Carl Gustaf Frölich

Carl Gustaf Frölich was a Swedish military officer of German descent, Riga Governor in 1700-1706 and infantry general. He was the brother of a Pietist writer and mystic Eva Margareta Frölich and a colonel Hans Frederik Frölich.

Biography

Born in 1637 in the family of the Swedish Army officer colonel Hans Christoffer Frölich and his wife Elizabeth, born von Plessen.

Frölich became Lieutenant-Major of the Swedish Army and Commander in Bohus Fortress in 1676. In 1678 he became Lieutenant-Colonel. In the summer of 1678 Bohus fortress was besieged by Ulrik Frederik Gyldenløve and an army of 7,000 German and 9,000 Norwegian soldiers. Bohus Fortress had a Swedish crew of 900 men, led by Colonel Friedrich Börstell and then Lieutenant Colonel Frölich.

The fortress was fired for two months with quantities of cannonballs, bombs, rock bumps, glowing bullets, grenades and mines. The attackers also used catapult to throw in bags with latrine for the purpose of spreading disease. The Swedish crew, however, managed the siege, but more than half the crew did. After the siege, Frölich became colonel and commander in Marstrand. He became a naturalized Swedish nobleman.

In 1693 he became Major-General at Västernorrland County, Jämtland and Härjedalen.

The new King of Sweden Karl XII appointed Frölich as commander of the Hälsinge Regiment in 1698 and, after the commencement of the Great Northern War on 12 March 1700, was promoted to Governor of Riga and lieutenant-general.

From April 18, 1702, he also served as Governor General of Vidzeme, Sweden, and during the invasion of Russian troops in 1704, he was promoted to infantry general and commander of the Riga garrison.

On January 17, 1706 he was dismissed as Governor General before the siege of Riga (1709-1710) due to an unsuccessful attempt of monetary reform. He left Vidzeme and returned to Sweden, where he died in 1714.

/////

Carl Gustaf Frölich, naturaliserad, friherre och greve Frölich, född 1637

Kornett vid överste Vollmar Wrangels regemente 1665. Kaptenlöjtnant vid Kalmar regemente 1670. Kapten vid Jämtlands regemente. Major vid Jämtlands regemente 1676. Överstelöjtnant och kommendant på Bohus 1676. Överste och kommendant på Marstrand 1678. Kommendant i Malmö 1679.

Naturaliserad svensk adelsman 1682-12-28 (introducerad mellan n:o 976 och 977 eller under n:o 951 i gamla matrikeln).

Generalmajor av infanteriet 1693. Tillika landshövding i Västernorrland, Jämtland och Härjedalen 1693. Tillika överste för Hälsinge regemente 1698. Guvernör i Riga 1700. Generallöjtnant av infanteriet 1700.

Friherre 1700 (ej introducerad).

Generalguvernör i Riga 1702. General av infanteriet 1704. Överste för garnisonsregemente i Riga 1704. K. råd 1705. President i Dorpats hovrätt 1705.

Greve 1706-06-21 (sönerna 1719 introducerad under n:o 49).

Död 1714-03-03 i Stockholm.

Gift 1:o med Plantina Margareta Bengtsdotter, död 1690-09-23 i Marstrand, dotter av översten Bengt Ragvaldsson och Anneken von Kugeln samt syster till majoren Johan Cederbaum, adlad Cederstråhle.

Gift 2:o med Beata Christina Cronström, född 1671-12-20, död 1752-12-09 och begraven 1752-12-24 i Järlåsa kyrka, Uppsala län, dotter av kammarrådet Isak Kock, adlad Cronström, och Christina Hanssén.

Carl Gustaf Frölich

Carl Gustaf Frölich, var en svensk greve, militär och ämbetsman. Han var gift två gånger: först med Plantina Margareta Bengtsdotter, sedan med Beata Christina Cronström. Han var bror till Eva Margareta Frölich samt far till Carl, David, Bengt och Charlotta Frölich.

Frölich blev 1676 major, överstelöjtnant och kommendant på Bohus fästning. Under sommaren 1678 belägrades Bohus fästning av Ulrik Frederik Gyldenløve och en armé på 7 000 tyska och 9 000 norska soldater.

