Hieronymus von Birckholtz, till Yläne

Hieronymus von Birckholtz, till Yläne gård i likanämnd socken, Juva i S:t Mårtens socken och Paaso i Heinola socken, alla i Finland.

Född i Brandenburg. Student i Heidelberg 1586.

Kom i svensk tjänst omkr. 1590. Nämnes trotjänare 1594 och hovjunkare 1595 hos hertig Carl. Tygmästare 1600 och 1601. Sändes 1602 jämte Forsius och Daniel Hjort till Lappland för att rannsaka om råmärken, befordra renskötseln m.m.

Ledamot av en kommission till Österbotten 1607 för att granska odlingsförhållanden, övervaka vikters och måtts användande och skifta gränsmarker. Bevistade finska ständernas möte i Turku 1612. Erhöll i slutet av 1613 av änkedrottning Christina beställning att brukas uti rättegångsväsendet. Åtföljde riksrådet Johan Skytte såsom sändebud till Danmark 1615. Ombud för svenska regeringen till de protestantiska hoven i Tyskland 1616, då han även hade i uppdrag att förbereda giftermålet mellan konungen och prinsessan Maria Eleonora av Brandenburg.

Död 1618-05-31 och begraven i Överselö kyrka Södermanlands län.

Gift 1:o (trolovad före 1595 men gift först) 1597 med Anna Fleming, född omkr. 1562, dotter av kammarjunkaren Joakim Fleming, och Agda "Caritas" Persdotter.

Gift 2:o 1608 med Uriana Hund i hennes 2:a gifte (gift 1:o före 1605 med översten Scipio de Palma, som i vapnet förde en halv björn), död 1659 melllan 13/5 och 21/10, och begraven i andre mannens grav i Överselö kyrka, dotter av hovmästaren och krönikeskrivaren Daniel Hansson Hund, adlad 1590, men ej introd., och hans 1:a hustru Emerentia Bengtsdotter (Örnflycht).

----------------------------------------------------------------------------------

Birckholtz, Hieronymus von (noin 1570 - 1618)

diplomaatti

Ruotsin valtakunnan kansainvälistyessä 1600-luvun taitteessa syntyi kysyntää kieliä ja kansainvälistä hovietikettiä hallitseville ulkomaalaissyntyisille virkamiehille. Eräs heistä oli brandenburgilainen Hieronymus von Birckholtz, joka romanttisen seikkailun päätteeksi liittyi Suomen aateliin.

Ensimmäinen Suomessa oleskellut von Birckholtz, oli erikoisen lahjakas ja merkittävä mies, jota käytettiin lukemattomissa diplomaattisissa, tieteellisissä ja muissa tehtävissä. Hänen ansioluettelonsa käsittää yli puoli palstaa Elgenstjernan paksuissa sukutauluissa. Mm. juuri tämän Hieronymuksen Kustaa II Adolf lähetti Saksaan neuvottelemaan kuninkaan ja Brandenburgin vaaliruhtinaan tyttären Maria Eleonoran välisestä avioliitosta.

Nuoruudessaan Hieronymus von Birckholtz rakasti Anna Flemingiä, kuuluisan Qvidja-Klausin veljentytärtä. Mutta koska hän ei päässyt "Nokinenän" suosioon, teki tämä kaikkensa erottaakseen nuoret toisistaan. Hän meni lopulta niin pitkälle, että pistätti Birckholtzin rautoihin ja piti häntä vankinaan eräässä kellarinloukussa Flemingien omistamalla Yläneen tilalla. Perimätieto kertoo kuitenkin, että kaunis Anna tuli salaa eräänä yönä Yläneelle ja vapautti rakastettunsa julman setänsä vallasta ja pakeni hänen kanssaan Ruotsiin. Klaus Flemingin kuoleman jälkeen sai Hieronymus von Birckholtz vaimonsa Annan kautta omistukseensa useita Flemingien maatiloista ja hänestä tuli rikas ja mahtava mies. (Blåfield 525 -kirja)

Lähde: Biografiakeskus;

http://artikkelihaku.kansallisbiografia.fi/artikkeli/3760/

--------------------------------------------------------------------------------

https://www.qvidja.fi/historia/omistajat/

https://www.qvidja.fi/historia/varhaisvaiheet-ja-flemingien-aika-16...

----------------------------------------------------------------------------------

http://suku.genealogia.fi/archive/index.php/t-306.html

Pekka Hiltunen:

Brandenburgilainen hovijunkkari Hieronymus von Birckholtz (s. n. 1570) sai kutsun Ruotsin kuninkaan palvelukseen kirjoitettuaan hoviin Klaus Flemingiä arvostelevan kirjelmän - jouduttuaan ensin kuitenkin kärsimään "kotiarestia" Yläneen kartanossa Klaus Flemingin kuolemaan saakka.

Anna Joakimintytär Flemingistähän tuli hänen vaimonsa vasta synnytettyään Hieronymukselle parikin jälkeläistä esiaviollisesta suhteesta - Joakim oli Klaus Flemingin veli.

(Joachim Flemingin isyydestä tosin taas voinee esittää epäilyksiä: olihan Anna Joachimintyttärellä kaksi vanhempaa ja yksi nuorempi sisarpuoli, joitten kaikkien isäksi on tunnustautunut Eerik XIV.)

----------------------------------------------------------------------------------

Helena AK:

Relationen mellan Hieronymus II och Dorothea von Birckholtz är tills vidare bara en hypotes. Hon passar in som dotter till Hieronymus t.ex. beroende på att Dorotheas och hans makes Volmar Jost von Breitenbachs dotter hette Anna-Maria (enligt sin mormor Anna Fleming, vilket var vanligt dåtiden).

