Priidik Jungermann

På svenska längre ned | In english further below
---

"Oli Eestis vabadussõjalane, valla- ja maakonnategelane, kipper, ettevõtja, Kaubandus-Tööstuskoja liige, eesrindliku Salumetsa talu pidaja....22, septembril 1944 viis Pärnumaa Varbla valla Paatsalu rannast oma kahemastilise mootorpurjekaga "Minnalaid" 208 inimest Rootsi...."Raamatust: "Viimase laevaga vabadusse" (autorid Tiit Lääne ja Enn Hallik, sarjast "Meritsi maailma länud eestlaste lood IV" Tallinn 2015) Peatükk "Priidik Jungermann viis Visbysse 208 eestlast", tükk allikates.

"Mõned Eesti merendusajaloo valged laigud" (autor laevaarheolog Vello Mäss) '"Eesti Laevanduse Aastaraamat 2015"' Tallinn 2016, tükk allikates.

• Elulugu siin all. Pilte "Meedia" all (Levnadsbeskrivning på svenska längre ned, bilder under Media. Biography in english below, pics under Media)
• sünd http://www.ra.ee/dgs/_purl.php?shc=EAA.1250.1.85:228?502,1501,614,71,0
• matusepaik http://www.gravar.se/forsamling/kropps-forsamling/frillestad/n/viii...
  
• PR Lääne praostkond Varbola. Siin märge "soldat 1906" http://www.ra.ee/dgs/_purl.php?shc=EAA.1250.1.104:20?228,1001,1940,...
• PR http://www.ra.ee/dgs/_purl.php?shc=EAA.1250.1.93:21?230,673,586,78,0
• Paatsalu kogukonna nimejuhataja 1890-1892 http://www.ra.ee/dgs/_purl.php?shc=EAA.1039.1.86:34?504,2568,1650,7...
• Paatsalu VV sõjaväeteenistiusse kutsutud 1906 http://www.ra.ee/dgs/_purl.php?shc=EAA.1039.1.118:7?590,896,4468,10...
  
• 1921 Lääne maakonnanõukogu liikmete nimekiri. https://dea.digar.ee/cgi-bin/dea?a=d&d=AKriigiteataja19210413.2.15
  
• 1923 Lääne maakonnanõukogu walimistel Põllumehed esimesel kohal. https://dea.digar.ee/cgi-bin/dea?a=d&d=kaja19231216-1.2.25
  
• 1924 Lääne maakonnanõukogu liikmete nimekiri. https://dea.digar.ee/cgi-bin/dea?a=d&d=AKriigiteataja19240104.2.16
  
• 1929, 28. novembril valiti Kaubandus-Tööstuskoja liikmeks: http://et.wikipedia.org/wiki/Kaubandus-T%C3%B6%C3%B6stuskoda
  
  
• [http://eestielu.delfi.ee/eesti/parnumaa/varbla/kodulugu/uhe-pogenik... Ühe põgenikelaeva kapteni lugu
• http://www.parnupostimees.ee/2924849/suur-pogenemine-soja-jalust-ul...
• http://www.vt.se/familj/kommunisterna-tog-allt-de-agde-7880170.aspx
• http://www.vt.se/familj/folkets-bilder/den-lilla-flickan-blev-kvar-...

Elu Eestis kuni september 1944.]

Vanem neljast vendadest oli Priidik Jungermann. Sellejärgi päris ta Paatsalus Salumetsa talu. Priidik oli södur ja ohvitser, valla ja maakonna liige, kippar, ettevõttja, Kaubanduse &Tööstuskoja liige, ja Ühispanga liige ja talumees.
Vabadussöjal asus 1918 Priidik Kaitseliitu, kevadel 1919 oli Haapsalu sadama kapteni esitaja Virtsus, hiljem määrati Priidik Merejõudede juhatajalt RSPV (Ranna & Piirivalve) Virtsu rajooni ülemaks.
Hiljem 1920 8. piirikütipataljoonis/Merejõudude Rannavalve osakond.