Bohus fästning hade en svensk besättning på 900 man, vilken leddes av överste Friedrich Börstell och då överstelöjtnant Frölich. Fästningen besköts under två månader med mängder av kanonkulor, bomber, stenbumlingar, glödande kulor, granater och minor. Belägrarna använde också kastmaskiner för att slunga in säckar med latrin i syfte att sprida sjukdom. Den svenska besättningen klarade dock belägringen, men mer än halva besättningen strök med. Efter belägringen blev Frölich överste och kommendant i Marstrand. Han blev naturaliserad svensk adelsman 1682, generalmajor samt landshövding i Västernorrland med landskapen Jämtland och Härjedalen 1683.

Under Karl XII kom utnämningarna i rask takt för Frölich, varvid han 1698 blev regementschef för Hälsinge regemente, guvernör i Riga 1700-1706, generallöjtnant och friherre 1700, general av infanteriet 1704, kungligt råd och president i Dorpats hovrätt 1705 samt greve 1706. I rådet arbetade han med kraft för åtgärder i syfte att stärka Sveriges försvar.

/////

Carl Gustaf Frölich, naturaliserad, friherre och greve Frölich, född 1637

Kornett vid överste Vollmar Wrangels regemente 1665. Kaptenlöjtnant vid Kalmar regemente 1670. Kapten vid Jämtlands regemente. Major vid Jämtlands regemente 1676. Överstelöjtnant och kommendant på Bohus 1676. Överste och kommendant på Marstrand 1678. Kommendant i Malmö 1679.

Naturaliserad svensk adelsman 1682-12-28 (introducerad mellan n:o 976 och 977 eller under n:o 951 i gamla matrikeln).

Generalmajor av infanteriet 1693. Tillika landshövding i Västernorrland, Jämtland och Härjedalen 1693. Tillika överste för Hälsinge regemente 1698. Guvernör i Riga 1700. Generallöjtnant av infanteriet 1700.

Friherre 1700 (ej introducerad).

Generalguvernör i Riga 1702. General av infanteriet 1704. Överste för garnisonsregemente i Riga 1704. K. råd 1705. President i Dorpats hovrätt 1705.

Greve 1706-06-21 (sönerna 1719 introducerad under n:o 49).

Död 1714-03-03 i Stockholm.

Gift 1:o med Plantina Margareta Bengtsdotter, död 1690-09-23 i Marstrand, dotter av översten Bengt Ragvaldsson och Anneken von Kugeln samt syster till majoren Johan Cederbaum, adlad Cederstråhle.

Gift 2:o med Beata Christina Cronström, född 1671-12-20, död 1752-12-09 och begraven 1752-12-24 i Järlåsa kyrka, Uppsala län, dotter av kammarrådet Isak Kock, adlad Cronström, och Christina Hanssén.
Carl Gustaf Frölich, naturaliserad, friherre och greve Frölich, född 1637

Kornett vid överste Vollmar Wrangels regemente 1665. Kaptenlöjtnant vid Kalmar regemente 1670. Kapten vid Jämtlands regemente. Major vid Jämtlands regemente 1676. Överstelöjtnant och kommendant på Bohus 1676. Överste och kommendant på Marstrand 1678. Kommendant i Malmö 1679.

Naturaliserad svensk adelsman 1682-12-28 (introducerad mellan n:o 976 och 977 eller under n:o 951 i gamla matrikeln).

Generalmajor av infanteriet 1693. Tillika landshövding i Västernorrland, Jämtland och Härjedalen 1693. Tillika överste för Hälsinge regemente 1698. Guvernör i Riga 1700. Generallöjtnant av infanteriet 1700.

Friherre 1700 (ej introducerad).

Generalguvernör i Riga 1702. General av infanteriet 1704. Överste för garnisonsregemente i Riga 1704. K. råd 1705. President i Dorpats hovrätt 1705.

Greve 1706-06-21 (sönerna 1719 introducerad under n:o 49).

Död 1714-03-03 i Stockholm.

Gift 1:o med Plantina Margareta Bengtsdotter, död 1690-09-23 i Marstrand, dotter av översten Bengt Ragvaldsson och Anneken von Kugeln samt syster till majoren Johan Cederbaum, adlad Cederstråhle.