Också det att Volmar Jost v. Breitenbach ägde Heinlahti hemman ännu på 1640 -talet, pekar på att han troligen var född i slutet av 1500 -talet så som sin hustru. Det är troligt att Hieronymus II som gifte sig med Anna Fleming, var född circa 1560-1570, för att han är nämnd som student i Heidelberg 1586.

Det är inte möjligt, att Dorothea skulle vara Hieronymus II's yngre syster, därför att den ända kända systern till Hieronymus var hustru till Martin von Liebenthal och NN von Birckholtz's bröder ärvde henne.

Källor: 1)Jully Ramsay, Frälsesläkter i Finlans intill Stora Ofreden, ss. 26-28. 2) Gustaf Elgenstierna, Svenska adelns ättartavlor.

------------------------------------------------------------------------------------

A very interesting article (in Swedish) I´ve found on the net:

http://www.droste-enkesen.de/Birck.htm

written by: Dr. Heiko Droste, Bandhagen, Sweden.

"Hieronymus von Birckholtz, Sveriges förste underrättelseman

I början av 1600-talet genomgick Sverige en rad administrativa och sociala förändringar som ledde till en genomgripande modernisering av hela samhället. Sverige var på väg till kontinenten. Axel Oxenstiernas administrativa reformer syftade framför allt till att bygga upp en fungerande byråkrati som kunde uppfylla kronans militära och ekonomiska mål. En viktig del av dessa reformer var försöket att få regelbunden och tillförlitlig skriftlig information - korrespondens - om grannländernas politiska, militära och ekonomiska förhållanden. Från och med 1610-talet utvecklades därför en varaktig svensk korrespondensverksamhet som efter flera försök och misslyckanden fann sitt centrum i staden Hamburg och den därvarande svenska residenturen resp. poststationen.

Det finns olika förklaringar till Sveriges starkt växande behov av information. Den första och antagligen till en början viktigaste förklaringen ligger i Sveriges hotfulla förhållande till sina grannar. Efter ett förlorat krig mot Danmark, där brist på information om pågående truppvärvningar hade lett till en felbedömning av Danmarks avsikter, och i betraktande av det permanenta polska hotet var information om dessa grännländers politik mycket betydelsfull.

En annan förklaring ligger i Sveriges alltmer utvecklade diplomatiska förbindelser till kontinenten. Under intryck av det dansk-svenska kriget hade Sverige slutit ett fördrag med Nederländerna som var inriktat mot Danmark. Ett mindre offensivt fördrag slöts med staden Lübeck. Goda diplomatiska förbindelser fanns för övrigt även till England. Under samma tid uppkom i hela Europa de första fasta ambassaderna och en varaktig diplomatisk verksamhet. Denna utveckling drevs främst framåt av det Trettioåriga Kriget men hade sin början i åren dessförinnan. Sveriges utveckling motsvarar därför ett allmäneuropeiskt fenomen.

En tredje förklaring till det växande informationsbehovet ligger i den samtida utvecklingen på kontinenten. Vid tiden före Trettioåriga Kriget tilltog postverksamheten allmänt i det Heliga Romerska Riket. Det kejserliga postsystemet hade redan skötts av den adliga släkten Taxis i mer än 100 år. Men mot slutet av 1500- och början av 1600-talet tilltog posttrafiken avsevärt. Samtidigt utvecklades enstaka budystem i Romerska Rikets territorier. De konkurrerade med den kejserliga posten, då en egen post både uppfyllde administrativa funktioner och utgjorde en viktig inkomstkälla. Under samma tid ersattes de redan existerande handskrivna tidningarna alltmer av tryckta sådana. Slutligen måste även Sveriges ekonomiska intressen ingå i en förklaring. Den tilltagande svenska utrikeshandeln - inte minst i samband med Älvsborgs lösen - krävde information om den ekonomiska utvecklingen på kontinenten. Detta intresse började dock först under 1620-talet spela en mera avgörande roll inom korrespondensverksamheten.

Fastän korrespondensens utveckling alltså sammanhänger med olika utvecklingar från 1600-talets början hade det redan under 1500-talet funnits tillfälliga korrespondenter utomlands. De diplomatiska förbindelserna till England under Erik XIV är ett bra exempel på det.

Korrespondenternas verksamhet var dock i detta och andra fall helt beroende av statens aktuella intressen och finansiella möjligheter. Dessutom spelade kungahusets dynastiska förbindelser och tillfälliga resor en stor roll för informationens framskaffning. Oxenstiernas reformer utgjorde därför ett kvalitativt framsteg. Korrespondensverksamheten var inte längre beroende av enstaka åtgärdar utan förvandlades istället till ett permanent system.

Medan dessa allmänna bakgrundsfaktorer redan är bekanta finns det knappt några mera ingående studier om korrespondensverksamhetens utveckling under 1600-talet, varken för Sverige eller för andra europeiska länder. Det finns visserligen enstaka övergripande studier om diplomatisk spioneri, i synnerhet i England under 1500- och 1600-talen. Men dessa studier sysslar främst med enstaka politikers handlingar. Dessa hade vanligtvis ingen varaktighet och kan knappast generaliseras.

Korrespondens byggde vanligtvis bara till en viss del på sådan spioneri- och underrättelseverksamhet som präglar nutida föreställningar om ämnet. I början av 1600-talet var information ännu på ett helt annat sätt tillgänglig än den blev under senare tid. Korrespondenterna levde vanligtvis inte i skymundan. De var mestadels respekterade diplomater eller människor som genom sina tjänster i administrationen hade tillgång till information som de vidarebefordrade, mestadels öppet och mot betalning. Det var en viktig och respekterad del av deras inkomster; på så sätt uppstod inte någon lojalitetskonflikt.

