Carl Georg Brunius

Carl Georg Brunius var son till kyrkoherde Gomer Brunius och Mariana Rodhe. Han blev student vid Lunds universitet 1803 och vid Uppsala universitet 1811, filosofie magister i Lund 1814, docent i grekiska 1815, adjunkt i detta ämne 1820 och 1821 tillika i romersk vältalighet och poesi. År 1824 blev han Esaias Tegnérs efterträdare som professor i grekiska. Han utnämndes 1847 till kyrkoherde i Stävie och Lackalänga prebendepastorat i Lunds stift och blev samma år titulärprost. År 1853 valdes han till ledamot av Vitterhetsakademien, och 1858 fick han såsom emeritus avsked från professorsämbetet.

Brunius framträdde tidigt som latinsk skald, dels genom metriska översättningar från Apollonios och Tyrtaios (i akademiska avhandlingar), dels genom De diis arctois libri sex (1822), ett slags nordisk teogoni, som lär vara det längsta latinska poem någon svensk diktat. År 1857 utgav han sina Poëmata, partim jam ante, partim nunc primum edita. Sin mesta tid ägnade han emellertid åt byggnadskonstens studium och utövning. Under åren 1833–1859 ledde han restaurationsarbetena på Lunds domkyrka (varvid han utförde den djärva höjningen av kryptan), och samtidigt försiggick under hans ledning en mängd andra arbeten: om- och påbyggnad av det gamla bibliotekshuset i Lund (1836–39), räddningsinstitutet i Stora Råby (1840), museibyggnaden och biskopshuset i Lund (1840–44), skolhuset i Helsingborg (1844), Kristinehamns kyrka (1854–57) med flera. Därjämte verkställde han restaurationerna av Växjö domkyrka (1849–52) samt av flera stads- och landskyrkor i Skåne, gav ritningar till nya kyrkor och uppgjorde planer till samt hade ledning vid om- och nybyggnader på skånska herresäten (Jordberga slott, Sövdeborg, Trolleholm med flera). Brunius lät även uppföra en egen bostad vid Mårtenstorget i Lund (Bruniushuset, Kiliansgatan 17) som finns kvar än idag och har genom varsam ombyggnad behållit mycket av sitt ursprung. Såsom specialforskare och skriftställare i Sveriges äldre konsthistoria förvärvade han ett aktat namn.

Redan under åren 1815–17 företog han i arkeologiskt intresse vandringar i Bohuslän. Resultaten av dessa blev de av honom och Johan Gustaf Liljegren utgivna, Nordiska fornlemningar (med 100 planscher, 1823) samt det året före hans död utkomna Försök till förklaringar öfver hällristningar. Den senare beskriver flertalet hällristningar som påträffats i och utanför Bohuslän.

Ref.:

• Svenskt porträttgalleri del XV s. 32
• Svenskt Biografisk lexikon

  ---

Biografi på SBL