Han dömdes tillsammans med tretton jamtar till döden för sitt svek mot Sverige och avrättades medelst halshuggning den 27 maj 1678 på Tibranshögen i Rödön.[1,2] Orsaken till att Rahm bytte sida, berodde förmodligen på att hans son Johannes år 1671, endast 19 år gammal, hade avrättats och bränts på bål i Gävle av de svenska myndigheterna för påstådd blasfemi. Brottet ansågs av de svenska myndigheterna så grovt att dödsdomen i Hovrätten överklagades till Kongliga Senaten, som skärpte straffet så att Johannes också skulle "å båhle brännes". Det var med andra ord det hårdaste straff svensk rättskipning kunde tillgripa. Det måste ha påverkat Olof Rahm som far, och det är inte undra på att han sex år senare bytte sida och i stället hjälpte norrmännen mot svenskarna.[3] Olof Rahm fick följa sin sons öde och blev av de svenska myndigheterna dömd till halshuggning. Men han blev inte dömd att brännas, utan till stegling, vilket innebar att hans huvudlösa kropp lades upp på en ställning, väl synligt uppe på Tibrandshögen, och fick hänga där som korpföda med prästkappan fladdrande för vinden. Ännu sju år efter avrättningen hängde kvarlevorna kvar av Olof Rahm! Urban Hiärne noterade det på sin resa 1685, när han passerade över Rödösundet.[4] Ur jamtsk synpunkt dog Olof Rahm som en motståndsman mot ockupationsmakten, men enligt den svenska historieskrivningen framställs han givetvis som en "förrädare". För mig är Rahm en person som först för sent insåg svenskarnas politik och när han då bytte sida drabbades han av ödets obarmhärtighet, eller om man vill Guds straff för sin angivelse av sin svärfar. Olof Rahm var gift tre gånger. Första giftet var med ovannämnde kyrkoherdes dotter. Ett äktenskap som av förklarliga skäl blev omöjligt efter hans angivelse av hennes far. I andra giftet var han gift med en borgaränka från Sundsvall och i tredje giftet med änkan efter kyrkoherde Noræus i Resele i Ångermanland.[5] Det var hon som enligt traditionen kom med nådeansökan från Stockholm samma dag som avrättningen, men inte tog sig över Rödösundet därför att alla båtar var på andra sidan vid Tibrandshögen, där avrättningen skulle ske. Denna sägen är dramatisk, men osann. Det hon hade ansökt om var att få ta ned sin halshuggne make från steglingen och begrava honom i jord. Ansökan avslogs.

Tibrandshaugen nuförtia (Foto: Bo Oscarsson) Referenser [1] Janrik Bromé, Jämtlands och Härjedalens historia, del III (1645–1720), s. 122ff, Stockholm 1954. [2] Leonard Bygdén, Hernösands stifts herdaminne, del III, s. 109ff, Uppsala 1925. [3] Carl J.E. Hasselberg, Jämten 1921, s. 40ff. [4] Erik Festin, Jämten 1917, s. 116. [5] Bertil Hasselberg, Supplement till Hernösands stifts herdaminne, s. 109 1964.

Olof Claeson Rahm (1658-78), f. på 1620-talet i Högsjö s:n och Ramviks by. År 1633 inskrefs Olaus Clavidi Angermannus i Strängnäs skola och erlade därvid 1 mk i inskrivningsavgift. Student i Uppsala i febr.

Herr Hans beskylldes och övertygades, att han, strax efter att fienden kommit in in landet, gått honom tillhanda, stannade ej i sitt hem, utan begaf sig i fiendens läger och i bref erkände konungen af Danmark ss.

Sin rätte konung, som väl försvarar sina trogna undersåtar i Jämtland från de svenskes träldom; beskylls och att hava komponerat en hop aviser, pasquiller och såsom säyas will. några wisor angående dhe Swenskes många olyckor uti krig emot dess många fiender och eliest ynkelige tillstånd med dess regemente; dock nekade han till att sådana lättfärdige visor hafva skrifvigt, som honom är påfördt.

Han föll till bönen med gråt och tårar, bad att hans fel denna gången öfverses måge för hans höga ålder, klagandes att han af ålderdomssvaghet låtit pennan utföra det honom utan något betänkande i sinnet fallit.

