Axel Gyllenkrok

Wikipedia

Axel Walfrid Carl Gyllenkrok, was a Swedish baron, officer and sports shooter. Gyllenkrok commanded the 3rd Flying Corps (1932-1934) and Halland Regiment (1937-1938).

Gyllenkrok was born on 9 August 1888 in Karlskrona, the son of naval captain, baron Axel Thure Christian Gyllenkrok and his wife Elin Emma Ulrika Frick.

Military career

Gyllenkrok was commissioned as a underlöjtnant and was assigned to Svea Life Guards in 1908 and attended the Royal Swedish Army Staff College from 1913 to 1915 and was appointed captain of the General Staff in 1920 after aspirant service. He was an expert in the uniform committee and in the committee for experiments with helmets between 1920 and 1922. In the Swedish Air Force, Gyllenkrok was, among other things, head of the Air Force's first course for reserve officers in 1927 and for the flight course for General Staff officers in 1928. He served in the Air Staff between 1927 and 1932 and was promoted to captain in the Air Force in 1928.

Gyllenkrok served as a teacher at the Infantry Officer School (Infanteriofficersskolan, IOS) from 1928 to 1931 and he was an expert in the committee for arranging Sweden's defense against air strikes between 1928 and 1930. Gyllenkrok was promoted to major in the Army in 1929 and served as a teacher at the Royal Swedish Army Staff College from 1929 to 1930. He became a member of the 1930 Defense Commission (1930 års försvarskommission) but received, upon request, dismissal from the 1934 appointment.

Gyllenkrok was promoted to major in the Air Force in 1932 and from 1932 to 1934 he was commander of the 3rd Flying Corps. He became a major in the Life Regiment Grenadiers in 1934. In the years 1934-1935 he served in the Italian Army. In 1936 he was promoted to lieutenant colonel and from 1936 to 1937 he served as acting executive commander of the Life Regiment Grenadiers. He was appointed colonel in 1937 and was from 1937 to 1938 commander of Halland Regiment. His way of criticizing his officers with extremely harsh language led to his suspension in 1938. He transferred as colonel to the reserve and later had various commands and other military assignments and, among other things, since 1925 prepared various regulations and instructions for the army, navy, coastal artillery and air force.

Gyllenkrok was commanded to and made military study trips in England in 1930, in the Soviet Union in 1937 and in Germany etc in 1941. He belonged to the circle of officers, who with Ny militär tidskrift ("New Military Journal") as body worked on a renewal of the Swedish defence after 1925 disarmament, and he was one of the leading forces and most active collaborators in the creation of the book Antingen - eller ("Either - Or") (1930), together with, for example, Helge Jung. Gyllenkrok had in magazines and a large number of newspapers as well as in special magazines with great perseverance defended his views on various defence issues, thereby usually adopting a strongly critical attitude to prevailing conditions. Among other things, he has published Exempel på ett reglemente för infanteriets stridsutbildning (together with M. Hanngren, 1923), Arméns krigsberedskap (1938), Tysk krigföring (1940), Synpunkter rörande utbildning (1942), Partisankrig (1943), Partisankrig i snö, skog och berg (1945) as well as Utan uppdrag i Moskva (1945).[

Sports career

Gyllenkrok has also been active as an active athlete and sport shooter and has done a lot of work for military sports. He competed in two events at the 1912 Summer Olympics.

Personal life

Gyllenkrok was never married.

Riksarkivet

Gyllenkrok, Axel Walfrid Carl, Arméofficer, Flygvapenofficer.

