Ernst Ivan Fernström

Apotekare.

Antagen som elev på apoteket i Köping 1871, farm.-kandidat-examen 1874 och apotekarexamen 1879. Föreståndare för apoteket i Backe, Västernorrlands län 1879-1882, anställd på apoteket i Kronan i Norrköping 1882-1902. Ägare till apoteket i Nora från 1902. (Svenskt porträttgalleri del XVIII s. 50 ). År 1909 fick han privilegie för apoteket Bävern i Västerås, vilket han innehade till 1924. (Dödsnotis SvD 19 januari 1929).

Iwan och Almas bröllop sommaren 1886 finns väldokumenterat då hans mor, på grund av sjukdom, inte kunde deltaga. I ett brev från sonen är händelsen beskriven.

Iwan och Alma hade varit förlovade i 7 år men under denna tid nästan aldrig fått vara ensamma då de oftast var bevakade av någon släkting. De hade inte haft någon intim kontakt under alla dessa år vilket idag låter otroligt men säkert sant och inte heller ovanligt på den tiden bland så kallat fint folk. Sonen Bruno har framhållit att fadern under sin ungkarlstid i Backe haft "lappflickor" i sin säng eftersom vintrarna där uppe var så kalla men jag tror att även Iwan före bröllopet inte var så försigkommen varför bägge säkert var mycket spända inför den stundande högtiden. Iwan hade sedan några år haft tjänst som förste man på Apoteket Kronan i Norrköping och Alma var småskolelärare i Eksjö, bodde hos föräldrarna men slutade nu sin tjänst. Hennes far, Frans, som var organist och musikdirektör i Eksjö ställde till med en stor middag för släkt och vänner i hemmet trots att han då knappt kunde räknas till de välbeställda. Almas syster var brudtärna. Så här skriver Iwan i brevet till modem:

'"'Kära Mamma.

Nu är härligheten all och Alma och jag sitter i vårt vackra och eleganta lilla hem och känner oss nöjda och tillfreds med varandra, oss själva och hela världen. Bröllopet om vilket Mamma naturligtvis fått detaljer av Pappa och systrarna var i mitt tycke storståtligt, väl arrangerat samt tilltalande även for mitt rabulistiska sinne, om jag undantager några av de mest dårhusmässiga verser, som den i övrigt snälle kyrkoherden Stark uppläste. Som sagt, allt gick bra och iscensättningen var lyckad, guld regnade i brudkronan och bruden fick brudgummen att böja sig ned och upptaga en av henne i brudstolen tappad spetsnäsduk och det gjorde brudgummen så hjärtans gärna. Eksjö kyrka var så vitt jag kunde se proppfull av folk och dessutom stod folk tjockt som i ett löjstim utanför trots hällande regn.

Avskedet från hemmet senare på kvällen var svårt för Alma som grät och var mycket upprörd när tåget till Norrköping satte igång. Som jag alltid har kunnat trösta upprörda människor tillgrep jag det medlet att forse henne med frisk luft och öppnade kupéfönstren vilket gjorde verkan som det alltid gör när man är nervös -som vår Pappa säger. Vi åkte från Eksjö klockan halv 9 och kom fram till Norrköping klockan halv tre på natten då vi hade en hästskjuts till mötes.

Och så kom den stora och efterlängtade stunden och därom bör rättvisligen ej ordas mycket. Alma och jag känner oss nu så lyckliga och nöjda och önskar inget högre än att dessa känslor ej må flykta från oss. Vi har även överenskommit att allvarligt eftersträva måttlighetens dygd uti allt, även uti högsta ömhetsbetygelser .

Alma är en liten orolig och arbetsam själ som ej unnar sig någon vila. Så har jag flera gånger idag måst lura henne till mig i soffan och hållit henne kvar till utsatt klockslag för att skaffa henne någon vila. Det var ledsamt att Mamma ej kunde komma och då en av värdarna föreslog en skål för brudparets föräldrar och då även för Mor höll brudgummen på att tappa självbehärskningen och även farsgubben och hans bägge döttrar stod och klippte med ögoneh samt svalde torrt, de var förståss även nervösa. Så snart Mamma vågar giva sig ut på järnVäg är mamma hjärtligt välkommen hit med då utrymmena äro begränsade kan vi nog bara härbergera en i taget av våra kära anhöriga. Mammas gubbe var mycket observerad vid bröllopet, i synnerhet av allt vad fruntimmer hette hör jag Alma säga, han var grann och stilig att skåda i sin uniform och Iwan kände sig stolt över fadern. Sedan måste brevet avslutas då det blivit kväll och de unga har ännu inte hunnit med att gå ut och få en nypa frisk luft."

