Erik Eriksson

Hembygdsboken s. 368: Från Armsjön kom omkring 1698 en man vid namn Erik Ersson, f. 1669, vandrande upp till Örträsk. Hans hustru hette Ella, var född 1666, och förmodligen dotter till Matts Hindersson i Armsjö. De tillhandlade sig i Örträsk Margareta Johansdotter-Hilduinens hemman för 76 daler kopparmynt. Sedan en person, Pål Persson, som påståtts vara från Mjösjö, kommit upp till Örträsk 1703, sålde Erik Ersson till honom och for själv upp till Knaften, som två år innan upptagigt av Johan Johansson-Hilduinen från Örträsk. Av Erik Erssons barn blev dottern Lisa Ersdotter, f. 1714, och mågen Erik Nilsson, f. 1714, samt sonen Nils Eriksson, f. 1714, boende kvar i Knaften. Den sistnämndes söner kom till Vargträsk, Knaften och Rusele, och döttrarna till Nedergransele, Örträsk, Gransele och Lycksele-Brattfors. En annan son till Erik Ersson var Erik Ersson d. y., f. 1695, som återvände till hemsocknen och slog sig ned i Orrböle, där han gifte sig med finnättlingen Johan Johanssons dotter Marta och med henne fick 14 barn. En tredje son, Johan Ersson, f. 1709, upptog Gäddträsk inom Lycksele år 1740 men synes rätt snart ha lämnat detta nybygge till den unge Johan Larsson, f. 1720, från Örträsk och återvänt till sin födelseby Armsjö. Johan Erssons hustru var bondedotter från Hyngelsböle. Släkten är numera mycket stor.

Vem stamfadern Erik Ersson från Armsjö egentligen var, har vi icke vunnit någon klarhet i. Nog är det sannolikast, att det var en finländare, som en tid innan Armsjövistelsen bott i någon av Nordmalings finnbyar, exempelvis Brattsbacka, Nyåker, Orrböle, Sunnansjö eller Hummelholm.

Kjell-Åke Lundström uppger:

Erik Eriksson, född 1669 i Mjösjö, Umeå, död 1752 i Knaften, Lycksele.
Nybyggare i Knaften, Lycksele. Begr. 1752-08-23.
Gift med Helena Mattsdotter (se Familj 3056), född 1666 i Armsjö, Nordmaling, död 1755 i Knaften, Lycksele.
Anbytarforum - Av Lars Beckman - onsdag den 5 jan 2000 kl. 22.28:

Erik Eriksson fo 1667/1668/1669 begr.1752-11-01 h. Helena Matsdr fo 1666/1671? död 1755-02-24 Båda begravda och döda i Knaften.
Vilket är Eriks ursprung? Umeå socken? Var?
Jag har hittat en syster(?) till Erik i Lycksele fs dödbok: Erik Erikssons syster död 1714-03-29.
Örträsk:

Håkan Eriksson fo 1670 död 1737-02-06 H.Brita Matsdotter fo 1675 död 1745-12-08
Båda döda i Örträsk.
Fråga : Är Erik och Håkan bröder från Umeå socken? Var finns bevisen? Jag antar att dessa är gamla klassiska frågeställningar, men finns det något nytt????

Av PO Österlind - onsdag den 29 mars 2000 kl. 11.28:

Hej Lars. Ang. Helena Matsdotter: Jag hittar inget dödsdatum i hfl Lycksele AI:1. Hon står där som Ella, vilket väl var smeknamn för Helena. Sista husförhöret var 1752, står sedan som "död" i AI:1 (delen 1753-59) s.4. Jag tror fortfarande att det rör sig om en felläsning, dvs att man läst "Erik "Pehrssons" som "Erik Erssons" och inte noterat att det gällde samebyn Gran.
Av Gunnar Edholm - onsdag den 28 mars 2001 kl. 13.06:

Hej! Lars Beckman jag fann din fråga om Knaften och om Erik och Håkan Eriksson var bröder. Om du inte redan fått svaren på dessa frågor kan jag hänvisa till Ossian Egerbladhs böcker om Knaften och Örträsk. Där framgår, enligt vad jag kan förstå, att så var fallet. Också att dom kom från Armsjön i Nordmalings socken förefaller också tämligen troligt. Var dom är begravda kan jag med säkerhet påstå att Erik Eriksson är begraven i Lycksele. Om var Håkan är begraven är jag mera osäker men är ändå inne på att även han är begraven i Lycksele eftersom Örträsk då inte hade någon egen kyrka. Här några utdrag av rubriker ur ovan nämnda böcker som jag anser ger svar på dina frågor.
Erik Eriksson 1669-1752 H. Helena Matsdotter 1671?-1755 d.t.Mats Hindersson Armsjö, Nordmaling

Håkan Eriksson d. 1737 Örträsk. H. Britha Matsdotter 1675-1745 d.t. M Hindersson Armsjö. 1697. Erik och Håkan var getarpojkar i Mjösjö.

1699. Håkan och Erik är missnöjda med arvskiftet efter Mats Hindersson. 1701. Erik Eriksson från Armsjön och Nordmalings Socken köper Johan Johanssons Boställe i Örträsk. 1703. Erik Eriksson blir den 2:e Nybyggaren i Knaften (Knappsele) 1708. Erik borgar för sin broder Håkan. Mvh Gunnar Edholm.

Noteringar Erik var "Getare" i sin ungdom i finnbyn Mjösjö. Kan ev. vara född och uppväxt där med sin mor som var änka och brodern Håkan Bonde i Knaften, Lycksele. Nybyggare, finne, kyrkvärd. Armsjö till 1698, Örträsk från 1698, Knaften från 1703. EE i Armsjö 1696 och var ombud för Kerstin Jonsdr. EE hade tjänat 5 år hos Erik Johansson i Bjärten (DB 1686 19/2) 1680-1685? 12-17 år. EE sålde 1703 sitt hemman i Örträsk för att flytta till Knaften. Den som köpte uppges vara Pål Persson från Mjösjö. Dombok 1699: "Finnen Erich Erichsson i Armsjö" året dessförinnan köpt avl. Mårten Henrikssons torp i Örträsk av änkan Margareta Johansdotter för 76 dlr. kmt.men Lappen Ingevald som var Mårtens svåger hävdare sin hustrus bördsrätt och köpet fick återgå. Men efter 2:a uppbudet kom Margaretas måg Ingevald och tog hand om torpet, åberopande sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå. DB 1709 20/7:Tingsrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var födda inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson, som var bräcklig, och Håkan Eriksson så voro. EE var liten till växten men sönerna "långa karlar av kraftig kroppsbyggnad." (enl. Ossian Egerbladh). Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och Mågen Erik Nilsson som hade 11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils var också gift och hans hustru hette Margeta Mikaelsdotter. De hade 7 barn och bodde även de i Knaften. Källa: Leif Boström

Erik kallas emellertid liksom sin bror Håkan upprepade gånger för finne i domböckerna. Själv säger Erik 1709 att han är född i Umeå socken.Men även där fanns ju finnfamiljer i flera byar. Vi vet i varje fall att Erik och Håkan var getarpojkar i finnbyn Mjösjö i sin barndom, och sannolikt bodde de där under sin uppväxttid tillsammans med sin moder, som av allt att döma var änka. När pojkarna vuxit upp, tog Erik tjänst som dräng hos finnen Erik Johansson i Bjerten, och Håkan stannade kvar som dräng hos Matts Olofsson i Mjösjö. Sedemera gifte sig de båda bröderna med var sin dotter till finnen Mats Hindersson i Armsjön och flyttade dit som drängar. Erik gifte sig med Helena Matsdotter, troligen 1694. Deras äldste son föddes år 1695. Lappmarksdomboken för år 1699 berättar att "Finnen Erich Erichsson i Armsjö" året dessförinnan köpt avlidne Mårten Henrikssons torp i Örträsk av änkan Margareta Johansdotter. Men efter andra uppbudet kom Margaretas måg Ingewald och tog hand om "torpet", åberopade sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå. Men i Armsjö kunde Erik tydligen ej stanna. Hans svåger Bastuträsk gick ej med på att någon fick överta faderns nybygge i Armsjön. Samma dag som Johan Johansson sökte rättens tillstånd till nybygge vid Knaptselet, sålde han sitt hemman i Örträsk till Erik Eriksson. Efter ett år sålde Erik Bostället i Örträsk till Påhl Persson, som säges vara finne från Mjösjö. Erik ville också slå sig ned vid Knaptselet. Sannolikt flyttade han dit med sin familj redan sommaren 1702, eftersom frihetsåren räknas från det året. Och den 14 Aug. 1702 döptes en son till Erik Ersson i Knaften. Johan Johansson var säkert glad över att få en granne och Mats Matsson gav även nu sitt samtycke utan vidare. Och alldenstund lappmarkskommissionen förklarat att det fanns utrymme vid Knapselet för två åbor, så fick Erik det begärda tillståndet. Omkring år 1710 lämnade Mats Matsson Mårdbergets skatteland och flyttade längre upp i lappmarken med sina renar. Men så länge som ingen annan hade sökt och erhållit immission på Mårdbergslandet var Mats enligt uppbördslängden skyldig att betala 2½ daler i skatt för landet. Efter någon tid sänktes lappens skatt till en daler. Resten 1½ daler skulle "finnarna i Knaften" erlägga. I December 1717 gav landshövding Cronberg sitt medgivande till att nybyggarna i Knaften skulle få överta skattelandet mot vanlig skatt. Och Mats Matsson var säkert glad åt att slippa från skatten för ett område som han ej längre nyttjade. Att nybyggarna i Knaften "med våld" drev bort Mats från skattelandet är med säkerhet en grov missuppfattning. Johan dog i februari 1718. "Erich Ersson och Johan Johanssons änka eller dess son" fick nu tillsammans tillstånd att nyttja och bruka Mats Matssons land. Men efter tvister med Örträskfinnarna fick Erik Eriksson en resolution från landshövding Grundel, dagtecknad den 10 Sept.1722. Här bestämmer landshövdingen i klara och tydliga ordalag att Erik, som ensam skattar till Kongl. Maij:t och Cronan för lapplandet, också har ensamrätt till jakt och fiske inom hela området. Varken lappar eller nybyggare, inte ens Eriks granne i Knaften, skulle härefter få göra honom något intrång på hans jaktmarker och i hans fiskevatten. Nybyggarna i Örträsk fick vissa villkor nyttja skogen och fiska i Örträsket samt idka "bäverfiske". Lappmarkernas kolonisationshistoria berättar om flera nybyggare som på liknande sätt som Erik Eriksson blev innehavare av ett lappskatteland. Så fick t ex nybyggaren Påhl Persson i Vägsele överta lapplandet Stöttingslandet år 1724. På detta sätt kunde alltså en ensam nybyggare få dispositionsrätt till ett jättestort område. "Nybyggaren Erik Erikssons i Knaften skatteland är efter Hr Landtmätaren Brenholms refning til längden 4 ¾ Swänska Milar", heter det. Om Mårdbergslandets bredd säges ingenting. Men det förefaller som om det skulle ha sträckt sig från gränsen mot Åsele lappmark i väster till Umeälven i öster, ett avstånd på minst fyra mil. Det fanns givetvis inga möjligheter för Erik och hans pojkar att hinna med fiske, jakt och djurfångst överallt på denna omfångsrika ärjemark.