Meriter

Gyllenkrok, Axel Walfrid Carl, brorsons sonson till G 2, f 9 aug 1888 i Karlskrona, d 7 aug 1946 i Sthlm (Gustav Vasa). Föräldrar: kommendören frih Axel Ture Christian G o Elin Emma Ulrika Frick. Mogenhetsex i Karlskrona 18 maj 06, i krigstjänst 1 juni 06, officersex 19 dec 08, underlöjtn vid Svea livg 31 dec 08, löjtn 31 aug 11, stabsadjutant o kapten vid generalstaben 30 juni 20, kapten vid Svea livg 13 maj 21, generalstabsoff i 1:a arméfördeln 15 okt 21-1 okt 24, flygspanar- o fältflygarutbildn 25-27, transport till Norrbottens reg 11 juni 26, tjänstg vid flygvapnet 1 nov 27-32, vid generalstaben 4 april 28-31, kapten vid flygvapnet 1 juli 28, lär i luftkrigskonst vid krigshögsk 1 okt 29-1 jan 31, major i armén 31 dec 29, vid flygvapnet 1 april 32, chef för 3:e flygkåren 32- 34, major vid Livreg:s grenadjärer 1 aug 34, överstelöjtn där 9 okt 36, överste o chef för Hallands reg 1 juli 37-21 jan 38, överste på reservstat 1 juli 38, -LKrVA 43. -Ogift.

Biografi

Axel G vann tidigt erkännande som trupputbildare och instruktör. Han var en framstående idrottsman och utmärkt skytt. Också som generalstabsofficer gjorde han sig gällande med självständiga idéer om organisation, utbildning och disciplin. Bland dem som tog intryck därav var C A Ehrensvärd, yngre kamrat till G vid Svea garde. G:s ståndpunkt i utbildningsfrågor belystes i ett intressant och framsynt förslag till reglemente för infanteriets stridsutbildning, som han gav ut 1923 tillsammans med M Hanngren: former som speglade en föråldrad och övergiven taktik måste tveklöst rensas ut. Själva ordet exercis ledde tanken alltför mycket bort från det stridsmässiga och på det formella. Stridsutbildning var mera adekvat. Mycket berodde i fält på den enskildes förmåga att anpassa sig. Utbildningen måste lämpas härefter. Självförtroende och handlingskraft skulle främjas, inte förkvävas. Som lärare i luftkrigskonst vid skilda skolor och kurser gjorde G en betydelsefull insats. Han utarbetade 1928 bestämmelser för samverkan mellan armé- och flygstridskrafter. Flygvapnets första instruktion för rekrytutbildning, fastställd 1933, byggde på förarbeten av G och hans officerare vid tredje flygkåren.

Mellan 1927-1932 medverkade G i Ny Militär Tidskrift, där han företrädesvis behandlade flygmilitära ämnen. I NMT-gruppens programskrift 1930 Antingen - eller, under redaktion av Helge Jung, var G huvudförfattare tillsammans med C A Ehrensvärd och Gunnar Berggren. Han skrev det väsentliga i det viktiga avsnittet om luftkrigföring och granskade kapitlet om hemortsförsvaret, skrivet av Axel Ljungdahl. Teorin om ett sv sanktionsingripande i Finland intresserade däremot knappast G, även om han inte hade något direkt emot att den framfördes och utvecklades på det sätt som blev fallet i Antingen - eller. Senare ställde sig G kritisk till Sandlers Finlandspolitik.

I 1930 års försvarskommission hävdade G i samförstånd med arméns representant Helge Jung framgångsrikt flygets intressen och bidrog till att skapa förtroende för det nya vapnet och dess möjligheter. Han betonade flygvapnets luftförsvarsuppgifter och självständiga roll i invasionsförsvaret samt lade i anslutning härtill upp riktlinjer för organisation och materielanskaffning. Till flygvapencheferna Amundson och Virgin råkade han i motsatsställning. Flygvapnets ledning var enligt G ineffektiv. Materielen var föråldrad, organisationen svag och utbildningen bedrevs inte tillräckligt energiskt och systematiskt. Upprepade haverier ledde till att flygvapnet kom i blickfånget för en allmän kritik. G utnyttjade situationen. Han gick till attack med NMT som forum, blåste under en presskampanj mot flygledningen och tog också officiellt ställning bl a i ett uppmärksammat yttrande rörande förhållandena inom flygvapnets ledning till 1931 års flygkommission (SOU 1931: 29, s 298 f o 303). G fick rätt i mycket. Men han var skoningslös i sin kritik och förstod att utnyttja sina stora kunskaper om organisation och materiel för att sätta mindre väl bevandrade överordnade på det hala. Han tog ingen hänsyn till flygledningens svårigheter bl a i form av knappa anslag, en i ett initialskede naturlig brist på rutin och ett svårbedömt materielläge.

