Olaus Jonæ Hosselius

Komministrat i Nätra: Nr.4 Olaus Hosselius 1630-46. Kyrkoherdar i Nätra: Nr: 8 Olaus Jone Hosselius 1646-92, f. 1604, son af företrädaren; blef student i Upsala okt. 1624, var komm. här i Nätra 1630 och har i denna egenskap såsom prästerskapets fullmäktig undertecknat 1638 årsriksdagsbeslut.

Han är bland stiftets prästerskap en egendomlig företeelse genom sin snarstuckenhet och sitt obehärskade temperament liksom han icke torde kunna frikännas från beskyllningen för snålhet, oginhet och rättshafveri. Å andra sidan synas många funnit ett särskildt nöje att reta honom att förgå sig. Han stod sålunda ofta spänd för sina församlingsbor, sina kapellaner och grannar. Dock torde han äfven haft åtskilliga goda sidor, enär han af sina förmän tydligen behandlades med en viss hänsynsfullhet. Redan som kapellan bodde han i Bjästa på eget hemman och hade här till granne en löjtnant Per Olofsson Green, som gjorde honom ohäng. Hosselius anklagade den sistnämnde för att ha ökat ut sin åkerteg med ett stycke af kapellansåkern, i anledning hvaraf löjtnanten på tinget 1642 fick böta 40 mark. Vid samma tillfälle klagade H, att löjtnanten midt på ljusa dagen röfvat af honom ett hundrade alnar lärft, som låg ute på bleke. Därvid hade han ropat åt herr Oluf, som gick på åkern hos sitt legofolk: "Nu tager jagh ditt lärft, till dess jag blifver betalt för det du est migh skyldig". När herr Oluf ville ha sitt lärft igen, kastade han lärftet på axeln och lopp undan in i sin gård: Det syntes emellertid som om deras mellenhafvande, som gällde 16 riksdaler, redan varit klareradt, och löjtnanten kunde ej befrias från brott mot 40 cap. i Ederösbalken. Anmälan gjordes till Kgl. Hofrätten. Man kan knappt tro, att löjtnanten haft allvar med sitt dristiga tilltag. (Ådb.).

Då H. år 1646 tillträdde sin kyrkoherdebefattning efter fadern, anhöll han att slippa någon kapellan på grund af de svåra tiderna och ansåg sig ensam kunna sköta församlingen, men kontraktprosten Agrelius klagade 26 maj 1647 i Konsist. öfver herr Olufs i Nätra motvillighet, i det han allena ej hinner förestå församlingen, när fiskarna ligga i hamn, och intet vill han taga emot någon kapellan. Därtill tvang honom dock nu domkapitlet.

Under hans tid inträffade den märkliga händelsen, att en hvalfisk, som förirrat sig in i Bottenhavet, strandade på en utö, Elgön, i Nätrafjärden och åstakom stor uppståndelse i socknen. Ehuru utrynnet ej tillåter att utförligt skildra förloppet, må här lämna några korta antydningar, enär kyrkoherden Hosselius kom att spela hufvudrollen i denna historia. Strax ryktet kom ut om hvalfiskens strandning, ditsände kyrkoherden en båt med sitt folk, som började göra sig till godo den döda hvalens späck och surrade med medtagna rep och tåg, tillhörig kyrkoherden, fast skrofvet, för att det ej vid uppkommen storm skulle driva till sjös. Detta anfördes såsom skälen, hvarför kyrkoherden ensam ville göra anspråk på hvalen, enligt den med sigill bevittnade berättelsen, hvilken församlingen 2 juli 1658 på befallning insändt till landshöfd. Joh. Oxenstierna". Några namngifvna församlingsbor, däribland regementsskrivaren Olof Pederson Ström, hade emellertid äfven tillägnat sig delar av hvalspäcket. Så for kyrkoherden själf ut och lät sitt folk bogsera hvalfisken till prästbordets strand och kunde så mera ostört salta späcket och koka rtan. Men härigenom väckte han upp en storm mot sig i församl. Hans motståndare anmälde honom hos kronofogden, som å K.Mj:ts och Kronans vägnar gjorde sitt mäktiga anspråk gällande. Och så sammanslöto sig hans många ovänner och inledde en anklagelse, där de framhöllo felaktigtheter äfven i hans prästliga tjänst. Följden blef husvisitation och edsgång samt suspektion. Regementsskrivaren Ström gjorde en särskild anmälan mot honom på tinget. Hosselius hade näml. 13 juni 1658 från predikstolen framburit tacksägelse till Gud, som gifvit honom hvalfiken, och bedt församlingen förena sig i denna tacksägelse, men tillfogat: "men så äre någre vålsdverkare, som hafva sig inmängt uti denna del, som Gud besynnerligt besänkt hafver, och honom ovetandes och viljandes stulit från honom, men så hoppades han vinna rätt mot sådana våldsverkare och tjufvar. Det står likväl, sade han, tu skalt inthe stjäla Gudz låsse". Stora böndagen talade han likadels om fisken: "Men du dine afundsmänniska och belackare, som glädes för att kungen skall taga fisken ifrå mig och missunnar mig den lyckan och välsignelsen, som Gud mig förlänat haver. Men om jag skulle ändtelig gifva kungen något däraf eller betala, så kommer det dig föga vid, sade han, hör du det din belackare, och när herr Olof detta talade, ropte han så jämmerligen att han var blåsvart i ansiktet. "Detta tilltal tog regemensskrif. åt sig. Att döma af tillgängliga handlingar synes H. af underlagm. blifvit förklarad ärelös och ådömd höga böter, men enl. en Hofrätt skrifvelse skall kon. Carl Gustaf varit högerligen missnöjd med lagmannens och kronofogdens åtgörande och dom samt befallt extra åtal mot dem. Slutet af det hela blef, att kyrkoherden genom Kgl. Maj:ts skrifvelse 2 mars 1660 fick behålla det han gjort sig tillgodo af den fångsten".