Erik Eriksson hamnade tydligen i ett riktigt kallhål när han slog sig ned i närheten av Knaftselet, på den plats som en i dag kallas "Gammelhemmet". På sin ålderdom säger Erik att "där fryser säden näst alla år".

Erik Eriksson blev utsedd till kyrkovärd år 1709.

UMEBÖNDERNA FÖRSÖKER TA NYBYGGARNA TILL SOLDATER Dombok 1709 Tingsrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var födda inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson och hans bror Håkan. Erik anses som för bräcklig och liten till växten som soldat och bör ej sättas in i något rote i Umeå socken. Men sönerna "långa karlar med kraftig kroppsbyggnad".

ERIK ERIKSSON BRÄNNER BRÄNNVIN; Dombok 1735 Befallningsmannen anger Erik Eriksson som skyldig att år 1733 bränt brännvin med sin egen panna till ett bröllop i prästgården, utan att ha betalt skatt. Erik erkänner att bränt brännvin till ungefär 2 kannor som han använt till sin dotters bröllop, men ingalunda till försäljning. Erik säger att han inte förstått den upplästa kongl förordningen angående brännvinets skatter. Erik dömdes att betala böter med 40 mark silvermynt samt att brännvins pannan togs i beslag.

Eriks söner Johan och Nils delar på faderns nybygge i Knaften. Nils flyttar senare till Armsjö. Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och mågen Erik Nilsson, som hade 11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils Eriksson bodde även han i Knaften och hans hustru Margareta Mikaelsdotter, de hade 7 barn.

NYBYGGARNAS SVEDJEBRUK Var helst en finne slog sig ned i ödesmarken, där steg också röken från hans svedjeland som ett brännoffer mot himlen år efter år. Det var hans fäderneärvda metod att på ett tämligen enkelt sätt skaffa sig rågåkrar och rovland. En och annan försökte också att så korn på svedjelandet. Allt sådant svedjande i närheten av bostället samt ute på ängar och raningar var tillåtet. Men någon gång hände det väl att man bröt mot bestämmelserna och satte eld på stora skogsområden. Man ville nog på det sättet ibland driva bort vargar och andra rovdjur som hade sitt tillhåll i urskogarna i närheten av nybygget. Eller också brände man tallhedarna för att förstöra renbetet. Men vanligast var nog att svedja lider och bergssluttningar för att förbättra mulbetet (kreaturens sommarföda). I enstaka fall kom väl blixten här till människornas hjälp och antände skogen, men oftare hände det nog att skogseldar, som orsakats av människor, förklarades vara ett verk av "toreld". Efter två eller tre år måste nybyggaren ta upp ny rågsvedja, och då fick den gamla växa igen med självsått gräs. Svedjeställenas antal blev på så vis många under en mansålder. Om detta vittnar än i dag alla platser som kallas Svedjan, Brännan, Storfällan, Nybränet osv. Knaftenborna var under 1700-talet ett svedjande folk. Därom har framförallt tingsprotokollen åtskilligt att förtälja. Om svedja skulle huggas och brännas ett stycke från åkergärdan, måste ansökan härom nämligen göras hos häradsrätten. Redan 1704 vill Erik Eriksson bränna ett svedjeland som han nästgående år huggit 1/8 mil från bostället. Efter tillstyrkan av skattelappen Mats Matsson lämnar rätten sitt medgivande. Men när Erik 1724 anmäler vid tinget att han huggit ett "svedjefall" öster om Stormyran, behöver han inte först tillfråga någon lapp, eftersom han själv numera innehar nyttjanderätt till hela lappskattelandet. Och rätten ger honom tillstånd att svedja men påminner om skogseldplakatets innehåll. 1740 tillåtes Eriks söner att avröja och bränna ett svedjeland på Storliden öster om byn, och 1780 är det Eriks sonson Michel Nilsson och hans grannar i Knaften som med eldens hjälp vill kultivera ett stort område vid Stakarmyrliden, vilket beviljades. I 1695 års lappmarksplakat hade överflödigt svedjande förbjudits. Samtidigt ställdes ett alldeles nytt krav på nybyggaren: han måste bli jordbrukare, måste ta upp åker. Finnarna intresserade sig i regel inte så särskilt mycket för den paragrafen. De svedjade av hjärtans lust, och först sedan alla lämpliga svedjemarker avbränts, började de att bryta upp åkertegar. Mer än en nybyggare fick lämna sitt boställe, då frihetsåren började lida mot sitt slut, därför att han ej kunde uppvisa ett erforderligt stycke odlad jord. Erik Eriksson i Knaften var visserligen en ivrig svedjare, men han var tydligen samtidigt en trägen åkerbrukare trots de ogynnsamma förutsättningar som situationsbilden uppvisar: hans dokumenterade kroppsligasvaghet, den steniga och magra jordmånen och kanske framför allt denständigt återkommande förhärjande sensommarfrosten. Vid lantmäteriförrättningen 1726 befanns det att Erik Eriksson hade uppbrukat inte mindre än 41 kappland väl hävdad åker, då däremot hans granne Erik Johansson, som fått ärva byns äldsta jordbruk, inte hade mer än 17 kappland. År 1738 finns åkerjord för tre tunnors utsäde på Erik Erikssons hemman,som nu föder 14 kor och två hästar, och Erik Johansson har två tunnors utsädesland samt föder sex kor och en häst. Emellertid torde man kunna påstå att färgstarka visioner av rök och flammande eldar borde vara karakteristiska illustrationer till en skildring av lappmarksnybyggarnas kamp mot vildmarkens besvärligheter långt in på 1800-talet. Det är också självklart att samerna, som vid 1700-talets början innehade och skattade för praktiskt hela lappmarken, många gånger kände sig ängsliga och förargade vid åsynen av eldhärjade renbetesmarker.

Källa: Ossian Egerbladh, Knaften "Finntorpet som blev storby"

Hans son Pehr bodde hos sin son Johans familj i Lomfors enligt husförhörslängden 1788-1809. Där har noterats att Pers far var Eric Ersson i Knaften,m död 1752, 83 år gammal. [1]

Sources
↑ Lycksele (AC) AI:4 (1788-1809) sid 21
arktos.se
Dead link: www.grewik.se/gunwiklund/p885acca0.html
Dead link: bagen.se/Samtliga%20personer/000/0027/536.htm

Lappen Gunnar Anundsson var dräng hos Eric Ersson i Knaften.

+1.11.1752 i Lycksele förs.: "gambla Eric Erichsson i Knaften, 85 åhr."

Född 1669 i Armsjö, Nordmaling (AC). Flyttade 1701-01-.. från Lillarmsjö, Nordmaling (AC). till Örträsk, Lycksele (AC). Flyttade 1702 från Örträsk, Lycksele (AC) till Knaften, Lycksele (AC).

Nybyggare i Armsjö,Örträsk och Knaften

Född (Lycksele AI:1 1742-1759 s.45 b.2/3)

Död (Lycksele AI:1 1742-1759 s.45 b.2/3)

Begravd 1752-11-11 i Knaften, Lycksele (AC) (Internet)

Eriksson, Erik. Bonde i Knaften, Nybyggare, Kyrkvärd.

Död 1752-10-... Begravd 1752-11-11.

Armsjö till 1698,

Örträsk från 1698,

Knaften från 1703.