När Torsten Friis 1934 blev chef för flygvapnet, såg han som en angelägen första uppgift att söka jämna ut motsättningar och skapa arbetsro. Motståndet mot G hade hårdnat, när han hösten 1934 återgick till armén. Senare råkade han under en kort tid som chef för Hallands regemente in i en härva av beskyllningar för gunstlingssystem och trakasserier av officerare enskilt och inför trupp. En taktiskt skickligt upplagd aktion mot honom ledde efter anmälan hos MO till åtal, och i jan 1938 dömdes han till två månaders suspension. Den hårda domen kom som en överraskning. Krigsrätten förklarade emellertid i utslaget, att hänsyn tagits till att G förut upprepade gånger straffats för liknande och andra förseelser. G fick sedan krigsrättens dom fallit motta yttringar av sympati och uppskattning från kamrater vid regementet och från utomstående. Flera tidningar i skilda läger tog hans parti. G:s militära begåvning och förtjänster framhölls, och kritik riktades mot hans överordnade för att inte ha gripit in i tid. Till hans försvar anfördes bl a att Hallands regemente allmänt hade ansetts vara i behov av uppryckning. Livligt kommenterade blev inlägg till G:s favör av Willy Kleen i Nya Dagligt Allehanda och av Torgny Segerstedt i Handelstidningen. För en rörlig och oreflekterad opinion framstod G nära nog som dagens hjälte.

Sedan G förflyttats från Hallands regemente och gått över på reservstat, kom han att i stor utsträckning ägna tid och krafter åt militärt författarskap och artiklar i pressen om försvars- och militärpolitiska frågor. Hans inlägg, främst i Handelstidningen, sammanfördes 1938 i boken Arméns krigsberedskap. Här underkastades 1936 års försvarsordning bister kritik, som följdes upp på möten bl a i Lund och Uppsala med G som huvudtalare. Hösten 1940 skrev han en serie artiklar i Östgöta Correspondenten om tysk krigföring, senare samlade i en broschyr som översattes till tyska och även andra språk. Det var en skickligt skriven apoteos över Hitler och den tyska krigsmaskinen. G inbjöds att gästa Tyskland och gjorde en längre resa där våren 1941 som representant för sv armén. Med tyske militärattachén i Sthlm von Uthmann uppehöll G genom åren fortlöpande och vänskaplig kontakt. Under en kommendering till Italien 1934-1935 hade G lärt känna sovjetiske militärattachén i Rom och 1937 gjorde han en resa i Sovjetunionen. Sina intryck redovisade han 1945 i boken Utan uppdrag i Moskva (titeln var en travesti på den amerikanske ambassadören Davies' arbete, På uppdrag i Moskva). G:s bok kom ut på Inapress, ett kommunistiskt förlag. Svårigheter att finna förläggare försenade utgivningen, som var planerad att stämma i tiden med sovjettruppernas inmarsch i Berlin. I broschyren om tysk krigföring hade G spått, att rött skulle stå mot svart i slutskedet. Trots sin respekt för tysk militär förmåga ansåg han inte utgången given. Under resan i Sovjet hade G imponerats av soldatmaterialet och försvarets passiva styrka. Och han delgav gärna en länge klentrogen omgivning dessa sina intryck. Under sina sista år knöt G personlig kontakt med spetsar inom det kommunistiska partiet, och Ny dag framstod till pressgrannars och andras oförställda förvåning som hans egentliga språkrör. Från denna tid daterar sig också hans vänskap med Marika Stiernstedt. Författarinnan tecknade efter G:s bortgång hans porträtt i Veckojournalen i en artikel som hon kallade Möte med svensk officer.

