Sten Sture Den Yngre (Natt och Dag), Regent of Sweden

http://runeberg.org/faderhist/0167.html

http://genealogics.org/getperson.php?personID=I00201385&tree=LEO

http://www.adelsvapen.com/genealogi/Natt_och_Dag_nr_13#TAB_77

http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=34642

Sten Sture d.y., riddare, riksföreståndare år 1512 - år 1520

Född år 1492 eller år 1493, son till Svante Nilsson Sture och Iliana Gädda.

Död 3 februari 1520 på "Mälarens is", efter slaget på Åsunden i Västergötland.

Som son till en av rikets stormän blev den sexårige gossen Sten slagen till riddare av kung Hans, vid dennes kröning i Stockholm 1497. Efter att Svante Nilsson blivit riksföreståndare 1503 ledde tonåringen Sten med framgång militära uppdrag i faderns kamp mot kung Hans. 1510 utnämndes han till riksråd och slottsherre på Örebro slott Vid faderns död i januari 1512 satte han sig i besittning av dennes slottslän och vann allmogen på sin sida. Härigenom kunde han manövrera ut den av rådet utsedde riksföreståndaren – Erik Trolle.

Sten Svantesson antog namnet Sture och eftersträvade den tidigare förda politiken av Sturepartiet, en allians av allmoge, bergsmän och borgare mot rådsaristokratin. Han visade samma kraftfullhet som Sten Sture d.ä. men inte samma smidighet. När Erik Trolles son Gustav Trolle 1515 utnämndes till ärkebiskop hade unionspartiet i Sverige fått en stark ledare. Redan 1516 kom det till öppna strider och ärkebiskopen belägrades i sin fästning Almarestäket. En dansk undsättningsstyrka slogs tillbaka 1517 och ärkebiskopen tvingades att kapitulera. Sten Sture lät avsätta ärkebiskopen, och tog initiativet till riksdagsbeslutet om Stäkets rivning. För detta blev han och hans anhängare bannlysta av påven. Behandlingen av Gustav Trolle och hans borg användes senare som orsak till Stockholms blodbad.

Följande år, 1518 ledde unionskungen Kristian II själv invasionsstyrkan som landsteg utanför Stockholm men besegrades i slaget vid Brännkyrka. Kristian gav sig inte så lätt. Nästa invasion skulle ske landvägen och i större stil. I januari 1520 återkom danskarna till Sverige. Under befäl av Otto Krumpen trängde de över gränsen och in i Västergötland där Sten Sture ställt upp 10 000 man vid norra stranden av sjön Åsunden. Den 19 januari möttes härarna i slaget på Åsunden vid Bogesund. Tidigt i slaget sårade ett kanonskott Sten Sture svårt, det ena knäet krossades. Förvirring utbröt och den svenska armén flydde.

Sten Sture kördes med släde till Strängnäs men dog den 3 februari på Mälarens is under transporten hem till Stockholm. Utan hans ledning bröt det svenska försvaret samman och Otto Krumpen lyckades tränga fram till Stockholm, där endast slottet höll stånd under ledning av Sten Stures änka, Kristina.

I samband med Stockholms blodbad grävdes hans lik upp för att brännas tillsammans med liken av de andra dömda och avrättade personerna. En gravsten har rests på Katarina kyrkogård på Södermalm.

Gift 16 november 1511 i Stockholm med Kristina Nilsdotter Gyllenstierna (1494–1559)

Barn:

Nils Sture (år 1512 - år 1527)

Iliana Sture (Stensdotter) (år 1514 - )

Magdalena Sture (Stensdotter) (år 1516 - år 1521)

Svante Sture d.y. (Stensson) (år 1517 - år 1567)

Anna Sture (Stensdotter) (år 1518 - )

Gustav Sture (år 1519 - år 1520)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sten_Sture_den_yngre

I strid med Kristian Tyrann blev Sten Sture dy dödligt sårad på sjön Åsunden 7 km söder om Ulricehamn 1520 01. I dag vid stranden en minnessten samt restaurang Skotteken

Han dog på Mälarens is vid hemfärden till Stockholm (Berömd oljemålning)

Sten Sture d.y deltog 1510 i en lybsk flottexpedition till Danmark och utnämndes samma år till innehavare av Örebro slott samt till att överta försvaret av Västergötland.