Källa: Leif Boströms Hemsida m.m.

• ***************

EE i Armsjö 1696 och var ombud för Kerstin Jonsdr. EE hade tjänat 5 år hos Erik Johansson i Bjärten (DB 1686 19/2) 1680-1685? 12-17 år. EE kan icke vara son till Erik Johansson i Bjärten. EE sålde 1703 sitt hemman i Örträsk för att flytta till Knaften. Den som köpte uppges vara Pål Persson från Mjösjö. Källa: Dombok 1699: "Finnen Erich Erichsson i Armsjö"

året dessförinnan köpt avl. Mårten Henrikssons torp i Örträsk av änkan Margareta Johansdotter för 76 dlr. kmt. men Lappen Ingevald som var Mårtens svåger hävdare sin hustrus bördsrätt och köpet fick återgå. Men efter 2:a uppbudet kom Margaretas måg Ingevald och tog hand om torpet, åberopande sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå.

DB 1709 20/7: Tingsrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var födda inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson, som var bräcklig, och Håkan Eriksson så voro. EE var liten till växten men sönerna "långa karlar av kraftig kroppsbyggnad."

(enl. Ossian Egerbladh).

Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och Mågen Erik Nilsson som hade

11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils var också gift och hans hustru hette Margeta

Mikaelsdotter. De hade 7 barn och bodde även de i Knaften.

• ************************

Erik kallas emellertid liksom sin bror Håkan upprepade gånger för finne i domböckerna. Själv säger Erik 1709 att han är född i Umeå socken.Men även där fanns ju finnfamiljer i flera byar. Vi vet i varje fall att Erik och Håkan var getarpojkar i finnbyn Mjösjö i sin barndom, och sannolikt bodde de där under sin uppväxttid tillsammans med sin moder, som av allt att döma var änka.

När pojkarna vuxit upp, tog Erik tjänst som dräng hos finnen Erik Johansson i Bjerten, och Håkan stannade kvar som dräng hos Matts Olofsson i Mjösjö. Sedemera gifte sig de båda bröderna med var sin dotter till finnen Mats Hindersson i Armsjön och flyttade dit som drängar. Erik gifte sig med Helena Matsdotter, troligen 1694. Deras äldste son föddes år 1695.

Lappmarksdomboken för år 1699 berättar att "Finnen Erich Erichsson i Armsjö" året dessförinnan köpt avlidne Mårten Henrikssons torp i Örträsk av änkan Margareta Johansdotter. Men efter andra uppbudet kom Margaretas måg Ingewald och tog hand om "torpet", åberopade sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå.

Men i Armsjö kunde Erik tydligen ej stanna. Hans svåger Bastuträsk gick ej med på att någon fick överta faderns nybygge i Armsjön. Samma dag som Johan Johansson sökte rättens tillstånd till nybygge vid Knaptselet, sålde han sitt hemman i Örträsk till Erik Eriksson.

Efter ett år sålde Erik Bostället i Örträsk till Påhl Persson, som säges vara finne från Mjösjö. Erik ville också slå sig ned vid Knaptselet. Sannolikt flyttade han dit med sin familj redan sommaren 1702, eftersom frihetsåren räknas från det året. Och den 14 Aug. 1702 döptes en son till Erik Ersson i Knaften. Johan Johansson var säkert glad över att få en granne och Mats Matsson gav även nu sitt samtycke utan vidare. Och alldenstund lappmarkskommissionen förklarat att det fanns utrymme vid Knapselet för två åbor, så fick Erik det begärda tillståndet.

Omkring år 1710 lämnade Mats Matsson Mårdbergets skatteland och flyttade längre upp i lappmarken med sina renar. Men så länge som ingen annan hade sökt och erhållit immission på Mårdbergslandet var Mats enligt uppbördslängden skyldig att betala 2½ daler i skatt för landet. Efter någon tid sänktes lappens skatt till en daler. Resten 1½ daler skulle "finnarna i Knaften" erlägga.

I December 1717 gav landshövding Cronberg sitt medgivande till att nybyggarna i Knaften skulle få överta skattelandet mot vanlig skatt. Och Mats Matsson var säkert glad åt att slippa från skatten för ett område som han ej längre nyttjade. Att nybyggarna i Knaften "med våld" drev bort Mats från skattelandet är med säkerhet en grov missuppfattning.

Johan dog i februari 1718. "Erich Ersson och Johan Johanssons änka eller dess son" fick nu tillsammans tillstånd att nyttja och bruka Mats Matssons land. Men efter tvister med Örträskfinnarna fick Erik Eriksson en resolution från landshövding Grundel, dagtecknad den 10 Sept.1722. Här bestämmer landshövdingen i klara och tydliga ordalag att Erik, som ensam skattar till Kongl. Maij:t och Cronan för lapplandet, också har ensamrätt till jakt och fiske inom hela området. Varken lappar eller nybyggare, inte ens Eriks granne i Knaften, skulle härefter få göra honom något intrång på hans jaktmarker och i hans fiskevatten. Nybyggarna i Örträsk fick vissa villkor nyttja skogen och fiska i Örträsket samt idka "bäverfiske".

Lappmarkernas kolonisationshistoria berättar om flera nybyggare som på liknande sätt som Erik Eriksson blev innehavare av ett lappskatteland. Så fick t ex nybyggaren Påhl Persson i Vägsele överta lapplandet Stöttingslandet år 1724.

På detta sätt kunde alltså en ensam nybyggare få dispositionsrätt till ett jättestort område. "Nybyggaren Erik Erikssons i Knaften skatteland är efter Hr Landtmätaren Brenholms refning til längden 4 ¾ Swänska Milar", heter det. Om Mårdbergslandets bredd säges ingenting. Men det förefaller som om det skulle ha sträckt sig från gränsen mot Åsele lappmark i väster till Umeälven i öster, ett avstånd på minst fyra mil. Det fanns givetvis inga möjligheter för Erik och hans pojkar att hinna med fiske, jakt och djurfångst överallt på denna omfångsrika ärjemark.

Erik Eriksson hamnade tydligen i ett riktigt kallhål när han slog sig ned i närheten av Knaftselet, på den plats som en i dag kallas "Gammelhemmet". På sin ålderdom säger Erik att "där fryser säden näst alla år".

Erik Eriksson blev utsedd till kyrkovärd år 1709.

UMEBÖNDERNA FÖRSÖKER TA NYBYGGARNA TILL SOLDATER Dombok 1709

Tingsrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var födda inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson och hans bror Håkan. Erik anses som för bräcklig och liten till växten som soldat och bör ej sättas in i något rote i Umeå socken. Men sönerna "långa karlar med kraftig kroppsbyggnad".

ERIK ERIKSSON BRÄNNER BRÄNNVIN; Dombok 1735

Befallningsmannen anger Erik Eriksson som skyldig att år 1733 bränt brännvin med sin egen panna till ett bröllop i prästgården, utan att ha betalt skatt. Erik erkänner att bränt brännvin till ungefär 2 kannor som han använt till sin dotters bröllop, men ingalunda till försäljning. Erik säger att han inte förstått den upplästa kongl förordningen angående brännvinets skatter. Erik dömdes att betala böter med 40 mark silvermynt samt att brännvins pannan togs i beslag.

Eriks söner Johan och Nils delar på faderns nybygge i Knaften. Nils flyttar senare till Armsjö. Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och mågen Erik Nilsson, som hade 11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils Eriksson bodde även han i Knaften och hans hustru Margareta Mikaelsdotter, de hade 7 barn.

NYBYGGARNAS SVEDJEBRUK

Var helst en finne slog sig ned i ödesmarken, där steg också röken från hans svedjeland som ett brännoffer mot himlen år efter år. Det var hans fäderneärvda metod att på ett tämligen enkelt sätt skaffa sig rågåkrar och rovland. En och annan försökte också att så korn på svedjelandet. Allt sådant svedjande i närheten av bostället samt ute på ängar och raningar var tillåtet.

Men någon gång hände det väl att man bröt mot bestämmelserna och satte eld på stora skogsområden. Man ville nog på det sättet ibland driva bort vargar och andra rovdjur som hade sitt tillhåll i urskogarna i närheten av nybygget. Eller också brände man tallhedarna för att förstöra renbetet. Men vanligast var nog att svedja lider och bergssluttningar för att förbättra mulbetet (kreaturens sommarföda). I enstaka fall kom väl blixten här till människornas hjälp och antände skogen, men oftare hände det nog att skogseldar, som orsakats av människor, förklarades vara ett verk av "toreld".

Efter två eller tre år måste nybyggaren ta upp ny rågsvedja, och då fick den gamla växa igen med självsått gräs. Svedjeställenas antal blev på så vis många under en mansålder. Om detta vittnar än i dag alla platser som kallas Svedjan, Brännan, Storfällan, Nybränet osv.

Knaftenborna var under 1700-talet ett svedjande folk. Därom har framförallt tingsprotokollen åtskilligt att förtälja. Om svedja skulle huggas och brännas ett stycke från åkergärdan, måste ansökan härom nämligen göras hos häradsrätten. Redan 1704 vill Erik Eriksson bränna ett svedjeland som han nästgående år huggit 1/8 mil från bostället. Efter tillstyrkan av skattelappen Mats Matsson lämnar rätten sitt medgivande. Men när Erik 1724 anmäler vid tinget att han huggit ett "svedjefall" öster om Stormyran, behöver han inte först tillfråga någon lapp, eftersom han själv numera innehar nyttjanderätt till hela lappskattelandet. Och rätten ger honom tillstånd att svedja men påminner om skogseldplakatets innehåll.

