Hans Joan Ramsay

https://www.adelsvapen.com/genealogi/Ramsay_nr_215

Ska ha kommit i slutet av 1500-talet till Sverige från Skottland, År 1634 naturaliserades ryttmästare Hans Ramsay som svensk adelsman och företedde då ett bördsbevis från Skottland. (Kopia finns i Bamff Charters A.D.1232-1703) Han hade tagit tjänst i den svenska armén och belönades av Gustav II Adolf med jord i Finland 1613, 1614 och 1630. Han skrev sig till Ihamäki i Somero. Han är stamfader för släktens olika grenar både i Finland och i Sverige.

Hans (i bördsbrevet Joan) Ramsay, natural. Ramsay Medtogs 1573 av sin fader till Sverige och därifrån till Livland. Kom 1577 till Finland. Var fänrik vid Skottefanan 1604. Skrev sig till Ihamäki i Somero socken, då han 1611-07-29 fick skattefrihet för Vihmalo i S:t Bertils socken och 1613-07-19 för Ihamäki, där han uppförde säteri. Erhöll 1613-07-19 konfirm. för evärdlig tid på sin svärfaders gods Sylvänä hemman, Pitkäjärvi, Pajula och Kimala byar i Somero socken samt Träskö torp i Kimito socken. Erhöll nytt förläningsbrev av fältherren Jakob De la Gardie 1614-11-22 Tattula Uppförde s. å. nytt säteri i Pitkäjärvi by. Fänrik vid Anders Paulis fana 1616. Löjtnant därst. 1618. Ryttmästare 1620. Deltog i kriget i Livland. Ryttmästare för adelsfanan i Finland med fullm. 1633-07-18. Tog för ålderdom avsked 1644 vid danska krigets utbrott. Erhöll11 1640-08-18 konfirm. på besittningsrätten till Raukkala och Sillilä byar i Lundo socken, vilka han erhållit 1630-05-15 genom sitt senare gifte. Köpte11 1642-07-23 av kronan Ihamäki och Pajula byar som han dittills innehaft i förläning. Död 1649 i hög ålder på Ihamäki och begraven i Somero kyrka, där hans vapen uppsattes. 'Han rekommenderades medelst latinska, i riksarkivet ännu förvarade brev, från konung Carl II i England och svenska ministern Spens till konung Gustaf II Adolf och rikskansleren Axel Oxenstierna. Begärde och erhöll från Skottland bevis om sin härkomst och släktens urgamla adelskap, vilket bevis var utgivet av biskop David i Brechin och daterat den 28 och 30 mars 1623 samt underskrivet av åtskilliga av ridderskapet i Skottland jämte åtta herrar Ramsay. Företedde den 18 juni 1633 en av ståthållaren på Åbo slott, friherre Gabr. Oxenstierna den 20 jan. s. å. bevittnad avskrift därav, varpå han vann naturalisation. Gjorde 1636 den 2 maj en vänlig överenskommelse med sin son Johan om dennes mödernearv i löst och fast, som han dittills haft i vård samt om arvet efter dennes fyra avlidna samsyskon, som kommit till arvs, varjämte han avstod till honom, förutom moderns fastigheter och en tredjedel i det lösa, såsom gåva och tillkommande fädernearv Pitkäjärvi med därtill hörande hemman och lösören, samt utstakade arvet för sina tre barn i senare giftet, vilket allt Sääksmäki häradsrätt den 9 därpå följande juni stadfästade.'. Gift 1:o med Elin Andersdotter, dotter av ståthållaren på Reval Anders Larsson, till Botila, och Anna Wildeman. Gift 2:o omkr. 1625 med Elin Stålhandske, död före 1668 på Ihamäki, dotter av ryttmästaren Joen Tyrilsson, adlad Stålhandske, och hans6 2:a fru Felissa Nilsdotter (Gyllenhierta). Hon lät 1662 uppbygga altaret i Lundo kyrka och förärade 1663 samma kyrka en mässkjorta och altarkläde med duk.

