Adelaide Amalia Johanna Larsson

Omnämnd:
Kulturarv Östergötland: [http://k-arv.se/posts/327]
Svenskt Biografiskt Lexicon: [https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11030]

Född i Vadstena 27/7 1827 av handelsmannen och rådmannen Sven Erik Roos och dennes hustru Gustava Hagrell. I dopboken kallas hon Adde (!) Amelia Johanna. I senare kyrkböcker Adéle eller Adelaide. Se Vadstena kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker. Huvudserien, SE/VALA/00401/C I/5 (1825-1853), bildid: C0019505_00037, sida 59, https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0019505_00037

Adelaides mor dör i kolera under den stora epidemi som 1834 drabbade landet, men allra mest Jönköping och Vadstena. 1841 dör fadern. Den 13-14-åriga Adelaide kommer samma år till kyrkoherde Westerlind och hans hustru Margareta Charlotta Uhr i Storhammar, Ukna, se Ukna (H) AI:8 (1839-1848) Bild 337 / sid 317, https://www.arkivdigital.se/aid/show/v24297.b337.s317. Där finns också sedan några år storasyster Mathilda Erika Christina, som gifter sig med dentisten (även kallad löstandmakare) Adolf Hörnström och flyttar till Norrköping, Hedvig. Adelaide flyttar dit 1842, Norrköpings Hedvig (E) AI:10 (1842-1848) Bild 175 / sid 158, . https://www.arkivdigital.se/aid/show/v27892.b175.s158

1843-44 bor Adelaide i Lofta, Kalmar län, möjligen hos majoren och riddaren Gustaf Gripensköld, se Lofta (H) AI:14 (1841-1845) Bild 84 / sid 74, https://www.arkivdigital.se/aid/show/v23157.b84.s74. Därifrån flyttar hon 1844 till Åtvid och sin faster. Systern Emerentia har redan sedan flera år bott hos fastern, Brita Johanna Sleman född Roos, i nya Kammarbo, Åtvid. Se Åtvid (E) AI:20 (1846-1851) Bild 356 / sid 344, https://www.arkivdigital.se/aid/show/v26777.b356.s344. Båda systrarna excellerar i husförhören med det sällsynta högsta betyget i alla ämnen, stort A.

1847 flyttar Adelaide till Vreta Kloster, där hon bor hos sin fasters ingifta släktingar, makens sondotter Augusta Maria Sleman och hennes man (uä son till baron Adelswärd) regementsskrivare C.W. Carlswärd. Se Vreta kloster (E) AI:15 (1845-1852) Bild 19 / sid 1 , https://www.arkivdigital.se/aid/show/v27344.b19.s1 .
Hon återvänder dock redan nästa år, 1848, till Åtvid, fastern och systern. Se Åtvids kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/VALA/00468/A I/21 (1846-1851), bildid: C0014765_00407, sida 392, https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0014765_00407.

Vigsel 15 jan 52 på Kammarbo, Åtvid mellan Simon Marcus Larsson och Adelaïde Amalia Johanna Roos. Brudgummen: ”Marin-Målare i Stockholm, fr St Jacobs församling … enligt lemnad Debetsedel icke debiterad till Bevillning …” Bruden: ”Demoiselle i Kammarbo”. Då föräldrarna är döda bifalles äktenskapet av en syster, en broder och förmyndaren.
Se Åtvids kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/VALA/00468/E I/1 (1832-1853), bildid: C0014806_00147, https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0014806_00147

Åren 1852-55 vistades Marcus Larsson i Düsseldorf. Adéle följde med honom.

År 1855 och 1857 tillbringade Marcus L. i Paris. Följde Adèle med även dit? Med tanke på makens kontrollbehov och svartsjuka skulle nog något annat ha varit omöjligt.