Salumetsa talu oli jõukas, seal oli saekaater, viljapeksumasinad ning tuule- ja auruveski, talu oli sel ajal moderne. Enne lahkumist 1944 oli Priidik talve-kevadel alustanud uue laeva ehitust umbes 300 brt, metsas oli plangud juba välja löigatud. Ostis ka maatükke majaehitusteks Tallinnas Orase tänaval ja Virtsu sadama lähedal. Priidik ehitas tulevikku. (Rohkem Priidiku elust leidub siin allikates)
Priidiku esimene laev oli "Alma", (hiljem "Rohusaar") 19.1 m pikk ja 53 brt.

Põgenemine

Oma teise laevaga, m/s Minnalaid, 85 brt, lahkus Priidik oma abikaasa, poegadega ja ümberkaudsete elanikega, 208 inimest, reede hommikul 22 sep 1944 Paatsalust. Neljapäeval 21 sep aerutasid pojad Friedrich ja Karl talu ranna ja laeva vahel inimestega kes soovisid laeva peale saada et põgeneda. Rand oli inimesi ja kaasa võetud varandust täis. Nimekirja järel vöib välja lugeda, et Priidik võttis laevale esmalt perekonnad lastega ning nende ja oma lähemad sugulased. Priidikule püüti ka maksta, Priidik raha vastu ei võtnud. Inimeste vara jäi kõik randa alles, Priidik lubas laevale kaasa võtta vaid ühe väikese kohvri asjadega. Arvata vöib, et Priidikul oli raske otsuseid vötta nähes inimesi rannale alles jäämas, Priidik oleks soovinud, et ta suurem laev oleks selleks valmis olnud...

Koju jäi Priidiku isa Otto (87), et talu järele vaadata. Köik arvasid, et paari nädala pärast tulevad tagasi, see oli viimane kord Priidik oma Salumetsa kodu ja isa nägi. Jutt on, et Otto läks iga päev randa oma pikksilmaga, et leida Minnalaiu purjesid ja tagasitulevat perekonda.

Esimese öö viibisid ankrus Oosääre all, Paatsalu lahes, reede 05:30 hommikul alustasid teed Rootsi poole. (Tagapöhi: Minnalaid oli riigistatud, punase risti lipu ja käsutuse all, laeva luba ja traad oli saarte sadamate, Virtsu ja Pärnu vahel. Viimane tõendus munsterrolli järgi oli, et Minnalaid oli väljaläinud Pärnu sadamast 18 sep destination Jaagurahu, arvata vöib et Priidik sellel päeval võttis otsuse, et tüürida koju ja Paatsalu, sest kodulahes oli laev 20 sep.) Minnalaid oli sellepärast tuntud, kiikrid maalt arvestasid et on "haavatute transport", köik inimesed pidid laeval parda all ja laadiruumides olema, õnneks juhtusid saarte valvepaadid see päev olema kuskil mujal. Tee oli sellepärast "normaalne" mööda Virtsut, saarte vahelt, Jaagurahu suunas. Kriitiline oli kui Läänemerele said, Priidik "aviseeris" päeval suuna Saksamaa poole, punase risti lipuga, aga õhtu-ööl pööras kohe lääne poole, Gotska Sandöni ja Fårö vahelt. Ilm andis ulgumerel tuult umbes 13-15 m/sek nii et lainetus pidavat körgem olema. Laupäeva vara õhtul heiskas Priidik lippu lootsiabiks, loots tuli pardale ja umbes 20.00, 23 septembril, saabusid korralikult Visbysse.
Laeva peal oli 208 põgenikku, kõige noorem nendest oli 5-kuune Krista Kappel (Koppel?) ja köige vanem Alice Linne Kase s. 1864.Tüüri taga oli olnud poeg Friedrich, masinaruumi aurudes et midagi ei juhtu masinaga oli poeg Karl, ja dekkil madrused Tohver ja Hang, ja köige üle Priidik. Üks reisija, Priidu Puusepp, kuulis kui Jungermann Visby sadamas Minnalaiu vaierit sidudes kinni, pomises omaette: "Sain selle mõrratäie siiski kuivale...."
Visbys võeti laev vastu rootsi armeemehed koos kodukatisenaised armekohvivagunitega ja saiadega. Põgenikud, peale laeva meeskonna, viidi kuskil linna koolivõimlasse. Köik kaasa vöetud relvad panti kail ühte kuhja.
Kokkuvõtteks, Priidik pidi külmalt ja kainelt kalkuleerima riskidega, mis vöimaldasid tal selle teoga toime tulla. Vastutus oma pere, teiste inimeste, laeva ja oma elu eest. Aga parem riskida, kui Siberisse veetud...kas mees üleüldse sai und sellel nädalal!?