Året därpå föder Alma tvillingar men den ene dog efter tre dagar på grund av "vattenskalle"

Under segel

Iwan Femström var släktens förste fritidsseglare, senare har många följt hans spår. Redan som pojke seglade han med en eka försedd med segel gjorda av potatissäckar på Hjälmarens vatten men det var inte så lätt för en landkrabba från Nerike att veta hur en segelbåt skulle hanteras.

Sedan blev det ett långt uppehåll men på 1890-talet i Norrköping kunde han inte längre stå emot frestelsen att pröva lyckan i Ensjön vid Roxnäs nära staden. På sommaren när familjen var på landet byggde han själven kanot utan segel. Paddeln köptes från Stockholm till ett hutlöst pris på 10 kronor. Snart började vänner men även hustrun Alma bli oroliga över dessa äventyr, benämnde hans klenod för "likkistan" och framhöll att familjen snart skulle bli utan försörjare. Tillslut kände han sig tvungen att upphöra med detta nöje trots att inget skeppsbrott förekommit

Iwan var inte den som i första hand gav upp sina drömmar, lite längre fram när familjen på sommaren bodde vid Stenbäcken vid Bråviken lärde fiskaren Kvist honom att segla. Kunde även låna dennes lilla snipa med sprisegeloch var snart en rätt duktig seglare. Så en dag föreslog han att hela familjen skulle segla ut till Eströn som låg mitt ute i Bråviken, man skulle ha med sig en matkorg med godsaker som skulle ätas på ön. Det var vackert väder, lätt ostlig vind varför det inte var svårt att övertala Alma och Elsa som annars inte gillade sjön utan föredrog promenader i skogen. Lilla Bruno var däremot i eld och lågor och sjöng högt när familjen gick ned till bryggan och hoppade i båten

Snart satt hela familjen väl klädda i den lilla båten, Iwan reste stolt masten hissade segeloch så gled snipan lugnt iväg ut på Bråvikens solglittrande vatten- När de kom längre ut ökade vinden, vatten stänkte över de nu förskräkta

damerna som även blivit våta. När de närmades sig Esterön och stämningen i den lilla båten var i botten skulle Iwan göra en vändning genom vinden. Manövern misslyckades, båten höll på att kantra och blev nästan halvfull med vatten.Bruno skrek och grät, Alma även rädd men även upprörd, förbannad och undrade om Iwan tänkte dränka sin familj. Elsa satt tyst uppkrupen i lovart med uppspärrade ögon samt stel blick. Snart kunde fadern ordna upp situationen, båten kom åter på rätt köl, seglen togs ned varefter Iwan med åroroas hjälp kunde få familjen upp på ön. Här vidtog den stora utskällning och lille Bruno tyckte faktiskt då att det var synd om sin far .Sedan intogs den något våta lunchen under pinsam tystnad trots att solen lyste varmt på den lilla familjen. Hemfården blev utan segeloch fadern fick i motvind ro familjen hela vägen varefter Alma betackade sig för fortsatta äventyr på sjön

Många skulle tro att Iwan nu fått nog av äventyr på siön men så var inte fallet

Intresset för båtar blev nu istället ännu större, i hemlighet studerade han böcker och tidskrifter som handlade om dessa sagolika transportmedel. År 1900 tog han kontakt med kommendörkapten Smith, på den tiden en känd småbåtskonstruktör Ombad denne utföra en ritning till en liten lättseglad båt som även skulle vara försedd med däck och vattentäta skott varigenom den skulle bli osänkbar .Han hade sannolikt inte glömt missödet vid Esterön och drömde säkert om nya seglingar med familjen dock under lugnare former, På hösten erhöll han ritningen till en moderniserad Vättern-snipa som var däckad med två master. Fortfarande visste familjen inget, han kunde även i hemlighet uppsöka Häggblads varv invid Norrköpings hamn och beställa snipan som skulle vara fårdig till våren.. ,

