Wäinö Hermanninpoika Inberg

VÄINÖ INBERG

Det svenska stiftet har under år 1933 förlorat flera präster, av vilka några vid sin bortgång ännu befunno sig i mannaålderns arbetstid. En av dem var kapellanen i Åbo svenska församling, pastor Väinö Inberg, som dog pingstaftonen — den 3 juni — i en ålder av 53 år.

Inberg föddes i Vittisbofjärd (Ahlainen) den 29 november 1879. Föräldrarna voro godsägaren Herman Inberg och hans maka Sofie Grundström. Väinö Inberg växte upp som den nästyngste i en stor syskonskara. Moderns varma fromhet synes ha lämnat djupa spår i hans inre liv. Ännu under sina sista veckor talade han om den välsignelse, som han fått mottaga genom sin mor.

Från uppväxtåren må en upplevelse antecknas, som säges ha haft ett stort inflytande på Inbergs utveckling och måhända bidragit till hans val av levnadsbana. Han befann sig en dag tillsammans med sin bror Konrad vid en fors i b.emsocknen. Härvid föll Väinö av någon anledning i vattnet. Brodern lyckades emellertid rädda honom, men rycktes i stället själv med av strömvirvlarna och omkom. Det sista Väinö Inberg såg av brodern var den arm, som räddade honom själv. En upplevelse av denna art kunde ej undgå att djupt gripa ett känsligt ynglingasinne. Väinö Inberg; gav sedermera siD förstfödde son den bortgångne broderns kära namn.

Efter att ha besökt skola i Baumo och Björneborg blev Inberg student 1898 och bedrev de följande åren teologiska studier. Härunder uppehöll han sig en termin vid universitetet i Uppsala, en tid, som gav honom intryck och minnen, till vilka han även under senare levnadsår gärna återkom. Höstterminen 1902 auskulterade han vid finska normallyceum. Samma år prästvigdes han efter att ha avlagt dimissionsexamen med vitsordet laudatur. En kortare tjänstgöring i Pargas inledde så en prästerlig verksamhet, som sedermera från 1904 till den bortgångnes död ägnades Åbo. År 1905 avlade Inberg pastoralexamen, men förnyade denna examen med det högsta vitsordet 1914 samt blev kapellan i Åbo odelade församling 1915. Han övergick till motsvarande tjänst i stadens svenska församling vid dennas uppkomst 1923.
Under vissa perioder verkade Inberg som lärare vid olika läroverk i Åbo, handhade uppdrag inom K.F.U.M. och stadsmissionen, var sekreterare i kyrkofullmäktige och medlem av uppfostringsnämnden m. m. Ett särskilt omnämnande förtjänar den bortgångnes långvariga verksamhet som predikant vid Fruntimmers bibelföreningens bönehus och ledare av Lutherska Evangeliiföreningens svenska ungdomsförbund i Åbo —en verksamhet, som omfattade mera än ett kvart sekel och i vilken den avlidne lade in mycken värme och trohet. Han hyste ett hängivet intresse för den ungdomsskara, som samlades i nämnda förening, och lade j ämte sin maka i dagen en vacker omsorg om dess möten och strävanden. Avskedet från denna krets beredde honom också en särskild sorg.

Inberg var en tid biträdande redaktör för den i Åbo utkommande tidningen »Kirkollinen sisälähetys» och har publicerat artiklar i kalendrar och tidningar.
Den bortgångne tillhörde den evangeliska riktningen inom vår kyrka och var denna varmt tillgiven, men han var samtidigt angelägen om att icke här uti göra sig skyldig till ensidighet eller »ultra-evangeliska» tendenser — något som han själv mer än en gång framhöll.

Av naturen besatt Inberg en stor lätthet att tala, för att icke säga vältalighet. En sådan gåva är självfallet förenad med särskilda faror och frestelser. Jag tänker på faran att taga uppgiften och förberedelsen för densamma alltför lätt. Härav följer åter den för övrigt med all intensiv predikoverksamhet förenade faran att givna tankar och uttryck återkomma i ens förkunnelse alltför ofta. Den som stiftade bekantskap med Inberg som predikant under hans mannaålders dagar, kunde ej undgå intrycket, att han ej övervunnit dessa faror, så aktuella för varje präst. Samtidigt hade emellertid en medryckande kraft och friskhet levat kvar i hans förkunnelse, som gjorde honom till en populär predikant, vilken trots den långvariga verksamheten i samma församling ständigt samlade ganska stora åhörarskaror.