I juli 1512 erkändes han som riksföreståndare efter fadern Svante Nilsson.

Riksrådet hade först valt Erik Trolle, som dock tvingades träda tillbaka då hövitsmännen på de viktigaste slotten höll dessa till Sten Stures disposition.

Rådsmajoriteten förhåll sig under hela Sten Stures maktinnehav kritisk till honom, och 1515 fick den en kraftfull ledare i den nye ärkebiskopen Gustav Trolle. Redan 1516 inträdde en öppen brytning mellan denne och Sten Sture, förorsakad av bland annat en tvist om ärkebiskopens innehav av Almarestäkets slott och län. År 1517 förmådde Sten Sture ett riksmöte att avsätta Gustav Trolle och fatta beslut om rivning av Almarestäket, samtidigt som ärkebiskopen av Lund bannlyste Sten Sture och Kristian II ingrep med väpnad makt i Sverige. Den danske kungen slogs tillbaka både 1517 (vid Vädla nordost om Stockholm) och 1518 (vid Brännkyrka söder om Stockholm), men när han i januari 1520 inledde ett stort angrepp blev framgången större.

Sedan Sten Sture blivit dödligt sårad i ett slag på Åsundens is och avlidit på Mälarens is på väg till Stockholm besatte de danska trupperna större delen av landet. I samband med Stockholms blodbad i november 1520 grävdes Sten Stures kropp upp och brändes, sedan han postumt dömts skyldig till kätteri för sin behandling av ärkebiskopen.

Sten Stures politik innehöll tydliga drag av hänsysnslös maktfullkomlighet och syftade sannolikt till att återuppliva det nationella kungadömet till förmån för sig och sin ätt.

--------------------------------------------------------------------------------

Efter makens (Sten Sture d.y.) död i februari 1520 ledde Kristina försvaret av Stockholms stad och slott mot Kristian II:s trupper. Hon försökte samtidigt brevledes egga sturarnas trogna ute i landet till motstånd. Trots att Kristian II vid Stockholms kapitulation i september 1520 utfärdade långtgående löften om amnesti, ställdes Kristina , liksom flertalet av Sten Stures gamla anhängare, inför rätta i den kätteriprocess som föregick Stockholms blodbad. Genom att förete 1517 års ständerbeslut om Gustav Trolles avsättning gav Kristina ofrivilligt underlag för den fällande domen. Hon hölls därefter fängslad , först på Stockholms slott och senare (1521-24) i Danmark. Efter hennes frigivning ryktades det att hon var villig att äkta Sören Norby mot att han hjälpte henne och hennes barn till makten; hon förnekar dock detta och tycks 1525 ha försonats med Gustav Vasa, sin halvsysters son. Kort därefter ingick hon nytt äktenskap med kungens kusin Johan Turesson (Tre Rosor) och ingrep inte vidare i rikspolitiken.

Som son till en av rikets stormän blev den sexårige gossen Sten slagen till riddare av kung Hans, vid dennes kröning i Stockholm 1497. Efter att Svante Nilsson blivit riksföreståndare 1503 ledde tonåringen Sten med framgång militära uppdrag i faderns kamp mot kung Hans. 1510 utnämndes han till riksråd och slottsherre på Örebro slott Vid faderns död i januari 1512 satte han sig i besittning av dennes slottslän och vann allmogen på sin sida. Härigenom kunde han manövrera ut den av rådet utsedde riksföreståndaren - Erik Trolle.

Sten Svantesson antog namnet Sture och eftersträvade den tidigare förda politiken av Sturepartiet, en allians av allmoge, bergsmän och borgare mot rådsaristokratin. Han visade samma kraftfullhet som Sten Sture d.ä. men inte samma smidighet. När Erik Trolles son Gustav Trolle 1515 utnämndes till ärkebiskop hade unionspartiet i Sverige fått en stark ledare. Redan 1516 kom det till öppna strider och ärkebiskopen belägrades i sin fästning Almarestäket. En dansk undsättningsstyrka slogs tillbaka 1517 och ärkebiskopen tvingades att kapitulera. Sten Sture lät avsätta ärkebiskopen, och tog initiativet till riksdagsbeslutet om Stäkets rivning. För detta blev han och hans anhängare bannlysta av påven. Behandlingen av Gustav Trolle och hans borg användes senare som orsak till Stockholms blodbad.

