Peter Näf

Sonen hade ett liknande vapen med Porse och Ribbing, huruvida de är befryndade släkten med varandra eller endera sidan kännes inte till.

Endast för jämförelse, alltså ett exempel.

• Tolf Pedersen Ribbing

  ---

{geni:occupation} Lagman i Västergötland.

{geni:about_me} =Lagman Peter (Eskilsson) Näf=

• 1246-1253: Lagmann i Västergötland

Källa: www.theutenberg.se/pdf/Tornetaggen.pdf

Blev minst 26 år.

Far: Lagman Eskil (Magnusson) Folkunge (1175 - 1227)

Mor: Kristina (Nilsdotter) Blake (1200 - 1254)

Född: före 1228

Död: efter 1253

Gift Lagman i Västergötland.

Fra "Nordisk Familjebok - Konversationslexikon och Realencyclopedi" (1908) om Folkunga-ätten:
"Magnus Minniskiöld, gift med Ingrid Ylfva, hade fem söner:
1) Eskil, som var lagman i Västergötland i början af 1200-talet och gift med Erik den heliges dotterdotter Kristina, änka efter norske jarlen Håkon Galen. Från honom torde, om ock blott på kvinnolinjen härstamma flera med Västergötland forbundna stormän, som i sitt vapen förde ett lejon. Af dessa må nämnas Västgötalagmannen Peter Näf (1251-53), den från omkr. 1300 kände Västgötalagmannen Bengt Hafridsson farfarsfar till den ryktbare hertigen Bengt Algotsson (se d. o.), som dödades 1360, och med hvars broder riddaren Knut Algotsson denna släktgren något senare utgick; vidare marsken och riksföreståndaren Tyrgils Knutsson, afrättad 1306, samt brorson Knut Magnusson, som var lagman först i Värmland och sedan i Västergötland. Genom hans dotter Birgittas gifte med norske riddaren Jon Haftorsson ärfdes lejonvapnet af en i Norge bosatt ätt. Vidare Karl Ulfsson, som 1305 för lejonet, och Margareta Ulfsdatter, g. m. Västgötalagmannen Gudmar Magnusson, hvars son Ulf Gudmarsson (g. m. den hel. Birgitta) upptog lejonvapnet.
2) Karl, biskop i Linköping, död 1220 på korståget mot esterna.
3) Bengt, Karls efterträdare som biskop, död 1237.
4) Birger, jarl, d. 1266.
5) Elavus, farfader till en Peter Filipsson.
Af dessa efterlämnade, utom Elavus, endast Birger söner. Med sin första hustru, Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter (med sin andra gemål, danska änkedrottningen Mechtild, tyckes han ej haft barn), egde han
1) Valdemar, konung 1250-75.
2) Magnus Ladulås, konung 1275-90.
3) Erik, hertig, död 1276.
4) Bengt, biskop i Linköping 1286-91. Han eller en halfbroder till honom var möjligen fader till Magnus Bengtsson, lagman i Östergötland, d. 1263. Denne förde, i likhet med sonen, Folkungalejonet öfver tre ginbalkar. Dottern Ulfhild var gift med Birger Filipsson, som afrättades 1280 för upproret mot Magnus Ladulås och som af Rimkrönikan räknas till släkten, ehuru han forde annat vapen. Sonen Bengt Magnusson, lagman i Östergötland, dog 1294. Af Bengts dottrar gifte sig Ingeborg med lagman Birger Petersson i Uppland, Katarina med drotsen Knut Jonsson. Bengts ene son hette Magnus och var äfvenledes lagman i samma landskap.
5) Rikissa, som var gift först med Håkan Håkansson, konung i Norge, och sedermera med Henrik, furste af Werle i Mecklenburg.
6) Kristina, som var gift med Sigge Guttormsson af Ljuna. Från jarl Birgers naturlige son, Gregers, härstammar högst sannolikt en släkt, som i vapnet förde två snedbjälkar och oriktigt kallats Lämaätten. Den utdog först mot slutet af 1400-talet."

Peder nevnes ikke i "Svenskt Biografiskt Lexikon" eller i den svenske "Nationalencyklopedin", hverken direkte eller i forbindelse med Folkunga-ätten.