Ännu en gång blef H. prästeståndets fullmäktige, nämligen vid riksdagen i Göteborg 1660. Som bekant afled kon. Carl X Gustaf under detta riksmöte. Vi finna att pastorn i Nätra vid ett af prästeståndets sammanträden anfört klagomål öfver,att han och mag. Osaegius natten till deen 23 febr. 1660 ensamma af de utsedda ledamöterna af prästeståndet måste vaka öfver konungens lik.

Såsom ett exempel på H. förhållande till sina kapellander må anföras det klagomål, som kapellanen P. Rockstadius år 1672 framförde på tinget. Under det R. bevistade prästmöte i H-sand, hade kyrkoherden H, uppträdt i klockarstugan och beskylt honom göra liten eller ingen tjänst, att han var borta i fiske och på sitt hemman i Sidsjö, men bar flitigt upp sin kaplanstull. och hvad herr Peders lefvende och umgängelse vidkom hade kyrkoherden sagt, att när han icke är i predikstolen, så kan ingen rätta sig efter honom och hans tal antingen det är allvar eller ej, och alltid far han med glis, narr- och gäckeri. Superintendenten reste själf att undersöka saken, och som kyrkoherden klagan befann vara af intet värde, förmante han dem till frid och endräkt, men på själfva pingstdagen kom det till ett störande uppträde i kyrkan, där både kyrkoherden och kaplan stodo och sjöngo. Pastorn begynte sjunga psalmen "Nu begå wijthen hungeliga tijd" efter samma tonen (melodi), som "Nu ähr kommen Wår Påskafröjd". Sedan han sjungit första versen, började Rockstadius den andra, men anslog den tonen, som psalmen egentligen tillhörer. Häröfver blef pastorn så förirad, att han slängde till R. med sin psalmbok, ryckte herr Peders bok ur hans händer, kallade honom elghund och hotade att slå honom på munnen, hvaraf alstrades missljud och förargelse i kyrkan. Tillika klagade R. att kyrkoherden sökte att mot hans hustru utsprida rykte om trolldomsaker och sålunda trakterade efter hennes lif.

Kyrkoherden afled 1692 vid 88 års ålder. Var svåger till kyrkoherden Mart. Golenius i Sidensjö.

Gift 2 gånger, i senaste giftet 1670 m. Catharina Linneria, prostens i H-sand, J. Lenneriis dotter, änka efter landtmätaren Jacob Chrisophersson Bure Stenklyft.

Barn: 

• Olaus, stud. 1656, regementspastor;
• Jonas stud. 1656 assessor vid Svea hofrätt;
• Martinus, stud. 1669 i Upsala, docent i Köpenhamn. död därest;
• Ericus stud. 1669, notarie i Svea hofrätt;
• Catharina, g.m. kyrkoherden Marrh.Locknaeus i Gudmudrå;
• en dotter g.m. en kronobefallningsman i Västerbotten.

Tr.; Om tacksägelse till Herren Gudh medh thess ordsaker att sätta sampt högha wälgärningar, för hwilka han skal prisat warda. Een enfaldig dàck til sann boot och lefwerns förbättringar stor; bönedags predikan hållen 1658. Ups. 1660. 4:o.

1) Original i GLA, Präst. skr. 1658-62. 2) Det ej minst intressanta i hela denna affär är den juridiska sidan af saken, i det att den strandade hvalfisken såsom herrelös, då den ej varit i någon mans hand, betraktades som fynd, ej strandvrak. I arbetet Tesin och Tessniana, utg. af F.v Ehrenheim, Sthm. 1819. s. 367 finner man en notis, att "i Gefle fordna slott, som afbrann, förvarades benen af en hvalfisk, som 1658 strandat i Ångermanland". Tydligen ha de på samma gång som "handlingarne målet" insändts till länsstyrelsen. 3) Bidrag till Sv. kyrkan och riksd.hist. af s. P. Bexell etc. H.2, Sthm. f. 1835, s. 37.