Lt. Gen. Georg Carl von Döbeln

Georg Carl von Döbeln was a Swedish friherre (baron), Lieutenant General and war hero.

Georg Carl von Döbeln, född 29 april 1758 i Segerstad, död 16 februari 1820 i Stockholm, var en svensk friherre, generallöjtnant och känd krigshjälte.

• http://www.blf.fi/artikel.php?id=577
• http://historiesajten.se/visainfo.asp?id=73
• https://fi.wikipedia.org/wiki/Georg_Carl_von_D%C3%B6beln
• https://fi.wikipedia.org/wiki/Juuttaan_taistelu
• https://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_Carl_von_D%C3%B6beln
• https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Jutas
• https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=17775
• http://www.adelsvapen.com/genealogi/Von_D%C3%B6beln_nr_335
• http://runeberg.org/sbh/dobelgeo.html

Första åren

Georg Carl föddes på Stora Torpa i Segerstads socken i Västergötland som son till häradshövdingen Johan Jakob von Döbeln och Anna Maria Lindgren. Fadern avled när Georg Carl bara var åtta år gammal och släktingar satte honom i Thuns skola vid foten av Halleberg (nuvarande tätorten Vargön) för att så småningom bli präst. Han visade dock snart en fallenhet för krigaryrket och skrevs in vid sjökadettkåren i Karlskrona 1773. Efter officersexamen 1775 styrdes han av släkten i stället in på en juridisk bana under två år. Han trivdes dock inte med detta yrke och ansökte vid 20 års ålder själv hos kungen (1778 hos kung Gustaf III) om att få bli förklarad myndig, vilket godkändes (myndighetsåldern för män var vid denna tid 21 år).

Tidig militär karriär

Hans första anställning efter utbildningen var 1778 som andre adjutant vid Sprengtportens värvade regemente där han redan efter några veckor befordrades till fänrik i armén. Efter att ha hört om Amerikanska revolutionen ville han gå i fristaternas tjänst och begav sig 1780 till Frankrike. Efter mer än ett års vistelse i Paris anställdes han 1781 som officer vid greve De La Marcks regemente, som hade order att skeppas till Amerika men i sista stund omdirigerades till Indien. von Döbeln sårades i striden vid Cuddalor och befordrades i september 1783 till kapten. Åren 1784-88 var han De la Marcks adjutant.

Gustav III:s ryska krig

1788 återvände han till Sverige för att delta i Gustav III:s ryska krig. I mars 1789 anställdes han som kapten vid Savolax lätta infanteri och överadjutant hos översten Kurt von Stedingk. I slaget vid Porrassalmi utmärkte han sig särskilt men träffades av en kula i pannan. För sina insatser i slaget befordrades han till major. Skadan krävde två år senare en trepanation och i flera år kunde benskärvor plockas ur såret. Skadan besvärade honom resten av livet och var orsaken till att han alltid bar det välkända svarta silkespannbandet.

1793 förflyttades han som andre major till Västgöta-Dals regemente och bosatte sig då på gården Önne i Järbo socken, Dalsland, där han blev kvar till 1805. Tre år senare, med bibehållande av sin förra indelning, till Skaraborgs regemente och utnämndes till sekundchef vid Nylands brigads infanteri 1805. Under dessa fredsår var han en framgångsrik lanthushållare och kunde spara ihop en liten förmögenhet.

Finska kriget 

Vid krigets utbrott 1808 fick han befäl över tredje brigadens eftertrupp, och hade tillfälle att utmärka sig vid de flesta slagen, till exempel Yppäri, Lahintalo, Viiret, Pyhäjoki, Siikajoki, Nykarleby, men framför allt i slaget vid Lappo, där han angrep fiendens vänstra flygel och i väsentlig mån bidrog till segern vid slaget vid Kauhajoki, där han under eget befäl tillfogade ryssarna ett kännbart nederlag, samt vid slaget vid Jutas, där han vann en överlägsen seger. Hans förtjänster under detta års fälttåg medförde befordran till generalmajor och han förärades Svärdsordens stora kors.