Om Eskild Magnusson anføres i "Nationalencyklopedin":
"Eskil (Magnusson), f. ca 1175, d. ca 1227, lagman i Västergötland, son till Magnus Minnesköld och bror till Birger Jarl; gift med Kristina, dotterdotter till Erik den helige och änka efter den norske jarlen Håkon Folkvidsson. E.uppträdde som medlare i konflikter mellan de norska och svenska kungarna. Han tillskrivs initiativet till nedteckningen av äldre Västgötalagen. E. besöktes 1219 av historieskrivaren Snorre Sturlasson, och dennes uppgifter om svenska samhällsförhållanden torde i stor utsträckning ha E. som källa".

"Svenskt Biografiskt Lexikon" nevner heller ikke Peder Näs, men skriver bl.a. under Eskil Magnusson:
"Tack vare Håkonssagan äro vi således relativt väl underrättade om E:s yttre orientering. En annan nära samtida traditionskälla, den vid 1200-talets mitt avslutade Västgötalagens lagmanslängd, har en skildring av hans verksamhet som lagman. Skildringen är den utan all jämförelse utförligaste och mest berömmande i längden. Den är kanske tendentiös för E. Men i ett avseende meddelar den en faktisk uppgift, som aldrig betvivlats och som knappast kan betvivlas: genom E:s föranstaltande har Västgötalagen, Sveriges äldsta bevarade land-skapslag, nedtecknats. Man har - förmodligen med rätta - antagit, att E:s norska orientering härvid gett impulsen, även om man icke i lagens innehåll kanspåra några mera betydande norska drag. Man har också ansett sig kunna spåra E:s och folkungapartiets mot den starka kungamakten riktade politiska program i lagens stadganden, främst i betonandet av att Sverige var ett valrike ("svear äga konung taga och så vräka").
E:s norska orientering har medfört, att han även kom att få en viss betydelse för den isländska historieskrivningen, Snorre Sturlasson uppehöll sig i Norge 1218-20 och besökte sommaren 1219 E. Snorres skildringar av svenska samhällsförhållanden gå med all sannolikhet tillbaka på upplysningar, som han erhållit av E. vid detta tillfälle. Man har även antagit, att E., som i Håkonssagan framstår såsom den store talesmannen för fredliga relationer mellan Sveriges och Norges konungar, fått stå modell åt Snorres Ragnvald jarl, vilken av den isländske historieskrivaren tillskrivas en likartad roll.
E. förde i sitt sigill ett lejon.

--------------------------------------------------------------------------------

Familj med ?

Barn:

Margareta (Petersdotter) Näf (1240 - 1274)

Gustav Pettersson (Lejon) (- 1240)

--------------------------------------------------------------------------------

Noteringar

Gift Lagman i Västergötland.

nygaard.howards.net/files/2/1775.htm

I flere bøker oppgis det at Peder var sønn til lagmannen Eskild Magnusson (ca. 1170-1227):

C. M. Munthe: Norske slegtsmerker, NST Bind I (1928), side 352.

Mogens Bugge: Våre forfedre (1939), nr. 1207.

Bent og Vidar Billing Hansen: Rosensverdslektens forfedre, side 39.

Som kilder oppgir C. M. Munthe:

Svenska Autograf-Föreningens Tidsskrift, Bind I (1879-88), side 225, 233.

Nordisk Familiebok, Bind 8 (1908), spalte 791-794.

I Odd F. Fladstads bok "Jøran Willumsdatter Søegaard - Maren Cathrine Wogn og deres aner, side 26, som har Mogens Bugges "Våre forfedre" som en av sine kilder, oppgis at man ikke kjenner Peders foreldre.

Kildene er tildels ganske gamle, og verdien av opplysningene derfor antagelig tvilsomme. I "Äldre svenska frälsesläkten" (1957-89) hvor västgötalagmannen Peder Näf forekommer, nevnes intet om hans foreldre.

Forbindelsen mellom Peder og Eskild Magnusson må derfor betraktes som tvilsom, selv om det skulle være interessant å se nærmere på Snorre Sturlassons "Hákonar saga"!

