Torsten Johannes Wiberg

Kan den i denna berättelsen nämnda Torsten Wiberg vara samma Torsten??

Ur boken ”Kriget var inpå oss. Bromarf som gränszon och krigsområde 1940 – 1941” av Carolina Holmqvist / Rilaxmonumentets traditionsförening r.f.

Från sommarens och höstens strider

Om det ryska arrendeområdet användes efter krigets utbrott benämningen ”Hangömottin”, ett avskuret område vars invånare snart skulle vara tvungna att ge sig. Mottin behövde i princip bara väntas ut. Kriget på fastlandet i Bromarf var följaktligen gans lugnt. Däremot stod det under sommaren och hösten några desto blodigare slag ute på öarna och holmarna. I den stora allmänhetens ögon kan det ha framstått som en lätt match att erövra Hangö, vilket kanske skapade en viss press på att avancera mot den ryska marinbasen. Västra Nyland rapporterade den 26. juli hur Turun Sanomat uppmanat till tålamod i fråga om Hangömottin:

Allmänheten har flere gånger i sitt oförstånd t.o.m. visat en viss otålighet på grund av den ”långsamhet” som våra trupper och vår krigsledning på denna front visa. Men huru stora strateger dessa missnöjda än må vara, ha de icke kommit ihåg, att de själva icke befinna sig där man med eld och järn småningom kommer de otrevliga hyresgästerna att mogna för avflyttning. Varje finnes liv är för oss dyrbart och varje man behöves mer än någonsin förut, då fredens värv en gång åter börja. Lugn och besinning behöves därför mer än en dumdristighet, vilken måhända skulle gå till historien som en stor hjältebragd, men i verkligheten innebure ett brott mot nuets krav och behov.

Tyvärr kännetecknades fronten i Bromarf mer av oförutsedda vändningar och ambitiösa företag än lugn och besinning. När artikeln ovan publicerades hade orten redan skakats av Bromarffrontens troligen mest kända tilldragelse; drabbningen på Horsön den 10. juli 1941.

Slaget om Horsön

Händelseförloppet tog sin början under krigets första dagar då Horsön, som låg på den ryska sidan, sköts i brand av det finska artilleriet och kort därefter övergavs av de ryska trupperna. Varför de så bredvilligt lämnade den strategiskt viktiga ön har aldrig fått någon entydig förklaring, men hur som helst besattes Horsön och en del omgivande öar genast av en finsk styrka under fänrik Fröbergs befäl. Den bestod av en och en halv maskingevärspluton, en lätt granatkastarpluton, en pluton med pansarvärnskanoner och –gevär, samt en eldledningsgrupp. Även Kuggholmen, Länsman och Björnholmen besattes på samma gång. Medörn, också kallad Möören eller lilla Möön, söder om Horsö, konstaterades av en båtpatrull vara fri från fiender. Däremot fanns det strax bredvid på Möön, även känd som Medön, ca. 30 ryssar. Patrullen blev indragen i en kort eldstrid och begav sig därifrån med en lindrigt sårad. Holger Dahlbom från Kimito befann sig i början av kriget på Storholmen i en eldledningsgrupp. Av de andra medlemmarna i gruppen nämner han Per-Erik Lönnqvist, Yrjö Jormanainen, Torsten Holmberg, Alfons Nyberg samt Uggeldahl, Kevin, Holm och Trygg. Till gruppen hörde även Torsten Wiberg, Gertrud Wibergs man. Holger Dahlbom berättar: ”Så länge vi var på Storholmen var nog myggen vår värsta fiende. Den enda olägenheten av fienden var den gång vi fick tomhylsor från jaktplanen i skallen.” Men då Horsön var i finska händer bar det av dit:

Vår avfärd från Storholmen skedde på natten. Vi var framme vid fyratiden på morgonen och med en som vakt sov jag några timmar. Jag minns att jag låg med ryggen mot en mossig stubbe och vaknade av ett förfärligt pip och skrik i den. Det var skogsmössen som sökt skydd mot branden. På morgonen gjorde vi våra förbindelser i ordning. Vi var utan fältkabel, men ryssarna hade slagit upp kabel på ett berg i närheten, så vi klarade oss med den. Vi lagade sedan ett högre berg till nattlig vaktplats och ett annat lägre till eldledningsplats. Utsikten var i stort sett samma från vardera. Från det högre såg vi bättre mot norr och öst.