Min uppsats försöker beskriva hur Sveriges korrespondensverksamhet utvecklades under 1610-talet. Början till korrespondensverksamheten var som sagt förknippad med Axel Oxenstiernas tid som rikskansler. Han var inte ensam om att knyta kontakter med sådana korrespondenter. Så förfogade även Johan Skytte och Johan Kasimir över kontakter med utländska korrespondenter, men bara Oxenstierna förfogade över de nödvändiga politiska och finansiella medel och det starka intresse som krävdes för att organisera den nödvändiga infrastrukturen, t.ex. postverksamheten, agenturen osv.

En av Oxenstiernas korrespondenter var den brandenburgiska adelsmannen Hieronymus von Birckholtz. Han var den förste som sysslade med denna verksamhet under flera år (1615-1617) och som faktiskt byggde upp ett helt nät av ett tiotal korrespondenter i det södra östersjöområdet. Han organiserade dessutom transporten av korrespondensen till Sverige. von Birckholtz var dock inte Sveriges första korrespondent på kontinenten. Men han var faktiskt den förste som sysslade med korrespondens i flera år och som gjorde det på ett professionellt sätt, t.ex. genom att anställa egna korrespondenter. Hans verksamhet ska därför beskrivas mer ingående för att förtydliga hans arbetssätt och de problem som uppstod. Hela verksamheten var beroende av von Birckholtz kontakter, möjligheter och åtgärder. Uppsatsen koncentreras därför på hans person och hans korrespondenter, på deras problem med att få fram korrespondens.

Mitt intresse gäller inte minst informationens karaktär, frågan om den var hemlig eller offentlig. På vilket sätt kan verksamheten karakteriseras; spelade spionage någon roll; var Birckholtz en underrättelseman, och i vilket samband stod hans och hans korrespondenters verksamhet till den samtida utveckling på kontinenten?

Samtidigt med uppbyggandet av informationssystemet måste trafiken organiseras. Det krävdes flera försök och flera år, innan den svenska poststationen i Hamburg inrättades år 1620.

Denna poststation i Hamburg betecknas oftast som början till en regelbunden brevförsändelse mellan Sverige och kontinenten. Men även tidigare fanns en regelbunden posttrafik. De diplomatiska kontakterna med Nederländerna och England, som under 1610-talet upplevde en snabb utveckling, medförde nämligen ett transportproblem. Fram till inrättandet av poststationen i Hamburg använde man därför flera olika sätt att skicka brev mellan Nederländerna och Sverige, till och med via enstaka av kungen anställda sekreterare och budbärare.

Att förvärva information var på så sätt aldrig nog, man måste också kunna överföra den till Sverige. Varje korrespondensverksamhet hade därför två delar, informationsanskaffningen och -trafiken. Båda är viktiga för att förstå von Birckholtz agerande.

I den första delen kommer jag att kronologiskt skissera von Birckholtz tillvägagångssätt för att värva korrespondenter och för att organisera transporten av korrespondensen; alltså korrespondensens tekniska aspekt. Den andra delen sysslar mera systematiskt med korrespondenternas bakgrund, motivation och syfte. En "betalning" för deras korrespondensverksamhet kunde anta olika former. Dessutom är självklart korrespondensens innehåll intressant, liksom vilka framgångar Birckholtz hade på lång sikt. Den inledande skissen innehåller många detaljer som vid första ögonkastet må verka förvirrande. Denna blandning av försök och misslyckande, av enskilda intressen och mångfalden av motiv ska dock ge en bild av de problem Birckholtz stötte på. Dessa var typiska för Sveriges utrikespolitik vid 1600-talets början.

I

Hieronymus von Birckholtz

Hieronymus von Birckholtz tillhörde en urgammal brandenburgsk adelssläkt,(11) hans fader hade varit kansler i brandenburgsk tjänst. Ändå var familjen förmodligen jämförelsevis fattig, Hieronymus själv hade uppenbarligen inga egna inkomster. Därför var han - liksom många andra adelsmän i sin tid - tvungen att anta en hovtjänst. Han genomgick en allmän juridisk utbildning. Det betyder att han studerade i flera år, dock utan att avsluta sina studier med ett examen. Detta var ganska vanligt för adelsmän som sökte furstlig tjänst. Strax därefter flyttade han till Sverige, förmodligen år 1589/90. Det är därför högst sannolikt att han redan före sin flyttning till Sverige hade goda kontakter där.

I Sverige fick han redan efter kort tid en anställning i kung Johans tjänst. Efter Johans död innehade han flera anställningar i hertig Karls, senare Karl IX:s tjänst. Under denne tid sökte han även gifta sig med Anna Fleming, brorsdotter till Klas Fleming, som förvaltade hennes gods efter hennes faders, Joakim Flemings, död. Trots att Karl IX stödde honom på olika sätt lyckades Birckholtz först efter flera år ingå äktenskapet, efter att Klas Fleming hade avlidit (1597). Efter Annas död gifte Birckholtz sig en andra gång (1608), återigen med Karls stöd och utan att medföra någon egen förmögenhet till äktenskapet. Hustrun hette Uriana Hund och var dotter till hovmästaren och krönikeförttaren Daniel Hansson Hund. Även den sistnämnde var i Karls IX:s tjänst. Birckholtz syns dock ha lämnat Karls tjänst; efter Karls död trädde han uppenbarligen inte omedelbart i Gustav II Adolfs tjänst.