Följande år, 1518 ledde unionskungen Kristian II själv invasionsstyrkan som landsteg utanför Stockholm men besegrades i slaget vid Brännkyrka. Kristian gav sig inte så lätt. Nästa invasion skulle ske landvägen och i större stil. I januari 1520 återkom danskarna till Sverige. Under befäl av Otto Krumpen trängde de över gränsen och in i Västergötland där Sten Sture ställt upp 10 000 man vid norra stranden av sjön Åsunden. Den 19 januari möttes härarna i slaget på Åsunden vid Bogesund. Tidigt i slaget sårade ett kanonskott Sten Sture svårt, det ena knäet krossades. Förvirring utbröt och den svenska armén flydde.

Sten Sture kördes med släde till Strängnäs men dog den 3 februari på Mälarens is under transporten hem till Stockholm. Utan hans ledning bröt det svenska försvaret samman och Otto Krumpen lyckades tränga fram till Stockholm, där endast slottet höll stånd under ledning av Sten Stures änka, Kristina.

I samband med Stockholms blodbad grävdes hans lik upp för att brännas tillsammans med liken av de andra dömda och avrättade personerna. En gravsten har rests på Katarina kyrkogård på Södermalm.

http://runeberg.org/faderhist/0167.html

http://genealogics.org/getperson.php?personID=I00201385&tree=LEO

http://www.adelsvapen.com/genealogi/Natt_och_Dag_nr_13#TAB_77

http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=34642

Sten Sture d.y., riddare, riksföreståndare år 1512 - år 1520

Född år 1492 eller år 1493, son till Svante Nilsson Sture och Iliana Gädda.

Död 3 februari 1520 på "Mälarens is", efter slaget på Åsunden i Västergötland. S:t Henriks dag den 19 januari 1520.

Som son till en av rikets stormän blev den sexårige gossen Sten slagen till riddare av kung Hans, vid dennes kröning i Stockholm 1497. Efter att Svante Nilsson blivit riksföreståndare 1503 ledde tonåringen Sten med framgång militära uppdrag i faderns kamp mot kung Hans. 1510 utnämndes han till riksråd och slottsherre på Örebro slott Vid faderns död i januari 1512 satte han sig i besittning av dennes slottslän och vann allmogen på sin sida. Härigenom kunde han manövrera ut den av rådet utsedde riksföreståndaren – Erik Trolle.

Sten Svantesson antog namnet Sture och eftersträvade den tidigare förda politiken av Sturepartiet, en allians av allmoge, bergsmän och borgare mot rådsaristokratin. Han visade samma kraftfullhet som Sten Sture d.ä. men inte samma smidighet. När Erik Trolles son Gustav Trolle 1515 utnämndes till ärkebiskop hade unionspartiet i Sverige fått en stark ledare. Redan 1516 kom det till öppna strider och ärkebiskopen belägrades i sin fästning Almarestäket. En dansk undsättningsstyrka slogs tillbaka 1517 och ärkebiskopen tvingades att kapitulera. Sten Sture lät avsätta ärkebiskopen, och tog initiativet till riksdagsbeslutet om Stäkets rivning. För detta blev han och hans anhängare bannlysta av påven. Behandlingen av Gustav Trolle och hans borg användes senare som orsak till Stockholms blodbad.

Följande år, 1518 ledde unionskungen Kristian II själv invasionsstyrkan som landsteg utanför Stockholm men besegrades i slaget vid Brännkyrka. Kristian gav sig inte så lätt. Nästa invasion skulle ske landvägen och i större stil. I januari 1520 återkom danskarna till Sverige. Under befäl av Otto Krumpen trängde de över gränsen och in i Västergötland där Sten Sture ställt upp 10 000 man vid norra stranden av sjön Åsunden. Den 19 januari möttes härarna i slaget på Åsunden vid Bogesund. Tidigt i slaget sårade ett kanonskott Sten Sture svårt, det ena knäet krossades. Förvirring utbröt och den svenska armén flydde.