1740 tillåtes Eriks söner att avröja och bränna ett svedjeland på Storliden öster om byn, och 1780 är det Eriks sonson Michel Nilsson och hans grannar i Knaften som med eldens hjälp vill kultivera ett stort område vid Stakarmyrliden, vilket beviljades.

I 1695 års lappmarksplakat hade överflödigt svedjande förbjudits. Samtidigt ställdes ett alldeles nytt krav på nybyggaren: han måste bli jordbrukare, måste ta upp åker. Finnarna intresserade sig i regel inte så särskilt mycket för den paragrafen. De svedjade av hjärtans lust, och först sedan alla lämpliga svedjemarker avbränts, började de att bryta upp åkertegar. Mer än en nybyggare fick lämna sitt boställe, då frihetsåren började lida mot sitt slut, därför att han ej kunde uppvisa ett erforderligt stycke odlad jord.

Erik Eriksson i Knaften var visserligen en ivrig svedjare, men han var tydligen samtidigt en trägen åkerbrukare trots de ogynnsamma förutsättningar som situationsbilden uppvisar: hans dokumenterade kroppsligasvaghet, den steniga och magra jordmånen och kanske framför allt denständigt återkommande förhärjande sensommarfrosten. Vid lantmäteriförrättningen 1726 befanns det att Erik Eriksson hade uppbrukat inte mindre än 41 kappland väl hävdad åker, då däremot hans granne Erik Johansson, som fått ärva byns äldsta jordbruk, inte hade mer än 17 kappland.

År 1738 finns åkerjord för tre tunnors utsäde på Erik Erikssons hemman,som nu föder 14 kor och två hästar, och Erik Johansson har två tunnors utsädesland samt föder sex kor och en häst.

Emellertid torde man kunna påstå att färgstarka visioner av rök och flammande eldar borde vara karakteristiska illustrationer till en skildring av lappmarksnybyggarnas kamp mot vildmarkens besvärligheter långt in på 1800-talet. Det är också självklart att samerna, som vid 1700-talets början innehade och skattade för praktiskt hela lappmarken, många gånger kände sig ängsliga och förargade vid åsynen av eldhärjade renbetesmarker.

Ossian Egerbladh, Knaften "Finntorpet som blev storby"

Källor

1) 	Nordenstam, Ulla

2) Sven-Erik Fahlesson, Lycksele fs CD
3) Egerbladh, Ossian

Källa: Tyko Lundkvist: "Av ris och rot", sidan 354

"Armsjöfinne"

Lycksele. AI:1, Husförhör, 1742-1759, (-1746) AID v139311.b11.s3. Knaften. Lycksele. AI:1, Husförhör, 1742-1759, (1747-) AID v139311.b53.s45. Knaften. Lycksele. C:1, Död,Begravn, 1702-1777, AID v139340.b231.s225. Knaften.

Gift med Ella, född enligt åldersuppgift 1665-. Bosatt i Knaften, Lycksele (AC).

Barn: Jonas Eriksson, döpt 1702-08-14 Johan Eriksson, född 1709-01-09, död 1764-12-11 Nils Eriksson, döpt 1710-12-17, begravd 1757-09-23 Elisabet Lotta Eriksdotter, döpt 1714-04-08

--------------------------------------------------------------------------------

Forskare: © Stig Lindberg. Adress: Kvistvägen 6, 961 44 Boden, Sverige. Denna sida är skapad med datorprogrammet Holger8 2012-05-06

http://stig-l.com/slaekt/stigk/sida0/h____24i.htm

IX:65 Erik Ersson Kyrkvärd. Blev högst 83 år. 

Far: X:129 Erik Eriksson (~1650 - ) Mor: X:130 N.N. (- 1714)

Född: 1669 Mjösjö, Umeå lfs. (AC) 1) Död: 1752-10 Knaften, Lycksele (AC) 2) Begravd 1752-11-11

--------------------------------------------------------------------------------
Familj med IX:66 Helena (Ella) Matsdotter (1666 - 1755) Vigsel: omkring 1694 3)

Barn: Olof Eriksson (<1695 - 1716) Erik Eriksson (1695 - 1770) VIII:237 Jonas (Jon) Eriksson (1702 - 1783) VIII:33 Per Eriksson (1704 - 1793) Håkan Eriksson (1705 - 1783) Johan Eriksson (1709 - 1764) VIII:159 Nils Eriksson (1710 - 1757) VIII:38 Elisabet (Lisa) Eriksdotter (1714 - 1808) Anna Eriksdotter (1715 - 1795)

--------------------------------------------------------------------------------
Noteringar Nybyggare i Armsjö,Örträsk och Knaften Född (Lycksele AI:1 1742-1759 s.45 b.2/3) Död (Lycksele AI:1 1742-1759 s.45 b.2/3) Begravd 1752-11-11 i Knaften, Lycksele (AC) (Internet) Eriksson, Erik. Bonde i Knaften, Nybyggare, Kyrkvärd. Död 1752-10-... Begravd 1752-11-11. Armsjö till 1698, Örträsk från 1698, Knaften från 1703. Källa: Leif Boströms Hemsida m.m.

• *************** EE i Armsjö 1696 och var ombud för Kerstin Jonsdr. EE hade tjänat 5 år hos Erik Johansson i Bjärten (DB 1686 19/2) 1680-1685? 12-17 år. EE kan icke vara son till Erik Johansson i Bjärten. EE sålde 1703 sitt hemman i Örträsk för att flytta till Knaften. Den som köpte uppges vara Pål Persson från Mjösjö. Källa: Dombok 1699: "Finnen Erich Erichsson i Armsjö" året dessförinnan köpt avl. Mårten Henrikssons torp i Örträsk av änkan Margareta Johansdotter för 76 dlr. kmt. men Lappen Ingevald som var Mårtens svåger hävdare sin hustrus bördsrätt och köpet fick återgå. Men efter 2:a uppbudet kom Margaretas måg Ingevald och tog hand om torpet, åberopande sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå.

DB 1709 20/7: Tingsrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var födda inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson, som var bräcklig, och Håkan Eriksson så voro. EE var liten till växten men sönerna "långa karlar av kraftig kroppsbyggnad." (enl. Ossian Egerbladh).

Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och Mågen Erik Nilsson som hade 11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils var också gift och hans hustru hette Margeta Mikaelsdotter. De hade 7 barn och bodde även de i Knaften.

• ************************

Erik kallas emellertid liksom sin bror Håkan upprepade gånger för finne i domböckerna. Själv säger Erik 1709 att han är född i Umeå socken.Men även där fanns ju finnfamiljer i flera byar. Vi vet i varje fall att Erik och Håkan var getarpojkar i finnbyn Mjösjö i sin barndom, och sannolikt bodde de där under sin uppväxttid tillsammans med sin moder, som av allt att döma var änka.

När pojkarna vuxit upp, tog Erik tjänst som dräng hos finnen Erik Johansson i Bjerten, och Håkan stannade kvar som dräng hos Matts Olofsson i Mjösjö. Sedemera gifte sig de båda bröderna med var sin dotter till finnen Mats Hindersson i Armsjön och flyttade dit som drängar. Erik gifte sig med Helena Matsdotter, troligen 1694. Deras äldste son föddes år 1695.

Lappmarksdomboken för år 1699 berättar att "Finnen Erich Erichsson i Armsjö" året dessförinnan köpt avlidne Mårten Henrikssons torp i Örträsk av änkan Margareta Johansdotter. Men efter andra uppbudet kom Margaretas måg Ingewald och tog hand om "torpet", åberopade sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå. Men i Armsjö kunde Erik tydligen ej stanna. Hans svåger Bastuträsk gick ej med på att någon fick överta faderns nybygge i Armsjön. Samma dag som Johan Johansson sökte rättens tillstånd till nybygge vid Knaptselet, sålde han sitt hemman i Örträsk till Erik Eriksson. Efter ett år sålde Erik Bostället i Örträsk till Påhl Persson, som säges vara finne från Mjösjö. Erik ville också slå sig ned vid Knaptselet. Sannolikt flyttade han dit med sin familj redan sommaren 1702, eftersom frihetsåren räknas från det året. Och den 14 Aug. 1702 döptes en son till Erik Ersson i Knaften. Johan Johansson var säkert glad över att få en granne och Mats Matsson gav även nu sitt samtycke utan vidare. Och alldenstund lappmarkskommissionen förklarat att det fanns utrymme vid Knapselet för två åbor, så fick Erik det begärda tillståndet.

Omkring år 1710 lämnade Mats Matsson Mårdbergets skatteland och flyttade längre upp i lappmarken med sina renar. Men så länge som ingen annan hade sökt och erhållit immission på Mårdbergslandet var Mats enligt uppbördslängden skyldig att betala 2½ daler i skatt för landet. Efter någon tid sänktes lappens skatt till en daler. Resten 1½ daler skulle "finnarna i Knaften" erlägga.