År 1613 skedde dock en katastrof som förändrade hela familjens framtid, familjens hus på Selaön i Mälaren förstördes genom eld. För att bygga upp huset på nytt var Birckholtz tvungen att anta permanent kunglig tjänst. Redan samma år fick han en påfallande bra betald tvåårig "beställning att brukas uti rättegångsväsendet" hos änkedrottning Kristina.

(12) I denna situation träffade han uppenbarligen Axel Oxenstierna, som kände till hans tyska bakgrund. Oxenstierna var intresserad av regelbunden information om Polen. Birckholtz var förmodligen framför allt intresserad av att arbeta för Oxenstierna och på så sätt få hans stöd och på lång sikt kanske en bättre anställning. Senast i februari 1615 kom de överens om uppdraget och den 24 februari 1615 fick Birckholtz ett kungligt brev som gav honom fullmakt att värva korrespondenter på kungligt uppdrag.

(13) Birckholtz avreste tillsammans med Johan Skytte till Danmark i mars 1615. Skytte hade anhållit om Birckholtz deltagande i en diplomatisk mission till Danmark utan att känna till hans egentliga uppgifter.(14)

Den 8 april anlände Birckholtz till Lübeck och efter flera dagars uppehåll i staden, där han - förgäves - försökte att ordna pengar för sitt uppdrag, påbörjade en första rundresa i det södra östersjöområdet. Det var även i fortsättningen mycket problematiskt för Birckholtz att få alla de pengar han behövde för att betala sina korrespondenter och egna utgifter. Han var därför flera gånger tvungen att pantsätta sina egna kläder och smycken för att bevara sin kredit. Och han var tvungen att hemlighålla det, då det skulle vara pinsamt för kungen om någon skulle få veta det, som han uttryckte det gentemot kungen och Oxenstierna.(15)

Birckholtz' verksamhet i Tyskland begränsade sig för övrigt inte till hans eget uppdrag. Han tog också hand om privata arvsanspråk, vilka samtidigt utgjorde en täckmantel för hans egentliga uppgift. Slutligen träffade han under sommaren 1615 den brandenburgiska kurfursten Johann Sigismund i Küstrin. Birckholtz uppträdde som vanlig resenär och utnyttjade sitt förmodligen av båda sidor genomskådade inkognito för att diskutera äktenskap med kurfursten. Med deras samtal började de långvariga äktenskapsförhandlingarna mellan Gustav II Adolf och kurfurstens dotter Maria Eleonora.

(16) Birckholtz fortsatte dessa förhandlingar även under det följande året, efter att han hade fått stöd av Oxenstierna för dem.(17) Men dessa förhandlingar var bara en bisyssla för Birckholtz.

Förutsättningarna för Birckholtz korrespondensverksamhet

I sin första rapport till Oxenstierna om möjligheterna att få korrespondens berättade Birckholtz om den kurfurstliga korrespondensverksamheten.(18) Kurfursten fick nämligen varje vecka rapporter från olika håll med hjälp av ett eget budsystem. En sådan möjlighet hade inte funnits när Birckholtz senast hade varit i Brandenburg, år 1609. Han rekommenderade därför Oxenstierna att använda de kurfurstliga postförbindelserna och samtidigt anlita tillförlitliga köpmän och juvelerare - precis som kurfursten - då de hade många möjligheter att få fram all sorts information. Han påstod sig känna till sådana köpmän sedan sin sista vistelse i området, då de hade erbjudit honom hemliga information mot kontant betalning.

Postförbindelserna hade under 1610-talet i hela Tyskland verkligen genomgått stora förbättringar, det gäller inte minst för Brandenburg.(19) Det berodde mestadels på Brandenburgs territoriella tillväxt i Rhenområdet som försvårade kommunikationerna inom det egna territoriet genom större avstånd. Därför fanns det olika budlinjer i Brandenburg, med centrum i Berlin. Utöver dessa linjer fanns det för Birckholtz bara få möjligheter till transport av brev, t.ex. via en budlinje mellan Hamburg och Danzig. Fastän detta fåtal linjer fungerade mycket bra motsvarade de mestadels inte Birckholtz behov. Hans problem att överföra brev till Sverige före inrättandet av poststationen i Hamburg kan därför knappast överskattas. Birckholtz verksamhet ligger nämligen precis vid åren innan den kejsarliga postlinjen nådde Hamburg och på så sätt knöt staden till Riket.

Ett annat problem var att Oxenstierna inte alls uppskattade köpmän och juvelerare som korrespondenter för Sverige. "Köpmanstidningar" var för honom till och med en synonym för opålitlighet.(20) Birckholtz anlitade därför aldrig en enda köpman eller juvelerare, ingen läkare och ingen som sökte anställning som korrespondent, oavsett vilka meriter de kunde uppvisa. Det berodde förmodligen vid sidan av Oxenstiernas åsikt om värdet av deras korrespondens på Oxenstiernas ovilja att betala tillräckligt mycket pengar för att värva juvelerare och köpmän, som erbjöd hemliga information de hade hopsamlat på egen hand. Istället utövade alla blivande korrespondenter sin verksamhet som en bisyssla, som snarare gav extra pengar. Dessutom var nästan alla korrespondenter sysselsatta inom en stads eller ett furstendömes förvaltning. De var alltså högsatta förvaltningsexperter eller diplomater och fick aktuell information genom sin ställning. De hade samtidigt möjligheter att träffa förbiresande diplomater eller andra kunniga personer som förfogade över hemlig eller speciell information. Redan under 1500-talet hade flera mera inflytelserika furstendömen inom det Romerska Riket byggt upp ett slags informationsnätverk för att byta korrespondens sinsemellan. De distribuerade information till varandra oavsett mera djupgående politiska kontakter. De var därför självklara centra för en korrespondensverksamhet.