Sina erfarenheter från tjänstgöringen under beredskapstiden som infanteribefälhavare i Karlskrona och brigadchef i västra Skåne sammanfattade G i två arbeten 1942 med kritik och synpunkter rörande utbildning, som ivrigt studerades vid förband och skolor. Per Albin Hanssons paroll i jan 1943 om motstånd till det yttersta i alla lägen inspirerade G till den lilla skriften Partisankrig, som mycket lovordades i pressen. G ansågs ha givit en första och temperamentsfull skiss till sv gerillataktik. Boken som kom ut i flera upplagor spreds illegalt i Danmark och Norge. Under åren före sin bortgång utarbetade G ensam reglemente för marinens skytteförband om nära 400 sidor, ett arbete som uppskattades för mönstergill disposition, tankereda och en för G karakteristisk koncis stil. G:s inval i Krigsvetenskapsakademin 1943 var ett erkännande av hans alla reservationer till trots stora insatser för försvaret.

G var mångsidigt begåvad och hade stor arbetskapacitet. Han var en skicklig skribent, observant, klar och ofta bitande ironisk. Hans beläsenhet och kunskaper i militära ämnen var stor. Ökad grad av militär effektivitet i organisation och krigföring och G var genast en intresserad iakttagare, har det träffande sagts om honom (Carlos Adlercreutz). G var idérik och hade modet att stå för sina åsikter. Men han gick ofta till överdrifter och tog ställning från högst personliga utgångspunkter. Han odlade sedan subalternåren vid Svea garde en raljant och sarkastisk jargong, som stötte folk för huvudet, och kunde i sina relationer till omgivningen visa påfallande brist på balans och omdöme. Dessa negativa sidor hos honom kunde i längden inte tolereras även med erkännande av hans stora förtjänster. G gick gärna sin egen väg och blev efter hand alltmer isolerad. Sjukdom spelade också in liksom hans benägenhet att svänga mellan olika ytterlighetsriktningar, även om det stod klart att han aldrig var djupare politiskt engagerad.

Wikipedia

Axel Walfrid Carl Gyllenkrok, född 9 augusti 1888 i Karlskrona, död 7 augusti 1946 i Stockholm, var en svensk friherre och militär.

Biografi

Gyllenkrok blev underlöjtnant i Armén 1908 vid Svea livgarde (I 1). År 1925 genomgick han en utbildning vid Flygspanarskolan på Malmen, och år 1927 hade han överförts till Flygvapnet. Han kom under åren 1926 till 1932 både utbilda sig inom flygtjänstgöring samt vara verksam som lärare vid Krigshögskolan. År 1932 tillträdde han som chef för Tredje flygkåren (F 3). År 1934 lämnade han Flygvapnet och återgick till Armén, och befordrades till major vid Livregementets grenadjärer (I 3). År 1936 befordrades han till överstelöjtnant, och tillträdde som tillförordnad sekundchef för Livregementets grenadjärer. Den 1 juli 1937 befordrades han åter igen, denna gång till överste och tillträdde som chef för Hallands regemente (I 16), där han var verksam under ett år, fram till sin uppmärksammade avgång den 1 juli 1938.

Han ansågs vara en duglig officer med höga ideal, stora ambitioner och erkännande som trupputbildare och instruktör, men var en komplicerad personlighet. Hans obalanserade temperament parat med långsinthet och oresonlighet kom att negativt prägla hans yrkesgärning. Detta var även i kombination med en raljant, sarkastisk jargong och ett svavelosande språkbruk som stötte folk.. För sina medvetet nedlåtande offentliga provokationer blev han flera gånger ställd inför krigsrätt. Hans chefsperiod vid Hallands regemente blev kort, då han av löjtnant Nils Strömbom efter endast tre månaders tjänst, i september 1937, på nytt anmäldes till militieombudsmannen för en rad bryska tjänsteförseelser vid sitt nya regemente. Efter ännu en i pressen mycket uppmärksammad krigsrättsprocess dömdes Gyllenkrok till suspension och förlorade sin dåvarande position under två månader, bland annat för att ha "smädat, hotat och kränkt underlydande och tillrättavisat befäl inför trupp". Han överfördes därvid till reservstat.