I December 1717 gav landshövding Cronberg sitt medgivande till att nybyggarna i Knaften skulle få överta skattelandet mot vanlig skatt. Och Mats Matsson var säkert glad åt att slippa från skatten för ett område som han ej längre nyttjade. Att nybyggarna i Knaften "med våld" drev bort Mats från skattelandet är med säkerhet en grov missuppfattning. Johan dog i februari 1718. "Erich Ersson och Johan Johanssons änka eller dess son" fick nu tillsammans tillstånd att nyttja och bruka Mats Matssons land. Men efter tvister med Örträskfinnarna fick Erik Eriksson en resolution från landshövding Grundel, dagtecknad den 10 Sept.1722. Här bestämmer landshövdingen i klara och tydliga ordalag att Erik, som ensam skattar till Kongl. Maij:t och Cronan för lapplandet, också har ensamrätt till jakt och fiske inom hela området. Varken lappar eller nybyggare, inte ens Eriks granne i Knaften, skulle härefter få göra honom något intrång på hans jaktmarker och i hans fiskevatten. Nybyggarna i Örträsk fick vissa villkor nyttja skogen och fiska i Örträsket samt idka "bäverfiske". Lappmarkernas kolonisationshistoria berättar om flera nybyggare som på liknande sätt som Erik Eriksson blev innehavare av ett lappskatteland. Så fick t ex nybyggaren Påhl Persson i Vägsele överta lapplandet Stöttingslandet år 1724.

På detta sätt kunde alltså en ensam nybyggare få dispositionsrätt till ett jättestort område. "Nybyggaren Erik Erikssons i Knaften skatteland är efter Hr Landtmätaren Brenholms refning til längden 4 ¾ Swänska Milar", heter det. Om Mårdbergslandets bredd säges ingenting. Men det förefaller som om det skulle ha sträckt sig från gränsen mot Åsele lappmark i väster till Umeälven i öster, ett avstånd på minst fyra mil. Det fanns givetvis inga möjligheter för Erik och hans pojkar att hinna med fiske, jakt och djurfångst överallt på denna omfångsrika ärjemark. Erik Eriksson hamnade tydligen i ett riktigt kallhål när han slog sig ned i närheten av Knaftselet, på den plats som en i dag kallas "Gammelhemmet". På sin ålderdom säger Erik att "där fryser säden näst alla år".

Erik Eriksson blev utsedd till kyrkovärd år 1709.

UMEBÖNDERNA FÖRSÖKER TA NYBYGGARNA TILL SOLDATER Dombok 1709 Tingsrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var födda inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson och hans bror Håkan. Erik anses som för bräcklig och liten till växten som soldat och bör ej sättas in i något rote i Umeå socken. Men sönerna "långa karlar med kraftig kroppsbyggnad".

ERIK ERIKSSON BRÄNNER BRÄNNVIN; Dombok 1735 Befallningsmannen anger Erik Eriksson som skyldig att år 1733 bränt brännvin med sin egen panna till ett bröllop i prästgården, utan att ha betalt skatt. Erik erkänner att bränt brännvin till ungefär 2 kannor som han använt till sin dotters bröllop, men ingalunda till försäljning. Erik säger att han inte förstått den upplästa kongl förordningen angående brännvinets skatter. Erik dömdes att betala böter med 40 mark silvermynt samt att brännvins pannan togs i beslag.

Eriks söner Johan och Nils delar på faderns nybygge i Knaften. Nils flyttar senare till Armsjö. Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och mågen Erik Nilsson, som hade 11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils Eriksson bodde även han i Knaften och hans hustru Margareta Mikaelsdotter, de hade 7 barn.

NYBYGGARNAS SVEDJEBRUK

Var helst en finne slog sig ned i ödesmarken, där steg också röken från hans svedjeland som ett brännoffer mot himlen år efter år. Det var hans fäderneärvda metod att på ett tämligen enkelt sätt skaffa sig rågåkrar och rovland. En och annan försökte också att så korn på svedjelandet. Allt sådant svedjande i närheten av bostället samt ute på ängar och raningar var tillåtet. Men någon gång hände det väl att man bröt mot bestämmelserna och satte eld på stora skogsområden. Man ville nog på det sättet ibland driva bort vargar och andra rovdjur som hade sitt tillhåll i urskogarna i närheten av nybygget. Eller också brände man tallhedarna för att förstöra renbetet. Men vanligast var nog att svedja lider och bergssluttningar för att förbättra mulbetet (kreaturens sommarföda). I enstaka fall kom väl blixten här till människornas hjälp och antände skogen, men oftare hände det nog att skogseldar, som orsakats av människor, förklarades vara ett verk av "toreld". Efter två eller tre år måste nybyggaren ta upp ny rågsvedja, och då fick den gamla växa igen med självsått gräs. Svedjeställenas antal blev på så vis många under en mansålder. Om detta vittnar än i dag alla platser som kallas Svedjan, Brännan, Storfällan, Nybränet osv. Knaftenborna var under 1700-talet ett svedjande folk. Därom har framförallt tingsprotokollen åtskilligt att förtälja. Om svedja skulle huggas och brännas ett stycke från åkergärdan, måste ansökan härom nämligen göras hos häradsrätten. Redan 1704 vill Erik Eriksson bränna ett svedjeland som han nästgående år huggit 1/8 mil från bostället. Efter tillstyrkan av skattelappen Mats Matsson lämnar rätten sitt medgivande. Men när Erik 1724 anmäler vid tinget att han huggit ett "svedjefall" öster om Stormyran, behöver han inte först tillfråga någon lapp, eftersom han själv numera innehar nyttjanderätt till hela lappskattelandet. Och rätten ger honom tillstånd att svedja men påminner om skogseldplakatets innehåll. 1740 tillåtes Eriks söner att avröja och bränna ett svedjeland på Storliden öster om byn, och 1780 är det Eriks sonson Michel Nilsson och hans grannar i Knaften som med eldens hjälp vill kultivera ett stort område vid Stakarmyrliden, vilket beviljades. I 1695 års lappmarksplakat hade överflödigt svedjande förbjudits. Samtidigt ställdes ett alldeles nytt krav på nybyggaren: han måste bli jordbrukare, måste ta upp åker. Finnarna intresserade sig i regel inte så särskilt mycket för den paragrafen. De svedjade av hjärtans lust, och först sedan alla lämpliga svedjemarker avbränts, började de att bryta upp åkertegar. Mer än en nybyggare fick lämna sitt boställe, då frihetsåren började lida mot sitt slut, därför att han ej kunde uppvisa ett erforderligt stycke odlad jord. Erik Eriksson i Knaften var visserligen en ivrig svedjare, men han var tydligen samtidigt en trägen åkerbrukare trots de ogynnsamma förutsättningar som situationsbilden uppvisar: hans dokumenterade kroppsligasvaghet, den steniga och magra jordmånen och kanske framför allt denständigt återkommande förhärjande sensommarfrosten. Vid lantmäteriförrättningen 1726 befanns det att Erik Eriksson hade uppbrukat inte mindre än 41 kappland väl hävdad åker, då däremot hans granne Erik Johansson, som fått ärva byns äldsta jordbruk, inte hade mer än 17 kappland. År 1738 finns åkerjord för tre tunnors utsäde på Erik Erikssons hemman,som nu föder 14 kor och två hästar, och Erik Johansson har två tunnors utsädesland samt föder sex kor och en häst. Emellertid torde man kunna påstå att färgstarka visioner av rök och flammande eldar borde vara karakteristiska illustrationer till en skildring av lappmarksnybyggarnas kamp mot vildmarkens besvärligheter långt in på 1800-talet. Det är också självklart att samerna, som vid 1700-talets början innehade och skattade för praktiskt hela lappmarken, många gånger kände sig ängsliga och förargade vid åsynen av eldhärjade renbetesmarker.

Ossian Egerbladh, Knaften "Finntorpet som blev storby"

--------------------------------------------------------------------------------
Källor

1)  Nordenstam, Ulla 

2)  Sven-Erik Fahlesson, Lycksele fs CD 

3)  Egerbladh, Ossian 

<< Startsida
--------------------------------------------------------------------------------

Skapad av MinSläkt 3.5, Programmet tillhör: Annica Kohkoinen

http://www.kohkoinen.se/farfar%20torgny/p6302f566.html

http://www.sikhallan.se/

Född (Lycksele AI:1 1742-1759 s.45 b.2/3) Död (Lycksele AI:1 1742-1759 s.45 b.2/3) Begravd 1752-11-11 i Knaften, Lycksele (AC) (Internet) Eriksson, Erik. Bonde i Knaften, Nybyggare, Kyrkvärd. Född 1669 i Knaften, Lycksele (AC). Död 1752-10-... Begravd 1752-11-11. Armsjö till 1698, Örträsk från 1698, Knaften från 1703. Källa: Leif Boströms Hemsida m.m. EE i Armsjö 1696 och var ombud för Kerstin Jonsdr. EE hade tjänat 5 år hos Erik Johansson i Bjärten (DB 1686 19/2) 1680-1685? 12-17 år. EE kan icke vara son till Erik Johansson i Bjärten. EE sålde 1703 sitt hemman i Örträsk för att flytta till Knaften. Den som köpte uppges vara Pål Persson från Mjösjö. Källa: Dombok 1699: "Finnen Erich Erichsson i Armsjö" året dessförinnan köpt avl. Mårten Henrikssons torp i Örträsk av änkan Margareta Johansdotter för 76 dlr. kmt. men Lappen Ingevald som var Mårtens svåger hävdare sin hustrus bördsrätt och köpet fick återgå. Men efter 2:a uppbudet kom Margaretas måg Ingevald och tog hand om torpet, åberopande sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå. DB 1709 20/7: Tingsrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var födda inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson, som var bräcklig, och Håkan Eriksson så voro. EE var liten till växten men sönerna "långa karlar av kraftig kroppsbyggnad." (enl. Ossian Egerbladh). Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och Mågen Erik Nilsson som hade 11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils var också gift och hans hustru hette Margeta Mikaelsdotter. De hade 7 barn och bodde även de i Knaften.