Visby kai ääres seisis Minnalaid kuni 20/12 1944. Hilja öhtul eskorteeriti Västerviki kaheksa laeva, konvois on teadud "Jaen Teär" (kapten Suksdorf), "Minnalaid"(k. Jungermann), "Pärnumaa" (k. Lorents), "Elli" (k. Lõugas) ja veel paar suuremad laevu ja kalapaati (ühes k. Toomingas). Eskort oli miinilaev HMS Arholma ja valvepaat HJVB 265 Tabor.
Minnalaid konfiskeeriti Rootsis roostlaste poolt ja anti venelastele. (Nimetatud "Båtutlämningen" kus umbes 700 pögeniku laevad-paadid tagastati venelastele). Rootsi maksis laeva eest väikese tasu. 29 augusti 1945 nägi Priidik viimast korda oma laeva, kui venelased Minnalaiu koos teiste eesti paatidega ja laevadega vedasid Västervikist ida poole, pukserid olid Taifun (Turso) ja Loksa.
Köik on arvanud et Minnalaid sai põhja lastud Läänemerel sel ajal. 2016a sai, tänu Eesti Meremuuseumile, teada et Minnalaid saabuski tagasi Eesti vette sügisel 1945, kevadel 1946 tehti remonti ja pääle seda Kalaministeeriumi aluvusse. Viimane tuntud alus näitab et Minnalaid kanti maha 15/6 1949 Klaipedas.

Elu Rootsis 1944-1966.

Nii siis, kaks tühja kätt....Priidik, nüüd 60, proovis Rootsis uut elu alustada. Rentis lühikest aega üht väikest talu Stockholmi saarel Fjärdlång 1949-1950. Proovis jälle merd, ostis endale ühe väiksema laeva oli üks teine ka. Aga alustada uut elu, uuel maal, uues keeles polnud ni väga kerge. Ett oma laevaga Rootsi vettes söita pidi Priidik jälle koolipinki istuma et Rootsi tüürimehe exami võtma, mida ta sai tema 70a, ei aitanud Eesti kapteniexam. Asjad oli ka formaalselt ja äriliselt palju keerulisemad olla kodukonsuseta, kuidagi ilma tiivadega. Eestlastel vöttis umbes 10 aastat enne kui Rootsi kodakonsust said. Pojad, mölemad ka koolipinkides, aitasid vanemaid nii palju kui nendel vöimalik oli. Priidiku uhkus, integriteet ja "oskan ise" vöib olla tegi et kergelt abi ei küsinud näitab kirjad.

Tervise, ja vanuse töttu, astusid Minna ja Priidik lõpplikult 16 april 1958 merelt maale kui oma müütud laeva üle andsid. Ostsid endale ühe väikese maja koos mõne tuhande m2 maaga Påarpis, Helsingborgis. Seal ta kasvatas juur-, puuvilja ja marju ja müüs turul Påarpis sest pension ei jätkunud kaugele. Priidik suri 1966 oma Rootsi kodus 81 aastat vana.