https://www.adelsvapen.com/genealogi/Ramsay_nr_215

http://suvut.genealogia.fi/ramsay/historia.html

http://fi.wikipedia.org/wiki/Hans_Ramsay

http://runeberg.org/frfinl/0346.html

http://www.hovilankartano.fi/hovilanhistoria

JOHN, JOAN ELLER HANS RAMSAY (även Hans John)

SON TILL ALEXANDER RAMSAY (10) OCH MATILDA ANAND. Född år 1550 i Skottland. Hans ungdoms- och läro år inträffade under de borgerliga krigens mest förbittrade tider, vari också hans fader deltagit och utmärkt sig genom den djärva överrumplingen av slottet Dunbar år 1567.

Han åtföljde denna i dessa fejder och insöp så från tidigaste år denna håg för krigarens yrke, som sedan blev hans för livet. Men då efter slottet Edinburghs fall 1572 det borgerliga kriget var slutat, och lugnare förhållanden inträffade, stod denna massa av i kriget uppfödda och vid kriget vana ungdom, adelns yngre söner, ej bara utan sysselsättning men även utan utkomst, ty till borgerliga yrken och fredlig näring anstod det ej denna tid en adlig yngling att vända sig. Därför var de hänvisade till att i främmande land söka den krigarbana de ej mera kunde ha i sitt eget.

Därav begagnade sig konung Johan III för att genom Charles de Mornay i Skottland värva en trupp av 5 000 man, som denne år 1573 överförde till Sverige under befäl av Ruthven, Balfour, Cuningham, Ramsay och andra förnämligare skottar. Denna trupp översändes därefter till Livland, där ett krig med Ryssland då pågick.

Mornay, som kvarstannat i Stockholm, uppgjorde enligt gammal skotts vana, en äventyrlig plan att jämte några av sina landsmän under en hovfest bemäktiga sig konung Johans person och befria den i fängelse på Gripsholm sittande Erik XIV, men det djärva anslaget röjdes i förtid, då de brottsliga blev hårt straffade, och Mornay med sitt huvud fick plikta därför 1574.

När detta krig mot Ryssland, och dess storfurste, tsar Ivan den förskräcklige, vilket under tio år, från 1573 under växlande lycka men under ömsesidig grymhet förts i Livland och Estland under ledning av Pontus de la Gardie och Henrik Claesson Horn, genom vapenvilan i Narva 1583 var slutfört, återvände de skotska trupperna till sitt hemland, men Ramsay kvarstannade i Finland, där andra intressen nu fästat honom.

Där blev han gift med Elin Andersdotter, dotter till "krigsöversten" i Livland, ståthållaren och guvernören över Estland, Anders Larsson till Botila i Sagu socken, och till Laijdenkylä i Livland, med Barbro Banér. Denna kan dock ej tillhört den urgamla och just vid denna tidpunkt mäktiga och högförnäma ätten Baner i Sverige, ty bland denna släkts tabeller finns ej någon upptagen med namnet Barbro, som icke heller är något i denna släkt brukligt namn, utan antagligen beror på någon förväxling.

• * *

DENNA ANDERS LARSSON VAR EN AV DE MÄRKLIGASTE MANNEN i Finland på slutet av 1500-talet. Bördig från Sverige, blev han först löjtnant och hovman, och kom därefter till Finland. Där undertecknade han år 1573 jämte andra av den finska adeln en trohetsförsäkran åt konung Sigismund, vars parti han sedan troget vidhöll i dennes strid om väldet i landet med hertig Karl, och var en bland hans verksammaste anhängare.

För denna sin tillgivenhet fick han också av konungen flera förläningar i Somero socken. Under det vilda klubbekriget åtföljde han Claes Fleming på tåget till Österbotten för att tukta de upproriska bönderna, vilka i gengäld under Illikains befäl plundrade och uppbrände hans gård.