Kråken 17 person 3505

• Reference: MyHeritage Family Trees - SmartCopy: Feb 28 2018, 13:31:00 UTC

  ---

http://www.fahleson.se http://www.forsling.eu https://www.genneyweb.se http://www.cweden.com http://gen.vigdis.se http://www.brylling.se https://www.zingmark.se https://www.wikitree.com http://www.astridla.com http://arktos.se http://bagen.se Död175211 i Knaften Lycksele.

GEDCOM Note

<p><p>Erik var "Getare" i sin ungdom i finnbyn Mj&ouml;sj&ouml;. Kan ev. vara f&ouml;dd och uppv&auml;xt d&auml;r med sin mor som var &auml;nka och brodern H&aring;kan Bonde i Knaften, Lycksele. Nybyggare, finne, kyrkv&auml;rd. Armsj&ouml; till 1698, &Ouml;rtr&auml;sk fr&aring;n 1698, Knaften fr&aring;n 1703. EE i Armsj&ouml; 1696 och var ombud f&ouml;r Kerstin Jonsdr. EE hade tj&auml;nat 5 &aring;r hos Erik Johansson i Bj&auml;rten (DB 1686 19/2) 1680-1685? 12-17 &aring;r. EE s&aring;lde 1703 sitt hemman i &Ouml;rtr&auml;sk f&ouml;r att flytta till Knaften. Den som k&ouml;pte uppges vara P&aring;l Persson fr&aring;n Mj&ouml;sj&ouml;. Dombok 1699: "Finnen Erich Erichsson i Armsj&ouml;" &aring;ret dessf&ouml;rinnan k&ouml;pt avl. M&aring;rten Henrikssons torp i &Ouml;rtr&auml;sk av &auml;nkan Margareta Johansdotter f&ouml;r 76 dlr. kmt.men Lappen Ingevald som var M&aring;rtens sv&aring;ger h&auml;vdare sin hustrus b&ouml;rdsr&auml;tt och k&ouml;pet fick &aring;terg&aring;. Men efter 2:a uppbudet kom Margaretas m&aring;g Ingevald och tog hand om torpet, &aring;beropande sin hustrus b&ouml;rdsr&auml;tt till detsamma. Eriks k&ouml;p fick &aring;terg&aring;. DB 1709 20/7:Tingsr&auml;tten fr&aring;gade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var f&ouml;dda inom Ume&aring; socken och svarades att endast Erik Eriksson, som var br&auml;cklig, och H&aring;kan Eriksson s&aring; voro. EE var liten till v&auml;xten men s&ouml;nerna "l&aring;nga karlar av kraftig kroppsbyggnad." (enl. Ossian Egerbladh). Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och M&aring;gen Erik Nilsson som hade 11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils var ocks&aring; gift och hans hustru hette Margeta Mikaelsdotter. De hade 7 barn och bodde &auml;ven de i Knaften. K&auml;lla: Leif Bostr&ouml;m</p></p><p><p>Erik kallas emellertid liksom sin bror H&aring;kan upprepade g&aring;nger f&ouml;r finne i domb&ouml;ckerna. Sj&auml;lv s&auml;ger Erik 1709 att han &auml;r f&ouml;dd i Ume&aring; socken.Men &auml;ven d&auml;r fanns ju finnfamiljer i flera byar. Vi vet i varje fall att Erik och H&aring;kan var getarpojkar i finnbyn Mj&ouml;sj&ouml; i sin barndom, och sannolikt bodde de d&auml;r under sin uppv&auml;xttid tillsammans med sin moder, som av allt att d&ouml;ma var &auml;nka.</p></p><p><p>N&auml;r pojkarna vuxit upp, tog Erik tj&auml;nst som dr&auml;ng hos finnen Erik Johansson i Bjerten, och H&aring;kan stannade kvar som dr&auml;ng hos Matts Olofsson i Mj&ouml;sj&ouml;. Sedemera gifte sig de b&aring;da br&ouml;derna med var sin dotter till finnen Mats Hindersson i Armsj&ouml;n och flyttade dit som dr&auml;ngar. Erik gifte sig med Helena Matsdotter, troligen 1694. Deras &auml;ldste son f&ouml;ddes &aring;r 1695.</p></p><p><p>Lappmarksdomboken f&ouml;r &aring;r 1699 ber&auml;ttar att "Finnen Erich Erichsson i Armsj&ouml;" &aring;ret dessf&ouml;rinnan k&ouml;pt avlidne M&aring;rten Henrikssons torp i &Ouml;rtr&auml;sk av &auml;nkan Margareta Johansdotter. Men efter andra uppbudet kom Margaretas m&aring;g Ingewald och tog hand om "torpet", &aring;beropade sin hustrus b&ouml;rdsr&auml;tt till detsamma. Eriks k&ouml;p fick &aring;terg&aring;.</p></p><p><p>Men i Armsj&ouml; kunde Erik tydligen ej stanna. Hans sv&aring;ger Bastutr&auml;sk gick ej med p&aring; att n&aring;gon fick &ouml;verta faderns nybygge i Armsj&ouml;n. Samma dag som Johan Johansson s&ouml;kte r&auml;ttens tillst&aring;nd till nybygge vid Knaptselet, s&aring;lde han sitt hemman i &Ouml;rtr&auml;sk till Erik Eriksson.</p></p><p><p>Efter ett &aring;r s&aring;lde Erik Bost&auml;llet i &Ouml;rtr&auml;sk till P&aring;hl Persson, som s&auml;ges vara finne fr&aring;n Mj&ouml;sj&ouml;. Erik ville ocks&aring; sl&aring; sig ned vid Knaptselet. Sannolikt flyttade han dit med sin familj redan sommaren 1702, eftersom frihets&aring;ren r&auml;knas fr&aring;n det &aring;ret. Och den 14 Aug. 1702 d&ouml;ptes en son till Erik Ersson i Knaften. Johan Johansson var s&auml;kert glad &ouml;ver att f&aring; en granne och Mats Matsson gav &auml;ven nu sitt samtycke utan vidare. Och alldenstund lappmarkskommissionen f&ouml;rklarat att det fanns utrymme vid Knapselet f&ouml;r tv&aring; &aring;bor, s&aring; fick Erik det beg&auml;rda tillst&aring;ndet.</p></p><p><p>Omkring &aring;r 1710 l&auml;mnade Mats Matsson M&aring;rdbergets skatteland och flyttade l&auml;ngre upp i lappmarken med sina renar. Men s&aring; l&auml;nge som ingen annan hade s&ouml;kt och erh&aring;llit immission p&aring; M&aring;rdbergslandet var Mats enligt uppb&ouml;rdsl&auml;ngden skyldig att betala 2&frac12; daler i skatt f&ouml;r landet. Efter n&aring;gon tid s&auml;nktes lappens skatt till en daler. Resten 1&frac12; daler skulle "finnarna i Knaften" erl&auml;gga.</p></p><p><p>I December 1717 gav landsh&ouml;vding Cronberg sitt medgivande till att nybyggarna i Knaften skulle f&aring; &ouml;verta skattelandet mot vanlig skatt. Och Mats Matsson var s&auml;kert glad &aring;t att slippa fr&aring;n skatten f&ouml;r ett omr&aring;de som han ej l&auml;ngre nyttjade. Att nybyggarna i Knaften "med v&aring;ld" drev bort Mats fr&aring;n skattelandet &auml;r med s&auml;kerhet en grov missuppfattning.</p></p><p><p>Johan dog i februari 1718. "Erich Ersson och Johan Johanssons &auml;nka eller dess son" fick nu tillsammans tillst&aring;nd att nyttja och bruka Mats Matssons land. Men efter tvister med &Ouml;rtr&auml;skfinnarna fick Erik Eriksson en resolution fr&aring;n landsh&ouml;vding Grundel, dagtecknad den 10 Sept.1722. H&auml;r best&auml;mmer landsh&ouml;vdingen i klara och tydliga ordalag att Erik, som ensam skattar till Kongl. Maij:t och Cronan f&ouml;r lapplandet, ocks&aring; har ensamr&auml;tt till jakt och fiske inom hela omr&aring;det. Varken lappar eller nybyggare, inte ens Eriks granne i Knaften, skulle h&auml;refter f&aring; g&ouml;ra honom n&aring;got intr&aring;ng p&aring; hans jaktmarker och i hans fiskevatten. Nybyggarna i &Ouml;rtr&auml;sk fick vissa villkor nyttja skogen och fiska i &Ouml;rtr&auml;sket samt idka "b&auml;verfiske".</p></p><p><p>Lappmarkernas kolonisationshistoria ber&auml;ttar om flera nybyggare som p&aring; liknande s&auml;tt som Erik Eriksson blev innehavare av ett lappskatteland. S&aring; fick t ex nybyggaren P&aring;hl Persson i V&auml;gsele &ouml;verta lapplandet St&ouml;ttingslandet &aring;r 1724.</p></p><p><p>P&aring; detta s&auml;tt kunde allts&aring; en ensam nybyggare f&aring; dispositionsr&auml;tt till ett j&auml;ttestort omr&aring;de. "Nybyggaren Erik Erikssons i Knaften skatteland &auml;r efter Hr Landtm&auml;taren Brenholms refning til l&auml;ngden 4 &frac34; Sw&auml;nska Milar", heter det. Om M&aring;rdbergslandets bredd s&auml;ges ingenting. Men det f&ouml;refaller som om det skulle ha str&auml;ckt sig fr&aring;n gr&auml;nsen mot &Aring;sele lappmark i v&auml;ster till Ume&auml;lven i &ouml;ster, ett avst&aring;nd p&aring; minst fyra mil. Det fanns givetvis inga m&ouml;jligheter f&ouml;r Erik och hans pojkar att hinna med fiske, jakt och djurf&aring;ngst &ouml;verallt p&aring; denna omf&aring;ngsrika &auml;rjemark.