Gift 2:o med Beata Christina Cronström, född 1671-12-20, död 1752-12-09 och begraven 1752-12-24 i Järlåsa kyrka, Uppsala län, dotter av kammarrådet Isak Kock, adlad Cronström, och Christina Hanssén.

/////

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=14565

Gift med sin styvmoders systerdotter Elisabet Margareta Pahl, född 1706, död

1789-02-23 i Stockholm. Dotter av sekreteraren Hans Pahl, adlad Pahl, nr 1163

(Tab. 1), och hans 2:a fru Charlotta Cronström, nr 786 (Tab. 4).

1. Margareta Christina, född 1683, död 1735-01-22 på St. Kärr i Habo

socken, Skaraborgs län och begravd i Hömbs kyrka, Skaraborgs län.

Gift 1:o 1699-05-04 i Gävle med majoren Hans Henrik Wrangel, född 1668-01-08 i Reval, död 1703-03-19 i slaget vid Saladen.

Gift 2:o med guvernören i Riga, generalmajoren Rembert von Funcken, av en adlad men ej introducerad ätt, i hans 2:a gifte (gift 1:o med friherrinnan Helena Yxkull-Gyllenband), död 1709-02-03.

Gift 3:o 1715-12-01 med generalmajoren och landshövdingen Reinhold Vilhelm von Essen, friherre von Essen, nr 158 (Tab. 2), i hans 2:a gifte (gift 1.o 1703-09-23 med Sofie Helena von Dellvig), född 1669, död 1732.-05-03 i Uleåborg

1. Bengt, född 1684. Överstelöjtnant. Se Tab. 6.

1. Didrik, död 1688-06-13 i Marstrand.

1. Elisabet, född 1687-10-25 i Marstrand, död 1765-04-20 på Mantorp i Veta

socken, Östergötlands län.

Gift 1727-05-11 i Fågelås socken, Skaraborgs län med sin svägerskas systerson,

överstelöjtnanten Erik Gripenwaldt, nr 875 (Tan. 3), i hans 3:a gifte (gift 1:o

med Ingrid Seth, född 1696, död 1716 ; gift 2:o 1717-12-00 med Ingrid

Margareta Adlersten, nr 1004, född 1687, död 1726) , född 1692-02-18, död

1750-09-19 på Mantorp i Veta socken, Östergötlands län.

2. Christina, född 1695, död 1767-01-08 på Harbonäs i Harbo socken,

Västmanlands län.

Gift 1730-08-24 i Harbo socken med sin kusin, kammarherren, friherre Vilhelm

Henrik von Knorring, nr 177 (Tab. 23), född 1692-05-07 i Maastricht, död

1763-08-11 på Harbonäs i Harbo socken, Västmanlands län.

2. Carl, död 1696-12-03 i Gävle och begravd 1697-05-26.

2. Charlotta, född 1698-11-28 (1698-11-20) i Gävle, död 1770-07-31 på

Uppsala slott.

Gift 1735-04-15 på Lindsta i Järlåsa socken, Uppsala län med sin kusins son,

landshövdingen, friherre Johan Funck, nr 189 (Tab. 2), i hans 1:a gifte I(gift

2:o 1771-09-29 med friherrinnan Anna Catharina von Friesendorff, nr 200 (Tab.

9), född 1738, död 1823), född 1703-04-29 i Sala, död 1773-02-24 i Uppsala.

Ur Svenskt Biografiskt Lexicon:

Frölich, Carl Gustaf, f 1637, † trol 4mars 1714 i Sthlm (själaringn i Nik o Ty 5mars). Föräldrar: översten Hans ChristofferF o Elisabet v Plessen. Kornett vid överste Wolmar Wrangels kav: reg 21 aug 1665,kaptenlöjtn vid Kalmar reg 26 febr 1670,kapten vid Jämtlands reg, major där 10 juli1676, överstelöjtn:s titel o kommendant påBohus fästning 30 sept s å, överstes titel 10aug 1678, kommendant på Marstrand 23 okt1679, natural sv adelsman 28 dec 1682, ge-neralmajor avinfanteriet 23 dec 1693,landsh över Västernorrland, Jämtland o Härjedalen s d, överste för Hälsinge reg 16