Snart därefter förordnades von Döbeln till befälhavare på Åland. När Åland överfölls av en överlägsen rysk styrka lyckades han i god ordning och med obetydlig förlust överföra sina trupper till Grisslehamn. Von Döbeln förhandlade sedan med den ryska överbefälhavaren fram Konventionen på Åland. Konventionen innebar att varken ryska eller svenska styrkor skulle besätta Åland och hotet mot Stockholm avvärjdes.

von Döbeln beordrades sedan som befälhavare över norra arméns svenska fördelning med kvarter i Härnösand och över norra arméns norra fördelning i Umeå. Efter att överstelöjtnant Furumarck tillfångatagits ingick von Döbeln ett stillestånd med ryssarna, varigenom Umeå utrymdes men kronans alla förråd där kunde räddas. Kort därpå avlöstes von Döbeln av generalmajor Sandels och fick i stället befälet över de trupper, som skulle möta den inryckande norska hären. von Döbeln lyckades dock förmå den norske befälhavaren att utan blodsutgjutelse dra sig tillbaka över gränsen (vapenstilleståndet i Bleckåsen).

1809 upphöjdes von Döbeln till friherre. 1811 uppsattes Norra skånska infanteriregementet, I 24, och Georg Carl von Döbeln blev dess förste regemenentschef och såg gärna att hans veteraner från Finland fick anställning vid regementet. Regementet firade sin högtidsdag den 13 september till minne av segern vid Jutas.

Napoleonkriget

I andra Napoleonkriget 1813 fick von Döbeln befälet över de svenska trupperna i Mecklenburg och befordrades till generallöjtnant. När han, på anmodan av general Wallmoden, understödde denne mot fransmännen vid Hamburg ansågs han ha brutit mot överbefälhavarens order och ställdes inför krigsrätt samt dömdes att arkebuseras. Carl Johan, som misstrodde de allierade och ville hålla vägen öppen till en förening med Napoleon, fann emellertid åtgärden i hög grad olämplig, och genom hans inflytande mildrades domen till ett års fästning (dvs fängelsestraff), varunder han skulle få behålla alla sina värdigheter. Han fördes till Vaxholm, varifrån han skrev till en släkting och bad denne utverka, att han som frivillig skulle få tjäna i sin grad i svenska eller de förenades härar mot löfte att efter krigets slut återgå till sitt fängelse. Detta rörde Carl Johan så, att straffet helt efterskänktes.

1815 fick von Döbeln en förläning i Pommern och utnämndes 1816 till ständig ordförande i krigshovrätten. von Döbeln har publicerat Pommerska generalkrigsrättens protokoller och dom och Anmärkningar vid de af f.d. amiralen Cronstedt till trycket utgifna Sanna upplysningar om orsakerna till Sveaborgs öfvergång den 3 maj 1808 (1811).

Eftermäle

Under sin aktiva tid hyllades von Döbeln som en av Sveriges största hjältar men under hans sista år var han, som så många andra framstående personer, fattig och bortglömd och fick inte uppleva de många hyllningar som senare förärades hans minne. Som pensionerad levde von Döbeln under mycket knappa förhållanden på Lilla Trädgårdsgatan i Stockholm med sin hustru Kristina Karolina Ullström från Skara, som han senare skilde sig från. De hade tillsammans sonen Napoleon. För sonens utbildning bad han dåvarande läraren vid Frimurarbarnhuset, Arvid August Afzelius om hjälp. Afzelius beskriver några möten med von Döbeln i sina memoarer Minnen (1901).

Hans valspråk som friherre var: "Ära, skyldighet, wilja", vilket har blivit ett bevingat uttryck. Detta blev också Norra skånska regementets valspråk och pryder Carl von Döbelns gravsten på S:t Johannes kyrkogård i centrala Stockholm. Stenen uppsattes först 1861, på årsdagen av slaget vid Jutas, av tacksamma medborgare och vapenbröder.

Han har blivit känd genom Johan Ludvig Runebergs diktepos Fänrik Ståls sägner (1848), där hjältedikten Döbeln vid Jutas skildrar honom i slaget vid Jutas.

Som fältherre har han beskrivits som lugn, beräknande med ett mod, gav sina mannar stridsmoral, ryggade ej för något motstånd och en lysande militär begåvning. Som person var han ombytlig, ibland uppbrusande och häftig, ibland vek och ömhjärtad. Härom finns många beskrivningar i olika källor. Det har också framförts att hans humörsvängningar kan ha orsakats av skador på storhjärnans främre lober varifrån man numera vet att mycket av personlighet och humör styrs.

Sonen Napoleon (1802-47) blev kapten i armén men dog ogift varför den friherrliga ätten von Döbeln därmed slocknade.