Fra "Nordisk Familjebok - Konversationslexikon och Realencyclopedi" (1908) om Folkunga-ätten:

"Magnus Minniskiöld, gift med Ingrid Ylfva, hade fem söner:

1) Eskil, som var lagman i Västergötland i början af 1200-talet och gift med Erik den heliges dotterdotter Kristina, änka efter norske jarlen Håkon Galen. Från honom torde, om ock blott på kvinnolinjen härstamma flera med Västergötland forbundna stormän, som i sitt vapen förde ett lejon. Af dessa må nämnas Västgötalagmannen Peter Näf (1251-53), den från omkr. 1300 kände Västgötalagmannen Bengt Hafridsson farfarsfar till den ryktbare hertigen Bengt Algotsson (se d. o.), som dödades 1360, och med hvars broder riddaren Knut Algotsson denna släktgren något senare utgick; vidare marsken och riksföreståndaren Tyrgils Knutsson, afrättad 1306, samt brorson Knut Magnusson, som var lagman först i Värmland och sedan i Västergötland. Genom hans dotter Birgittas gifte med norske riddaren Jon Haftorsson ärfdes lejonvapnet af en i Norge bosatt ätt. Vidare Karl Ulfsson, som 1305 för lejonet, och Margareta Ulfsdatter, g. m. Västgötalagmannen Gudmar Magnusson, hvars son Ulf Gudmarsson (g. m. den hel. Birgitta) upptog lejonvapnet.

2) Karl, biskop i Linköping, död 1220 på korståget mot esterna.

3) Bengt, Karls efterträdare som biskop, död 1237.

4) Birger, jarl, d. 1266.

5) Elavus, farfader till en Peter Filipsson.

Af dessa efterlämnade, utom Elavus, endast Birger söner. Med sin första hustru, Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter (med sin andra gemål, danska änkedrottningen Mechtild, tyckes han ej haft barn), egde han

1) Valdemar, konung 1250-75.

2) Magnus Ladulås, konung 1275-90.

3) Erik, hertig, död 1276.

4) Bengt, biskop i Linköping 1286-91. Han eller en halfbroder till honom var möjligen fader till Magnus Bengtsson, lagman i Östergötland, d. 1263. Denne förde, i likhet med sonen, Folkungalejonet öfver tre ginbalkar. Dottern Ulfhild var gift med Birger Filipsson, som afrättades 1280 för upproret mot Magnus Ladulås och som af Rimkrönikan räknas till släkten, ehuru han forde annat vapen. Sonen Bengt Magnusson, lagman i Östergötland, dog 1294. Af Bengts dottrar gifte sig Ingeborg med lagman Birger Petersson i Uppland, Katarina med drotsen Knut Jonsson. Bengts ene son hette Magnus och var äfvenledes lagman i samma landskap.

5) Rikissa, som var gift först med Håkan Håkansson, konung i Norge, och sedermera med Henrik, furste af Werle i Mecklenburg.

6) Kristina, som var gift med Sigge Guttormsson af Ljuna. Från jarl Birgers naturlige son, Gregers, härstammar högst sannolikt en släkt, som i vapnet förde två snedbjälkar och oriktigt kallats Lämaätten. Den utdog först mot slutet af 1400-talet."

Peder nevnes ikke i "Svenskt Biografiskt Lexikon" eller i den svenske "Nationalencyklopedin", hverken direkte eller i forbindelse med Folkunga-ätten.

Om Eskild Magnusson anføres i "Nationalencyklopedin":

"Eskil (Magnusson), f. ca 1175, d. ca 1227, lagman i Västergötland, son till Magnus Minnesköld och bror till Birger Jarl; gift med Kristina, dotterdotter till Erik den helige och änka efter den norske jarlen Håkon Folkvidsson. E.uppträdde som medlare i konflikter mellan de norska och svenska kungarna. Han tillskrivs initiativet till nedteckningen av äldre Västgötalagen. E. besöktes 1219 av historieskrivaren Snorre Sturlasson, och dennes uppgifter om svenska samhällsförhållanden torde i stor utsträckning ha E. som källa".

