Gunilla von Post

I augusti 1953 tillbringade en ung svenska några veckor på Rivieran. Hon hade av sina föräldrar sänts dit för att förkovra sig i det franska språket. Hon hette Gunilla von Post och var av en gammal adlig släkt.

En dag träffade hon i Antibes en ung amerikan. Gunilla fäste sig omedelbart vid mannens utseende och vid hans utstrålning. Hans ögon var blå, de glittrade. Kläderna var blekta och skrynkliga, som tagna direkt från klädstrecket. Det skulle inte desto mindre visa sig, att han var en högt uppsatt politiker. Han hade just valts in i USA:s senat. Mötet mellan den svenska adelsflickan och den unge amerikanske politikern kom att leda till en fortsättning. Senatorn från Massachusetts hette nämligen John F Kennedy.

Gunilla von Post och han kom den varma sommaren 1955 att tillbringa en vecka i Båstad. Vid mötet i Frankrike fattade Kennedy omedelbart tycke för den unga svenskan. Hon var blond, och påminde om Grace Kelly. Kennedy hade en speciell svaghet för den typen av kvinnor – också. Så det var inte helt överraskande, att ett brev med amerikansk stämpel en dag anlände till "Skyransgatan" (Styrmansgatan!) i Stockholm. Det var sänt från "RM 362, Senate Office Bldg, Washington, D.C."

Då hade det gått fem månader sedan mötet vid Medelhavet. Kennedy kallade kärleksfullt Gunilla för "My Swedish Gorilla", ty så hade han uppfattat hennes namn första gången han hörde det. Egentligen var denna förälskelse högst egendomlig. Ty den gång de två träffades för första gången, stod Kennedy just i begrepp att gifta sig med Jacqueline Boyer. På stranden vid Medelhavet hade han plötsligt berättat för den häpna Gunilla: — Nästa vecka skall jag gifta mig i USA.

Kennedy var 35 år, och pappa Joe menade, att det var hög tid för hans framåtsträvande son att gifta sig. Annars skulle karriären skadas. Jacqueline Boyer ansågs vara ett gott val. Så fick det alltså bli. Men Kennedy lyckades inte slå den unga blonda svenskan ur sinnet. När kontakten återupprättades efter fem månader ringde och skrev han gång på gång, ständigt med nya förslag på mötesplatser. Valet föll till slut på Båstad. Där hade just tennisturneringen avslutats, men Skånegården var ändå fullbokad. Med viss möda lyckades Gunilla boka ett rum.

Portieren förklarade: — Vi har förstås det nya annexet, tätt intill huvudbyggnaden. Nice but not fancy. Avskilt, förstås. Absolut mer diskret än huvudbyggnaden. Kennedy anlände med hyrbil från Frankrike och han kom att stanna en vecka. Första halvan av tiden tillbringades i Båstad, resten åt bilutflykter i Skåne. Vädret var hela veckan soligt. Kennedy var på strålande humör. Ständigt nynnade han på "I Love Paris". De två besökte först Trolleholm. Ägaren, Carl Trolle-Bonde, lät emellertid hälsa, att han inte ville störas i sin siesta. Färden gick till Torekov – "Looks like Cape Cod" – där man bland Gunillas vänner intog kräftor med dill, räkor och "schnapps".

Sista kvällen övernattade man hos Gustav Hagemann i Ruuthsbo utanför Ystad. Morgonen därpå flög Kennedy iväg från Bulltofta. De hade haft en underbar, bekymmersfri tid, långt från alla krav. Men samtidigt som Kennedy njöt av friheten i Båstad, besvärades han av svära ryggsmärtor. Han hade skadats dels i kriget, dels i fotboll under studietiden i Harvard. Dessutom led han av "Addisons sjukdom". Så i Båstad använde han sig ofta av kryckor. Som vid en middag på restaurang Strand. Där rådde en lättsam stämning. Svend Asmussens orkester spelade, den vägrade dock att spela "I Love Paris".

Under kvällen blev Kennedys ryggsmärtor så starka, att han måste lägga sig i en hammock. Han bad Gunilla att gå till "närmaste apotek" och köpa ut preskriberade tabletter. Det var söndag eftermiddag. Gunilla rusade iväg och frågade sig fram till Båstads apotek: — Det var en gammaldags, Dickens-artad affär på en liten sidogata. Ägaren råkade vara där inne, fastän det var söndag. Jag bankade på dörren så att den nästan rämnade. Apotekaren öppnade till slut men skakade betänksamt på huvudet, när han förstod vad som efterfrågades: — Ja, jag vet faktiskt inte hur jag skall göra. Det här handlar om en mycket stark medicin. Och det är utskrivet av en utländsk läkare... Men han gav med sig. Gunilla fick medicinen och kunde rusa tillbaka till hammocken, där hela middagssällskapet stod samlat kring Kennedy.

Kennedy försökte få till stånd nya träffar med Gunilla och föreslog Italien, Frankrike och även Köpenhamn. Men pappa Joe var stenhårt emot fördjupade kontakter med svenskan. De kom ändå till slut att träffas ytterligare en gång. Det var under en stor middag för socitetsfolk i New York. Året var 1958. Gunilla var där med den svensk hon nu var gift med. Hon skrev på en servett ner en hälsning till Kennedy.

En servitör förmedlade den: — Your swedish Gorilla is sitting in the room! Kennedy reste sig omedelbart upp och spanade ut i lokalen. Han hittade sin "Gorilla" och de två kunde tillsammans smyga iväg för några ögonblick.

Två år senare valdes Kennedy till USA:s president. För en tid sedan hittade jag Gunilla von Posts adress och telefonnummer i USA och ringde upp henne. Hon är nu 76 år men låter påfallande ungdomlig. Hon har skrivit en bok, "Love, Jack". Det var så Kennedy undertecknade sina brev till henne. Det är ur den boken jag hämtat stoffet till denna text.

Gunilla sitter nu i Florida och minns. Men i Båstad har minnet av den unge amerikanske senatorns vecka på Skånegården bleknat bort. Hur många känner i dag till de här soliga dagarna, då senator John F Kennedy tog en vecka ledigt från plikterna i Washington D.C.?

http://en.wikipedia.org/wiki/Gunilla_von_Post