Källor  Hofberg m.fl., Svenskt biografiskt handlexikon 1906, Alb. Bonnier 

Afzélius och Carl von Döbeln

Detaljer:

Georg Carl, friherre von Döbeln (översiktstab. 6, son av Johan Jakob, född 1758 på Stora Torpa i Segerstads socken, Skaraborgs län. Kadett i Karlskrona 1773-09-28. Page hos Hertiginnan av Södermanland under hennes resa hit till riket 1774. Officersexamen 1775-12-15. Sekundadjutant vid Sprengtportska regementet 1778-09-23. Löjtnant vid regementet Royal Suédois i Frankrike 1780. Underlöjtnant vid greve de la Mareks tyska regemente i fransk tjänst 1781-11-18. Grenadjärlöjtnant vid greve de la Mareks tyska regemente 1782-11-26. Kapten vid franska infanteriet 1783-09-01. Fick livstidspension av

300 livres från Frankrike 1784. Återkom till Sverige 1788. Löjtnant vid

Sprengtportska regementet 1785-03-02. Kapten vid Savolaks' lätta infanteriregemente 1789-03-02. Överadjutant vid Savolaksfördelningen 1789-05-01. Major vid Savolaks' regemente 1789-06-13. RSO 1789-08-19.

Sekundmajor vid Savolaks' regemente 1791-04-24. Major vid Västgötadals

regemente och överstelöjtnant i armén 1793-03-18. Överstelöjtnant vid

Västgötadals regemente 1793-05-02. Överstelöjtnant vid Skaraborgs regemente

1796-03-07. LKrVA 1797-05-03. Överste i armén 1805-03-01. Sekundchef med

överstelöjtnants lön vid Nylandsbrigadens infanteriregemente 1805-12-20.

RSOmstk 1808-07-30. Generalmajor 1808-10-05. Friherre 1809-06-29 enligt 37

§ RF (introducerad 1810-09-13 under nr 335). KSO 1810-09-24.

Överkommendant på Marstrand och Caristen 1811-04-28–1811-06-09. Chef för

norra skånska infanteriregementet 1812-01-14. Chef för arméns 3. division

1812-09-08. KmstkSO 1812-11-28. Generallöjtnant 1813-01-26. Ordförande i

krigshovrätten 1816-02-06. Död 1820-02-16 i Stockholm. 'Under sin tjänst i

Frankrike var han med i kriget i Ostindien mellan Frankrike och England. Blev

1789-06-13 i affären vid Porosalmi i Finland så svårt blesserad i pannan, att han

måste 1791 undergå trepanering och sedan hela sin livstid nyttja en förbindning

om huvudet. Var en av hjältarna i finska kriget 1808–1809 och visade därunder,

särdeles vid Juutas, lysande prov på sin krigarförmåga och fältherreskicklighet.

Kommenderades 1813 till Tyskland såsom chef för en arméfördelning men

blev, för det han utan order undsatte det av fransmännen hårt angripna

Hamburg, dömd att arkebuseras, vilket straff förvandlades. till ett års fängelse å

Vaxholms fästning, därifrån han efter några månader även vann befrielse.'

Gift med Christina Carolina Ullström, från vilken han blev skild, född 1774,

död 1845-02-20 i Stockholm.

Döbeln vid Jutas av Johan Ludvig Runeberg:

Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning,

Förtappad är han evigt, om han dör.

Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,

Och han, han ligger tyst en stund och hör;

Då reser han sig plötsligt upp i sängen:

'Driv ut prelaten', ropar han åt drängen,

'Och akta dig, om han släpps in härnäst!'

Är det ett språk av en, som nalkas döden?

Dock, han må svara själv för sina öden,

Jag har gjort nog som människa och präst."

Så talte vid sitt middagsbord, det rika,

Herr prosten, där han satt i all sin ståt,

Han talte så och drog en suck tillika

Och skar en bit av steken än och åt.

Men på sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor,

Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,

Och feberflammor färgade hans hy.

I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,

På tvenne dygn, de sista, icke vilat;

Själv var han kommen till Nykarleby.

Han led av pulsens brand, men i sitt sinne

En eld, mer tärande än den, han bar;

Såg man hans öga, röjde sig där inne

En oro djupare, än feberns var.

Han räknade var stund, som hann förlida,

Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,

Och ofta var hans blick på dörren fäst.

Den uppläts, färdlös trädde genom salen

En yngling fram till bädden, till generalen;

Och Döbeln talte till sin unga gäst:

"Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,

Och bland fritänkare är jag visst en;

Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:

Min bräckta panna och min vän Bjerkén.