maj 1698, guvernör i Riga 10 mars 1700, generallöjtn av infanteriet s d, chef för Garnisonsreg i Riga, frih enl uppg 1700 (Marcks v Würtemberg), i varje fall senast maj 1701 (Livonica), generalguvernör i Riga 7 april 1702, general av infanteriet 9 jan 1704, k råd o president i Dorpats hovrätt 27 dec 1705, greve 21 juni 1706 (Stiernman). G 1) m Plantina Margareta Bengtsdtr, † 23 sept 1690 i Marstrand, dtr till översten Bengt Ragvaldsson o Anneken v Kugeln; 2) m Beata Christina Cronström, f 20 dec 1671, † 9 dec 1752, begr 24 dec s å i Järlåsa kyrka (Upps), dtr till kammarrådet Isaac C (bd 9) o Christina Hanssen.

Om F:s barndom och uppväxtår är föga känt. Familjen ägde inga gods i Sverige, och F fick tydligen sin utbildning i Tyskland. Han lärde sig aldrig behärska sv språket i skrift. Så gott som alla hans bevarade egenhändiga brev är skrivna på tyska och röjer både i fråga om piktur, stavning och formulering en mycket måttlig bildningsgrad.

Hans kännedom om sv kultur, historia och samhällsskick var ytterst bristfällig. Enligt egen utsago, lämnad i brev till Karl XII, skulle han i sin ungdom ha deltagit i Karl X Gustavs fälttåg i Polen, men sin egentliga karriär började han under det »bremiska kriget» (1665—66) som kornett vid ett nyuppsatt kavalleriregemente. Efter krigets slut tjänstgjorde han i Pommern som fänrik men övergick senare till Kalmar läns infanteriregemente, där han avancerade till kaptenlöjtnant 1670. Då en del av regementet

1673 överfördes till hertigdömet Bremen, tillhörde han denna kontingent, nu i rullorna upptagen som kapten. Vid krigsutbrottet 1675 befann han sig i den nyanlagda fästningen Karlsburg. Vid ett utfall från den belägrade fästningen blev han tillfångatagen (1 okt 1675) men frigavs kort därpå efter fästningens kapitulation på nyåret 1676. F placerades s å som kommendant på Bohus fästning. Tillsammans med

överste Fredrik v Börstell, som med en mindre styrka ur Skaraborgs infanteriregemente förstärkt garnisonen, försvarade han framgångsrikt fästningen mot ett häftigt angrepp av överlägsna norska stridskrafter under ledning av ståthållaren U F Gyldenlöwe sommaren 1678.

CARL GUSTAF FRÖLICH

Målning (beskuren) av okänd konstnär

Gripsholm

Foto SPA

Som belöning för sitt välförhållande vid »Bohus fästnings hårde belägring» transporterades

F kort därpå till Karlstens fästning som kommendant. Anläggningen här var tämligen provisorisk men skulle ersättas med en stark befästning av förhållandevis modernt snitt. Det ankom på F att i samråd

med Erik Dahlbergh utföra planen. Med »hwalfning», bergsprängning och »murning» var han här sysselsatt ända fram till 1689, då fästningen med sin karakteristiska profil — det höga tornet var F:s speciella idé — i stort sett var färdig. Karl XI, som var personligen intresserad av företaget och flera

gånger besökte fästningen, som enligt F skulle komma att sakna »sin jämlike i Europa», ställde 900 man arbetsfolk till förfogande — ännu 1690 beräknades 700 knektar jämte befäl från ett västgötaregemente, 100 man ur garnisonen och 65 straffångar bli sysselsatta vid bygget — jämte nödiga medel till avlöningar, frakter och materielleveranser.

Konungen läste f ö med nöje F:s många rapporter, »desseiner» och redovisningar.

Den 17 aug 1690 ankom Karl XI själv till Marstrand för slutbesiktning. F:s sparsamhet med kronans medel, hans nog granna utgiftsberäkningar, hans omtanke om arbetsfolket och goda uppslag på olika

områden — det gällde bl a en fyranläggning högt uppe på fästningens torn samt åtgärder

till Marstrands förkovran — tilltalade i hög grad konungen och torde ha medverkat till hans beslut att anförtro F större administrativa uppgifter. År 1693 utnämnde han honom till landshövding över Västernorrlands län, Jämtland och Härjedalen.