Gyllenkrok ingick i den grupp som kallades Jungjuntan, och kom även att ingå i den så kallade Antingen-Eller-gruppen. Han var mycket aktiv som militärstrategisk debattör och ägnade tiden efter sin avgång från aktiv tjänst åt författarskap. Gyllenkrok invaldes som ledamot av Krigsvetenskapsakademien 1943. Han blev riddare av Svärdsorden 1929 och kommendör av andra klassen av samma orden 1942.

Axel Gyllenkrok var son till kommendören friherre Axel Gyllenkrok och Elin Frick. Han var ogift. Han är gravsatt i Blädinge kyrka i Småland.

Bibliografi (i urval)

• Exempel på ett reglemente för infanteriets stridutbildning och uppträdande i strid (1923)
• Det nutida flygvapnet (1929)
• Arméns krigsberedskap. Några inlägg i frågan (1938)
• Synpunkter rörande utbildning. Grundläggande utbildning (1943)
• Partisankrig (1943)
• "Några tankar om utbldning och taktik - särskilt då en icke krigsvan armé kommer att stå mot en krigsvan" (Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar 1944)
• Partisankrig i snö, skog och berg (1945)
• Utan uppdrag i Moskva (1945)
• Tysk krigföring (1946)

Riksarkivet

Gyllenkrok, Axel Walfrid Carl, Arméofficer, Flygvapenofficer.

Meriter

Gyllenkrok, Axel Walfrid Carl, brorsons sonson till G 2, f 9 aug 1888 i Karlskrona, d 7 aug 1946 i Sthlm (Gustav Vasa). Föräldrar: kommendören frih Axel Ture Christian G o Elin Emma Ulrika Frick. Mogenhetsex i Karlskrona 18 maj 06, i krigstjänst 1 juni 06, officersex 19 dec 08, underlöjtn vid Svea livg 31 dec 08, löjtn 31 aug 11, stabsadjutant o kapten vid generalstaben 30 juni 20, kapten vid Svea livg 13 maj 21, generalstabsoff i 1:a arméfördeln 15 okt 21-1 okt 24, flygspanar- o fältflygarutbildn 25-27, transport till Norrbottens reg 11 juni 26, tjänstg vid flygvapnet 1 nov 27-32, vid generalstaben 4 april 28-31, kapten vid flygvapnet 1 juli 28, lär i luftkrigskonst vid krigshögsk 1 okt 29-1 jan 31, major i armén 31 dec 29, vid flygvapnet 1 april 32, chef för 3:e flygkåren 32- 34, major vid Livreg:s grenadjärer 1 aug 34, överstelöjtn där 9 okt 36, överste o chef för Hallands reg 1 juli 37-21 jan 38, överste på reservstat 1 juli 38, -LKrVA 43. -Ogift.

Biografi

Axel G vann tidigt erkännande som trupputbildare och instruktör. Han var en framstående idrottsman och utmärkt skytt. Också som generalstabsofficer gjorde han sig gällande med självständiga idéer om organisation, utbildning och disciplin. Bland dem som tog intryck därav var C A Ehrensvärd, yngre kamrat till G vid Svea garde. G:s ståndpunkt i utbildningsfrågor belystes i ett intressant och framsynt förslag till reglemente för infanteriets stridsutbildning, som han gav ut 1923 tillsammans med M Hanngren: former som speglade en föråldrad och övergiven taktik måste tveklöst rensas ut. Själva ordet exercis ledde tanken alltför mycket bort från det stridsmässiga och på det formella. Stridsutbildning var mera adekvat. Mycket berodde i fält på den enskildes förmåga att anpassa sig. Utbildningen måste lämpas härefter. Självförtroende och handlingskraft skulle främjas, inte förkvävas. Som lärare i luftkrigskonst vid skilda skolor och kurser gjorde G en betydelsefull insats. Han utarbetade 1928 bestämmelser för samverkan mellan armé- och flygstridskrafter. Flygvapnets första instruktion för rekrytutbildning, fastställd 1933, byggde på förarbeten av G och hans officerare vid tredje flygkåren.