Vad ni förordnat, har jag därför tagit,

Har som ett barn här legat och fördragit

Det batteri, ni radat på mitt bord.

Jag vet det väl, ni följer konstens lagar:

Men binda de mig här för timmar, dagar,

Så bryt dem som en man, det är mitt ord.

Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,

Jag måste upp, om jag i graven låg.

Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;

Där avgörs finska härens återtåg.

Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.

Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen?

Vad blir, du tappra här, ditt öde sen?

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,

Som gör mig för i morgon sjufalt värre,

Men hjälper mig i dag på mina ben!"

Den unge läkarn hörde mulen ordet,

Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag;

Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet

Och strök det tomt uti ett enda drag.

"Nu, herr general, gör ej min konst er hinder." -

En högre rodnad flög på Döbelns kinder,

Och upp han sprang, fast sviktande och svag:

"Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan!

Ni har förstått mig ni, som ingen annan;

Ni är en man, och så är även jag."

Vid Jutas hade skotten tystnat alla,

Sen döden gjort där ren sin första skörd,

Den finska truppen, färdig blott att falla,

Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;

Ett anfall var tillbakakastat bara,

Och Kosatschoffski ordnade sin skara,

Beredd att allt förkrossa med ett nytt.

En dyster stillhet rådde under tiden,

Som då en åsksky, nyss från valvet skriden,

Står dubbelt hotfull åter, där den flytt.

Vem skulle samla våra glesa leder,

En återstod från dyra segrars dar?

Av mod, av kraft, av guldren tro och heder

Fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var.

Den man, som tänt vårt hopp i nödens tider,

Som fört i hundra blodigt sköna strider

Sin tappra björneborgska skara an,

Han skulle nu ej se dess sista öden,

Hans veteraners lugna gång mot döden,

Den skulle slumpen leda, icke han.

Det glömmes ej, du var dock där tillstädes,

Du, som så ofta sågs i stridens lek,

Du, vid vars namn det fosterljud än glädes,

Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek!

Men du och dina ädla vänner alla,

I kunnen kämpa, icke så befalla;

Det var hans konst, den sjukes, endast hans.

Du stod där, du, men stum, men klingan dragen,

Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen,

Blott Konow svor, och bister röt von Schantz.

Giv akt, tyst hör! Det ljöd hurra på höjden.

En man till häst syns nalkas. Vem är han?

Hör, vilken storm av rop! Vad vållar fröjden,

Som brusar jublande från man till man?

Hurra, hurra, far över fält och kullar,

Det slukar massor, vidgas, växer, rullar

Som en lavin av röster ned mot daln.

Ha, han har kommit, han och ingen annan,

Den lilla mannen syns med band om pannan,

Den ädla, tappra, varma generaln.

Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar

Till detta folk, som striden nyss förspred;

Han rider fram, de sluta sig hans hopar,

Och det blir skick på nytt från led till led.

I täta rader blixtra ren gevären,

Den svartnade, i trasor klädda hären

Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;

Den har ej mer blott döden att förbida,

Den tänker segra nu, ej endast strida,

En annan ande vilar över den.

Men Döbeln red längs fronten av sin skara,

Sen han den åter stark och tryggad fann,

Hans skarpa öga tycktes överfara

Var trupp, var rote, varje enskild man.

Det syntes klart för alla, svensk som finne,

Att stora planer välvdes i hans sinne,

Och sluten var han mer, än han var van;

Dock var han ovant mild också den dagen,

Och ofta ljusnade de bistra dragen

Mot någon välkänd, trumpen veteran.

En sådan stod då i din trupp, von Kothen,

Det var korpralen numro sju, Standar.

Han stod med söndrig sko på ena foten,

Den andra foten blödde och var bar.

Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna.

Med blicken mörk, med handen på sin panna,

Besåg han stum den gråa krigarns skick.

"Du var dock med", så talte han omsider,

"På Lappos slätt, vid Kauhajokis strider,

Är det den lön, du för vår seger fick?"

"Herr general", så svarte veteranen,

"Se här är det gevär, ni själv mig gav.

Ännu är pipan utan fel, och hanen

Ger eld som fordomdags, det är nog av.

Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra;

Men är ej sämre, då man är som andra,

Och dräkten är ej mannen, vill jag tro.

Skodd eller oskodd gör till saken ringa;

Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa,

Så hjälper nog sig foten utan sko."