(21)

År 1615, de första korrespondenterna

Under sina resor sommaren 1615 träffade Birckholtz minst två blivande korrespondenter, Thomas Köppen i Stettin och Conrad Schleif i Anklam. Thomas Köppen var advokat vid den hertigliga hovrätten i Stettin och hade på så sätt tillgång till regelbunden information som tillskickades hans herre, hertig Philipp av Pommern-Stettin. Dessutom låg Stettin väldigt centralt i det södra östersjöområdet och var en viktig station på den redan existerande postlinjen mellan Danzig och Hamburg. Köppens omsorg gällde därför den egna korrespondensen till Birckholtz och med tiden även försändelsen av honom tillsända brev av andra korrespondenter. Han hade främst två anledningar att arbeta som svensk korrespondent, pengar och en officiell kunglig befattning. Vad gäller pengarna skrev Köppen omissförståeligt, att "pennan inte vill glida och arbetet inte kommer att försiggå friskt, i fall de kära hellerna inte pingla och springa hit."

(22) Ändå fick Köppen aldrig tillräckligt med pengar och ännu tio år senare hade han inte ens fått hälften av den avgjorda summan. Den önskade kungliga befattningen skulle, enligt Köppen, utfärdas "in forma authentica" med Kungl. Maj:ts secretsigill och med hans egen underskrift, tillsammans med en fullständig och skriftlig instruktion.(23)

Precis samma kungliga befattning var förmodligen den främsta anledningen för Schleif att arbeta för Birckholtz och Sverige. Schleif var stadsyndicus i Anklam och utförde samtidigt uppdrag för hertigar och andra herrar. Som sådan hade han många underrättelsemöjligheter. Hans första rapport omfattade inte mindre än 52 sidor av information från Europas olika hörn.

(24) Gentemot Birckholtz framförde han dock ingenting om betalning. Den ville han istället förhandla om direkt med Oxenstierna. Han var desto mer noggrann när det gällde utformningen av sin befattning. Den skulle ske i form av ett manuscriptum tractatum feudalem.(25) Dessutom önskade han titeln "Rat von Haus aus" och en gyllene smyckesdaler.

Förmodligen fick varken Köppen eller Schleif någon kunglig befattning.

(26) Ändå arbetade de i flera år för Sverige. Det sista är för övrigt typiskt i det att alla korrespondenter började rapportera till Sverige på samma dag de började att förhandla om deras villkor som korrespondenter.

Birckholtz värvade förmodligen ytterligare en eller två korrespondenter innan han återvände till Sverige hösten 1615 via Lübeck. Där överlade han med Oxenstierna om sin verksamhet och sina förhandlingar med den brandenburgiska kurfursten. Oxenstierna var uppenbarligen nöjd med Birckholtz och bestämde sig för att låta honom fortsätta med båda uppgifterna.

År 1616, Danzig och Hieronymus Elver

Den 1 maj 1616 lämnade Birckholtz återigen Stockholm, denna gång reste han per båt till Danzig. Oxenstierna ville uppenbarligen få bättre information direkt från Polen. Året innan hade man nämligen - samtidigt med Birckholtz arbete - genomfört ett annat och efter kort tid uppenbarligen misslyckat försök att få information från Polen. Gustav II Adolf hade den 4 juni 1615 givit Petrus Petrejus ett likadant uppdrag som Birckholtz.

(27) Petrejus stannade i flera månader i Danzig och anlitade enligt egna uppgifter fyra korrespondenter. Men dessa dog eller slutade rapportera redan en kort tid efter Petrejus hemkomst till Stockholm. Det finns därför bara få uppgifter om Petrejus verksamhet.(28) Detsamma gäller för Erik Eriksson Tranewård, år 1627 adlad som Geete. Även han följde med på Skyttes mission till Danmark mars 1615. Därifrån reste han förmodligen till Holland för att utföra ett kungligt uppdrag som han förmodligen fått samma dag som Birckholtz.

(29)Åren 1616 och 1617 dök han upp flera gånger i Brandenburg och Polen, där han även hade kontakt med Birckholtz och hans korrespondenter. Det är dock oklart vilket uppdrag Tranewård hade, men det är möjligt att även han höll på med att överföra brev mellan Stockholm och Amsterdam, som någon slags sekreterare och brevbud. (30)

Birckholtz misslyckades med sitt första försök att värva korrespondenter i Danzig. Efter en viss tid lämnade han därför staden för att resa till Lübeck, där han fick ett brev från en annan av sina kontakter, den brandenburgiska övertygmästaren Hans Felix Klarner. Klarner arbetade för kurfursten och sålde samtidigt vapen till Sverige. Han berättade för Birckholtz om ett brandenburgiskt råd, Hieronymus Elver, som just nu arbetade för kurfursten i Danzig och som var beredd att träda i svensk tjänst. Birckholtz skrev därför till Elver och erbjöd en svensk tjänst och 200 riksdaler per år som betalning.

(31) Men Elver var inte alls nöjd med Birckholtz erbjudande och inledde långvariga förhandlingar som är värda en närmare granskning. Hos Elver finns nämligen en utvecklad föreställning om tjänst, kunskaper, samhällelig position och följaktligen om lämplig betalning.

