Hugo Hammarskjöld

Adelsvapen

Åke Hugo Hammarskjöld, född 1845-01-20 på Väderum.

Student i Uppsala 1863. Elev vid akademiens för de fria konsterna arkitekturavdelning 1863-1869. Arkitekt. Lantbrukare.

Ledamot av styrelsen för Hultsfred-Västerviks järnväg 1882-1915, dess ordf. sedan 1900. Ledamot av Kalmar läns norra landsting 1884-1887, 1890-1901, 1904-1905 och dess ordf 1910-1919. RVO 1891. Ledamot av alla kyrkomöten från 1893 till 1925.

Ledamot av riksdagens 2:a kammare 1894-1896 och 1903-1908. RNO 1901. Ordförande i Kalmar läns norra hushållningssällskap 1901-1907. LLA 1902. KV02kl 1905. Statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet 1906-1909. KNO1kl 1907.

Ledamot av riksdagens 1:a kammare 1909-1918. Kalmar läns norra HushGM 1909. HLLA 1921.

Äger 1/2 i Tuna.

Död 1937-06-03 på Tuna, Kalmar län (db 15). Biogr. i Väd.

Gift 1870-01-12 (EÄ 1870-01-11) på Tuna med Lucie von Krusenstjerna, från vilken han 1914 blev skild, född 1844-12-24 i Karlskrona. Död 1933-02-15 i Göteborg, begraven i Tuna socken. Dotter av kaptenen Gustaf Filip von Krusenstjerna och Fredrika Vilhelmina Danielsson.

Wikipedia

Åke Hugo Hammarskjöld, född 20 januari 1845 på Väderum i Tuna, Kalmar län, död 3 juni 1937 på Tuna gård, Tuna socken, var en svensk ämbetsman och politiker samt utbildad arkitekt. Han var bror till Carl Hammarskjöld och kusin till Carl Gustaf Hammarskjöld och Hjalmar Hammarskjöld. Han var son till kapten Carl Leonard Hammarskjöld och Beata Hammarskjöld, född Tham. Han gifte sig 1870 med Lucie von Krusenstjerna, dotter till kapten G. F. von Krusenstjerna och Fredrika, född Danielsson. Makarna skildes 1915.

Biografi

Efter studentexamen 1863 vid Katedralskolan i Uppsala studerade Hammarskjöld till arkitekt vid Konsthögskolans byggnadsavdelning och tog examen 1869. Till hans arbeten räknas stadshotellet i Vimmerby från 1866 och Fredensborgs herrgård utanför Storebro i Vimmerby socken som han ritade 1875. När fadern dog delades släktgodset Tuna mellan Hugo Hammarskjöld och brodern Carl Hammarskjöld. Hugo bosatte sig på hemgården.

Hammarskjöld engagerade sig tidigt politiskt och då främst för kyrkofrågorna. Han valdes in i andra kammaren vid valet 1893 och var ledamot där i två omgångar, 1894-1896 och 1903-1908. Åren 1909-1918 tillhörde han första kammaren. Redan 1905 erbjöds han att bli ecklesiastikminister men tackade nej, men när erbjudandet kom 1906 från Arvid Lindman kunde Hammarskjöld inte stå emot övertalningarna och trädde in i regeringen som ecklesiastikminister.

Även som statsråd kom Hammarskjölds intresse för kyrkofrågor att bli avgörande. Genom ett förslag att folkskolan skulle överföras till stadsfullmäktige i rikets större städer, något som redan genomförts i Stockholm, Göteborg och Malmö, fick han motstånd från bland andra Gottfrid Billing. När han sedan lade fram ett förslag mot de så kallade prästerliga privilegierna, som Hammarskjöld fann otidsenliga, och för en lönereglering för prästerskapet röstades detta ner i första kammaren och Hammarskjöld valde då att lämna regeringen.

Innan dess hade han dock tillsammans med ärkebiskopen J.A. Ekman varit en tongivande aktör i Svenska kyrkans diakonistyrelses tillkomst.