Och Döbeln talte icke mer, men höjde

Av aktning hatten vid den gamles ord.

Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde

På nytt han nu, han såg trumslagar Nord.

Det var en gubbe, känd sen åttiåtta;

Nu var han stel i armen utan måtta

Och kunde föga mer en virvel slå;

Men fast han sällan släpptes till paraden,

Stod han, där blod det gällde, med i raden.

Till honom talte generalen så:

"Kamrat, får du då aldrig nog av slagen?

Finns ingen yngre här till hands än du?

Här har du stått och styvnat hela dagen,

Hur vill du röra dina pinnar nu?"

Den tappre hörde halvt förtrytsam orden:

"Herr general, väl är jag gammal vorden,

Och att som pojkar drilla blir mig svårt;

Men att ha kraft i armen, det är summan.

Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman'!

Och Nord slår trögt sin virvel, men slår hårt."

Och Lappos hjälte log och räckte handen

Åt mannen från den tappre Armfelts dar.

Så red han hän och kom till ån, till stranden,

Där Gyllenbögels frikår uppställd var.

Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;

Genralen såg de bleka anletsdragen,

Höll in sin häst och röt med vredgad ton:

"Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden?

Har du ej lärt dig än förakta döden,

Din kind är vit som snö, är du pultron?"

Men ynglingen steg fram och höjde armen

Och rev sin slitna gråa tröja opp.

Då lyste fram ett blottat sår ur barmen,

Och frisk en ström av blod i dagen lopp.

"Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.

Jag blött kanske för mycket under tiden,

Och därför har min kind ej rodnat mer;

Dock kan jag än de tappres antal öka,

Jag låg väl fallen, men låt mig försöka,

Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er."

Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:

"Välan då, ädla folk, till strid, till slag!

Jag har sett nog, att tveka båtar föga,

Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.

Språng av, herr adjutant, vår skörd är mogen;

Befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen

Vår hela front, att den sig framåt rör.

Ej här, därborta må vi pröva svärden:

Med dessa trupper kan man trotsa världen,

Man väntar ej med dem attack, man gör."

Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:

"Framåt, framåt till seger eller död!"

En åska var, Standar, din röst för alla,

Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,

Och ynglingen med barmen sönderskjuten

Gick fram på slätten, med hans blod begjuten,

Och främst red Döbeln själv med draget svärd.

Och innan kvällen hann sin skugga sända,

Var ryska styrkan kastad över ända,

Och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.

Och krigets skaror ren försvunnit

Ifrån den nejd, där först de mött varann;

Men på det fält, där striden hetast brunnit,

Stod kvar i kvällens sena frid en man.

Invid hans sida var hans stridshäst bunden.

Han stod där ensam i den hemska runden

Bland lik och spillror på en blodstänkt jord.

Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden;

Den bleka mannen såg med lugn mot höjden,

Och från hans läppar ljödo dessa ord:

"En plikt är fylld, de segrat, mina leder;

Ett värv är övrigt, även det är mitt.

Fritänkare jag nämns, det är min heder;

Friboren är jag, och jag tänker fritt.

Dock vet jag, att varhelst min tanke hunnit,

Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,

Du, i vars vilja livets banor gå.

Det är till dig jag blickar mot det höga;

Här, där blott döden ser med slocknat öga,

Kan utan vittnen jag dig tacka få.

Du skänkt mig åter fosterland och vänner

Den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt;

Du skådar allt, rannsaka, vad jag känner,

Och se, om jag vet skatta vad du skänkt!

Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;

Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,

Jag söker gunst ej och begär ej lön.

Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna

Med eldat hjärta och med upprätt panna,

Det är min manliga, min fria bön.

Du gav mig kraft att stridens massor välva

I omotståndlig fart från trakt till trakt;

Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälva,

Vad hade jag förmått av egen makt?

Ja, jag har segrat. Kringvärvd, innesluten,

Ser Finlands här en väg till räddning bruten,

En ban till bragder öppnad genom mig;

Dock är det du, blott du, som frälst oss alla,

Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,

Du segergivare, jag tackar dig."

Så talte mannen, och hans öga sänktes,

Han steg till häst och syntes snart ej mer;

Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes

På dödens skuggomhöljda skördar ner.

O fosterland, vem spanar dina öden?

Förborgat är, om lyckan eller nöden

En gång skall röjas i din framtids drag;

Men hur du jublar då, men hur du klagar,

Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar

Du minnas denna, minnas Döbelns dag.

http://www.generalvondobeln.se/