Prästerskapet och allmogen fällde äfven böner för honom, men hans ursäkter voro utan värde, heter det i lingsprotokollet. (GLA.) 1647;utn. till kollega i 3. klass i Hsands triv. skola och tillika stadskapellan 1650, i hvilken egenskap han var närvarande på riksdagen s. å. han lär 1652 blifvit kapellan i Ragunda hos sin svärfader, hvilken han genom en skamlig angifvelse synes ha bragt från pastoratet och efterträdt som khde i Ragunda 1658.

Vid riksdagen 1659-60 i Göteborg fungerade han ss. vikarie för superintendenten P. Steuchius under hvilken tid hans kapellan ensam fick sköta pastoratet och därför fordrade ersättning.

På Ragunda ting dec. 1669 klagade Rahm, att svin gjorde ohägn på Biskopsgården. Vid norrmännens infall i Jämtland 12 aug 1677 lät han att börja med föra största delen af sin egendom till Medelpad och begaf sig kort därpå med hustru och barn på flykten till Utaned i Fors, men öfvertalades af sin hustru att återvända till fienden, som då stod vid Gällön, anhöll om nåd och säkerhet och tillsade dem tro och huldskap samt uppmuntrade sin kaplan Hans Bröms så muntligen som skriftligen att äfven ställa sig under deras mildaste regemente.

Han föreslog tillika Isak Ingemarsson i Biskopsgården såsom lämplig att bringa god kunskap om svenskarna och skaffa bref till Medelpad och Ångermanland med uppmaningen till affall.

Landshöfding Jacob Flemings orginalbref hade han sändt till den danske majoren Seger Christersen och endast i 2 eller 3 personers närvaro låtit uppläsa en kopia däraf i församlingen.

Slutligen hade han till svenskarne öfverbringat den falska underrättelsen, att fiendens styrka uppgick till 16 000 man. Han ställdes sedan inför rätta och föregaf vid ransakningen sådant icke af arghet och elak intension, utan af räddhåga och för att frälsa sin lilla egendom skedt vara, i synnerhet som han under 1657-58 års fejd genom att tre gånger meddela de våra tillförlitliga underrättelser om fiendens förehafvanden tillfogat de danske stort men.

Men den af Svea hofrätt stadfästade domen lydde att khde Rahm jämte 12 bönder, som varit mest villiga att gå danskarne tillhanda, skulle halshuggas och steglas, en bonde allenast halshuggas samt en springa gatulopp.

Den 8 Maj 1678 fick fogden Nils Olofsson Hellman landshöfdingens i Hudiksvall Flemings order om prompt exekution af domen.

Sedan domkapitlet i Hsand 12 maj s.å. anbefallt, att khde Olof Rahm skulle afhändas kappa och krage, på det han icke ss. präst blefve afrättad, försiggick exekution d. 27 maj på afrättsplatsen Tidbrandshögen vid Rödöns färjsund, efter det att Rahm hållit ett märkeligt tal, hvari han framhöll, att ehuru han tyckt sig förtjänt någon lindring i sin dom för landsföräderiet, han dock underginge ett rättmätigt straff, för det han med list och mutor skaffat sin svärfader från kyrkoherdebeställningen i Ragunda.

Traditionen förmäler, att ett extra postbud anländt till färjesundet med Kgl, Maj:ts benådning för Rahm, men icke kunnat komma öfver till afrättningsplatsen, enär alla båtar varit överförda på Rödösidan och postkarlens rop ej kunnat höras för folkets sorl.

Khdens egendom sequestrerades, men återgafs till änkan och barnen.

G. 1) m . Elisabeth Berg företrädarens dotter. 2) mm Karin änka efter borgmästaren Erik Markusson Lang i Sundsvall och moder till khden Petrus Lang i Brunflo, som sålunda var Rahms styfson.

Af barnen: Johan Olai Rahm, f. sannolikt 1652, blef såsom djekne i Gefle skola för hädelser 31 mars 1671 dömd till halshuggning och att å båle brännas.

Han hade hämtat sina hädelser ur Anders Kempes böcker Perspicillum bellicum och Probatorium theologicum, hvilka synas varit spridda i Jämtland, där Kempe bodde.

Superintendenten P. Steuchius erhöll och kgl. befallning att söka uppfånga alla exemplar, som kunde öfverkommas; Catharina, g. m. löjtnant Peter Drakenstjärna; en dotter, g. m. Lars Huller, stud. 1660, inspektor vid Graninge bruk; en son, för hvilken lektor Ol. Svanberg i Hsand blef förmyndare.

Källa: Härnösands stifts herdaminne.