Som människa hade Inberg många vinnande egenskaper. Från barndomen hyste han en särskild kärlek till naturen. I dess sköte —• i synnerhet på sitt kära sommarställe -— upplevde han mycken rikedom och lycka. Något varmt och medryckande, något ljust och ungdomligt bodde i Väinö Inbergs väsen till det sista, och för vänskapens gåvor hade han ett mottagligt och tacksamt sinne. I övrigt hörde han till de människor, som man ej till fullo känner, om man ej sett dem i deras hem. Inberg älskade sitt hem hängivet. Intresserad för antikviteter hade han där samlat en ovanligt rik kollektion vackra möbler, tennföremål m. m. och gladde sig åt att få visa besökaren allt detta. Städse lade han i dagen en värmande gästfrihet. Sina egna omhuldade han med en kärlek, som de nu tacksamt välsigna.

Livets många omsorger och intressen äro ofta, i synnerhet under vår krafts dagar, ägnade att i alltför hög grad binda vår uppmärksamhet vid sig och kunna på detta sätt bli en fara för det inre livets djup och styrka. Tider av motgång och lidande åter ha sin särskilda förmåga att luttra och fördjupa. Om allt. detta vittnar, synes det mig, även Inbergs inre historia.

Tid efter annan besvärades han av ohälsa, som bl. a. föranledde kortare vistelser i sydliga länder. Oväntat kom dock det meddelande, som Inberg formligen avtvang läkaren några månader före sin död: han hade blott en kort tid kvar. En obotlig njursjukdom hade drabbat honom. Det blev en tung tid för en man i sina bästa år, som älskade hem och arbete, en tung tid i än högre grad för hans närmaste. Men det blev också en rik och välsignad tid, under vilken mycket av det bästa i Väinö Inbergs person renat och fördjupat trädde hans vänner till mötes, under vilken, det tro vi, han själv mognade och ännu fick tillfälle att ge mycket åt andra. Krafterna voro växlande. Med uppbjudande av mycken energi förmådde han ännu predika några gånger — tala gripande, allvarsmättade ord till sin församling. Det var ju ej några nya tankar han nu förde fram. Krafterna hade icke heller räckt till för den yttre bearbetningen av det han ville säga. Men det var en ny kraft och tyngd i de gamla tankarna och orden. Det var en döende mans gripande vittnesbörd, en döendes manande och varnande röst, som talade. Gärna tog Inberg ännu under dessa veckor emot vänner, med vilka han kunde tala om livet och evigheten. Den som hade förmånen att denna tid besöka honom, skall aldrig förgäta dessa besök.