Det ansenliga område F var satt att styra omfattade Gästrikland, Hälsingland, Medelpad,

Ångermanland, Härjedalen och Jämtland.

I drygt fem år var F verksam som landshövding i Gävle, områdets residensort.

Han visade sig därunder vara en driftig och uppslagsrik länschef, ivrig att noggrant följa »staten» och på varje sätt »invigilera» besparingar däri, oavlåtligt rapportera sina förehavanden till konungen och underställa alla åtgärder, även de obetydligaste, dennes avgörande. Hans ämbetstid sammanföll med

den svåra missväxt, som drabbade riket — och inte minst Norrland — under 1690-talet.

Han utverkade av konungen dels tillstånd till stora spannmålsutdelningar från kronans magasin till nedsatt pris, dels uppskov med utlagorna för de hårdast ansatta landsdelarna. Han underlättade därjämte

genom administrativa åtgärder en betydande privat spannmålsinförsel, huvudsakligen från

östersjöprovinserma. Till allmogens och kanske än mer »landsbetjäntes» båtnad föreslog han 1696 en förenkling av skatteuppbörden.

De många olika »skattepersedlarna» skulle »summavis» sammanslå till endast tre poster. Förslaget, som förmodligen inspirerats av landskamreraren, avstyrktes bestämt av kammarkollegium men kom inte dess

mindre att i viss mån gå igen i den nya skattemetod, som Karl XII senare tillämpade.

På våren 1698 entledigades F från landshövdingetjänsten — tydligen på egen begäran — sedan hans äldste son häktats för delaktighet i en inbrottsstöld i kronans ränteri i Gävle och återgick »till militien» som

chef för Hälsinge regemente.

Det stora nordiska kriget förde F till nya ansvarsfulla poster. Karl XII delade till en början faderns förtroende för F, som med iver deltagit i den unge konungens realistiska stridsövningar, varvid han f ö blivit sårad i ena handen och förlorat ett öga, och utsåg honom till guvernör i Riga. I början av maj 1700 befann han sig här och medverkade på sommaren 1701 vid övergången av Düna.

Året därpå efterträdde han Dahlbergh som generalguvernör över Livland. Hans verksamhet i denna ställning (1702—1706) blev knappast lyckad. Hans nit var det ej något fel på, men hans omdöme började betänkligt svikta. Han blev allt självrådigare och rättade sig föga efter mottagna order från högsta ort. Sålunda förstärkte han (1702—03) garnisonen i Riga med anlända truppkontingenter, som var avsedda för helt andra ändamål och fick mottaga ett förgrymmat brev från konungen med erinran om skyldigheten att noggrant följa givna befallningar. Hans samarbete med de militära cheferna i Östersjöprovinserna — särskilt med general Lewenhaupt — var ej friktionsfritt och gav konungen anledning till admonitioner. Starkast missnöje framkallade dock F:s självrådiga medeldispositioner och hans uppseendeväckande

myntmanipulationer. Den 4 dec 1705 utfärdade han på eget bevåg ett »plakat», vari han påbjöd en »förhöjning» av gällande myntsorter »till dubbelt värde». En »enkel» karolin skulle sålunda genom påstämpling gälla som två. Konungens reaktion var mycket kraftig. »Nu hade Vi aldrig förmodat

», skrev han 27 jan 1706, »att I skulle kunnat komma till den förmätenhet utan föregången förfrågan av egen myndighet att resolvera i en så viktig och Vår Kungl Höghet allena tillhörande sak och kunna fördenskull intet underlåta däröver att betyga Vårt största missnöje». F ålades att omedelbart

återkalla »bemälte Edert skadelige påbud». Vid denna tidpunkt var F redan entledigad från generalguvenörsposten, sedan han i slutet av år 1705 utnämnts till k råd och till president för hovrätten över Livland. För den senare uppgiften saknade han givetvis alla förutsättningar och kom endast

att fungera häri kort tid. Senast på hösten 1709, innan ryssarna hunnit cernera Riga, synes han ha lämnat staden. Han inträdde vid årets slut i rådsregeringen i Sthlm. Han torde nu ha varit ett stycke in i 70-årsåldern med förminskade själsförmögenheter och starkt nedsatt omdömesförmåga. Förmodligen

får man häri söka förklaringen till hans ringa inflytande och hans högst kuriösa projekt i diverse frågor. Till hans heder må noteras, att han inte delade rådets defaitistiska uppfattning om rikets försvarsmöjligheter

och bl a energiskt påyrkade Rigas undsättning.