"Svenskt Biografiskt Lexikon" nevner heller ikke Peder Näs, men skriver bl.a. under Eskil Magnusson:

"Tack vare Håkonssagan äro vi således relativt väl underrättade om E:s yttre orientering. En annan nära samtida traditionskälla, den vid 1200-talets mitt avslutade Västgötalagens lagmanslängd, har en skildring av hans verksamhet som lagman. Skildringen är den utan all jämförelse utförligaste och mest berömmande i längden. Den är kanske tendentiös för E. Men i ett avseende meddelar den en faktisk uppgift, som aldrig betvivlats och som knappast kan betvivlas: genom E:s föranstaltande har Västgötalagen, Sveriges äldsta bevarade land-skapslag, nedtecknats. Man har - förmodligen med rätta - antagit, att E:s norska orientering härvid gett impulsen, även om man icke i lagens innehåll kanspåra några mera betydande norska drag. Man har också ansett sig kunna spåra E:s och folkungapartiets mot den starka kungamakten riktade politiska program i lagens stadganden, främst i betonandet av att Sverige var ett valrike ("svear äga konung taga och så vräka").

E:s norska orientering har medfört, att han även kom att få en viss betydelse för den isländska historieskrivningen, Snorre Sturlasson uppehöll sig i Norge 1218-20 och besökte sommaren 1219 E. Snorres skildringar av svenska samhällsförhållanden gå med all sannolikhet tillbaka på upplysningar, som han erhållit av E. vid detta tillfälle. Man har även antagit, att E., som i Håkonssagan framstår såsom den store talesmannen för fredliga relationer mellan Sveriges och Norges konungar, fått stå modell åt Snorres Ragnvald jarl, vilken av den isländske historieskrivaren tillskrivas en likartad roll.

E. förde i sitt sigill ett lejon.

Lagmann Peter Nef Eskildsen.

Lagmann Peter Nef Eskildsen was born before 1228 at Sweden. He married Hafrid Sigtryggsdtr, daughter of Sigtrygg Bengtsen and (--?--) Magnusdtr. He was Lagmann in 1252. He died at Boberg, Gotland vestre, Sweden.

Hafrid Sigtryggsdtr was born at Sweden. She married Lagmann Peter Nef Eskildsen, son of Lagmann Eskild Magnussen and Kristina Nikolausdtr.

Lagmann Peter Nef Eskildsen

nygaard.howards.net/files/2/1775.htm
I flere bøker oppgis det at Peder var sønn til lagmannen Eskild Magnusson (ca. 1170-1227):
C. M. Munthe: Norske slegtsmerker, NST Bind I (1928), side 352.
Mogens Bugge: Våre forfedre (1939), nr. 1207.
Bent og Vidar Billing Hansen: Rosensverdslektens forfedre, side 39.
Som kilder oppgir C. M. Munthe:
Svenska Autograf-Föreningens Tidsskrift, Bind I (1879-88), side 225, 233.
Nordisk Familiebok, Bind 8 (1908), spalte 791-794.

Lagmann i Vestergötland.
108314. Lagmann Peder NÄF i Vestergotland(2354) was a Lagmann in 1251 in Västergotland.(2355) Han nevnet i 1246 He was married to Halfrid SIGTRYGGSDTR.

• RESIDENCE: (g.m. Hafrid Sigtryggsd. Boberg ?)
• OCCUPATION: (Lagmann ?)
• BIRTH: ABT 1200, Sverige

Lagman i Västergötland. nämnd 1246-1253.

Lagman i Västergøtland. Nämnd 1246-1253.

Lagman i Västergötland , 1246-1253?

Källäget kring Peter Näf som person är svagt, och detaljerna kring hans släktskap är därför mycket osäkra.

Flera historiker har föreslagit att Peter Näf var son till lagmannen Eskil Magnusson vilken tillhörde Bjälboättens lagmansgren, och var lagman i Västergötland 1217–1227. Det har föreslagits att hans efterträdare på lagmansuppdraget, Gustaf Petersson (lejon) möjligen skulle vara hans son, och lagmansämbetet under 1200-talet har inte sällan gått i arv, men Peter Näfs relation till lagmannen Gustaf Petersson är oklart.

