Eric Carlsson Ekmansdorff

http://runeberg.org/omtjust/2-1/0100.html

År 1798 fick Malla Rudenschöld en son, Eric Ekmansdorff Karlsson/Carlson, född 5 juni 1798 i Finntorp i Tryserum, senare officer i Villmanstrand. Fadern var hennes betjänt, "en ung, rask och vacker gosse", som hon sedan levde ihop med i ett enligt vissa källor olyckligt förhållandet där han behandlade henne illa. Rudenschöld flyttade 1801 till Schweiz på förslag och bekostnad av Armfelt; hon beskyddades där av Germaine de Staël och besökte ofta Coppet. Det var också på Armfelts rekommendation som hennes son sändes för att uppfostras i Sankt Petersburg.

I Livrustkammarens i Stockholm stora utställning 2012 om G.M. Armfelt finns en text om Eric: I juni 1798 födde Magdalena Rudenschöld en son utom äktenskapet som döptes till Eric Carlson Ekmansdorff – här följer hans berättelse.

Berättelsen om Magdalena Rudenschölds ”’Lilla Eric”:

I juni 1798 födde Magdalena Rudenschöld en son utom äktenskapet som döptes till Eric Carlson Ekmansdorff – här följer hans berättelse i tre delar, såsom den nystas upp i Lilly Lindwalls biografi över hans mor från 1917. Lindwall bygger i sin tur på en rad brev och andra källor.

År 1798 har prosten Atterbom, kyrkoherde i Tryserums församling i Tjust, antecknat födelsen av pojken Eric Carlson Ekmansdorff i kyrkoboken. Modern är okänd, och som vittnen, vilka pojken också verkar ha namngivits efter, anges Eric Jöns Sundberg och Carl Nilsson i Fibrotorp. Att modern var Magdalena Rudenschöld och att barnet föddes i Fibrotorp har senare lagts till i kyrkboken av Atterboms efterträdare, prosten Häger. Om pojken berättas också att han uppfostrades av Atterbom, kom till Haapaniemi [Finlands krigshögskola] och gick i rysk tjänst 1820.

Vem var då Eric Carlson Ekmansdorffs fader? Om detta ger kyrkoboken inga besked, men i det allmänna folkmedvetandet ska svaret ha varit givet: Gustaf Mauritz Armfelt! Enligt vad flera personer i bygden berättat bodde Magdalena Rudenschöld vid tiden för barnets födelse med en förnäm herre. Det fina paret ska ha kommit i vagn och bott i det avlägset belägna Fibrotorp där det efter 14 dagar föddes en liten pojke som lämnades bort.

Kan denne ”förnäme herre” ha varit Armfelt? Andra författare har hållit det för otroligt att Armfelt skulle ha lämnat livet vid de tyska badorter där han befann sig för att finnas vid Magdalenas sida dessa veckor i Tryserum. Enligt Armfelts biograf Elof Tegnér ska Magdalenas och Armfelts intima umgänge dessutom ha upphört 1792.

Å andra sidan fanns även i prosten Atterboms släkt övertygelsen att var fadern. Paret Atterbom verkar dock från början inte ha känt till föräldrarnas namn, utan brevväxlingen med Magdalena gick till en början via en annan adressat i Stockholm. Senare skrev Magdalena i eget namn till prosten för att höra sig för om ”vården av min lilla Eric” och hon önskade också, om möjligt få en siluettbild av honom.

Lilla Eric ska enligt uppgift ha vuxit upp till den ”vackraste älskligaste yngling”. På Armfelts önskan – och det här är intressant – sändes han vid 16 års ålder till Stockholm och senare till St. Petersburg. Vid ankomsten skulle dock Armfelt just ha dött och hans hustru tagit sig an gossen ”som sitt eget barn”. Sedan han genomgått krigsskolan och gått i rysk tjänst förlorade familjen Atterbom kontakten med honom och sörjde honom som död.

I Lilly Lindwalls bok om Magdalena Rudenschöld (1917) citeras ett brev, skrivet av en C. Carstens i St. Michel den 24 mars 1882, där Eric Carlson Ekmansdorffs vidare öden kartläggs. Han gick inte något lyckligt liv till mötes. Som avskedad kapten levde han sitt liv i St. Michel [Mikkeli] i Finland. Han led tydligen av en obotlig åkomma (lues inveterata, någon typ av ryggmärgsskada?), och sysslade stundom med renskrivning åt olika tjänstemän, men använde sitt arvode mestadels till dryckenskap. Sin sista tid bodde han hos murarmästaren Erik Sjerlund, som då brevet skrevs uppges ännu ha varit i livet och meddelat detta till brevskrivaren. Eric Carlson Ekmansdorff avled 1848, 50 år gammal.

Sjerlund såg till att han fick en enkel begravning, vilken bekostades av räntmästaren Svinhufvud som också betalat för Erics tidigare inackorderingar i bygden. Huruvida Svinhufvud fått pengar från någon annan för underhållet eller bidragit ur egen ficka är inte känt.

Så slutar, den av allt att döma, ganska tragiska berättelsen om ”lilla Eric”. Och om Magdalena någonsin träffade sin son eller fick hans siluettbild får vi nog aldrig veta.