Anders Peter Sandströmer

Adelsvapen

Anders Peter Sandström, adlad Sandströmer, född 1804-10-04 i Linköping.

Student i Uppsala 1815. Extra ordinarie kammarskrivare i kammarkollegium 1822 och i krigskollegium 1823. Sekreterare i direktionen för Carl Gustafs stads gevärsfaktori och Eskilstuna fristad 1842-1836. Tillika kamrerare därst.

Kammarförvant i förvaltningen av sjöärendena 1825. Sekreterare och kamrerare i karantänskommissionen 1831. Kammarförvant i nyssn. förvaltning 1832. Kamrerare vid ståthållarämbetet å Drottningholms och Svartsjö slott 1834.

Adjungerad ledamot i kammarrätten 1835. Kammarråd s.å. RNO 1843. Landshövding i Jämtlands län 1844.

Adlad 1847-05-26 enl. 37 § R.F. (introd. s.å. 22/11 under n:o 2322).

Statsråd och chef för finansdepartementet 1848. KNO 1849. Landshövding i Skaraborgs län 1851.

Död 1857-12-01 å Marieholms landshövdingresidens i Leksbergs socken, Skaraborgs län och ligger jämte sina söner Gustaf Vilhelm och Axel Ludvig begraven på Mariestads kyrkogård, i en där för honom och hans efterkommande av honom själv bekostad murad familjegrav.

Han hade haft sig anförtrott flera extra förrättningar och förordnades 1846 den 6 febr. Till ordförande i kommittén för uppgörande av förslag till beskattningsväsendets samt uppbörds- och redogörelseverkets förenklande, vilket förslag avlämnades den 30 april 1847.

Gift 1830-05-21 i Stockholm med Clara Lidbeck, född 1809-06-24 (24/7) i Lund, död 1880-08-18 vid Ronneby hälsobrunn, Blekinge län, dotter av professorn och bibliotekarien, magister Anders Lidbeck i Lund och Brita Catharina Munck, adlad Munck af Rosenschöld.

Fru Sandströmer, född Lidbeck, har gjort sig känd såsom författarinna under signaturerna »C..» och »– a– ».

Wikipedia

Anders Peter Sandströmer, ursprungligen Sandström, född 4 oktober 1804 i Stockholm, död 1 december 1857 i Linköping, var en svensk ämbetsman och politiker. Han var bror till Theodor Sandström.

Sandströmer blev kammarråd 1835. Han blev under sin tid som sekreterare i Statsutskottet 1840 till 1841 allmänt uppskattad och känd. Han blev på grund av detta utnämnd till landshövding i Jämtlands län 1844, adlad enligt R.F. paragraf 37, 1847. År 1846 blev Sandströmer ordförande i skatteförenklingskommittén som lade fram många reformförslag. År 1848 blev han finansminister, samt genomförde som sådan många förbättringar och förenklingar i kameralväsendet. Han fick dessutom igenom en omorganisation av Statskontoret, samt förenklingar i uppbördsmännens redogörelser och så vidare. Han fick dock en viss opposition emot sig, och hamnade i konflikt med kungen samt kronprinsen. Denna konflikt gällde förslaget om grundskatternas avlösning. Han avgick 1851, och blev därefter landshövding i Skaraborgs län, vilket han var till sin död 1857.

Riksarkivet

Anders Peter Sandströmer, Landshövding, ämbetsman, finansminister, politiker

S verkade hela sitt liv inom den traditionella ämbetsmannastaten - även en statsrådspost sågs vid denna tid som en ämbets-mannasyssla. Samtidigt stred han ivrigt för liberala reformer inom flera centrala områden: för ett modernare skattesystem och en modernare förvaltning samt ett mer tidsenligt representationssystem. Karriären inom staten gick snabbt, trots att S inte följde den gängse principen att förbli sitt ämbetsverk trogen. Arbetsområdet var dock i stort detsamma, ekonomisk förvaltning i vid mening vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna, de k slotten och inom Förvaltningen för sjöärenden. Mer renodlad juridik blev det vid Kammarrätten. När S utnämndes till finansminister var det ett vid denna tid ovanligt exempel på att ett statsråd kunde fortsätta inom sitt specialområde. Som kammarrättsråd hade han blivit medveten om att de gamla naturaskatterna dåligt passade en alltmer utvecklad penningekonomi. Denna fråga kom också att bli en av de viktigaste under hans korta, och inte så lyckade, statsrådstid.