När hertig Karl 1597 belägrade Åbo slott var Anders Larsson där slottsloven, och var bland dem som längst sökte hindra uppgivandet av slottet, som dock slutligen, sedan finnarna blivit slagna vid Kuppis, den 29 september blev intaget av hertigen, varvid Anders Larsson blev fängslad och fördes till Sverige. Men det lyckades honom att rymma ur fängelset och fly ur riket.

Hertigen, i början häröver mäkta vredgad, gav honom dock år 1600 sin nåd och förlåtelse, förklarade att "Anders Larsson väl varit emot oss, men som han blivit förförd, må han återfå sina gods". Därefter deltog han i fälttåget i Livland, där han i träffningen vid Wenden år 1601 blev skjuten i axeln och kvarliggande på slagfältet. Året därefter utnämndes han till slottsloven på Viborgs slott, och år 1603 till krigsöverste för allt fotfolket i Finland.

Med stor utmärkelse deltog han i det tioåriga kriget, och särkilt vid fästningen Ivangorods belägring 1610. Utnämndes därför till ståthållare på Revals slott 1611, där han slöt en vapenvila med Polen. Då Danmark härpå förklarade Sverige krig, fick Anders Larsson av numera konung Carl IX befallning att rycka in på Ösel, som då lydde under Danmark, "till att röva, bränna och ihjälslå allt det man kan överkomma".

Efter kung Carls död kom Anders Larsson även i stort förtroende hos konung Gustav Adolf, av vilken han fick befallning "att i Livland förekomma alla verkningar av Sigismunds stämplingar, samt fastta och till Stockholm översända dem som sökte stifta oro". Konungen belönade också hans nit och trohet med förläning av Wiala, Pappila, Kerkola, Träskö och Pitkäjärvi, tillsammans 125 hemman.

Han dog 1614. Den adliga, så kallade Botila ätten, blev icke introducerad, och är länge sedan utslocknad. Han hade tre söner, av vilka Lars Andersson stupade vid Arensburg år 1611.

Stamgodset Botila var ursprungligen ett under Nådendal lydande klostergods, vilket sedan genom Lars Anderssons dotter Margareta övergick till släkten de la Motte, och blev genom reduktionen indraget. Inom sin släkt var Anders Larsson säkerligen högt aktad och hans minne länge vördat, ty efter honom har under tre sekler namnet Anders blivit ett upprepat förnamn inom vår ätt, ända till de senaste generationer, då det gett vika för mera moderna, i en tid då man mindre håller på släkttraditioner. (Antagligen är jag den sista med detta namnet).

• * *

I JOAN RAMSAYS ÄKTENSKAP MED ELIN ANDERSDOTTER föddes de fem äldsta barnen. Som änkling gifte han om sig med Elin Stålhandske, dotter till ståthållaren på Viborgs slott Joel Tyrilsson Stålhandske till Sjölax, Östergård och Trotteby (12) med Brita Eriksdotter Rääf i Finland (17). Hon överlevde som änka sin man i 21 år, boende på Ihamäki, där hon dog år 1670.

Joan Ramsay var under hela sin levnad krigare, och deltog i de mångfaldiga strider som utkämpades efter hans ankomst till Finland. Först i det långa fälttåget mot Ryssland, under Pontus de la Gardie, som fördes i Livland och Estland, vidare Klubbekriget i Finland under Claes Fleming, så tåget till Ryssland under Jacob de la Gardies anförande, och slutligen Carl IX:s fälttåg emot Polen i Livland, i vilket han deltog som ryttmästare vid Åbo läns kavalleri. Härefter utnämndes han till chef för adelsfanan i Finland, och deltog i denna post ännu i krigen mot Danmark och i Gustav Adolfs krig mot Ryssland som slutades med freden i Stolbova 1617.