Hieronymus Elver föddes i en rik lüneburgisk borgarfamilj, genomgick ett längre studium och stannade i flera europeiska furstars tjänst. Han publicerade till och med en latinsk reseberättelse om sina år i Europa.(32) I sitt svar till Birckholtz framförde Elver därför tre synpunkter som avgörande för att bestämma vilken betalning han skulle få. Till en början måste man enligt honom skilja mellan blivande tjänare som redan innehade förnäma tjänster och sådana som inte kunde uppvisa dylika tjänster. Till det andra måste man ta hänsyn till den fara som den blivande korrespondenten skulle utsättas för. Och till slut måste det förväntade värdet av korrespondentens rapporter bedömas. Elver uppfattade sina tidigare tjänster som förnäma, faran för hans person och vikten av hans rapporter som mycket höga, och krävde därför 400 riksdaler per år.(33) Birckholtz var uppenbarligen inte beredd att utan vidare godkänna Elvers krav och rapporterade därför allt till Oxenstierna. Under tiden skrev Elver med hjälp av Tranewård - som vid denna tidpunkt vistades i Danzig - till kungen. Elver påstod att Birckholtz hade erbjudit honom 500 riksdaler. Han önskade dock ytterligare en årlig leverans av svenskt trävirke som han kunde sälja i Danzig, där detta var en bristvara.(34)

I samma brev till kungen gick Elver in på en av Birckholtz efterfrågad möjlig resa till Stockholm under vintern 1616/17, där Elver skulle förhandla direkt med Oxenstierna för att få detaljerade instruktioner. Oxenstierna hade förmodligen ganska snabbt insett vilka kvaliteter Elver hade och ville därför ge honom mer noggranna instruktioner än till andra korrespondenter, av vilka inte en enda under sin tid som korrespondent reste till Sverige. Å andra sidan hade Elver, som ovan nämts, en tydlig uppfattning om sitt värde. Han gav därför detaljerade önskemål om denna vinterresa till kungen. Kungen skulle nämligen veta att Elver inte hittills från någon uppdragsgivare accepterat ett krav på en resa under vintern. Men han hade hört, att hans Kungl. Maj:t var en mycket vänlig herre, som aktade sakkunniga människor och betalade dem motsvarande deras insats. Det är dock klart, enligt Elver, att en sådan resa genom Pommern, Mecklenburg, Sachsen, Holstein och Danmark är lång och krävande. Han ansåg sig därför behöva tre tjänare, en kusk och fyra hästar tillsammans med en ansenlig summa pengar, självklart i förväg.

Elver reste aldrig till Stockholm och inte minst Oxenstierna var uppenbarligen förargad på Elver, som enligt hans åsikt inte visade tillräcklig blygsamhet. Å andra sidan ville Oxenstierna inte avstå från hans tjänster.(35)

I ett tredje brev till Birckholtz fortsatte Elver sina förhandlingar genom att upprepa sina välkända anspråk på sin betalning. Men nu kräver han 600 riksdaler per år och dessutom de omnämnda leveranserna av trävirke.(36) Birckholtz skulle nämligen ta hänsyn till att en svensk tjänst för Elver betydde att han inte kunde träda i polsk tjänst. Den polske kungen var ju ändå känd för att belöna sina anställda med land och höga administrativa poster, som en starostej eller ett wojwodskap.

Elver trädde slutligen i svensk tjänst, trots att han aldrig erbjöds den krävda betalningen. Tvärtom bestämde Gustav II Adolf i ett brev till Birckholtz att Elver inte skulle få mer än 200 riksdaler, vilket Elver uppenbarligen accepterade.(37) Han stannade i denna tjänst även efter att han lämnat sin brandenburgiska tjänst för en kejserlig. Inte ens hans övergång till katolicismen år 1619 fick någon betydelse inför Oxenstierna eller rollen som svensk korrespondent.(38)

År 1617, brevtransporten

Birckholtz anlitade ytterligare korrespondenter, några av dem antagligen bara för en kort tid. Därmed tilltog problemen med transporten av breven, som i början uteslutande fungerade med Birckholtz hjälp eller direkt via hans person. Det betyder att alla brev adresserades till honom eller Thomas Köppen i Stettin. Därtill var det nödvändigt för Birckholtz att regelbundet meddela sina korrespondenter var de kunde nå honom. Det är klart att allt detta tog mycket lång tid, vilket bekymrade både kungen och Oxenstierna. Birckholtz kunde nämligen bara skicka breven med en egen tjänare eller en tillförlitlig köpman eller skeppare. Han hade dock inte för många tjänare och inte heller försöket att anlita köpmän eller skeppare var lätt att genomföra. Så försökte Birckholtz utnyttja den lübeckska köpmannen Hans Steinmann som en fast adress i Lübeck, dit han kunde skicka sina brev. Steinmann var en av de viktigaste bland de tyska köpmän som handlade med svensk koppar och järn. Han hade redan haft nära förbindelser till Karl IX och han arbetade tillsammans med andra tyska och svenska storköpmän, t.ex. Lorenz Kruse från Nyköping. Men Steinmann vägrade efter en viss tid att fortsätta transportera eller förmedla Birckholtz brev. Han påstod att det var för farligt och att han därför inte kunde övertala några skeppare att vidarebefordra dem.(39)