Det finns däremot säkra uppgifter kring hans sigill, från ett dokument daterat 11 februari 1253, vilket avbildar ett gående lejon med ett svävande kors ovanför huvudet. Det är troligt, men inte säkert, att lejonet i sigillet antyder en släktkoppling till Bjälboätten. Källa Vapnet kan också ses på nummer 18, i tredje serien av Hildebrands Svenska sigiller från Medeltiden där vapnet anges som gående lejon med svävande kors över huvudet.. Källa

• https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_N%C3%A4f
• SDHK-nr: 565
• www.theutenberg.se/pdf/Tornetaggen.pdf

Far: Lagman Eskil (Magnusson) Folkunge (1175 - 1227)
Mor: Kristina (Nilsdotter) Blake (1200 - 1254)
Född: före 1228
Död: efter 1253
Gift

Utfärdat: 12460000 Innehåll: Filip och götarnas lagman Lars, Peters söner, till invånarna i Västra härad i Njudung med till tillkännagivande om att de tar gården Lundby med alla tillägor, vilken deras farfarsfar Peter, deras farfar Lars och deras far Peter skänkt till Nydala kloster, i sitt hägn och försvar och att den som ofredar eller gör orättmätigt anspråk på gården i fråga kommer att få svara för detta inför dem.

Note: Om detta är denna Peter som omnämns ovan har han två söner Filip och Lars, där Lars även är lagman Njudung Småland 1246

SDHK-nr: 653

Utfärdat: 12510117, ”Wallum” Innehåll: Kung Valdemar kungör att drottning Katarina med samtycke av sin syster Bengta och sin farbror Holmger till klostret i Gudhem skänkt ”withem” med tillägor, ”Lyndhø”, ”Slaka” med jorden i Kind, Nyköping och vadhelst hon där äger, och allt hon äger av lös och fast egendom i Västergötland med ersättning för detta åt sin syster i Östergötland, samt alla hennes egendomar i Danmark på villkor att avkastningen av dessa går till uppbyggnad av klostret. Sigill har vidhängts av kungen, hans far, herr Holmger, fru Bengta, ärkebiskopen J. i Uppsala och dennes suffraganer, Östergötlands lagman Magnus, Västergötlands lagman Peter samt alla övriga lagmän och förståndiga herrar i riket.

SDHK-nr: 682

Utfärdat: 12530211, Valby Innehåll: Ärkebiskop J. i Uppsala, biskop L. i Linköping, biskop L. i Skara, biskop C. i Strängnäs och biskop B. i Finland kungör och stadfäster ett jordabyte mellan B(irger) jarl och Gudhems kloster, varvid Birger fått Valby, Nyköping ”østana” och ”vestan” med alla tillägor, ”stenboarum”, en del av de två ”lindøum”, Ekeby, ”vithem” och ”viriby” med tillägor, vilka drottning Katarina skänkt till klostret, och klostret i sin tur fått gårdarna ”nes”, ”Gethini” och ”fløthesmylny vestana” med alla tillägor. Vittnen var kung Valdemar, hertiginnan Ingeborg, Holmger F(olkes)son, Karl Ulfsson, herr ”Elauus”, Knut Dansson, Johannes Angelus’ son Karl, Knut Filipsson, Västergötlands lagman Peter och Karl ”hyalm”.