Han hade blivit för gammal att delta i det stora trettioåriga kriget, däri i stället hans samtliga sex söner stred och blödde och gav sina liv. Fastän född i utlandet, och inkommen främling, hade han vunnit det förtroende och anseende inom sitt nya fädernesland att han blev chef för adelsfanan i Finland, vilket sitt regemente han älskade så högt att han ej för ålder och svaghet ville överge det, utan omnämnes det att den gamle kämpen ännu vid 92 års ålder red i spetsen för sin trupp, och först 1646, då 96-årig, förmåddes "för ålder och sjuklighet" ta avsked. Han var då 96 år. Han dog 1649 nära hundraårig, en forntida kämpagestalt, högrest som en fura i skogen, ensamstående i stormen, sedan han sett hela sin manliga avkomma bortblåsas av kriget.

Hans tjänster och trohet blev också av regenterna både erkända och belönade. Så fick han av konung Johan III Ihamäki i Somero i förläning, varpå han av konung Carl IX fick bekräftelse. Av Gustav Adolf fick han Pitkäjärvi, Rautela och Kimala genom ett donationsbrev av den 20 september 1614 "till evärdlig besittning för sig och efterkommande", vilka gods dock sedan genom reduktionen indrogs.

Särskild uppmärksamhet förtjänar att han, som fastän själv helt och hållet militär, dock hyste den aktning och intresse för bildning, och i dessa blodiga tider ställde kunskap jämnhögt med svärdet, sände sina bägge äldsta söner Alexander och Anders till Universitetet i Oxford, att där först studera, innan de skulle beträda krigarebanan. Det torde ej varit många av den tidens krigare, och allraminst i Finland, som följde exemplet.

Man måste även ge ett ord av erkännande åt den politiska takt han visade, att i denna av inre strider sönderslitna tid, kunna hålla sig fjärran från all inblandning i dem. Som främling och nykomling var det helt säkert klokast av honom att iaktta en passiv ställning under denna kamp om väldet i Finland mellan hertig Carl å ena sidan, Claes Fleming och konung Sigismund å den andra. Och trots att hans egen svärfader var så djupt och farligt invecklad däri, höll han sig dock helt och hållet på sidan därav, åtminstone omnämnes han aldrig såsom deltagande i dessa partibildningar och strider.

Kommen som utlänning till ett land där hans urgamla namn och härkomst var alldeles okända, och i en tid då ej andra än adel aktades och ägde privilegier, samt besluten att där kvarstanna, blev det honom därför angeläget att anskaffa autentiska bevis över sin frälserätt och likställighet med de inhemska adliga.

Han vände sig i detta hänseende till England och fick därifrån av konung Jacob I och svenska ministern Spens till Gustav Adolf och rikskanslern Axel Oxenstjerna på latin skrivna brev (vilka ännu finns i riksarkivet i Sverige), vari han på det bästa rekommenderades. Detta var gott och väl då det gällde hans enskilda person och frejd, men ej en tillfyllestgörande utredning av hans adliga börd.

För detta ändamål måste han vända sig till Skottland, och fick därifrån ett bevis om sin härkomst och släktens urgamla adelskap, vilket bevis var utfärdat av biskop David av Brechin, daterat den 28 och 30 mars 1623, samt underskrivet av åtskilliga av ridderskapet i Skottland, jämte åtta herrar Ramsay, och med detta intyg, vidimerat? av ståthållaren på Åbo, friherre Gabriel Oxenstjerna, vann han naturalisation och introduktion på svenska Riddarhuset den 18 juni 1633, då ätten där inskrevs under nr 215, och det urgamla vapnet antogs oförändrat, utan att behöva undergå omstöpningen till den då brukliga schablonmässiga moderniseringen.

Av detta kommer att detta vapen, fastän endast adligt, fick behålla sin gamla heraldiska form, sin grevliga krona och sina bägge sköldhållare, ett då enbart för de högsta reserverat pregorativ, varav då ännu ingen ätt i Sverige begagnat sig, liksom det också var det första med ett valspråk.