S:s första riktiga kontakt med politiken kom 1840 då han utnämndes till sekreterare i det mäktiga statsutskottet. Bakom utnämningen stod den liberala oppositionen vilket tyder på att hans liberala hållning redan var väl känd. När han fyra år senare utnämndes till landshövding i Jämtlands län av den nye regenten Oscar I kunde det ses som en politisk markering eftersom en konservativ kandidat därmed förbigicks. Redan efter ett par år togs emellertid hans tjänster i anspråk för skatteväsendets reformering, en av de mest kniviga frågorna både ekonomiskt och politiskt. Insatsen som kommittéordförande ledde till att S adlades 1847.

Invändningarna mot det rådande skattesystemet grundades både på effektivitetssynpunkter och rättvisekrav. Skatten på jord, grundskatterna, betalades i form av olika jordbruksprodukter. Vanligast var spannmål och smör men det förekom också betalning i en rad andra produkter utifrån skiftande lokala förhållanden samt dagsverken. Rättvisekravet grundades på böndernas segdragna kamp för att skattebördan skulle fördelas på fler grupper i samhället. Tillsammans med indelningsverkets pålagor sågs grundskatterna som "sekelgamla orättvisor" - dessutom tillkom bl a vägunderhåll och skjutstvång.

Kommitténs uppdrag var dock mer begränsat: att föreslå hur skatterna skulle betalas. Med S som drivande kraft skissade kommittén två alternativ, andngen en fullständig avlösning till penningskatter eller en blandning av naturaskatter (smör och spannmål) och penningar. Man stannade vid den förra, radikalare linjen. Dessutom skulle vissa bönders naturaskatter till ämbetsmän och officerare ersättas av stadiga löner dll fixerade penningbelopp.

I den k propositionen modifierades kommitténs förslag, dels av oro för att penningskatter med penningvärdets försämring skulle urholka statens finanser, dels av hänsyn till den starka ämbetsman-naopinionen som förutom sitt generella intresse för goda statsinkomster också tog hänsyn till de ämbetsmän som hädanefter skulle få penninglöner i stället för infla-tionssäkrad naturabetalning. Statsutskottet gick däremot på S:s linje. S, som nyligen vid det omfattande ministerskiftet 1848 blivit finansminister, hamnade därmed i en prekär situation: Skulle han anpassa sig till regeringslinjen eller följa sina egna principer? Han valde det senare och fick inledningsvis stöd av statsrådet J A Gri-penstedt (bd 17). Till skillnad från denne vägrade S dock att godta en kompromiss vilket ledde till att Oscar I desavouerade den radikala linjen. Vid en starkt laddad konselj i sept 1848 var S enligt sin liberale frände biskop P Genberg (bd 17) "röd i synen" av upprördhet. Ilskan riktades också mot Gripenstedt som S ansåg hade svikit. Gripenstedt i sin tur ogillade S:s halsstar-righet och dennes sätt att i debatten förespegla att kung Oscar stödde den radikala linjen.

Inför riksdagen 1850/51 förberedde S en ny proposition. Justitiestatsminister Gustaf Sparre liksom Gripenstedt och den konservative C L v Hohenhausen (bd 19) gick samfällt emot S. Situationen blev ohållbar för S och han lämnade regeringen i början av det nya året. Den proposition som lades vid riksdagen var av kompromissnatur. De mindre vanliga persedlarna i natura ersattes med penningbelopp. Ändå blev resultatet ett nytt uppskov. Den liberala oppositionen agerade intensivt för att driva igenom en radikal lösning. S deltog i angreppen på regeringen så långt han kunde med tanke på sin position som nyutnämnd landshövding i Skaraborgs län. Han hade också goda kontakter med AB. I en anonym artikel kritiserade han skarpt Gripenstedt som nu var persona non gråta bland liberaler och moderatliberaler.