Fra "Nordisk Familjebok - Konversationslexikon och Realencyclopedi" (1908) om Folkunga-ätten: "Magnus Minniskiöld, gift med Ingrid Ylfva, hade fem söner: 1) Eskil, som var lagman i Västergötland i början af 1200-talet och gift med Erik den heliges dotterdotter Kristina, änka efter norske jarlen Håkon Galen. Från honom torde, om ock blott på kvinnolinjen härstamma flera med Västergötland forbundna stormän, som i sitt vapen förde ett lejon. Af dessa må nämnas Västgötalagmannen Peter Näf (1251-53), den från omkr. 1300 kände Västgötalagmannen Bengt Hafridsson farfarsfar till den ryktbare hertigen Bengt Algotsson (se d. o.), som dödades 1360, och med hvars broder riddaren Knut Algotsson denna släktgren något senare utgick; vidare marsken och riksföreståndaren Tyrgils Knutsson, afrättad 1306, samt brorson Knut Magnusson, som var lagman först i Värmland och sedan i Västergötland. Genom hans dotter Birgittas gifte med norske riddaren Jon Haftorsson ärfdes lejonvapnet af en i Norge bosatt ätt. Vidare Karl Ulfsson, som 1305 för lejonet, och Margareta Ulfsdatter, g. m. Västgötalagmannen Gudmar Magnusson, hvars son Ulf Gudmarsson (g. m. den hel. Birgitta) upptog lejonvapnet. 2) Karl, biskop i Linköping, död 1220 på korståget mot esterna. 3) Bengt, Karls efterträdare som biskop, död 1237. 4) Birger, jarl, d. 1266. 5) Elavus, farfader till en Peter Filipsson. Af dessa efterlämnade, utom Elavus, endast Birger söner. Med sin första hustru, Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter (med sin andra gemål, danska änkedrottningen Mechtild, tyckes han ej haft barn), egde han 1) Valdemar, konung 1250-75. 2) Magnus Ladulås, konung 1275-90. 3) Erik, hertig, död 1276. 4) Bengt, biskop i Linköping 1286-91. Han eller en halfbroder till honom var möjligen fader till Magnus Bengtsson, lagman i Östergötland, d. 1263. Denne förde, i likhet med sonen, Folkungalejonet öfver tre ginbalkar. Dottern Ulfhild var gift med Birger Filipsson, som afrättades 1280 för upproret mot Magnus Ladulås och som af Rimkrönikan räknas till släkten, ehuru han forde annat vapen. Sonen Bengt Magnusson, lagman i Östergötland, dog 1294. Af Bengts dottrar gifte sig Ingeborg med lagman Birger Petersson i Uppland, Katarina med drotsen Knut Jonsson. Bengts ene son hette Magnus och var äfvenledes lagman i samma landskap. 5) Rikissa, som var gift först med Håkan Håkansson, konung i Norge, och sedermera med Henrik, furste af Werle i Mecklenburg. 6) Kristina, som var gift med Sigge Guttormsson af Ljuna. Från jarl Birgers naturlige son, Gregers, härstammar högst sannolikt en släkt, som i vapnet förde två snedbjälkar och oriktigt kallats Lämaätten. Den utdog först mot slutet af 1400-talet."

Peder nevnes ikke i "Svenskt Biografiskt Lexikon" eller i den svenske "Nationalencyklopedin", hverken direkte eller i forbindelse med Folkunga-ätten.

Om Eskild Magnusson anføres i "Nationalencyklopedin": "Eskil (Magnusson), f. ca 1175, d. ca 1227, lagman i Västergötland, son till Magnus Minnesköld och bror till Birger Jarl; gift med Kristina, dotterdotter till Erik den helige och änka efter den norske jarlen Håkon Folkvidsson. E. uppträdde som medlare i konflikter mellan de norska och svenska kungarna. Han tillskrivs initiativet till nedteckningen av äldre Västgötalagen. E. besöktes 1219 av historieskrivaren Snorre Sturlasson, och dennes uppgifter om svenska samhällsförhållanden torde i stor utsträckning ha E. som källa".

"Svenskt Biografiskt Lexikon" nevner heller ikke Peder Näs, men skriver bl.a. under Eskil Magnusson: "Tack vare Håkonssagan äro vi således relativt väl underrättade om E:s yttre orientering. En annan nära samtida traditionskälla, den vid 1200-talets mitt avslutade Västgötalagens lagmanslängd, har en skildring av hans verksamhet som lagman. Skildringen är den utan all jämförelse utförligaste och mest berömmande i längden. Den är kanske tendentiös för E. Men i ett avseende meddelar den en faktisk uppgift, som aldrig betvivlats och som knappast kan betvivlas: genom E:s föranstaltande har Västgötalagen, Sveriges äldsta bevarade landskapslag, nedtecknats. Man har - förmodligen med rätta - antagit, att E:s norska orientering härvid gett impulsen, även om man icke i lagens innehåll kan spåra några mera betydande norska drag. Man har också ansett sig kunna spåra E:s och folkungapartiets mot den starka kungamakten riktade politiska program i lagens stadganden, främst i betonandet av att Sverige var ett valrike ("svear äga konung taga och så vräka"). E:s norska orientering har medfört, att han även kom att få en viss betydelse för den isländska historieskrivningen, Snorre Sturlasson uppehöll sig i Norge 1218-20 och besökte sommaren 1219 E. Snorres skildringar av svenska samhällsförhållanden gå med all sannolikhet tillbaka på upplysningar, som han erhållit av E. vid detta tillfälle. Man har även antagit, att E., som i Håkonssagan framstår såsom den store talesmannen för fredliga relationer mellan Sveriges och Norges konungar, fått stå modell åt Snorres Ragnvald jarl, vilken av den isländske historieskrivaren tillskrivas en likartad roll. E. förde i sitt sigill ett lejon.
--------------------------------------------------------------------------------

Familj med ?