Koostanud Martin Jungermann

(Uurijatele ja sugulastele: - oman laeva peal olnud põgenike nimekirja, palun võtke kontakti: martin.jungermann@masters.se kui soovite rohkem teada.)

Livet i Estland fram till september 1944.

Äldst av de fyra bröderna var Priidik Jungermann och var den som då ärvde gården Salumetsa, ca 115 ha. Priidik var soldat och officer, han var skeppare, entreprenör och gårdsägare. Samtidigt ledamot i kommunen och i länstyrelsen, ledamot av Estniska Handelskammaren, Ühispank o olika organisationer.
Under Estniska frihetskriget 1918-1920, anslöt sig Priidik 1918 till "Kaitesliit" en frivillig försvarsorganisation. Våren 1919 blev han Haapsalu hamns företrädare för Virtsu Hamn. Senare utnämndes han av chefen Sjömakten till chef för Kustbevakningen för Virtsu hamn och distrikt.

Salumetsa gård var framgångsrik och modern med den tidens mått, Salumetsa hade sågverk, tröskmaskiner samt en stor vind- och ångkvarn. Allt konfiskerades av Sovjet, bland annat tröskverken, kvarnarna och sågverken beslagtogs av ortens kolchos "Oktoober" och användes en lång tid efteråt, gården tömdes från alla Jungermann:s tillhörigheter, ned till kniv o gaffel, enligt konfiskationsdokument 31/10 -44 till 11 april 1945. Oklart ännu vart far Otto fick ta vägen.

Före flykten hade Priidik vårvintern 1944 påbörjat bygget av en större motorseglare på ca 300 brt, på en av skogslotterna låg material och plank tillkapade. Han köpte även tomtmark i avsikt att bygga fastigheter i Tallinn på Orase tn och i närheten av Virtsu hamn. Priidik byggde framtid.
Priidiks första fartyg hette "Alma", var 19,1m lång, 53 brt. (senare "Rohusaar" under ny ägare )

Flykten

Med sitt andra skepp m/s Minnalaid flydde Priidik med sin hustru och söner tillsammans med omkringboende ester på fredag morgon 22 sep 1944 från gårdens strand i Paatsalu. Torsdagen den 21 sep rodde sönerna Friedrich och Karl mellan stranden och båten med människor som ville fly. Stranden var full av människor och deras allehanda tillhörigheter. Platsen på båten var begränsad mot mängden människor på stranden. Utifrån förteckningen av personerna ombord, (av Visby Polis), kan man utläsa att Priidik i första hand valt familjer med barn, deras närmaste släktingar samt Priidiks egna släktingar. Att betala sig ombord gick inte. Alla tillhörigheter fick lämnas kvar på stranden, endast i sina kläder och något litet att bära i tillät Priidik ombord. Det måste ha varit ytterst svårt för Priidik att behöva bestämma, välja ut och lämna kvar alla dessa människor på stranden till deras öden, jag tror han önskade att hans större skepp hade varit klar.... Kvar stannade fadern Otto (87) för att se till gården, alla trodde att de skulle vara tillbaka efter 2-3 veckor. Detta var sista gången far o son såg varandra. Det sägs att Otto varje dag gick till stranden med sin tubkikare för att se Minnalaids segel och en återvändande familj.

Dom låg för ankar under natten vid Oosääre, Paatsalu laht, tidigt 05:30 fredag morgon lättade de ankar och begav sig mot Sverige.

(''Bakgrund: Minnalaid var förstatligad och beordrad för sjuktransportuppdrag under rödakors-flagg med tillåtna rutter mellan öarna-Virtsu-Pärnu. Enligt sista stämpeln i mönsterullan avgick Minnalaid från Pärnu hamn den 18 sep för uppdrag med destination västerut till Jaagurahu, troligen tog Priidik istället beslutet att stanna upp vid hemmet i Paatsalu, för fartyget befann sig i Paatsalu den 20 sep.'') 