Vid riksdagen 1853/54 lades en ny proposition med synnerligen försiktig prägel. I huvudsak skulle skatterna endast utgå i spannmål, smör och dagsverken. Genom sin politiska fingerfärdighet kunde Gripenstedt vinna adeln för att dagsverken skulle avlösas i penningar. S deltog i riksdagen, även om han nu ansåg sig vara "i en oangenäm ställning". De konservativa förhindrade mer genomgripande reformer. S såg det dock som sin plikt att delta eftersom han så länge drivit frågan om en skattereform. Dessutom ville han medverka till byggandet av en järnväg till Gbg (brev till Dalman 29 sept 1853, KB). Som liberal hyllade S som allmän grundsats "att staten icke bör inlåta sig uti industriella företag". Med järnvägar var det emellertid annorlunda. Här krävdes statsbanor för att byggandet skulle ta fart. På så sätt anslöt sig S till de pragmatiska liberaler som satte modernisering och infrastrukturen utveckling före nationalekonomiska principer.

Den regering där S gjorde sin entré våren 1848 hade en unik förhistoria. Oscar I:s försiktiga reformvilja förstärktes av den radikala februarirevolutionen i Paris. Mer svårtolkade var marsoroligheterna i Sthlm där krav restes både på representationsreform och ett bibehållande av det protektionistiska systemet. Arbetare och borgare oroades av konkurrens från utlänningar; särskiltjudar sågs som hot. Lösningen blev en ministär med konservativa och moderatliberala ledamöter. Meningsskiljaktig-heterna var stora inom statsrådet, t ex mellan S och v Hohenhausen i skattefrågan. På en och samma gång byttes sex av sju statsråd ut. Dessutom skedde det under riksdagens gång och regeringen fick ett sällsynt starkt inslag av riksdagsledamöter, allt ifrån lantmarskalken Sparre, som blev justititestatsminister, till fem utskottsledamöter - J F Ehrenstam, C E Gunther, Gri-penstedt, P Genberg och S. De tre senaste räknades som moderatliberaler.

Liberalismen hos statsråden var dock mer konstitutionell än ekonomisk, vilket också passade kung Oscars avsikter. Protektionisternas offensiv gjorde att han övergav sina mer långtgående frihandels-planer i linje med 1847 års liberala kommitté, som hade föreslagit ett avskaffande av exportförbud på vissa varor samt begränsning av tullarna. I propositionen behölls exportförbudet på tackjärn och järnmalm samt importförbudet på tackjärn. Även detta modifierade förslag övergavs senare av kung Oscar, något som S nonchalerade då han vid debatten på Riddarhuset i maj 1848 försvarade frihandeln. Gripenstedt var däremot lojal med Oscar I. Skälen kan ha varit flera. Gripenstedt var en taktiker som alltid utgick från en frågas realistiska chans att segra, men det har också påpekats att han ännu inte omfattade den frihandelsåskådning som fick så stor betydelse vid 1850-talets mitt. Oron för sociala omvälvningar kom att väga tyngre än frihandelns sak.

Representationsfrågan hade fått nytt liv genom 1848 års sociala oro. Det förslag som antogs som vilande 1848 hade genom S:s och Genbergs ingripanden blivit mer radikalt än vad kung Oscar hade tänkt sig. Båda motsatte sig att ståndsprincipen delvis skulle bevaras genom att ett antal platser i den övre kammaren reserverades åt adeln och prästerna. När mer konservativa vindar hade börjat blåsa och Oscar I tagit ett kliv åt höger föll representationsförslaget 1850. Intressant är att den liberale S gick långt i sina krav på att de ämbetsmän som satt i riksdagen lojalt skulle stödja regeringens förslag. Oberoende gentemot kungamakten tycktes mindre viktigt när regeringen hade en liberal profil.

S:s försök att reformera statsförvaltningen har uppmärksammats mindre av forskningen. Andå är förvaltningen ett centralt område för moderniseringen av det sv samhället vid 1800-talets mitt. Propositionerna om förbättrad lönestat för Statskontoret och Krigskollegium föll vid 1850 års riksdag. Därmed föll också förslaget att avskaffa ämbetsmännens dubbla tjänster. Mer lyckosamma på sikt var S:s strävanden att forma förvaltningen mer konsekvent efter 1840 års departementalreform. Han ville stärka departementschefernas ställning utan att för den skull inrätta ministerstyre. Kollegierna skulle förvandlas till byråer inom departementen, men med starkt självstyre för att bevara ämbetsverkens traditionella oberoende. Hans försök att förena motstridiga system framgår också i fråga om ämbetsverkens ledning - kollektiva beslut i ett kollegium eller en enrå-dig verkschef? S ansåg att den byråkratiska omständlighet som ofta påtalades inte berodde på kollegiesystemet i sig utan på isolering från regeringen. Kollegiesystemet med dess rättssäkerhet kunde därför i många fall bevaras, t ex inom Statskontoret vars ledningsprinciper avgjordes 1850. Den skrivelse som antogs vid 1856/58 års riksdag byggde i huvudsak på S:s tankar. S var också tilltänkt som ordförande för den kommitté som skulle tillsättas men hans tidiga död förhindrade detta. Hans åsikter kom dock ändå att prägla styrelseverkskommitténs betänkande 1858-59.