För att inte bli upptäckta lade eldledningsgruppen på ön aldrig upp något tält, utan bodde under en presenning som i skydd av några granar var uppsatt vid en bergvägg. Horsön besköts alla dagar som gruppen var där och träffarna klingade som bjällror då de slog ner i berget. På kvällen den 9. juli samlades ett antal Bromarfpojkar vid en vik på Horsön. De hade en trevlig samvaro och anade inte vad som skulle hända senare. Klockan tio eller elva , medan allt ännu var lugnt, lämnade Torsten Wiberg sällskapet och gick tillbaka till eldledningsplatsen. Några timmar senare, under natten mot den 10. juli, skjöts två ljusraketer från vattentornet i Hangö. Troligen var de en signal för anfall mot Horsön. Flygplan bombarderade och besköt ön, samtidigt som artilleribeskjutningen blev kraftigare. ”Det var en sådan förbannager eld att det var något fruktansvärt”, kommenterade Torsten Wiberg morgonnatten på Horsö. Holger Dahlbom ger sitt perspektiv:

'Några minuter före två blev jag väckt av undersergeant Holmberg för att börja min vakt. Uppkommen på vaktplatsen såg jag genast att fjärden mot Hangö var täckt av dimma, och från samma håll kom ett ihållande motorbuller. Kanske klockan 02.10 var det så att säga fullt krig. Luften var plötsligt full av flygplan och från sjösidan kom ihållande beskjutning från småkalibriga kanoner med explosiva kulor. Från eldledningsplatsen kom inget svar trots flere ringningar, och från berget fanns det ingen möjlighet att avlägsna sig då planen hela tiden kretsade så lågt. Det var nästan så man kunde räkna skäggstråna i flygarnas ansikten. Jag låg riktigt stilla på berget , planen var knappt tio meter ovanför, på berget fanns ju inga träd. Då det lugnade sig bar det av till lägerplatsen efter ryggsäcken och sedan till stranden, där de andra stod och inte visste vad de skulle göra. Lönnqvist, Holmberg och Uggeldahl var på andra vägar, men kom så småningom till rätta efter diverse äventyr. Vi som stod på stranden visste att det fanns roddbåtar på andra sidan, så jag beslöt simma efter en. Tillbaka med den kom jag dock aldrig, för halvvägs fick jag eld på mig och var tvungen att hoppa i sjön. De andra såg detta och började simma över sundet.

För de dåligt utrustade och fåtaliga mannarna fanns ingen möjlighet att hålla tillbaka den ryska landstigningen som följde på artillerikoncentrationen. Eldledningsgruppen hade bara minuter på sig att fly innan den hade blivit helt inringad. Rädslan var stor och kunde få vissa att tappa fattningen och börja storgråta. Men ville man klara sig med livet i behåll, berättar Wiberg, måste man hålla huvudet kallt:

Eldledaren sade att nu måste vi nog härifrån , vi kan inget göra mera. Han rekognocerade lite o sade ”Fan, det är ju fullt med ryssar här”. När man kom ner till vattnet var där redan fullt med infanterister som simmade bortåt. Allt gick mycket snabbt. Man han inte få med sig något och om man hade något måste man lägga det ifrån sig när man skulle simma.

