Reinhold Georg von Arnold

• EAA.1226.1.301; EELK Jõhvi kogudus; Personaalraamat. Saksa pihtkond: Saaga EAA.1226.1.301:77?31,206,1325,511,0

Följande anteckningar är skrivna av Reinhold Wittgenstein von Arnold

I dag den 19 januari 1872 på vår innerligt älskade syster Julie von Arnolds begravningsdag anser jag det vara min plikt att fortsätta den av henne fullföljda familjekrönikan.

Den hädangångna kunde under de sista 30 åren av sitt långa liv glädja sig åt en god hälsa; endast åldern gjorde sig så småningom gällande. Hon var ofta matt men i övrigt frisk. Natten till den 29 november blev hennes vänstra sida förlamad. Hon insåg sjukdomens allvar, men blev liggande i sin säng för att inte störa systrarna. På morgonen sände hon efter läkaren och prästen, tog nattvarden och slutade sitt liv. När vi under sjukdomens förlopp ännu talade om livet, sade hon alltid: Òjag vill inte leva längreÓ. Hon hade efter Herrens outgrundliga vilja att utstå ännu mycket lidande, innan hon den 15 januari 1872 kallades hädan.

Vi syskon har i henne förlorat en trogen moder, mina barn en älsklig farmoder. Hon hade en sällsynt andlig begåvning med ett hjärta fullt av kärlek som värmde alla, som kom i beröring med henne. Enligt hennes önskan fördes hennes kvarlevor till Jewe för att bisättas i familjegraven.

Den 22 februari 1872 föll min syster Fredrike, som sedan en längre tid varit sjuk, omkull i sitt rum och skadade vänstra höften. Hon kunde inte längre stödja på benet. Den tillkallade läkaren förklarade att det var en urledsvrickning men trots att foten så småningom blev bättre, lämnade hon inte mer sitt sjukläger. Efter hand avtog hennes krafter och den 22 maj 1872 slutade hennes liv. Lika munter och frisk som hon varit i livet, lika tungt bar hon sin sjukdomstid och talade över huvud taget ogärna om livet.

December månad bringade oss åter svåra sorger: den lille Reinhold Ð kallad Otto Ð insjuknade några dagar före julen i svår scharlakansfeber. Läkaren fruktade ÐÊliksom vi Ð för hans liv men genom Guds nåd blev han räddad och den första januari var han utom all fara. Den lilla Charlotte hade insjuknat före Otto och det visade sig först senare, när hon fått vattusot att hon också hade haft scharlakansfebern. Strax efter Otto fick den 17-åriga Martha och slutligen Friedrich scharlakansfeber. Båda barnen fick vi genom Guds nåd behålla. Julie hade haft scharlakansfeber tidigare och fick nu blott nässelfeber.

Då min kära hustru Rosalie förde Martha till skolan, gjorde sig hennes underlivsbesvär på nytt gällande till följd av ansträngningarna i samband med stadsvistelsen. Hon var sedan inte frisk en enda dag. I april uttalade läkaren önskemålet om att rådfråga en specialist. Den 22 april reste vi med doktor Hehn till Reval. Den tillfrågade doktor Berg förklarade, att en operation av livmodern var nödvändig men behöll henne ändå blott för observation kvar i Reval.

Den 22 maj 1873 företogs operationen i Diakonisjukhuset i Reval, och den gick genom Guds nåd lyckligt så jag fick behålla min hustru och mina barn sin mor. Det var en prövningens tid för mina barn och mig.

I juni 1873, då jag tillsammans med Friedrich besökte konvalescenten, anmälde sig min broder Gustaf för att genom lantluft och varma bad stärka sin hälsa. Den 12 juli mottog jag min käre broder på järnvägsstationen i Jewe men det var ett sorgligt återseende. Han såg ut som ett vandrande lik. Doktor Hehn ansåg hans sjukdom obotlig. Han led av en förhårdning i levern, det blev kräfta av denna och den 26 juli slutade hans svåra lidande i en stilla död.

Sonen Roman 16 år gammal hade ensam återföljt honom och var till slutet hans trogne vårdare. Den genom telegram tillkallade hustrun, dottern Marie, 13 år gammal, sonen Nickolai, notarie i tingsrätten i Smolensk, Woldemar, kadett vid Finländska Gardet, kom alla hit först efter Gustafs död.

Min dyre broder gick samlad och lugn döden till mötes och anbefallde omsorgen om sina barn till mig och gladdes åt att hans kvarlevor skulle få vila i fädernas jord. Han hade ett tungt och bekymmersfyllt liv bakom sig men hade motstått alla frestelser att bli ingenjör och behållit sin själs adel. För den skull hade han offrat hela sin förmögenhet på sina barns uppfostran och överantvardade åt dem blott ett aktat namn och minnet av hans trogna kärlek och omsorg om deras uppfostran, och de vises Fader skall hjälpa dem vidare.

Min trogna hustrus rekonvalescens gick inte mot någon förbättring; hon kunde inte lämna Reval. Hela familjen bodde där, jag reste fram och tillbaka, vanligen var fjortonde dag, ville alltid tillbaka dit mitt hjärta drog mig.

Den 1 augusti 1875 kom vår trogna patient till landet /TŸrpsal/, men måste den 25 åter tillbaka till staden, enär hennes tillstånd krävde läkarens närvaro. Efter en vinter och sommar av mycket lidande, måste den kära patienten den 10 september åter tillbaka hit för att stanna här över vintern.

Enär vår son Friedrich hade ett bröstlidande ansåg läkarna att en vistelse i södern var önskvärd för honom. Jag följde honom själv till Montrena, där min båda svågrar Friedrich Schwebs och Georg Peetz bodde. Jag återkom till hemmet i december och lämnade min son under mina anförvanters uppsikt. Han tillfrisknade stadigt, reste därifrån till Nizza och skulle i augusti stanna där.