Minnalaid var därför känd för "kikarna" från land, man förutsatte därför att hon var på uppdrag, "transport av skadade". De flesta ombord befann sig i lastrummen, de på däck fick ligga ned bakom relingen, som tur var också öarnas tyska patrullbåtar på annat håll denna dag....färden gick därför förbi Virtsu - mellan öarna, en således "normal" rutt för Minnalaid och mot "destination" Jaagurahu... Sedan följde det mest kritiska, ut på öppna Östersjön. Inom synhåll från kikarna på dagen "aviserade" han färd söderut mot Tyskland under röda kors flagg, men vände sedan på kvällen-natten rakt nordväst och gick mellan Gotska Sandön och Fårö. Överfarten var ganska direkt utan omvägar och problem, blåsigt kring 13-15 m/sek på öppet hav och därför sjöhävning. Strax utanför Visby hissade Priidik flaggan för lotshjälp, lotsen kom ombord och Minnalaid kom ordentligt fram till Visby på kvällen den 23 sep 1944 ungefär vid 20.00.
På båten fanns 208 flyktingar, många familjer med små barn, den yngsta 5 månader, Krista Kappel (Koppel?) och den äldsta Alice Linne Kase f. 1864. Vi rodret sonen Friedrich, i ångorna i maskinrummet för att hålla koll på motorn sonen Karl, på däck matroserna Tohver och Hang, och överallt Priidik.
I Visby togs fartyget emot av militären, flyktingarna bjöds på kaffe o hembakta bullar av lottakåren. Alla medtagna vapen lades i en hög på kajen. Minnalaids manskap fick vara kvar på båten, de övriga flyktingarna inkvarterades i en skolgymnastiksal i Visby.
En av "resenärerna", Priidu Puusepp, hade hört Priidik muttrandes för sig själv när han såg till båtens förtöjningar "Lyckades få hem lasten...."

Reflektion. Priidik måste kalkylerat med de stora riskerna med tanke på ansvaret han kom att utsätta sin familj, flyktingarna, sitt fartyg och sitt eget liv för. Samtidigt även sett möjligheterna kring detta företag. Men viktigast var dock för alla, hellre ett försök än att bli släpad till Sibirien till en säker död. Tur och skicklighet gjorde trots allt att resan slutade i så motto "lyckligt". (Man kan undra om karln överhuvudtaget fick någon sömn denna vecka.....)

I Visby stod Minnalaid till den 20/12 1944. Sent på kvällen eskorterades hon och 7 andra fartyg till Västervik, i konvojen ingick bl.a. "Jaen Teär" (kapten Suksdorf), "Minnalaid"(k. Jungermann), "Pärnumaa" (k. Lorents), "Elli" (k. Lõugas), samt några andra större båtar. Eskorten bestod av minsveparen HMS Arholma samt hjälpvedettbåten 265 Tabor

Minnalaid konfiskerades av Sverige och överlämnades till Sovjetunionen i den s.k. Båtutlämningen av ca 700 flyktingbåtar. Priidik fick en mindre ersättning för Minnalaid av svenska myndigheter. Den 29 augusti 1945 såg Priidik för sista gången sitt fartyg när den bogserades iväg av ryssarna tillsammans med övriga estniska flyktingbåtar österut från Västervik av bogserarna Taifun (Turso) och Loksa. De flesta trodde att skeppet sänktes i Östersjön vid den tidpunkten.
Tack vare Estniska Sjöfartmuseet framkom, 2016, att Minnalaid åter fick se estniska vatten hösten 1945. På våren 1946 utfördes reparationer och sedan löd Minnalaid under Fiskeministeriet. Sin sista tid seglade Minnalaid i lettiska farvatten under Lettiska fiskekommisariatet. Sista om Minnalaid var att hon avfördes 1949 i Klaipeda