Först simmade männen över sundet till Furuholmskobben. Undersergeanten Trygg kunde inte simma och hade en stock som flythjälp, men blev skjuten då han nästan hunnit i land och gick inte att rädda. Dahlbom simmade vidare mot Stackören och fortsatte längs stranden där han träffade på söndersprängda telefonkablar som förklarade varför man inte kunnat rapportera vidare vad som hände på Horsön. ”Tydligen hade någon från andra sidan varit där. Jag fortsatte simmande till Storholmen och kom så småningom till fjärde pjäsens korsu.” Torsten Wiberg simmade till Gunnholmen och därifrån vidare till Brakaholmen. På den simturen hade han sällskap av fänrik Fröberg som fört befälet över styrkorna på Horsön: ”Nog var jag med i vinterkriget , men inte var det aldrig sådant där som här”, hade fänrik Fröberg sagt. Klockan 04.04 hade fänriken nått så långt att han kunde rapportera att styrkorna på ön tvingats retirera. På Horsön fanns andra än undersergeant Trygg som inte kunde simma. Innan Torsten Wiberg lämnade Horsön träffade han Albin Himberg, ägare till Rekuby gård och tvåbarnsfar. ”Det är inte något bättre att jag far i sjön, jag står här och väntar till de kommer”, hade Himberg sagt till honom. Den 24 –åriga bromarfpojken Erik Byman var en annan som inte ansåg det värt att kasta sig i vattnet. Guido Wikströms far Arnold, som råkade tillhöra Horsöns fåtaliga bemanning, uppmanade Bynman att på samma sätt som han själv lämna kläder och gevär och simma mot land, men Erik Byman blev stående på stranden. Liknande öden berättas också från finskspråkigt håll. En soldat från Kisko satte sig på en stubbe och sade att därifrån kan fienden komma och ta honom. Ryska jaktplan sköt på simmarna som försökte ta sig i säkerhet och tvingade dem att hålla sig lika mycket under vattenytan som ovanför den. Arnold Wikströms krafter började tryta, men han räddades av att han råkade stöta på en sten under vattnet. Den låg så grunt att man kunde hålla huvudet ovanför ytan om man stod på den. Stenen gjorde att han kunde vila medan han väntade på att flygplanen skulle skingras. Dagen före anfaller hade Wikström hört hur det körde båtar bakom Medön, som ju tidigare konstaterats vara besatt av sovjetiska trupper. Han tolkade det som förberedelser för ett nära förestående ryskt anfall och framförde sin åsikt om att den svaga finska truppstyrkan borde lämna holmen, men befälen på ön tog honom inte på allvar. Torsten Wiberg bekräftar att de flesta på ön inte trodde att ryssarna skulle försöka ta den tillbaka efter att så lättvilligt ha gett sig av. Om antalet soldater som befann sig på Horsö råder delade åsikter. Hur som helst var styrkan alldeles för liten för att kunna försvara ön och till råga på allt saknade den en reträttplan. Enligt Arnold Wikström var det fåtaliga mannarna på ön dessutom bristfälligt beväpnade. De tyngsta vapnen var de maskingevär som soldater från Salohållet tagit med sig. Befälet menade att inga kraftigare vapen skulle behövas. Man hade helt enkelt inte velat tro att Sovjetunionen skulle försöka ta ön tillbaka. På Horsö hade man således ingen chans att stå emot den ryska landstigningen söm genomfördes av en 250 man stark stötbataljon. Kompanierna landsteg på båda sidor av Horsön och upptäckte på grund av rök och dimma inte förrän de redan var vid stranden. Vid flykten från ön förlorade Finland 39 man i stupade och försvunna. Under hösten drev kroppar över till den finska sidan. Undersergeant Tryggs kropp hittades. Hans dödsbricka saknades, eftersom fienden enligt Holger Dahlbom plockade bort dessa från liken. Tio icke-simkunniga soldater hade varit lyckliga nog att avhämtas med båt, men de flesta av dem som blivit kvar på ön tillfångatogs. I Bredvik märkte man att något oroväckande ägde rum ute på holmarna. Eftersom telefonförbindelsen till Horsön var bruten försökte man med båt få kontakt med ön, och fick snart reda på att Horsön och närliggande Kuggholmen gått förlorade. Hangögruppen planerade genast ett motanfall, men fick order från högsta ort att ställa in anfallet. Överbefälhavaren hade redan i början av juli ansett att striderna på Hangöfronten inte skulle få kräva alltför stora offer. Den 10. – 11. juli erövrade ryssarna dessutom Stackörarna, Ängholmen, Furuholmsören och Gunnholmen. I dethär fallet gick finnarna genast till motattack och tog tillbaka alla holmarna utom Stackörarna. Lottorna Irja Söderholm och Margaretha Wikström fick pröva på att agera kanoniärer under drabbningen: ”Margaretha och jag var så nära striderna att den 10. juli hörde vi hur fienden ropade ”Uraa! Uraa!”. Vi var uppe på ett högt berg och lyssnade på det där och hur de sköt med kanoner. Vi fick också skjuta med kanonen då, gossarna lagade allt färdigt och så fick vi dra i bandet.” Under motattacken inträffade en olyckshändelse som skördade offer bakom de finska linjerna. Ett granatkastarkompani hemma från Muurla fick order att skjuta 500 granater snabbeld mot Horsön. Man hade avfyrat kring 100 projektiler då tredje granatkastaren i misstag laddades om trots att den föregående granaten inte skjutits ut.. Den ena av granaterna exploderade , förstörde kastaren och dödade tre män. Ironiskt nog var det här den enda gången som dessa granatkastare sattes i ställning i Hangökriget. Eldledaren Reino Leppävirta berättar:

Det var ett så klart fall att de var döda, att man inte kunde göra något för dem. Vi stod kanske en fem minuter och tittade och sedan fortsatte vi skjuta med åtta kastare. Vi sköt resten och så for vi tillbaka därifrån vi kommit. Det var vårt jobb på Hangöfronten och ett så ledsamt jobb var det.