Svenskt biografiskt lexikon

Hugo Hammarsköld genomgick konstakademins byggnadsavdelning och utexaminerades 1869 som arkitekt. Då fadern dog 1878, delades det gamla släktgodset Tuna mellan den äldre brodern Carl och H, som redan dessförinnan satt sig in i vad lantbruket krävde och nu bosatte sig på gården. H blev undan för undan en betrodd man i sin länsdel både i landsting och hushållningssällskap, småningom också i skogsvårdsstyrelsen.

Som ledamot i AK 1894-1996 för Sevede och Tunaläns domsaga räknades H till de konservativa och som anhängare av lantmannapartiets sparsamhetstendenser. Även av motståndare betecknas han som utrustad med framstående och vinnande egenskaper och kom som skicklig talare och debattör snart att spela en politiskt betydelsefull roll. Vad som särskilt intresserade H under hans första riksdagsperiod var skogsvårdsfrågorna. Han var utpräglad protektionist men motsatte sig fläsktullen och blev därför inte heller omvald under nästkommande period. Härtill bidrog hans restriktiva hållning i flottanslagsfrågan, ehuru han allmänt sett var försvarsvänlig.

H återvaldes till AK 1902. Vid remissdebatten 1903 höll han ett uppmärksammat, stort anlagt anförande om Sveriges ekonomiska och finansiella ställning, där han uttalade sin betänklighet mot »sporten att rulla med millionerna». Vid remissdebatten under första urtiman 1905 klandrade han skarpt Ramstedtska ministärens förslag till unionsavveckling. H tillhörde lantmannapartiets förtroenderåd men intog en hållning, som något avvek från den övriga partiledningens. Sverige borde protestera, uppställa villkor för upplösningen och driva dem igenom, i yttersta nödfall under trycket av maktmedel. Hans hållning i Norgefrågan utsatte honom för ett skarpt men ovederhäftigt angrepp av Frithiof Nansen. H hörde till dem, som Chr Lundeberg upptog på sin förslagslista till regering, och en förhandling ägde rum på f m 29 juli, då Lundeberg erbjöd honom ecklesiastikministerposten, som han dock avböjde. Under regeringskrisen okt-nov var H åter aktuell som eventuell ecklesiastikminister.

Vid Lantmannapartiets sprängning 1906 var H en av initiativtagarna till det nybildade Nationella framstegspartiet. Jämte T Adelswärd framlade han nu motion om proportionella val till båda kamrarna. Då Arvid Lindman i maj s å bildade sin första ministär, gav H efter för de redan tidigare gjorda övertalningsförsöken och övertog som statsråd ecklesiastikdepartementet. Han hade redan varit ledamot av tre kyrkomöten 1893-1903, och det var särskilt åt kyrkliga frågor och religionsundervisningen, som han ägnade sitt intresse. Under hans korta ecklesiastikministertid genomfördes också flera för folkskolan viktiga beslut. En av hans första åtgärder var att tillsätta en länge planerad kommitté för reformering av folkskoleseminarierna. Vidare genomfördes nya bestämmelser för högre folkskolor och en höjning av småskollärarnas löneförmåner. Förslaget om att folkskolans angelägenheter i vissa större städer, liksom fallet redan var i Sthlm och Gbg, skulle handhas av stadsfullmäktige i stället för av kyrkostämmorna stötte på starkt motstånd 1908 men gick igenom i riksdagen 1909. Med Gottfrid Billing, som tydligen tidigare värdesatt honom, kom han i skarp konflikt vid en FK-debatt 1908 angående de s k prästerliga privilegierna, som H ansåg otidsenliga. Då propositionen om löneregleringen för prästerskapet föll på grund av avslag i FK, avgick H i juni 1909. Under sin sista riksdag 1918, då han satt i FK, uttalade han sig mot förslagen att utvidga rösträtten.