Sten Sture kördes med släde till Strängnäs men dog den 3 februari på Mälarens is under transporten hem till Stockholm. Utan hans ledning bröt det svenska försvaret samman och Otto Krumpen lyckades tränga fram till Stockholm, där endast slottet höll stånd under ledning av Sten Stures änka, Kristina.

I samband med Stockholms blodbad grävdes hans lik upp för att brännas tillsammans med liken av de andra dömda och avrättade personerna. En gravsten har rests på Katarina kyrkogård på Södermalm.

Gift 16 november 1511 i Stockholm med Kristina Nilsdotter Gyllenstierna (1494–1559)

Barn:

Nils Sture (år 1512 - år 1527)

Iliana Sture (Stensdotter) (år 1514 - )

Magdalena Sture (Stensdotter) (år 1516 - år 1521)

Svante Sture d.y. (Stensson) (år 1517 - år 1567)

Anna Sture (Stensdotter) (år 1518 - )

Gustav Sture (år 1519 - år 1520)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sten_Sture_den_yngre

I strid med Kristian Tyrann blev Sten Sture dy dödligt sårad på sjön Åsunden 7 km söder om Ulricehamn 1520 01. I dag vid stranden en minnessten samt restaurang Skotteken

Han dog på Mälarens is vid hemfärden till Stockholm (Berömd oljemålning)

Sten Sture d.y deltog 1510 i en lybsk flottexpedition till Danmark och utnämndes samma år till innehavare av Örebro slott samt till att överta försvaret av Västergötland.

I juli 1512 erkändes han som riksföreståndare efter fadern Svante Nilsson.

Riksrådet hade först valt Erik Trolle, som dock tvingades träda tillbaka då hövitsmännen på de viktigaste slotten höll dessa till Sten Stures disposition.

Rådsmajoriteten förhåll sig under hela Sten Stures maktinnehav kritisk till honom, och 1515 fick den en kraftfull ledare i den nye ärkebiskopen Gustav Trolle. Redan 1516 inträdde en öppen brytning mellan denne och Sten Sture, förorsakad av bland annat en tvist om ärkebiskopens innehav av Almarestäkets slott och län. År 1517 förmådde Sten Sture ett riksmöte att avsätta Gustav Trolle och fatta beslut om rivning av Almarestäket, samtidigt som ärkebiskopen av Lund bannlyste Sten Sture och Kristian II ingrep med väpnad makt i Sverige. Den danske kungen slogs tillbaka både 1517 (vid Vädla nordost om Stockholm) och 1518 (vid Brännkyrka söder om Stockholm), men när han i januari 1520 inledde ett stort angrepp blev framgången större.

Sedan Sten Sture blivit dödligt sårad i ett slag på Åsundens is och avlidit på Mälarens is på väg till Stockholm besatte de danska trupperna större delen av landet. I samband med Stockholms blodbad i november 1520 grävdes Sten Stures kropp upp och brändes, sedan han postumt dömts skyldig till kätteri för sin behandling av ärkebiskopen.

Sten Stures politik innehöll tydliga drag av hänsysnslös maktfullkomlighet och syftade sannolikt till att återuppliva det nationella kungadömet till förmån för sig och sin ätt.

--------------------------------------------------------------------------------

Efter makens (Sten Sture d.y.) död i februari 1520 ledde Kristina försvaret av Stockholms stad och slott mot Kristian II:s trupper. Hon försökte samtidigt brevledes egga sturarnas trogna ute i landet till motstånd. Trots att Kristian II vid Stockholms kapitulation i september 1520 utfärdade långtgående löften om amnesti, ställdes Kristina , liksom flertalet av Sten Stures gamla anhängare, inför rätta i den kätteriprocess som föregick Stockholms blodbad. Genom att förete 1517 års ständerbeslut om Gustav Trolles avsättning gav Kristina ofrivilligt underlag för den fällande domen. Hon hölls därefter fängslad , först på Stockholms slott och senare (1521-24) i Danmark. Efter hennes frigivning ryktades det att hon var villig att äkta Sören Norby mot att han hjälpte henne och hennes barn till makten; hon förnekar dock detta och tycks 1525 ha försonats med Gustav Vasa, sin halvsysters son. Kort därefter ingick hon nytt äktenskap med kungens kusin Johan Turesson (Tre Rosor) och ingrep inte vidare i rikspolitiken.