Torsten Wibergs hustru Gertrud var på väg med cykel från Trollshovda till Bromarf den 10. juli. Hon och hennes syster hade för avsikt att se om grönsakslandet hemma på Tallbacka. I JSP på Kivitok stannade de för att få sig ett glas vatten. ”Där fick jag höra om slaget, så det var rysligt att fara vidare hemåt. Av en av sköterskorna fick jag vatten, hon såg väl att jag blev blek”. Berättar Gertrud. När hon kom fram hittade hon till sin lättnad ett livstecken av Torsten. ”Då hade jag fått en skrivelse inne i vår källare, som han meddelade att han levde”. När Torsten Wiberg kom i land i Bredvik , möttes han av löjtnant Kytöpuro som ville veta hur många ryssar som anfallit, men Torsten gav till svar att han inte räknat dem. Till Arnold Wikströms hustru Linnéa i Esbo kom bud om att hennes man var försvunnen. Hon reste genast hem, och när hon nådde Bromarf hade hennes make redan kommit till rätta. Under simfärden hade han tappat sin dödsbricka och misstogs för en rysse när han klev i land i Bredvik, men identifierade sig med hjälp av ett lösenord. I ett brev till sin hustru, skrivet den 14. juli, harmas han över allt som blev kvar på Horsön: ”Hade två paketkaffe med mig hemifrån men blev allt på holmen för mig. Var fullkomligt naken då jag kom i land. Även pengar och klockan blev där. Mest saknar jag mitt goda gevär. Nu skulle det behövas.” Det kunde ta länge innan de anhöriga fick veta något om hur det gått för de soldater som försvann den 10. juli. Vissa fall blev aldrig slutligt uppredda. Edvard Wiberg förlorade sin äldsta bror:

Vi har aldrig fått någon klarhet i hur han omkom, om han drunknade eller hur det var. Eller om han blev fången. Vi fick bara meddelande att han försvunnit. Hans namn är nog med på ett hörn på hjältegraven i Bromarf, bland de försvunna. Någon har berättat senare att de simmade i bredd från holmen tillsammans, men hur det stämmer vet jag inte. Han var en dålig simmare. Det var inte så vanligt att man simmade på den tiden.

En tid efter slaget om Horsön fälldes ryska flygblad över Bromarf. De levererades av en sorts ”propagandabomb”. Edvard Wiberg råkade senare träffa på en sådan:

Jag hittade hemma på gården när jag harvade, spetsen av en flygbomb som man släpper ner propagandablad med. Där fanns mekanismen med urverk och allt. Den släptes från flygplan på hög höjd och så exploderade mekanismen efter en stund så att flygbladen spreds. Jag hade länge mekanismen. Det var bara att dra upp den så gick den som ett urverk.

På flygbladet, utformat som en skrivelse från finska arméns svenskspråkiga soldater till sina vapenbröder, avbildades 15 finlandssvenska soldater varav de flesta var Bromarfbor som rapporterats försvunna vid Horsön. På bladets framsida finns en handskriven text som skulle förstås som författad av de tillfångatagna soldaterna. Textens innehåll var sedvanlig propaganda, där Finlands ledning beskylldes för att ha tvingat landet i krig med det vänligt sinnade Sovjetunionen. Den verkliga fienden var det ”hitlerska” Tyskland och därför uppmanades flygbladets mottagare att gå över på Röda arméns sida. Fångarna på bilden uppges ha fått ett gott bemötande, och samma goda behandling utlovades alla som bytte sida. Åke Rehns far Hugo var en av soldaterna som försvann under slaget om Horsön. Hans anhöriga hade hunnit följa med stridens buller från sin inkvartering i Östanberg, men vad som hänt med Hugo Rehn visaste ingen förrän flygbladen spreds över Bromarf. På dem fanns han avbildad tillsammans med bland andra Erik Byman, som redan nämnts i samband med Arnold Wikströms flykt från ön. Föga överraskande var propagandans löfte om fångarnas goda behandling inte sanna. Ingen av soldaterna på flygbladet återvände någonsin till hemorten. De flesta av dem dog i Karaganda i nuvarande Kazakhstan efter högst ett par år av fångenskap. Arvi Nyman från Strömfors var medlem av en eldledningsgrupp som tillfångatogs på Morgonlandet den 16. juli 1941. Han överlevde sin tid som fånge och kunde berätta om Bromarfborna Holger Lindström, Axel Boman och Albin Himberg som han träffat under fångenskapen. Alla tre hade svultit ihjäl. Boman var en stor och kraftig karl som inte klarade sig länge utan mat. När Boman dog kunde Nyman göra bruk av hans stövlar, efter att först ha fyllt ut skodonen, storlek 47, med mossa. Albin Himberg planerade för framtiden trots att den såg dyster ut: ”Ja, kommer jag ännu en gång härifrån ska jag så hela Rekuby i råg, att jag säkert har till min död”, hade han sagt. Efter slaget på Horsön fortsatte kriget vid Bromarffronten med varierande intensitet. Artilleriduellerna bullrade vidare och ute i skärgården gjordes vid flera tidpunkter finska anfall mot till synes obetydliga holmar, något som verkade vara kännetecknande för striderna i Bromarf. Natten mellan den 13. och 14. juli utförde en frivillig patrull från 11. Gränskompaniet forcerad spaning mot Stackörarna, som finnarna ju inte lyckats återerövra. Hur det gick rapporterades i kompaniets krigsdagbok:

Utgångspunkten var Gunnarsholm (Gunnholmen). Spaningens resultat var, att rysarna kraftigt hade ockuperat ön och ställt i ordning skyttegravar och maskingevärsnästen. Med rask verksamhet förintade patrullen enligt uppskattning 50 – 75 ryssar och säkert två maskingevärsnästen. Målet med spaningen uppnåddes. De egna förlusterna i stupade: gränsundersergeant Jorma Koski (kroppen blev på holmen), gränsundersergeant Armas Wilhelm Rehnström, korpral Urho Kustaa Vähämäki, korpral Viljo Eelis Tiippana, soldat Lauri Mikael Pentti Heikkilä. Sårade: gränsjägare Reino Matias Rantaniemi (gevärskula i armen), undersergeant i reserven Tauno Aulis Pekkarinen (gevärskula i armen).

Patrulle hade stött på 60 – 80 fiender, som öppnade eld mot dem. Som förstärkning sändes ännu en grupp till ön, men till slut var både den ursprungliga patrullen och förstärkningen tvungna att retirera. Igen skördades människoliv, men skärgården var farlig också då de stridande parterna höll sig vid sina egna ställningar. De vanligtvis kala och bergiga holmarna var vådliga platser då splitter och skärvor yrde omkring. I juli antecknades bland annat att en soldat fått sitt ben bortsprängt på Storholmen och att en soldat stupat och en insjuknat i vansinne på Gunnholmen. Den stupades kropp hade slitits i två bitar av skärvor och åsynen av detta var orsaken till kamratens sinnesrubbning. Skärgården och dess många holmar och skär skapade unika möjligheter för i bästa fall obemärkt spaning. En månljus natt invid Rilaxmonumentet, ett minnesmärke över slaget vid Rilax 1714, upptäckte Korsholmsbon Evald Ström hur två ryska spanare försökte få en inblick i finnarnas aktiviteter. Dessvärre slutade spaningen olyckligt för ryssarnas del:

Jag gick där till höger om monumentet ett stycke ovanför stranden och granskade vattnet mot Prästön, där ryssarna fanns. Då tänkte jag att vad jäkeln är det för vågor i månskenet – inte kan det väl vara några av våra egna. Jag hade maskinpistolen redo och gick närmare och såg att det för fanken var två ryssar på en flat sten invid stranden. De hade kommit i land med en kanot. Jag ropade ”ruki ver!” (upp med händerna!) men med detsamma kom det en serie så det snuddade bara vid hjälmen. Jag lyfte maskinpistolen och gav en serie och såg den ena digna ihop, men den andra sprang i land och la sig bakom en sten. Först såg jag inte var han fanns, men så kom en serie igen så att stenskärvorna yrde. Jag hade en handgranat som tur var som jag slängde bakom stenen där han låg. Sen small det till – jag gick försiktigt närmare och där låg han.

På samma gång som skärgården gjorde det möjligt att komma fienden nära inpå livet var den svår för den ovane att orientera sig i. Hans Weckström från Pargas gård minns historien om en soldat från Österbotten som varit hemma på permission och som hade svårt att hitta sin egen trupp när han väl återvände till fronten i Bromarf. Vid stranden hittade han en båt och rodde till holmen bredvid, eftersom han hade för sig att det var där de egna fanns. När han kom i land träffade han på en rysse som kommit till holmen för att hämta vatten. Båda männen blev lika skrämda, lade benen på ryggen och försvann åt det håll de hade kommit ifrån.