Paret separerade 1859. Det verkar dock inte som om de tagit ut formell skilsmässa. Adele kallas ”änka” efter hans död. Om Marcus Larsson sägs det: ”Sin hustru omfattade han med en het men så svartsjuk kärlek att äktenskapet upplöstes.” (Svenskt biografiskt lexikon). Vid makens död 1864 skriver Adéle i ett brev till Fredrika Runeberg: ”Gud vare tack och lof! att han nu vilar i det tysta att denna oroliga stormande själ fick ro, och att med detsamma, det också, blev slut på den kedja af lidanden som jag under 12 års tid på det mest förtryckande sätt genomlefvat.” Brevet citeras i konsthistorikern Axel Gauffins bitvis närmast devota skrift om Marcus Larsson, ”Simon Marcus Larsson 1825-1864: ett svenskt konstnärsöde” (1908). Gauffin nämner visserligen i förbigående både makens otrohet och att Larsson i sin svartsjuka hållit hustrun inlåst (!), men beskriver Adelaide nedlåtande, närmast föraktfullt, och håller henne mer eller mindre ansvarig både för makens svartsjuka, det kraschade äktenskapet och Larssons utsvävningar: ”…det demoraliserande inflytandet av ett olyckligt äktenskap. Den vackra fru Adéle hade ägt hans heta och svartsjuka kärlek men ej förstått att bevara den. Hon kunde ej uppfatta sin mans konst, hon ägde ej den själens adel som hos omgivningen tvingar alla låga instinkter till tystnad, hon saknade över huvud varje egenskap som av Marcus Larssons hustru skulle ha kunnat göra den goda genie, varav han så väl var i behov.” Gauffin antyder också utan att vilja (kunna?) gå in närmare på omständigheterna att brytningen 1859 berodde på otrohet från Adéles sida. Se https://archive.org/details/simonmarcuslarss02gauf/page/12/mode/1up.

Lars-Erik Selin nämner Gauffins skrift i SvD (2008-08-30) i en anmälan av Lars-Ola Borglids dokumentärroman Den galne hovmålaren. Borglid, menar han, vill nyansera bilden av Larsson.
”Vittnesutsagorna i Borglids bok om Simon Marcus Larsson pekar alla i en riktning: outhärdligt egotrippad, en tävlingsmänniska som alltid måste vara bäst, elak och snål mot sina medmänniskor …”

Hur svårt det måste ha varit att vara hustru till målargeniet kan man nog ana även av pressens minnesord över honom - men också att han nog hade svårt med sig själv, och att hans liv blev alltmer självdestruktivt. Se t.ex. Dalpilen 1864-02-20, https://tidningar.kb.se/j2v6rcnv4czx3tl/part/1/page/3?q=Marinm%C3%A.... ” Man kan göra sig ett begrepp om Larssons lefnadssätt då man erfar att han på tio månader förstörde ett för sålda taflor influtet belopp af 29,000 Rdr rmt! Sedan dessa penningar blifvit förstörda i sällskap med usla qwinnor i Argyll Rooms eller Cremorne Gardens hade Larsson intet mer qwar än sin talang, men genom öfverdådigt lefnadssätt hade han småningom förlorat all lust till arbete, och man säger att på sista tiden, efter att ha pantsatt allt … råkat i den allra yttersta misère … På ett fattigsjukhus i den stora werldsstaden utandades han sin sista suck, utan en wän wid sin sida…” - 29.000 rdr rmt motsvarade 2 200 402 kronor i 2024 års penningvärde enligt konsumentprisindex; eller motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 71 072 609 SEK år 2024 mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare.

Adelaide/Adele flyttar 1861 från Åtvid till Norrköpings Hedvig, bosatt i samma fastighet som systern Matilda Erika Christina Hörnström med familj. Hon tycks ha fäst sig särskilt vid dennas dotter Emma, som kommer att bli hennes arvinge.

Flyttar från Norrköping till Valdemarsvik i Ringarum.

1882 publiceras i Aftonbladet och en rad andra svenska tidningar ett upprop för en insamling till Marcus Larssons änka. Enligt texten (signerad av Georg von Rosen, direktör i Kungl. Akademien för de fria konsterna) framgår att Adéle försörjt sig som föreståndare för en liten fattigbarnsskola i Valdemarsvik, men nu med stigande ålder och sjuklighet står ”ansikte mot ansikte med nöden i dess mest avskräckande gestalt”. Insamlingen ska pågå under ett års tid, men utsträcks med ett par månader. 1884 avslutas den och har då inbragt ca 2500:- inkl. ränta. Detta motsvaras av knappt 172.000:- i 2023 års penningvärde för varor och tjänster. Ett gott tillskott, men Adelaide levde 20 år till. När hon dör 1904 uppskattas boets totala värde till 43 kr och 40 öre. Allt tillfaller hennes systerdotter Emma Hörnström ”för visad tjänst och behandling”. Se bouppteckningen i Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga (E) FII:1 (1904) Bild 2790 / sid 23, http://www.arkivdigital.se/aid/show/v514172.b2790.s23

Hennes död tillkännages i flera tidningar, se t.ex. https://tidningar.kb.se/3mfkdr8f3x1bh4c/part/1/page/1?q=%22Adelaide...”. Hon kallas Marinmålaren Marcus Larsons efterlämnade maka, ”sörjd av åldriga syskon, syskonbarn, trogen vårdarinna och några få trofasta vänner.”