Den 25 september 1877 hade han den oturen att under en jakt störta av hästen och fick en sådan huvudskada att vi alla tvivlade på att han skulle bli bra. Efter månader kom han åter helt till medvetande men behöll länge en viss svaghet i huvudet.

Den 12 december 1877 förde jag min hustru åter till staden där hon stannade till september. Den 12 september återvände hon hem och hoppades kunna stanna men hennes lidande blev så smärtsamt att hon den ....1878 återvände till Reval och läkarens behandling. Då förbättrades hennes hälsotillstånd emellertid så mycket, att hon kunde hoppas på att vara i hemmet till den 4 juni på vår silverbröllopsdag. Genom ett olyckligt snedsteg skadade sig dock min stackars hustru så att hon fick en underlivsinflammation och blev ännu sjukare än tidigare.

Vårt silverbröllop firade vi med våra tre äldsta barn vid hennes sjuksäng.

Om silverbröllopet skriver min hustru Rosalie, 1832-1878, till våra barn Lotti, Otto och Ottos kamrat Franz de Vries, som fingo stanna på landet, följande brev:

"Mina kära barn - alla tre: Franz, Otto och Lotti. Jag skriver till er allihop på en gång, eftersom jag inte får skriva till var och en av er. Varmt tackar jag er för den kaka som Franz och Otto givit mig och så sänder jag er vad som blivit över även av vår middag. Tyvärr har den på grund av hettan fallit sönder. Varmt tackar jag er också för edra kära brev och hälsningar. Bäddjackan, kära Lotti, hade jag på mig då Girgenson läste välsignelsen över oss; det var ledsamt för oss alla, särskilt för Pappa att ni inte kunde vara tillsammans med oss men det var inte möjligt och bättre för er att vara på landet än i den förskräckliga staden. När Girgenson lämnade oss stängdes dörrarna till matsalen. Pappa och jag väntade tills dörrarna öppnades och två bord fulla av vackra presenter stodo framför oss: fyra mattor, särskilt en praktfull från Tante Baer, två mycket vackra fruktskålar med silverfötter från Alex och Friedrich Schwebs och Fr. och G. Wrangel, en smördosa av silver från Helena Wrangell, en sockerdosa av silver från G Peetz, 12 förgyllda kaffeskedar från tanterna, Marthas mycket vackra borddukar, en underbart vacker mapp med bilder av Falk, två stora blomvaser från Friedrich, två oljemålningar av Julie, Lottis bäddjacka hade jag på mig, tante Cecilias ÒgodnattÓÐett fottäcke av Sofie Helffreich, edra kakor, sedan kom blombuketter, 16 telegram, nästan lika många brev, en underbart söt morgonrock av Helena Wrangel; kort och gott Ð vi har aldrig blivit så överhöljda med presenter Ð men det var inte huvudsaken. Att Gud har burit oss på sina trogna händer i 25 år och förbarmat sig över oss i så hög grad det är huvudsaken. Jag blir väl bättre vad det lider men jag stannar ännu en tid i denna gemena stad. Nu kommer ni pojkar snart till examen. Gud give att det går bra; bed flitigt och studera flitigt. Lotti överbringar en kyss till fröken V. och tackar henne för alla goda önskningar, Otto hälsar herr Berg (informatorn) och tackar honom för telegrammet.

Nu måste jag sluta, lev väl kära barn, Gud beskydde er från allt ont, därom ber Eder kära mor.

Tänk Er, jag får bara ett franskt bröd och fyra halva glas mjölk per dag, i övrigt intet.

Så följde en svår lidandets sommar. I september var den kära redan så dålig att hon måste bäras från Katharinenthal till stadsvåningen. Tidvisa förbättringar inträdde men blott korta sådana. Under oktober led hon outsägligt tills en stilla död den 15 november gjorde slut på hennes plågor. Alla barnen omgav henne på hennes sjukläger, i mina armar utandades hon sin sista suck. Vad vi alla förlorat i henne kan endast de vittna om, som kände henne Ð en så osjälvisk kärlek kunde blott lyckliggöra den, som kom i närmare beröring med henne.

Här slutar Reinholds anteckningar. Han själv dog ett och ett halvt år senare.

• Personalbuch Band I. Aderkas-Friederici; EAA.854.3.33; 1682-1909
• Wittgenstein Reinhold Sergei Gregor von Arnold (1812–1880), haagikohtunik, Järve ja Kurtna mõisnik
• Korporatsioon "Estonia" vilistlane Reinhold von Arnold, portreefoto

автор : Андрей Вереш

"... умер Иван Иванович в 1838 году, не став Эстляндским рыцарем. Только его сыновья от второго брака (от первого брака сыновей не было) Виттгенштейн-Рейнгольд-Сергей-Григор, Густав-Рейнгольд-Александр и Карл-Александр-Фридрих 28 февраля 1841 года были внесены в Эстляндские дворянские матрикулы. Диплом же на дворянство с гербом был выдан через четыре года - 6 июля 1845 года. После смерти Ивана Ивановича имение Тюрпсаль перешло к его старшему сыну Виттгенштейну-Рейнгольду-Сергею-Грегору (Роману Ивановичу). 1858 году Роман Иванович приобрел имение Куртна, а в последующие годы арендовал по очереди имения семьи Такельберг: Кохтель, Эрридес, Паггар и Аддафер, где занимался сыроварением. Он всю жизнь прожил в Тюрпсале и умер там 3 марта 1880 года. После смерти Романа Ивановича во владение поместьем Тюрпсаль вступил его старший сын Иоганн-Фридрих-Рейнгольд (Федор Романович) фон Арнольд...."