</p></p><p><p>&nbsp</p></p><p><p>Erik Eriksson hamnade tydligen i ett riktigt kallh&aring;l n&auml;r han slog sig ned i n&auml;rheten av Knaftselet, p&aring; den plats som en i dag kallas "Gammelhemmet". P&aring; sin &aring;lderdom s&auml;ger Erik att "d&auml;r fryser s&auml;den n&auml;st alla &aring;r".</p></p><p><p>&nbsp</p></p><p><p>Erik Eriksson blev utsedd till kyrkov&auml;rd &aring;r 1709.</p></p><p><p>&nbsp</p></p><p><p>UMEB&Ouml;NDERNA F&Ouml;RS&Ouml;KER TA NYBYGGARNA TILL SOLDATER Dombok 1709</p></p><p><p>Tingsr&auml;tten fr&aring;gade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var f&ouml;dda inom Ume&aring; socken och svarades att endast Erik Eriksson och hans bror H&aring;kan. Erik anses som f&ouml;r br&auml;cklig och liten till v&auml;xten som soldat och b&ouml;r ej s&auml;ttas in i n&aring;got rote i Ume&aring; socken. Men s&ouml;nerna "l&aring;nga karlar med kraftig kroppsbyggnad".</p></p><p><p>&nbsp</p></p><p><p>ERIK ERIKSSON BR&Auml;NNER BR&Auml;NNVIN; Dombok 1735</p></p><p><p>Befallningsmannen anger Erik Eriksson som skyldig att &aring;r 1733 br&auml;nt br&auml;nnvin med sin egen panna till ett br&ouml;llop i pr&auml;stg&aring;rden, utan att ha betalt skatt. Erik erk&auml;nner att br&auml;nt br&auml;nnvin till ungef&auml;r 2 kannor som han anv&auml;nt till sin dotters br&ouml;llop, men ingalunda till f&ouml;rs&auml;ljning. Erik s&auml;ger att han inte f&ouml;rst&aring;tt den uppl&auml;sta kongl f&ouml;rordningen ang&aring;ende br&auml;nnvinets skatter. Erik d&ouml;mdes att betala b&ouml;ter med 40 mark silvermynt samt att br&auml;nnvins pannan togs i beslag.</p></p><p><p>&nbsp</p></p><p><p>Eriks s&ouml;ner Johan och Nils delar p&aring; faderns nybygge i Knaften. Nils flyttar senare till Armsj&ouml;. Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och m&aring;gen Erik Nilsson, som hade 11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils Eriksson bodde &auml;ven han i Knaften och hans hustru Margareta Mikaelsdotter, de hade 7 barn.</p></p><p><p>&nbsp</p></p><p><p>NYBYGGARNAS SVEDJEBRUK</p></p><p><p>Var helst en finne slog sig ned i &ouml;desmarken, d&auml;r steg ocks&aring; r&ouml;ken fr&aring;n hans svedjeland som ett br&auml;nnoffer mot himlen &aring;r efter &aring;r. Det var hans f&auml;derne&auml;rvda metod att p&aring; ett t&auml;mligen enkelt s&auml;tt skaffa sig r&aring;g&aring;krar och rovland. En och annan f&ouml;rs&ouml;kte ocks&aring; att s&aring; korn p&aring; svedjelandet. Allt s&aring;dant svedjande i n&auml;rheten av bost&auml;llet samt ute p&aring; &auml;ngar och raningar var till&aring;tet.</p></p><p><p>Men n&aring;gon g&aring;ng h&auml;nde det v&auml;l att man br&ouml;t mot best&auml;mmelserna och satte eld p&aring; stora skogsomr&aring;den. Man ville nog p&aring; det s&auml;ttet ibland driva bort vargar och andra rovdjur som hade sitt tillh&aring;ll i urskogarna i n&auml;rheten av nybygget. Eller ocks&aring; br&auml;nde man tallhedarna f&ouml;r att f&ouml;rst&ouml;ra renbetet. Men vanligast var nog att svedja lider och bergssluttningar f&ouml;r att f&ouml;rb&auml;ttra mulbetet (kreaturens sommarf&ouml;da). I enstaka fall kom v&auml;l blixten h&auml;r till m&auml;nniskornas hj&auml;lp och ant&auml;nde skogen, men oftare h&auml;nde det nog att skogseldar, som orsakats av m&auml;nniskor, f&ouml;rklarades vara ett verk av "toreld".</p></p><p><p>Efter tv&aring; eller tre &aring;r m&aring;ste nybyggaren ta upp ny r&aring;gsvedja, och d&aring; fick den gamla v&auml;xa igen med sj&auml;lvs&aring;tt gr&auml;s. Svedjest&auml;llenas antal blev p&aring; s&aring; vis m&aring;nga under en mans&aring;lder. Om detta vittnar &auml;n i dag alla platser som kallas Svedjan, Br&auml;nnan, Storf&auml;llan, Nybr&auml;net osv.</p></p><p><p>Knaftenborna var under 1700-talet ett svedjande folk. D&auml;rom har framf&ouml;rallt tingsprotokollen &aring;tskilligt att f&ouml;rt&auml;lja. Om svedja skulle huggas och br&auml;nnas ett stycke fr&aring;n &aring;kerg&auml;rdan, m&aring;ste ans&ouml;kan h&auml;rom n&auml;mligen g&ouml;ras hos h&auml;radsr&auml;tten. Redan 1704 vill Erik Eriksson br&auml;nna ett svedjeland som han n&auml;stg&aring;ende &aring;r huggit 1/8 mil fr&aring;n bost&auml;llet. Efter tillstyrkan av skattelappen Mats Matsson l&auml;mnar r&auml;tten sitt medgivande. Men n&auml;r Erik 1724 anm&auml;ler vid tinget att han huggit ett "svedjefall" &ouml;ster om Stormyran, beh&ouml;ver han inte f&ouml;rst tillfr&aring;ga n&aring;gon lapp, eftersom han sj&auml;lv numera innehar nyttjander&auml;tt till hela lappskattelandet. Och r&auml;tten ger honom tillst&aring;nd att svedja men p&aring;minner om skogseldplakatets inneh&aring;ll.</p></p><p><p>1740 till&aring;tes Eriks s&ouml;ner att avr&ouml;ja och br&auml;nna ett svedjeland p&aring; Storliden &ouml;ster om byn, och 1780 &auml;r det Eriks sonson Michel Nilsson och hans grannar i Knaften som med eldens hj&auml;lp vill kultivera ett stort omr&aring;de vid Stakarmyrliden, vilket beviljades.</p></p><p><p>I 1695 &aring;rs lappmarksplakat hade &ouml;verfl&ouml;digt svedjande f&ouml;rbjudits. Samtidigt st&auml;lldes ett alldeles nytt krav p&aring; nybyggaren: han m&aring;ste bli jordbrukare, m&aring;ste ta upp &aring;ker. Finnarna intresserade sig i regel inte s&aring; s&auml;rskilt mycket f&ouml;r den paragrafen. De svedjade av hj&auml;rtans lust, och f&ouml;rst sedan alla l&auml;mpliga svedjemarker avbr&auml;nts, b&ouml;rjade de att bryta upp &aring;kertegar. Mer &auml;n en nybyggare fick l&auml;mna sitt bost&auml;lle, d&aring; frihets&aring;ren b&ouml;rjade lida mot sitt slut, d&auml;rf&ouml;r att han ej kunde uppvisa ett erforderligt stycke odlad jord.</p></p><p><p>Erik Eriksson i Knaften var visserligen en ivrig svedjare, men han var tydligen samtidigt en tr&auml;gen &aring;kerbrukare trots de ogynnsamma f&ouml;ruts&auml;ttningar som situationsbilden uppvisar: hans dokumenterade kroppsligasvaghet, den steniga och magra jordm&aring;nen och kanske framf&ouml;r allt denst&auml;ndigt &aring;terkommande f&ouml;rh&auml;rjande sensommarfrosten. Vid lantm&auml;terif&ouml;rr&auml;ttningen 1726 befanns det att Erik Eriksson hade uppbrukat inte mindre &auml;n 41 kappland v&auml;l h&auml;vdad &aring;ker, d&aring; d&auml;remot hans granne Erik Johansson, som f&aring;tt &auml;rva byns &auml;ldsta jordbruk, inte hade mer &auml;n 17 kappland.</p></p><p><p>&Aring;r 1738 finns &aring;kerjord f&ouml;r tre tunnors uts&auml;de p&aring; Erik Erikssons hemman,som nu f&ouml;der 14 kor och tv&aring; h&auml;star, och Erik Johansson har tv&aring; tunnors uts&auml;desland samt f&ouml;der sex kor och en h&auml;st.</p></p><p><p>Emellertid torde man kunna p&aring;st&aring; att f&auml;rgstarka visioner av r&ouml;k och flammande eldar borde vara karakteristiska illustrationer till en skildring av lappmarksnybyggarnas kamp mot vildmarkens besv&auml;rligheter l&aring;ngt in p&aring; 1800-talet. Det &auml;r ocks&aring; sj&auml;lvklart att samerna, som vid 1700-talets b&ouml;rjan innehade och skattade f&ouml;r praktiskt hela lappmarken, m&aring;nga g&aring;nger k&auml;nde sig &auml;ngsliga och f&ouml;rargade vid &aring;synen av eldh&auml;rjade renbetesmarker.</p></p><p><p>&nbsp</p></p><p><p>K&auml;lla:</p></p><p><p>Ossian Egerbladh, Knaften "Finntorpet som blev storby"</p></p><p>http://www.cweden.com/genealogy/farmor/p6302f566.html&lt;/p&gt;