Vid denna tidpunkt, sommaren 1616, fanns dock redan flera svenska postadresser - alltså personer dit man kunde skicka brev från och till Sverige - i Lübeck, t.ex. den lübeckska borgmästaren Heinrich Brokes, stadens syndicus Martin Nordanus eller den svenska köpmannen Gowert Silentz, som förmedlade handelskontakter mellan Hamburg och Johan Kasimir.(40) De båda förstnämnda transporterade huvudsakligen brev som de fick av de svenska diplomaterna i Nederländerna, Jacob van Dijck och Jan Rutgers. Brokes trädde dessutom i närmare förbindelse till Oxenstierna, som han höll underrättad om den europeiska politiken, hela tiden med hänsyn till de lübeckska intressena.(41) Sitt första besök i Lübeck gjorde Birckholtz hos Brokes, då han överlämnade ett brev i Oxenstiernas uppdrag. Men förhållandet var uppenbarligen inte förtroendefullt nog för att anförtro Brokes korrespondenternas brev. Brokes relationer till Sverige berodde förmodligen främst på Sveriges politiska relationer till Nederländerna och Lübeck.(42)

I Hamburg fanns däremot den holsteinska diplomaten Peter Topsen, som sedan år 1604 även handlade på svenskt uppdrag. En del av hans verksamhet var att förmedla brev till Sverige. Han var för övrigt den första svenska korrespondenten på kontinenten som över en längre tid rapporterade till Oxenstierna vilket inte var del av hans diplomatiska tjänst för kronan.(43)Oxenstierna och Topsen träffade varandra redan åren 1606-1607 under en diplomatisk mission. Sedan dess rapporterade Topsen regelbundet till Oxenstierna och arbetade samtidigt som en fast postadress i Hamburg.(44) Men Birckholtz kände överhuvudtaget inte till honom. De träffades förmodligen först sommaren 1617. Tills dess fungerade brevtransporten ganska dåligt. Gustav II Adolf skrev därför till Birckholtz och klagade att när breven "kommer är ded fuller öfwer 2 månader gammelt."(45)

Någon gång under sommaren 1617 fick Birckholtz därför i uppdrag av Oxenstierna att fullständigt omorganisera posttrafiken.(46) Tidigare föreslag av Birckholtz att förbättra trafiken hade uppenbarligen inte övertygat Oxenstierna. Till slut bestämde han sig dock för att satsa mer pengar och anlita flera kungliga brevbud. Vilka motiv Oxenstierna hade skrev han inte, men förmodligen gällde det både den polska krisen och Sveriges diplomatiska förbindelser, främst med Nederländerna. Birckholtz fick därför i uppdrag att skicka alla brev till Topsen i Hamburg, varifrån de varje vecka skulle skickas med olika svenska bud till Sverige.(47) Försändelsen skulle gå landsvägen, via Danmark, och inte längre sjöledes från Lübeck. Birckholtz blev mycket förvånad, då Hamburg låg långt utanför hans förbindelser.

Efter Oxenstiernas beslut ordnades hela postförsändelsen på nytt. Det fanns tre eller fyra svenska "poster" (postbud), tre av dem med ännu kända namn, nämligen Heinrich Rese, Christoph Relle och Christoph Menies. De reste regelbundet mellan Sverige och Hamburg.Det är dock oklart om de reste hela vägen till Stockholm eller bara till Markaryd vid gränsen till Danmark.(48) Det finns dessutom olika uppgifter om hur ofta de kom till Hamburg. Till en början var det uppenbarligen planerat att de skulle komma varje vecka. Men förmodligen var det bara varannan vecka eller till och med en gång per månad.(49)

Från och med inrättandet av denna postlinje var transporten mellan Hamburg och Sverige inte längre något större problem. Det tog förmodligen fortfarande två till tre veckor för ett brev mellan Hamburg och Stockholm, men det gick i alla fall snabbare och säkrare än tidigare. Ett stort problem var dock fortfarande alla korrespondenters brev till Hamburg. Det fanns egentligen bara två postlinjer som var användbara, den redan omnämnda postlinjen mellan Hamburg och Danzig och en postlinje mellan Berlin och Stettin. När Birckholtz, återigen genom förmedling av Hans Felix Klarner, lyckades värva en korrespondent i Prag, Michael Steiger (han var uppenbarligen någon slags frilansdiplomat och -korrespondent), måste han efteråt använda inte mindre än tre mellanstationer för få fram breven. Det var omöjligt att skicka ett brev direkt från Prag till Hamburg eller Lübeck. I Berlin hade Birckholtz redan sedan en viss tid anlitat den berlinska postmästaren Christoph Frischmann. Denne var inte bara postmästare i Berlin utan skrev också tidningar som Birckholtz utnyttjade, fram till år 1617 handskrivna, därefter tryckta.(50) Denna dubbelfunktion av postmästare och tidningsskrivare var ganska vanlig i 1600-talets början och de flesta tidiga tryckta tidningar utgavs av sådana postmästare. (Även den första svenska tidningen gavs ut av en postmästare, nämligen Andreas Wechel i Leipzig.(51))

Steiger skickade alltså sina brev till Frischmann som i sin tur vidarebefordrade dem till Stettins postmästare, varifrån de skickades till Birckholtz eller Topsen i Hamburg. Men även på så sätt tog det för lång tid, då Stettin inte alls utgjorde den kortaste vägen mellan Berlin och Hamburg. Därför anlitade Birckholtz ytterligare en förbindelseman, Jakob Beckmann, hemlig kammarsekreterare i Schwerin. Frischmann skickade alltså alla sina brev till Schwerin, men Beckmann hade inga kontakter till Hamburg och ännu fanns det ingen postlinje mellan Schwerin och Hamburg. Beckmann förklarade det för Birckholtz med bristen på ett nämnvärt handelsutbyte eller en härväg mellan de båda städerna. Slutligen anlitade Birckholtz därför en lübecksk juvelerare, Caspar Kale, som mottagare för alla brev från Schwerin. Kale hade dessutom uppdraget att uteslutande lämna dessa brev till de av svenska kungen anställda postbuden. Vid slutet av år 1617 fanns det därför ett någorlunda fungerande system.