Barn:

• Margareta (Petersdotter) Näf (1240 - 1274)
• Gustav Pettersson (Lejon) (- 1240)

--------------------------------------------------------------------------------

nygaard.howards.net/files/2/1775.htm

I flere bøker oppgis det at Peder var sønn til lagmannen Eskild Magnusson (ca. 1170-1227):
C. M. Munthe: Norske slegtsmerker, NST Bind I (1928), side 352.
Mogens Bugge: Våre forfedre (1939), nr. 1207.
Bent og Vidar Billing Hansen: Rosensverdslektens forfedre, side 39.

Som kilder oppgir C. M. Munthe: Svenska Autograf-Föreningens Tidsskrift, Bind I (1879-88), side 225, 233.
Nordisk Familiebok, Bind 8 (1908), spalte 791-794.

I Odd F. Fladstads bok "Jøran Willumsdatter Søegaard - Maren Cathrine Wogn og deres aner, side 26, som har Mogens Bugges "Våre forfedre" som en av sine kilder, oppgis at man ikke kjenner Peders foreldre.

Kildene er tildels ganske gamle, og verdien av opplysningene derfor antagelig tvilsomme. I "Äldre svenska frälsesläkten" (1957-89) hvor västgötalagmannen Peder Näf forekommer, nevnes intet om hans foreldre.

Forbindelsen mellom Peder og Eskild Magnusson må derfor betraktes som tvilsom, selv om det skulle være interessant å se nærmere på Snorre Sturlassons "Hákonar saga"!

Fra "Nordisk Familjebok - Konversationslexikon och Realencyclopedi" (1908) om Folkunga-ätten:

"Magnus Minniskiöld, gift med Ingrid Ylfva, hade fem söner:

1) Eskil, som var lagman i Västergötland i början af 1200-talet och gift med Erik den heliges dotterdotter Kristina, änka efter norske jarlen Håkon Galen. Från honom torde, om ock blott på kvinnolinjen härstamma flera med Västergötland forbundna stormän, som i sitt vapen förde ett lejon. Af dessa må nämnas Västgötalagmannen Peter Näf (1251-53), den från omkr. 1300 kände Västgötalagmannen Bengt Hafridsson farfarsfar till den ryktbare hertigen Bengt Algotsson (se d. o.), som dödades 1360, och med hvars broder riddaren Knut Algotsson denna släktgren något senare utgick; vidare marsken och riksföreståndaren Tyrgils Knutsson, afrättad 1306, samt brorson Knut Magnusson, som var lagman först i Värmland och sedan i Västergötland. Genom hans dotter Birgittas gifte med norske riddaren Jon Haftorsson ärfdes lejonvapnet af en i Norge bosatt ätt. Vidare Karl Ulfsson, som 1305 för lejonet, och Margareta Ulfsdatter, g. m. Västgötalagmannen Gudmar Magnusson, hvars son Ulf Gudmarsson (g. m. den hel. Birgitta) upptog lejonvapnet.

2) Karl, biskop i Linköping, död 1220 på korståget mot esterna.

3) Bengt, Karls efterträdare som biskop, död 1237.

4) Birger, jarl, d. 1266.

5) Elavus, farfader till en Peter Filipsson.

Af dessa efterlämnade, utom Elavus, endast Birger söner. Med sin första hustru, Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter (med sin andra gemål, danska änkedrottningen Mechtild, tyckes han ej haft barn), egde han

1) Valdemar, konung 1250-75.

2) Magnus Ladulås, konung 1275-90.

3) Erik, hertig, död 1276.