Livet i Sverige 1944-1966

Priidik var nu 60, två tomma händer. Han provade att starta ett nytt liv, arrenderade en liten gård på Fjärdlången i Stockholms skärgård, köpte samtidigt en mindre skuta. Att starta ett nytt liv, i ett nytt land, med ett nytt språk var inte helt enkelt. För att kunna föra sitt skepp i svenska vatten var Priidik tvungen att sätta sig på skolbänken, vid 70 års ålder erhöll han kustskepparexamen, estnisk kaptensexamen gilldes inte. Det komplicerade både formellt som affärsmässigt att vara statslös, på ett sätt "omyndig" och därmed vingklippt. Priidik och de flesta baltiska flyktingar fick efter 10 år sina efterlängtade svenska medborgarskap, Priidik och Minna fick sina 1954. Den 16 april 1958 steg Minna o Priidik slutligen iland i samband med försäljningen av deras båt. Han köpte ett litet hus i Påarp med ett par tusen m2 mark där han odlade fruktträd, grönsaker och bär som han med flakmoped åkte till torget och sålde för att bidra till den lilla pensionen.

Priidik dog hemma 1966, 81 år gammal.

Sammanställd av Martin Jungermann

(Till forskare och släkt – det finns en förteckning, upprättad av svenska myndigheter 1944, på vilka som fanns ombord på "Minnalaid". Ni som vill veta mera kontakta martin.jungermann@masters.se)

Life in Estonia until september 1944

Oldest of four brothers were Priidik and therefore inherited the farm Salumetsa Talu in Paatsalu, approx 115 ha. Priidik was soldier & officer, skipper and entrepreneur. Also engaged in various associations, member in Estonian Chamber of Commerce, boardmember of the local municipality & county and Ühisbank.
In the Estoninan War of Independence, 1918-1920, Priidik joined 1918 the The Estonian Defence League. In spring 1919 Priidik was appointed as Haapsalu harbor captain deputy for Virtsu harbor. Later 1919 he was appointed as head of RSPV (Coast Guard) for Virtsu harbor and district.

Salumetsa was prosperous and modern for that age, it had both a large windmill and steam driven saw and flour mills and modern tresching machines. This was confiscated and used by the local kolchos ”Oktoober” long time after. The farm and living house was also emptied from its inventory down to knives and forks…according to confiscation documents done shortly after the family had fled, docs 31/10 1944 to 11/4 1945. Father, Otto 87 years, was also forced to leave his Salumetsa, yet unclear were to.

In springwinter 1944 Priidik had started to build a larger motorsailer approx. 300 brt. On his forest lots he had cut all the wood for that purpose. He also bought building grounds in Tallinn at Orase tänav to build apartments and in Virtsu, close to harbor, to build a hostel. Priidik was certainly building future.
Priidiks first ship was "Alma", 19,1 m 53 brt. (later "Rohusaar" under new owner)

The fleeing to Sweden

With his second ship, m/s Minnalaid, Priidik fled with his wife and two sons together with other nearby estonians on friday morning 22 september 1944 from the farm seashore in Paatsalu. Thursday the 21st his sons Friedrich and Karl rowed between the shore and ship with people who wanted to flee. The shore was full of people and their belongings. The space on board was limited to match the amount of people. Looking at the list (done later by the swedish immigrationoffice at there arrival at Visby) of the people on board one can read that families with children, their relatives, and Priidiks relatives was his priority. Many tried to pay but that was not accepted by Priidik. All belongings were left on shore except for small personal things. It must have been difficult for Priidik to have seen all these people in desperate need to be left behind, I guess his thoughts went to a wish that his larger ship was ready….During the night they stayed at anchor by Oosääre, Paatsalu bay.