Mellan 1927-1932 medverkade G i Ny Militär Tidskrift, där han företrädesvis behandlade flygmilitära ämnen. I NMT-gruppens programskrift 1930 Antingen - eller, under redaktion av Helge Jung, var G huvudförfattare tillsammans med C A Ehrensvärd och Gunnar Berggren. Han skrev det väsentliga i det viktiga avsnittet om luftkrigföring och granskade kapitlet om hemortsförsvaret, skrivet av Axel Ljungdahl. Teorin om ett sv sanktionsingripande i Finland intresserade däremot knappast G, även om han inte hade något direkt emot att den framfördes och utvecklades på det sätt som blev fallet i Antingen - eller. Senare ställde sig G kritisk till Sandlers Finlandspolitik.

I 1930 års försvarskommission hävdade G i samförstånd med arméns representant Helge Jung framgångsrikt flygets intressen och bidrog till att skapa förtroende för det nya vapnet och dess möjligheter. Han betonade flygvapnets luftförsvarsuppgifter och självständiga roll i invasionsförsvaret samt lade i anslutning härtill upp riktlinjer för organisation och materielanskaffning. Till flygvapencheferna Amundson och Virgin råkade han i motsatsställning. Flygvapnets ledning var enligt G ineffektiv. Materielen var föråldrad, organisationen svag och utbildningen bedrevs inte tillräckligt energiskt och systematiskt. Upprepade haverier ledde till att flygvapnet kom i blickfånget för en allmän kritik. G utnyttjade situationen. Han gick till attack med NMT som forum, blåste under en presskampanj mot flygledningen och tog också officiellt ställning bl a i ett uppmärksammat yttrande rörande förhållandena inom flygvapnets ledning till 1931 års flygkommission (SOU 1931: 29, s 298 f o 303). G fick rätt i mycket. Men han var skoningslös i sin kritik och förstod att utnyttja sina stora kunskaper om organisation och materiel för att sätta mindre väl bevandrade överordnade på det hala. Han tog ingen hänsyn till flygledningens svårigheter bl a i form av knappa anslag, en i ett initialskede naturlig brist på rutin och ett svårbedömt materielläge.

När Torsten Friis 1934 blev chef för flygvapnet, såg han som en angelägen första uppgift att söka jämna ut motsättningar och skapa arbetsro. Motståndet mot G hade hårdnat, när han hösten 1934 återgick till armén. Senare råkade han under en kort tid som chef för Hallands regemente in i en härva av beskyllningar för gunstlingssystem och trakasserier av officerare enskilt och inför trupp. En taktiskt skickligt upplagd aktion mot honom ledde efter anmälan hos MO till åtal, och i jan 1938 dömdes han till två månaders suspension. Den hårda domen kom som en överraskning. Krigsrätten förklarade emellertid i utslaget, att hänsyn tagits till att G förut upprepade gånger straffats för liknande och andra förseelser. G fick sedan krigsrättens dom fallit motta yttringar av sympati och uppskattning från kamrater vid regementet och från utomstående. Flera tidningar i skilda läger tog hans parti. G:s militära begåvning och förtjänster framhölls, och kritik riktades mot hans överordnade för att inte ha gripit in i tid. Till hans försvar anfördes bl a att Hallands regemente allmänt hade ansetts vara i behov av uppryckning. Livligt kommenterade blev inlägg till G:s favör av Willy Kleen i Nya Dagligt Allehanda och av Torgny Segerstedt i Handelstidningen. För en rörlig och oreflekterad opinion framstod G nära nog som dagens hjälte.