Sedan fem av hans söner stupat i det trettioåriga kriget, gjorde han den 2 augusti 1636 en vänlig överenskommelse med den ende, då ännu överlevande, sonen Johan om dennes mödernearv i löst och fast, samt om arvet efter de avlidna syskonen, så han till honom avstod Pitkäjärvi gård med underlydande. I samlingen på Björkboda fanns ett porträtt av denne vår släkts stamfader i Finland, med grova och barska krigardrag, iklädd en svart järnrustning med ett blått band tvärsöver denna. Det uppbrann jämte övriga vid vådelden 1870, och finns därav nu endast ett fotografi."

Hans (i bördsbrevet Joan) Ramsay, natural. Ramsay Medtogs 1573 av sin fader till Sverige och därifrån till Livland. Kom 1577 till Finland. Var fänrik vid Skottefanan 1604. Skrev sig till Ihamäki i Somero socken, då han 1611-07-29 fick skattefrihet för Vihmalo i S:t Bertils socken och 1613-07-19 för Ihamäki, där han uppförde säteri. Erhöll 1613-07-19 konfirm. för evärdlig tid på sin svärfaders gods Sylvänä hemman, Pitkäjärvi, Pajula och Kimala byar i Somero socken samt Träskö torp i Kimito socken. Erhöll nytt förläningsbrev av fältherren Jakob De la Gardie 1614-11-22 Tattula Uppförde s. å. nytt säteri i Pitkäjärvi by. Fänrik vid Anders Paulis fana 1616. Löjtnant därst. 1618. Ryttmästare 1620. Deltog i kriget i Livland. Ryttmästare för adelsfanan i Finland med fullm. 1633-07-18. Tog för ålderdom avsked 1644 vid danska krigets utbrott. Erhöll11 1640-08-18 konfirm. på besittningsrätten till Raukkala och Sillilä byar i Lundo socken, vilka han erhållit 1630-05-15 genom sitt senare gifte. Köpte11 1642-07-23 av kronan Ihamäki och Pajula byar som han dittills innehaft i förläning. Död 1649 i hög ålder på Ihamäki och begraven i Somero kyrka, där hans vapen uppsattes. 'Han rekommenderades medelst latinska, i riksarkivet ännu förvarade brev, från konung Carl II i England och svenska ministern Spens till konung Gustaf II Adolf och rikskansleren Axel Oxenstierna. Begärde och erhöll från Skottland bevis om sin härkomst och släktens urgamla adelskap, vilket bevis var utgivet av biskop David i Brechin och daterat den 28 och 30 mars 1623 samt underskrivet av åtskilliga av ridderskapet i Skottland jämte åtta herrar Ramsay. Företedde den 18 juni 1633 en av ståthållaren på Åbo slott, friherre Gabr. Oxenstierna den 20 jan. s. å. bevittnad avskrift därav, varpå han vann naturalisation. Gjorde 1636 den 2 maj en vänlig överenskommelse med sin son Johan om dennes mödernearv i löst och fast, som han dittills haft i vård samt om arvet efter dennes fyra avlidna samsyskon, som kommit till arvs, varjämte han avstod till honom, förutom moderns fastigheter och en tredjedel i det lösa, såsom gåva och tillkommande fädernearv Pitkäjärvi med därtill hörande hemman och lösören, samt utstakade arvet för sina tre barn i senare giftet, vilket allt Sääksmäki häradsrätt den 9 därpå följande juni stadfästade.'. Gift 1:o med Elin Andersdotter, dotter av ståthållaren på Reval Anders Larsson, till Botila, och Anna Wildeman. Gift 2:o omkr. 1625 med Elin Stålhandske, död före 1668 på Ihamäki, dotter av ryttmästaren Joen Tyrilsson, adlad Stålhandske, och hans6 2:a fru Felissa Nilsdotter (Gyllenhierta). Hon lät 1662 uppbygga altaret i Lundo kyrka och förärade 1663 samma kyrka en mässkjorta och altarkläde med duk.