Som son till en av rikets stormän blev den sexårige gossen Sten slagen till riddare av kung Hans, vid dennes kröning i Stockholm 1497. Efter att Svante Nilsson blivit riksföreståndare 1503 ledde tonåringen Sten med framgång militära uppdrag i faderns kamp mot kung Hans. 1510 utnämndes han till riksråd och slottsherre på Örebro slott Vid faderns död i januari 1512 satte han sig i besittning av dennes slottslän och vann allmogen på sin sida. Härigenom kunde han manövrera ut den av rådet utsedde riksföreståndaren - Erik Trolle.

Sten Svantesson antog namnet Sture och eftersträvade den tidigare förda politiken av Sturepartiet, en allians av allmoge, bergsmän och borgare mot rådsaristokratin. Han visade samma kraftfullhet som Sten Sture d.ä. men inte samma smidighet. När Erik Trolles son Gustav Trolle 1515 utnämndes till ärkebiskop hade unionspartiet i Sverige fått en stark ledare. Redan 1516 kom det till öppna strider och ärkebiskopen belägrades i sin fästning Almarestäket. En dansk undsättningsstyrka slogs tillbaka 1517 och ärkebiskopen tvingades att kapitulera. Sten Sture lät avsätta ärkebiskopen, och tog initiativet till riksdagsbeslutet om Stäkets rivning. För detta blev han och hans anhängare bannlysta av påven. Behandlingen av Gustav Trolle och hans borg användes senare som orsak till Stockholms blodbad.

Följande år, 1518 ledde unionskungen Kristian II själv invasionsstyrkan som landsteg utanför Stockholm men besegrades i slaget vid Brännkyrka. Kristian gav sig inte så lätt. Nästa invasion skulle ske landvägen och i större stil. I januari 1520 återkom danskarna till Sverige. Under befäl av Otto Krumpen trängde de över gränsen och in i Västergötland där Sten Sture ställt upp 10 000 man vid norra stranden av sjön Åsunden. Den 19 januari möttes härarna i slaget på Åsunden vid Bogesund. Tidigt i slaget sårade ett kanonskott Sten Sture svårt, det ena knäet krossades. Förvirring utbröt och den svenska armén flydde.

Sten Sture kördes med släde till Strängnäs men dog den 3 februari på Mälarens is under transporten hem till Stockholm. Utan hans ledning bröt det svenska försvaret samman och Otto Krumpen lyckades tränga fram till Stockholm, där endast slottet höll stånd under ledning av Sten Stures änka, Kristina.

I samband med Stockholms blodbad grävdes hans lik upp för att brännas tillsammans med liken av de andra dömda och avrättade personerna. En gravsten har rests på Katarina kyrkogård på Södermalm.

SDHK-nr: 39871

Utfärdat: 15100000, Stockholm

Innehåll: Riddar Sten Svantesson på Gäddeholm skänker i morgongåva till sin hustru Kristina Nilsdotter ett antal gårdar och gods m.m. i bl.a. Väsby, på Mörkö, i Läggesta etc. Fastar var Sveriges riksföreståndare Svante Nilsson, Knut Eskilsson, Erik Trolle, ”Trotthe Mogensson”, Krister Bengtsson, Erik Abrahamsson, riddar Erik Nilsson, Axel Larsson, ”Mogons gren”(?), Johan ”Arendsson”(?), Knut Bengtsson(?) och fader Nils väpnare(?). Vedervarumän var ärkebiskop Jakob i Uppsala, biskop Matthias i Strängnäs, domprost Kristofer i Uppsala och kaniken Jon Eriksson(?) i Uppsala. Ärkebiskop Jakob, biskop Matthias och utfärdarens far Svante Nilsson m.fl. av tidigare nämnda goda män ombeds att samman med utfärdaren besegla brevet.