Sedan G förflyttats från Hallands regemente och gått över på reservstat, kom han att i stor utsträckning ägna tid och krafter åt militärt författarskap och artiklar i pressen om försvars- och militärpolitiska frågor. Hans inlägg, främst i Handelstidningen, sammanfördes 1938 i boken Arméns krigsberedskap. Här underkastades 1936 års försvarsordning bister kritik, som följdes upp på möten bl a i Lund och Uppsala med G som huvudtalare. Hösten 1940 skrev han en serie artiklar i Östgöta Correspondenten om tysk krigföring, senare samlade i en broschyr som översattes till tyska och även andra språk. Det var en skickligt skriven apoteos över Hitler och den tyska krigsmaskinen. G inbjöds att gästa Tyskland och gjorde en längre resa där våren 1941 som representant för sv armén. Med tyske militärattachén i Sthlm von Uthmann uppehöll G genom åren fortlöpande och vänskaplig kontakt. Under en kommendering till Italien 1934-1935 hade G lärt känna sovjetiske militärattachén i Rom och 1937 gjorde han en resa i Sovjetunionen. Sina intryck redovisade han 1945 i boken Utan uppdrag i Moskva (titeln var en travesti på den amerikanske ambassadören Davies' arbete, På uppdrag i Moskva). G:s bok kom ut på Inapress, ett kommunistiskt förlag. Svårigheter att finna förläggare försenade utgivningen, som var planerad att stämma i tiden med sovjettruppernas inmarsch i Berlin. I broschyren om tysk krigföring hade G spått, att rött skulle stå mot svart i slutskedet. Trots sin respekt för tysk militär förmåga ansåg han inte utgången given. Under resan i Sovjet hade G imponerats av soldatmaterialet och försvarets passiva styrka. Och han delgav gärna en länge klentrogen omgivning dessa sina intryck. Under sina sista år knöt G personlig kontakt med spetsar inom det kommunistiska partiet, och Ny dag framstod till pressgrannars och andras oförställda förvåning som hans egentliga språkrör. Från denna tid daterar sig också hans vänskap med Marika Stiernstedt. Författarinnan tecknade efter G:s bortgång hans porträtt i Veckojournalen i en artikel som hon kallade Möte med svensk officer.

Sina erfarenheter från tjänstgöringen under beredskapstiden som infanteribefälhavare i Karlskrona och brigadchef i västra Skåne sammanfattade G i två arbeten 1942 med kritik och synpunkter rörande utbildning, som ivrigt studerades vid förband och skolor. Per Albin Hanssons paroll i jan 1943 om motstånd till det yttersta i alla lägen inspirerade G till den lilla skriften Partisankrig, som mycket lovordades i pressen. G ansågs ha givit en första och temperamentsfull skiss till sv gerillataktik. Boken som kom ut i flera upplagor spreds illegalt i Danmark och Norge. Under åren före sin bortgång utarbetade G ensam reglemente för marinens skytteförband om nära 400 sidor, ett arbete som uppskattades för mönstergill disposition, tankereda och en för G karakteristisk koncis stil. G:s inval i Krigsvetenskapsakademin 1943 var ett erkännande av hans alla reservationer till trots stora insatser för försvaret.

G var mångsidigt begåvad och hade stor arbetskapacitet. Han var en skicklig skribent, observant, klar och ofta bitande ironisk. Hans beläsenhet och kunskaper i militära ämnen var stor. Ökad grad av militär effektivitet i organisation och krigföring och G var genast en intresserad iakttagare, har det träffande sagts om honom (Carlos Adlercreutz). G var idérik och hade modet att stå för sina åsikter. Men han gick ofta till överdrifter och tog ställning från högst personliga utgångspunkter. Han odlade sedan subalternåren vid Svea garde en raljant och sarkastisk jargong, som stötte folk för huvudet, och kunde i sina relationer till omgivningen visa påfallande brist på balans och omdöme. Dessa negativa sidor hos honom kunde i längden inte tolereras även med erkännande av hans stora förtjänster. G gick gärna sin egen väg och blev efter hand alltmer isolerad. Sjukdom spelade också in liksom hans benägenhet att svänga mellan olika ytterlighetsriktningar, även om det stod klart att han aldrig var djupare politiskt engagerad.