4) Bengt, biskop i Linköping 1286-91. Han eller en halfbroder till honom var möjligen fader till Magnus Bengtsson, lagman i Östergötland, d. 1263. Denne förde, i likhet med sonen, Folkungalejonet öfver tre ginbalkar. Dottern Ulfhild var gift med Birger Filipsson, som afrättades 1280 för upproret mot Magnus Ladulås och som af Rimkrönikan räknas till släkten, ehuru han forde annat vapen. Sonen Bengt Magnusson, lagman i Östergötland, dog 1294. Af Bengts dottrar gifte sig Ingeborg med lagman Birger Petersson i Uppland, Katarina med drotsen Knut Jonsson. Bengts ene son hette Magnus och var äfvenledes lagman i samma landskap.

5) Rikissa, som var gift först med Håkan Håkansson, konung i Norge, och sedermera med Henrik, furste af Werle i Mecklenburg.

6) Kristina, som var gift med Sigge Guttormsson af Ljuna. Från jarl Birgers naturlige son, Gregers, härstammar högst sannolikt en släkt, som i vapnet förde två snedbjälkar och oriktigt kallats Lämaätten. Den utdog först mot slutet af 1400-talet."

Peder nevnes ikke i "Svenskt Biografiskt Lexikon" eller i den svenske "Nationalencyklopedin", hverken direkte eller i forbindelse med Folkunga-ätten.

Om Eskild Magnusson anføres i "Nationalencyklopedin":

"Eskil (Magnusson), f. ca 1175, d. ca 1227, lagman i Västergötland, son till Magnus Minnesköld och bror till Birger Jarl; gift med Kristina, dotterdotter till Erik den helige och änka efter den norske jarlen Håkon Folkvidsson. E. uppträdde som medlare i konflikter mellan de norska och svenska kungarna. Han tillskrivs initiativet till nedteckningen av äldre Västgötalagen. E. besöktes 1219 av historieskrivaren Snorre Sturlasson, och dennes uppgifter om svenska samhällsförhållanden torde i stor utsträckning ha E. som källa".

"Svenskt Biografiskt Lexikon" nevner heller ikke Peder Näs, men skriver bl.a. under Eskil Magnusson:

"Tack vare Håkonssagan äro vi således relativt väl underrättade om E:s yttre orientering. En annan nära samtida traditionskälla, den vid 1200-talets mitt avslutade Västgötalagens lagmanslängd, har en skildring av hans verksamhet som lagman. Skildringen är den utan all jämförelse utförligaste och mest berömmande i längden. Den är kanske tendentiös för E. Men i ett avseende meddelar den en faktisk uppgift, som aldrig betvivlats och som knappast kan betvivlas: genom E:s föranstaltande har Västgötalagen, Sveriges äldsta bevarade land-skapslag, nedtecknats. Man har - förmodligen med rätta - antagit, att E:s norska orientering härvid gett impulsen, även om man icke i lagens innehåll kan spåra några mera betydande norska drag. Man har också ansett sig kunna spåra E:s och folkungapartiets mot den starka kungamakten riktade politiska program i lagens stadganden, främst i betonandet av att Sverige var ett valrike ("svear äga konung taga och så vräka").

E:s norska orientering har medfört, att han även kom att få en viss betydelse för den isländska historieskrivningen, Snorre Sturlasson uppehöll sig i Norge 1218-20 och besökte sommaren 1219 E. Snorres skildringar av svenska samhällsförhållanden gå med all sannolikhet tillbaka på upplysningar, som han erhållit av E. vid detta tillfälle. Man har även antagit, att E., som i Håkonssagan framstår såsom den store talesmannen för fredliga relationer mellan Sveriges och Norges konungar, fått stå modell åt Snorres Ragnvald jarl, vilken av den isländske historieskrivaren tillskrivas en likartad roll.

E. förde i sitt sigill ett lejon.

Lagmann Peter Nef Eskildsen

nygaard.howards.net/files/2/1775.htm I flere bøker oppgis det at Peder var sønn til lagmannen Eskild Magnusson (ca. 1170-1227): C. M. Munthe: Norske slegtsmerker, NST Bind I (1928), side 352. Mogens Bugge: Våre forfedre (1939), nr. 1207. Bent og Vidar Billing Hansen: Rosensverdslektens forfedre, side 39. Som kilder oppgir C. M. Munthe: Svenska Autograf-Föreningens Tidsskrift, Bind I (1879-88), side 225, 233. Nordisk Familiebok, Bind 8 (1908), spalte 791-794.