<p>Begravd 1752-11-11 Lycksele socken.</p><p>&nbsp</p><p>Erik Eriksson, Bonde i Knaften, Nybyggare, Kyrkvärd. Född 1669 i Knaften, Lycksele sn. Död 1752-10-... Begravd 1752-11-11. Armsjö till 1698, Örträsk från 1698, Knaften från 1703.</p><p>&nbsp</p><p>Källa: Leif Boströms Hemsida m.m.</p><p>EE i Armsjö 1696 och var ombud för Kerstin Jonsdotter.</p><p>EE hade tjänat 5 år hos Erik Johansson i Bjärten (DB 1686 19/2) 1680-1685? 12-17 år.</p><p>EE kan icke vara son till Erik Johansson i Bjärten.</p><p>EE sålde 1703 sitt hemman i Örträsk för att flytta till Knaften. Den som k��pte uppges vara Pål Persson från Mjösjö.</p><p>&nbsp</p><p>Källa: Dombok 1699: "Finnen Erich Erichsson i Armsjö" året dessförinnan köpt avl. Mårten Henrikssons torp i Örträsk av änkan Margareta Johansdotter för 76 dlr. kmt. men Lappen Ingevald som var Mårtens svåger hävdade sin hustrus bördsrätt och köpet fick återgå. Men efter 2:a uppbudet kom Margaretas måg Ingevald och tog hand om torpet, åberopande sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå.</p><p>&nbsp</p><p>DB 1709 20/7: Rådhussrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var f��dda</p><p>inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson, som var bräcklig, och Håkan Eriksson så voro. EE var liten till växten men sönerna "långa karlar av kraftig kroppsbyggnad." (enl. Ossian Egerbladh).</p><p>&nbsp</p><p>Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och mågen Erik Nilsson som hade</p>11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils var också gift och hans hustru hette Margeta Mikaelsdotter. De hade 7 barn och bodde även de i Knaften.

<p>Från Armsjön kom omkring 1698 en man vid namn Erik Ersson, f. 1669, vandrande upp till Örträsk. Hans hustru hette Ella, var född 1666, och förmodligen dotter till Matts Hindersson i Armsjö. De tillhandlade sig i Örträsk Margareta Johansdotter-Hilduinens hemman för 76 daler kopparmynt. Sedan en person, Pål Persson, som påståtts vara från Mjösjö, kommit upp till Örträsk 1703, s��lde Erik Ersson till honom och for själv upp till Knaften, som två år innan upptagigt av Johan Johansson-Hilduinen från Örträsk. Av Erik Erssons barn blev dottern Lisa Ersdotter, f. 1714, och mågen Erik Nilsson, f. 1714, samt sonen Nils Eriksson, f. 1714, boende kvar i Knaften. Den sistnämndes söner kom till Vargträsk, Knaften och Rusele, och döttrarna till Nedergransele, Örträsk, Gransele och Lycksele-Brattfors. En annan son till Erik Ersson var Erik Ersson d. y., f. 1695, som återvände till hemsocknen och slog sig ned i Orrböle, där han gifte sig med finnättlingen Johan Johanssons dotter Marta och med henne fick 14 barn. En tredje son, Johan Ersson, f. 1709, upptog Gäddträsk inom Lycksele år 1740 men synes rätt snart ha lämnat detta nybygge till den unge Johan Larsson, f. 1720, från Örträsk och återvänt till sin födelseby Armsjö. Johan Erssons hustru var bondedotter från Hyngelsböle. Släkten är numera mycket stor.</p><p>&nbsp</p>Vem stamfadern Erik Ersson från Armsjö egentligen var, har vi icke vunnit någon klarhet i. Nog är det sannolikast, att det var en finländare, som en tid innan Armsjövistelsen bott i någon av Nordmalings finnbyar, exempelvis Brattsbacka, Nyåker, Orrböle, Sunnansjö eller Hummelholm.

<p>Bonde i Knaften, Nybyggare, Kyrkvärd.. Blev högst 83 år</p>Far: 1924 Erik Eriksson (1650 - )

<p>Kan vara född 1666 för enligt dödboken 85 år? </p><p>&nbsp</p><p>Källa: Dombok 1699: "Finnen Erich Erichsson i Armsjö" året dessförinnan köpt avl. Mårten Henrikssons torp i Örträsk av ��nkan Margareta Johansdotter för 76 dlr. kmt. men Lappen Ingevald som var Mårtens svåger hävdare sin hustrus bördsrätt och köpet fick återgå. Men efter 2:a uppbudet kom Margaretas måg Ingevald och tog hand om torpet, åberopande sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå. </p><p>DB 1709 20/7: Tingsrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var födda inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson, som var bräcklig, och Håkan Eriksson så voro. EE var liten till växten men sönerna "långa karlar av kraftig kroppsbyggnad." </p><p>(Källa= Ossian Egerbladh). </p><p>&nbsp</p><p>Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och Mågen Erik Nilssonoch bodde i Knaften. Sonen Nils var också gift och hans hustru hette Margeta Mikaelsdotter. och bodde även de i Knaften. </p>

till Orrböle

<p>6 söner växte upp i Knaften</p><p>&nbsp</p><p>År 1722 fick ERIK f.1669 av Landshövdingens tillstånd att mot erläggande av en årlig skatt övertaga. Lapplandet Mårdberget, såväl skog som fiskevatten och bäverbäckar. Skatten var 2 daler och 16 öre silvermynt / år.</p><p>Födsloordning osäker.</p><p>Johan f.1709 el.1707 - d.1764, gift med Marta Joakobsdotter f.1714 från Hyngelsböle. Bosatt i Gäddträsk, Armsjön. Bonde.</p><p>Nils f.1710 el.1714 - d.1754, gift 1. ? och 2.Margareta Michelsdotter. Bosatt i Knaften.</p><p>JONAS; JON f.1702 - d.1793 el.1783, gift med KARIN Johansdotter f.1703. Bosatt i Björksele.</p><p>Per Eriksson Kruus f.1704 - d.1793, gift med Sara Andersdotter f.1713. Soldat i Lomfors, dog av "håll och stygn" </p><p>*HÅKAN- LÅNGSELE 1:A NYBYGGARE f.1705 - d.17/4 1783, gift med Elisabeth Gabrielsdotter f.1716.</p><p>Erik D.Y f.1695, gift med Marta Johansdotter. Bosatt i Orrböle. (14 barn)</p><p>Elisabeth "Lisa" f.1714 - d.1714 - d-1808, gift med Erik Nilsson f.1714 från Skravelsjö. Bosatt i Knaften</p><p>Anna f.1715, gift med Erik Nilsson f.1710 från Örträsk (VIII:3 son)</p><p>Olof f.? - d.1716</p><p>&nbsp</p><p>*Sonen Gabriel f.1748, halshöggs för dråp 8/11 1786.</p>

<p>Källa: Dombok 1699: "Finnen Erich Erichsson i Armsjö" året dessförinnan köpt avl. Mårten Henrikssons torp i Örträsk av änkan Margareta Johansdotter för 76 dlr. kmt. men Lappen Ingevald som var Mårtens svåger hävdade sin hustrus bördsrätt och köpet fick återgå. Men efter 2:a uppbudet kom Margaretas måg Ingevald och tog hand om torpet, åberopande sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå.</p><p>&nbsp</p><p>DB 1709 20/7: Rådhussrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var födda</p><p>inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson, som var bräcklig, och Håkan Eriksson så voro. EE var liten till växten men sönerna "långa karlar av kraftig kroppsbyggnad." (enl. Ossian Egerbladh).</p><p>&nbsp</p><p>Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och mågen Erik Nilsson som hade</p><p>11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils var också gift och hans hustru hette Margeta Mikaelsdotter. De hade 7 barn och bodde även de i Knaften.</p><p>Död i Oktober dag ej.</p>Begravd 1752-11-11 Lycksele sn

<p>Nybyggare ,kyrkv&auml;rd</p>