Background: Minnalaid was nationalized and ordered for transports of injured under red-cross flag with routes between Pärnu-Virtsu and harbors on the islands. According to the last stamp in the ”munster roll” Minnalaid left from Pärnu 18 sep for the destination of Jaagurahu, a harbor far west on island Saaremaa. Priidik took instead the decision to stop at his home in Paatsalu, the ship was in the home bay at the 20 sep.

Early friday morning at daylight 05:30 they started their journey to Sweden. Minnalaid was known to the military binoculars from land, so she was on a ”normal mission”…. All refugees were in the cargo rooms below, those on deck had to lay down under the railing. Luckily the german patrol boats from the islands were this day somewhere else, the route passed Virtsu, then between the island, a ”normal” route for Minnalaid (and also route for the destination of Jaagurahu). The most critical point was when the journey started out on open water, i.e. ”out of course” and out of the ships order. Priidik ”showed its intentions”, (if someone happened to be curious) with course south towards Germany, but at night he turned northwest towards Gotland and sailed between Gotska Sandön and Fårö. The journey was without any problems with a wind about 13-15 msek which at the open sea ment more serious swell. Outside Visby Priidik hoisted flag for pilot assistance, pilot came onboard and Minnalaid arrived safely to Visby harbor at evening the 23 sep 1944, about 20.00.
On the ship were 208 refugees, the youngest 5 month old Krista Kappel (Koppel?) and the oldest Alice Linne Kase born 1864. At the rudder, son Friedrich, in the fumes to check, grease & oil the ships engine, son Karl, on deck deckhands Tohver and Hang and all over, Priidik.

Father Otto stayed behind to look after the farm, everyone thought that they would be back within 2-3 weeks….That was the last time father and son and his family saw each other. Otto died 1948. It is said that Otto went to the shore every day with his tube to see if he can spot sails of Minnalaid and his returning family….

Priidik must have acted both calm and sensible to got through with this ”enterprise”. Responsibility towards his family, the people, his ship and his own life. At the same time seeing and weighing the possibilities. Many put their trust in Priidik. Both luck and skill gave this journey, in that sense, a happy ending, better than a certain ticket to Siberia. (One can wonder if Priidik got any sleep at all this week……!?)

Life in Sweden 1944-1966

Minnalaid was confiscated by the Swedish govt and handed over to the Sovjetunion in the so called ”Båtutlämningen” together with approx 700 boats and ships belonged to the refugees. Priidik got a small compensation from the Swedish authorities. August 29 1945 was the last time Priidik saw his ship Minnalaid when it was towed away by the soviets towards east from Västervik by tugboats Taifun (Turso) and Loksa. Everybody until now (2016) thought that Minnalaid was deliberately shot sunk in the Baltic at that time. Thanks to the estonian Maritime Museum their findings show that Minnalaid was again in estionian waters in fall 1945. Some renovation was done in spring 1946 and then later under the order of the Fishingministry. Last known act when Minnalaid was taken out from duty 1949 in Klaipeda.

Priidik now 60, with two empty hands. Had to start a new life, rented a smal farm on the island Fjärdlång in the Stockholm archipelago, also bought a small schooner. To start a new life, in a new land, with a new language was not very simple for someone more older. To convey his boat in swedish waters he needed a swedish navigation certificate which he received at the age of 70, estonian captains exam was not valid. It also complicated, both formally and business wise, somewhat pinioned, to be considered stateless for more than 10 years. Like the most of the baltic refugees Priidik and Minna received their swedish citizenship 1954.

16th of april 1958 Priidik and wife Minna finally came ashore after they sold their boat. They bought a small farmhouse, with a few thousand sqm land, outside Helsingborg were he growed fruit trees, vegetables and berries which he then sold at the local market at Påarp to eke out his small pension.

Priidik died at home 1966 in the age of 81. Wife Minna followed him 11 years later in the age of 74.

by Martin Jungermann

(For reaserchers and relatives – there is a list, done by the swedish immigration police, on the people which were on board Minnalaid. If interested please contact me martin.jungermann@masters.se)