Den predikan, som undertecknad höll i Åbo domkyrka vid den bortgångnes griftefärd, stannade främst vid hans sista månader. I den övertygelsen, att Inbergs erfarenheter under denna tid rymma ett djupt uppbyggelsevärde, djärves jag här införa denna predikan.
»De nödgade honom och sade: 'Bliv kvar hos oss; ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» (Luk. 24: 29.)
Orden äro tagna ur den text — berättelsen om Emmans-vandrarna — som blev den sista, över vilken den bortgångne själaherden predikade. Samma ord kunde ock skrivas som en överskrift över Väinö Inbergs sista allvarstunga månader, som han tillbragte under klart medvetande om att hans dag härnere snabbt nalkades sitt slut. För många av oss stanna tankarna nu vid hans bortgång oemotståndligt vid dessa hans sista månader och det sätt, på vilket han genomlevde dem. Vi känna, att vi alla här ha något att lära, något, som nära ansluter sig till våra textord.
Människolivet är gränslöst osäkert. Vår lycka brister, när vi minst ana det. Vår kraft kan brytas likaväl i våra ungdomsår som i vår mannakrafts bästa dagar. Den gränslösa rikedom, som vi äga i vårt hem och i våra kära, kan när som helst tagas ifrån oss. Detta veta vi alla. Men sällan är det så levande för vårt inre medvetande, att tankar och vandel få sin prägel därav. Vårt inre hänger fast vid det som jorden tillhör, och hela vår känslovärld är inriktad på ett långt liv härnere. Den som under de sista månaderna mötte Väinö Inberg, mötte en man, som levde i dödens skugga, men också i evighetens ljus. Jag menar icke det, att den yttre gestalten var märkt av den svåra sjukdomen. Jag menar, att hela väsendet, hela inställningen till livet bar prägeln av det förestående uppbrottet. Visst kändes detta honom i många stycken tungt. Arbetet var honom kärt; hemmet och de egna voro honom övermåttan kära. Ännu de sista veckorna erfor han en så rik lycka i hemmets stillhet. Men ingen klagan förspordes. Det hade gått honom, som det går oss människor inför det stora allvaret: mycket av det, som förr varit oss så stort, blir smått, och de verkligt stora frågorna rycka på ett nytt sätt in i livets centrum. Man frågar sig: ligger det inte i denna livsinställning en lärdom för oss alla, även med tanke på lyckans och kraftens dagar. Nog är det Guds vilja att vi tacksamt ur hans hand mottaga även de gåvor, som beskäras oss i jordisk lycka, i hem och arbete, i vänskap och kärlek. Men gåvor och uppgifter bli en fara för vårt liv, om de binda oss, binda vårt inre vid jorden. I Det är en fara, om vårt liv är bundet vid det osäkra, det vacklande, det som i dag står och i morgon faller sönder. Vi behöva en djupare känsla av människolivets gränslösa osäkerhet för att vinna personligt levande och mer konkret för honom än tillförene.
Dagarna glida 'ätt ifrån oss var och en, utan att vi till fullo besinna, vilket ansvar varje dag av hälsa och kraft innebär för oss. Dagar gå, dagar komma utan att vi till fullo besinna vårt livs synd och iörsummelser. Varje ny afton borde vara en maning till en självprövning, som läte vårt behov av förlåtelse bli levande för oss, varje ny dag en maning till ny hängivenhet i förhållande till arbete och människor. Men, kristna vänner, vi kunna ej stanna vid upplevelsen av livets osäkerhet, ej heller vid upplevelsen av vår synd och våra försummelser. På den vägen skulle vi gå under i betryck och övergivenhet. Den bortgångnes förkunnelse stannade icke heller vid detta. Den ville framför allt vara ett vittnesbörd om förlåtelsen i Jesus Kristus. När han sista gången stod på denna plats, talade han om huru han vid sin prästvigning för trettio år sedan blivit manad att alltid förkunna »Jesus Kristus och honom korsfäst», och han betygade, att han aldrig nått längre. Jag är övertygad om att han under de tunga månader, kring vilka våra tankar denna stund främst samla sig, fick nya inblickar i försoningens outtömliga rikedom. När sinnet cyngdes och tvekade, måste han erinras om sitt eget budskap — huru mänskligt, huru förståeligt ter sig icke detta! Men huru rik måtte icke å andra sidan de nya erfarenheterna av Guds kraft och Guds nåd ha varit i dessa den kroppsliga svaghetens och den inre ängslans stunder, då han säkert bad: »Herre, bli kvar hos mig, ty det lider mot aftonen.» Så erinras även vi, hans församlingsmedlemmar, denna stund inför hans gestalt om rikedomen och storheten i syndaförlåtelsens evangelium, som vi alla behöva. Vi behöva det i dag, och vi behöva det mer än någonsin, då det lider mot aftonen och vår dag nalkas sitt slut.
Så vilja vi då knäppa våra händer och bedja — med de ord, som vi under stor gripenhet sjöngo, då Väinö Inberg sista gången predikade i Åbo domkyrka:
»Dig tackar allt mitt hjärta, min Herre Jesus god, för all din djupa smärta och allt ditt tålamod. Du vän, för evigt trogen, dig vill jag mig'|förtro; när jag till skörd är mogen, mig bärga till din ro!
När jag skall lämna världen, o, lämna du ej mig och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig! När vånda trycker anden i sista kampens nöd, ack, kom och lossa banden, o Jesus, för din död!
Ja, i min sista timma träd för mitt öga fram! Ack, låt mig då förnimma din bild på korsets stam! Dess drag då vill jag gömma i djupet av min själ och dödens smärta glömma. Den så dör, han dör väl.»

G 0 Rosenqvist.

Svenskt kyrkoliv i Finland, 01.01.1933, nro 1934, s. 71
https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/850944?page=71
Kansalliskirjaston digitaaliset aineistot

28.5.1898 INBERG Väinö 25959 (Länsis.). * Askainen 29.11.1879, vanht agronomi Herman Magnus Inberg ja Sofia Grundström. Yo Porin lys. TEt ja vih. pap. 1902. Toinen kappal. Turussa 1915-. † siellä 3.6.1933. – Pso 1907 Edith Matilda Bergroth.

http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/1853-1899/henkilo.php?i...

Ahlainen syntyneet 1877-1885 (MKO8-11) Sivu 62 1879 ; SSHY http://www.sukuhistoria.fi/sshy/sivut/jasenille/paikat.php?bid=1616... / Viitattu 18.01.2023
(Ylioppilasmatrikkeli har fel)

1879- lapsuudenkodissa Ahlainen, Ylikylä

• Ahlainen rippikirja 1880-1889 (MKO36-59) Sivu 310 Ylikylä Stengård Nyygård Inberg ; SSHY http://www.sukuhistoria.fi/sshy/sivut/jasenille/paikat.php?bid=1677... / Viitattu 18.01.2023
• Ahlainen rippikirja 1890-1899 (MKO60-83) Sivu 330 Ylikylä Stengård Nygård (Inberg, Grundström) ; SSHY http://www.sukuhistoria.fi/sshy/sivut/jasenille/paikat.php?bid=1677... / Viitattu 18.01.2023