Efter adlandet 1847 deltog S i alla fyra riksdagar till sin död. Någon större insats i utskotten gjorde han inte. Han valdes till ledamot i allmänna besvärs- och ekonomi- utskottet både vid sin första och sin sista riksdag. Han lämnade dock utskottet sedan han inträtt i regeringen 1848. Likaså avsade han sig platsen 1856/58, då på grund av sjukdom. Det halvdussin motioner S lade kretsade främst kring skattefrågor, t ex skjutsningsbesvären 1847/48, och järnvägar, bl a rörande stambana genom Skaraborgs län och statsstöd till enskilda bibanor 1853/54.

Som landshövding i Skaraborgs län kom S att verka energiskt för länets ekonomiska utveckling. Landshövdingarna hade som helhet en viktig roll i näringslivets omvandling under 1800-talet. De förde samman statens, regionens och det enskilda intresset antingen det gällde kommunikationer, jordbrukets utveckling, bankväsende eller tillverkningsindustri. S talade t ex för Mariestadsbankens sak när representanter för privatbankerna 1852 uppvaktade regeringen. Lönnkrogar bekämpades och under nödåren 1853-54 ordnade S en omfattande export av nötkreatur till England. Han stred också hårt för att västra stambanan skulle dras genom Mariestad väster om Billingen. Hushållningssällskapet gick på hans linje men man hade en inflytelserik motståndare i chefen för järnvägskommittén, den blivande chefen för Statens järnvägsbyggnader, Nils Ericson (bd 14), som till slut drev igenom den östra sträckningen.

Som person tycks S ha varit mindre uppskattad. Maktlystnad och hänsynslöshet förekommer i flera karakteristiker. Misslyckandet i regeringen har ansetts bero på att S "förspillde sitt inflytande genom snar-stuckenhet och arrogans". Biskop Genberg som stod honom nära politiskt ansåg att han i regeringen alltför mycket lade sig i andras göromål. "S röjer ett begär att falla in uti allas föredragningar - och synas betydande" (Heckscher 1933, s 318 ff). Som landshövding i Jämtland påstås han, trots sin uttalade liberalism, ha kuvat all opposition med maktspråk (Svea 1859, s 130-134).

Kanske dessa personliga egenskaper bidrog till att S aldrig fick det inflytande, eller den uppmärksamhet av eftervärlden, som hans moderatliberalt färgade insatser annars förtjänade. Till det bidrog också hans död redan vid 53 års ålder. Louis De Geer med sin representationsreform framhölls länge som det liberala genombrottets nyckelperson. Senare har Gripenstedt med sina pragmatiska insatser för den in-frastrukturella uppbyggnaden - där moderniseringens evangelium gick före lais-sez-faire-principer om statens passivitet -lyfts fram som en tidens hjälte.

Till skillnad från De Geer och Gripenstedt var S, av personlig halsstarrighet eller ideologiska principer kan vara osagt, inte någon kompromissens man, ingen resultatpolitiker som sökte bästa möjliga lösning. Det hindrar inte att hans envisa kamp för ett modernare skattesystem på sikt hade stor betydelse för moderniseringen av samhället. Detsamma gäller hans arbete för att reformera statsförvaltningen, en ibland bortglömd aspekt på 1800-talets förändringsprocess som gärna ensidigt förknippas med järnvägar, liberala näringsreformer och nya politiska strukturer. Både ämbetsmannastatens förändring och ämbetsmännens insatser hade i själva verket stor betydelse för det moderna Sveriges formande. På så sätt kan också S placeras in bland tidens ledande reformatorer.