Hans många förslag i syfte att komma till rätta med landets svåra belägenhet väckte i rådet både bestörtning och löje. Penningbristen borde, menade han, botas med samma metoder som han använt i Riga — »man skall slå kopparmyntet 6 gånger högre till prijs än det är och fast högre». Hans förvirrade

föreställningar om de internationella förhållandena, hans groteska förslag om en fredsunderhandling med Danmark 1711 och hans avstyrkan av riksdagsinkallelsen 1713 — man borde ej förlita sig på ständerna

utan på Gud — omintetgjorde all saklig diskussion med honom. Han förlorade sig ofta i ofruktbara religiösa utläggningar och avklippte all kritik mot sina förslag med ett stereotypt »den som talar häremot har inte Guds anda uti sig». Samtiden synes inte ha hyst någon överdriven beundran för F. Den etraktade honom som den typiske kungagunstlingen, som endast genom missriktad kunglig välvilja nått rikets högsta värdigheter. Helt rättvis var knappast denna värdesättning. Den duglighet, drift och nitälskan han utvecklade i sin krafts dagar var dock värd allt erkännande. Tyvärr kom han under sin ålders höst att anförtros uppgifter, som han knappast var vuxen. En långt driven excentricitet, som ibland tangerade förståndets gräns, fjärmade honom alltmer från verkligheten. F har efterlämnat ett stort antal tjänsteskrivelser bl a i Militaria:

Kommendanters skriv:r: Bohus (1677—79), Marstrand (1682 —93), i Landsh:rs skriv:r till K M:t, Vnl

(1693—98, vol 9—11), i Livonica II till K M:t (1700—06, 2 vol), till Axel Julius De la Gardie (1704) o till G A Strömfelt (1702 —05) samt till M G De la Gardie (1677) o A W v Schlippenbach (1701—06; 282 st) i

deras resp saml, allt i RA.

Källor o litt: S Bark, Bref till Olof Hermelin 1702—1708 (1914—15); Handl:r rör Sveriges

hist, ed A Fryxell (1843); O Hermelin, Bref till Samuel Barck 1702—1709 (1913); Karl XI, Almanacksanteckn:r (1918); H Spegel, Dagbok (1923). — J E Almquist, Ett försök under Karl XII:s regering till grundskatternas förenkling (KFA 1916); F Arfwidsson, Försvaret av Östersjöprovinserna 1708—1710 (1936); E Bensow, K Skaraborgs reg:s hist, 2 (1944); O Bergström, Hälsinge reg:s

chefer (1909); Biogr Lex öfver namnkunnige sv män, 5 (1875); E[rnst] C[arlson], Ett kapitel

sv hist i rådskammaren (HT 1889); dens, Sveriges hist under Karl XII:s regering (Sveriges hist under konungarne av pfalziska huset, 8, 1910); A Fryxell, Berättelser ur sv hist, 24—25 (1857); S Grauers, Arvid Bernhard Horn, 1, 1664—1713 (1920; rec D Almqvist, HT 1921, s 236—251); T Helm, Översikt

över Sveriges krig under 1600-talets senare hälvt (1927); C G Malmström, Om riksstyr under de tio första åren af Karl XII:s frånvaro (dens, Smärre skrifter rör sjuttonhundratalets hist, 1889, s 1—30); L W:son

Munthe, K Fortifikationens hist, 3: 1—2 (1911); C v Rosen, Bidr till kännedomen om de händelser, som närmast föregingo sv stormaktsväldets fall, 1—2 (1936); F Rudelius, Kalmar reg:s personhist, 1 (1952); A v Stiernman, Matr öfwer Swea rikes ridderskap o adel, 1 (1754), s 38; B Wedberg, Karl XII på justitietronen (1944); N Wimarson, Sveriges krig i Tyskland 1675—1679, 1—3 (1897 —1912).