På söndagarna var han och sonen ofta ute på promenerade varvid de gärna passerade hamnen, tittade noga på både skepp och mindre båtar varigenom Bruno med tiden fick god insikt i nautisk termologi. En vårdag 1901 blev promenaden längre, de gick ända ut till Hägglunds varv .När de kom in i båthallen där flera båtar var under byggnad blev sonen mycket road och sprang omkring och nyfiket tittade på alla byggen. Plötsligt pekade fadern på den nu nästan färdiga Vättersnipan som nu höll på att linoljas, kunde inte längre bevara hemligheten. Berättade att det var deras båt varvid Bruno hoppade och skrek av glädje men lovade att ingen där hemma skulle få reda på deras hemlighet. Hur Iwan till slut berättade om detta äventyr för sin fru vet jag ej men sannolikt blev det nog inte så lätt då även hon inte glömt seglatsen till Esterön. Han var nog van vid att bli utsatt för Almas ilska och visste hur man hanterade dessa incidenter .

Till sommaren seglade han och sonen ut båten som fått namnet Katja till familjens sommarställe vid Bråviken vilket gick rätt bra, snart kände han sig sjövan och framförde sitt fartyg utan större missöden. Blev dock lite besviken då det visade sig att de vattentäta skotten läkte varför båten sannolikt inte var osänkbar Alma ville aldrig sätta sin fot i båten så det blev bara Iwan och Bruno som fick nöjet att segla med Katja. Denna lilla segelbåt hade Iwan sedan i Västerås d år de gjorde flera långseglingar i Mälaren med övernattning men Alma var aldrig med men gjorde i ordning mat så de slapp besvärlig matlagning

Lite längre fram försåldes båten sedan blykölen tagits bort, försålts till en ansenlig summa då första världskiget brutit ut varvid blypriset stigit kraftigt. Det sades att detta var den bästa affår Iwan gjort i sitt liv vilket annars inte förekomit så ofta, Han köpte sedan en riktig kutter med ruff och riktiga sängplatser så nu kunde längre turer företas i Mälaren, vid några tillfållen var nu Alma med bland besättningen och han hade nått sitt mål att fritidssegla med familjen vilket på den tiden var ovanligt. Kuttern hette Sonja och seglas fortfarande fastän den är drygt 100 år

Avsked när kära gått bort har sällan återgivits i detalj när det gäller våra närmaste och släktingar. Ett undantag är Iwans beskrivning när barnen Fernströms barnjungfru avlider omkring 1860, som man än i dag blir gripen av och inte så lätt glömmer .

Så här skriver Iwan :

"Torparen Gällerstedt hade en dotter som hette Hedda. Hon var anställd som barnjungfru hos familjen Femström på Bo gård och pålitligare sådan kunde knappast uppletas. Det talas om att himlens änglar nedstiga till jorden för att skydda små barn. Som en sådan står Hedda för mitt minne, mild, ljuvlig och god mot oss. Hon tycktes älska oss barn av fullaste hjärta men vi fingo ej länge behålla henne ty hon insjuknade svårt i tuberculos.

När hon låg på sitt yttersta och kämpade mot döden utan hopp kom det bud att hon ville se oss barn och taga avsked. Det blev en händelse så upprörande att jag inte utan smärta kan tänka därpå ännu efter drygt 50 års förlopp. Hon låg i sin säng avmagrad och tärd med ett spänt och översinnligt uttryck i sina stora vackra ögon. Halsen var ombunden med ett varigt skynke som glidit ner från ett stort öppet sår på halsen, synbarligen en bulnad inuti strupen som öppnat sig utåt, ty vid varje andetag bubblade var ut och in.

Till denna ohygglighet sällade sig omgivningen, hela rummet var fullt med besökande kvinnor som hade agiterat upp sig till överspänd vildhet. Några rabblade en del vrålade böner, andra bad den döende halsa till Jesus Kristus och man suckade och stönade högt. Min syster Tekla och jag tryckte Heddas händer och föll på knä vid sängen under paroxsysmartad gråt. Hedda smekte våra huvuden och bad om lycka för oss barn.

Vi sprang hand i hand därifrån djupt uppskakade, dagen därpå dog Hedda, hade bett om en hälsning till oss barn"

"Kära Bruno ( Bruno överstruket) barnbarn överse med gamle farfar att han ännu vid 62 års ålder ej kan tänka på sin barnjungfrus död utan att tårar tränger fram. Inte alltid har livet strött rosor på min väg, det har funnits gott om törnen. Exemplet av Heddas tålmodighet och lugn inför döden under ohyggliga förhållanden har hjälp mig fram genom besvärligheter, emedan hon visat mig hur livet och döden skall tagas."

Ref.:
Fernström, släkter, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15268, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2024-03-17.