Follow
Då regleringen av sjön Storuman blev aktuell i början av 1950-talet, beslöt riksantikvarieämbetet, att de fornfynd som gjorts vid Storumansjön i samband med utgrävningar, skulle tillvaratagas och om möjligt tidsbestämmas. Det blev då klarlagt att det hade funnits människor i trakten av Luspen redan under yngre stenåldern som började 4000 år före Kristus. Fynd av bronsföremål och välbearbetade stenredskap visar, att bebyggelsen fortgått under yngre järnåldern som varade fram till ca. 500 år före Kristus och sedan under Vikingatiden som anses har varit från 793 till 1066 år efter Kristus.
Fornfynd från långt senare tid, visar att lapparna under nyare tid vistats vid dessa sedan forntiden bebodda stränder. Man har hittat ett lapskt dräktsmide och en björngrav. Man har dock ej kunnat visa på något samband mellan det fiskar- och jägarfolk, som bebodde dessa områden under stenåldern, och de lappar som sedermera blev det allenarådande folket i dessa otillgängliga skogs- och fjälltrakter ända i på 1700-talet.
Första nybyggaren i Luspen vid "Stor-Uma" kom från Knaften i Lycksele socken. Han hette Erik Johansson, var född 1702 och var son till kyrkvärden Johan Johansson Hilduinen (född 1658 i Finland), som kom från Örträsk. Pappan dog 1718 i Knaften Lycksele. Erik hade en storebror, Johan Johansson (1699-1770), och en yngre syster, Elisabeth Johansdotter (1692-1776). Mamman, som nu blev änka, hette Anna (född 1662 i Finland och död 1720 i Gransele Lycksele). Erik blev myndig 1723 och tog över nybygget i Knaften, där hans far hade bott sen 1701 och fram till sin död 1718. Brodern Johan gifte sig med finnen Johan Mattssons dotter Elisabet Elsa Johansdotter (1692-1788) i Bastuträsk, Nordmaling och bosatte sig där fram till 1734. Därefter blev han nybyggare vid Umgranselet.
Erik gifte sig den 21/9 1723 med Anna Simonsdotter, född 1690 i Wörå, i finska Österbotten. Hon dog år 1760 i Luspen, Stensele.