Under tiden hade Birckholtz för övrigt anlitat flera nya korrespondenter, fastän av mindre vikt än Köppen, Schleif, Elver och Steiger. Jag vill därför här bara gå närmare in på Martin Chemnitz.

Martin Chemnitz var kansler hos hertig Philipp av Pommern-Stettin, där även den ovan nämnda korrespondenten Thomas Köppen arbetade. Birckholtz hade förmodligen fått kontakt med honom med hjälp av Christoph Ludwig Rasche, som han kände till på grund av de redan nämnda äktenskapsförhandlingarna med kurfursten av Brandenburg.(52) Birckholtz frågade därför Chemnitz om han skulle vara intresserad av att verka som korrespondent för Sverige. Chemnitz visade intresse men för att avgöra saken måste han diskutera med hertigen, om denne skulle godkänna en sådan syssla. För övrigt förhandlade Chemnitz i fortsättningen direkt med Oxenstierna. Hertigen godkände uppdraget och Chemnitz började rapportera till Oxenstierna, om än inte mot betalning. I gengäld ville han istället få korrespondens av Oxenstierna i de bytte information.(53)

År 1618, Birckholtz sista tid

När Birckholtz återvände till Sverige hösten 1617 var han redan sjuk och uppenbarligen i stort behov av pengar. Dessutom var hans hus återigen nerbränt och Birckholtz saknade pengar för att bygga upp det på nytt. Han tillbringade vintern i Nyköping där han förgäves försökte att få ut sin innestående lön av änkedrottning Kristina. Hon ansåg dock att han skulle vända sig till sin nya uppdragsgivare. Han hade nämligen inte fullföljt sitt tvåårskontrakt - det återstod tio veckor.(54) Inte heller ett brev av Gustav II Adolf till sin mor hade förmått henne att godkänna Birckholtz nya uppdrag.(55) Birckholtz hade därför höga skulder och dog utblottad, efter att ha sålt alla sina kläder och möbler, den 31 maj 1618 i Nyköping.

Redan kort tid efter Birckholtz' hemresa till Sverige hösten 1617 spred sig en växande oro bland hans korrespondenter. De var mestadels beroende av en permanent förbindelse med honom och började därför genast att kräva innestående löner, svar på sina brev och till och med något livstecken. De flesta av hans korrespondenter slutade därför att rapportera efter högst ett år, andra som Steiger i Prag eller Frischmann i Berlin dog. På hösten 1618 - flera månader efter Birckholtz död - började Oxenstierna på allvar att försöka återknyta kontakter med åtminstone en del av Birckholtz' korrespondenter. Han var uppenbarligen mest intresserad av Steigers, Elvers och Chemnitz korrespondens. Chemnitz arbetade dock inte längre i Stettin, då hertig Philipp var död. Det tog för övrigt en viss tid för Oxenstierna att upptäcka att även Steiger var död. Tills dess hade han redan försökt att återigen aktivera den postförbindelse mellan Hamburg, Lübeck, Schwerin och Berlin. Steigers död ledde till att Oxenstiernas ointresse för denna postförbindelse. Ett år efter Birckholtz' död återstod därför bara en bräcklig kontakt med Elver och någon form av kontakt med Chemnitz, som nu fått en ny tjänst i Gottorf.

Oxenstiernas intresse för nya korrespondenter och tillförlitlig information om Polen upphörde på något sätt med Birckholtz död. Det fanns inga kända efterträdare till de ovan nämnda korrespondenterna i Danzig eller Stettin före Elias Pauli, borgmästare i Stettin, som år 1620 började arbeta för Oxenstierna.(56) Det berodde antagligen på både penningbrist och på det svensk-polska kriget som i sig erbjöd andra informationsmöjligheter.

II

Vid sidan av denna kronologiska överblick av Birckholtz verksamhet vill jag i det följande beskriva några aspekter av hans arbete mera systematiskt. Det gäller främst själva korrespondensens innehåll. I anslutning till detta kommer jag att behandla korrespondensen och korrespondenternas verksamhet som en mellanform mellan en offentlig verksamhet och spioneri. På vilket sätt skyddades korrespondensen och korrespondenterna och i vilken utsträckning sysslade Birckholtz och hans korrespondenter egentligen med spionage i nutidens betydelse? I detta sammanhang är det även belysande att se närmare på hur Birckholtz utvalde korrespondenterna och trädde i kontakt med dem. Vilket förhållande hade de till varandra? Slutligen behandlas olika former av betalning till korrespondenterna. Var Birckholtz verksamhet egentligen en framgång, för honom, för hans korrespondenter, för Oxenstierna eller den svenska kronan?

Hurdan information skaffade korrespondenterna egentligen?

Hittills har mitt intresse framför allt gällt de enskilda korrespondenter och Birckholtz' försök att föra över deras brev till Sverige. Men vilken sorts information skickade de egentligen? Svaret på den frågan är inte alls lika enkel som det må verka. För det första är det mitt intryck - vilket tyvärr inte närmare kan kvantifieras - att bara en liten del av de ursprungliga breven är bevarade. Jag tror att i synnerhet de brev är bevarade som utöver ren information även innehåller mer "personliga" detaljer. I dessa mer personliga brev förknippas information med korrespondenternas åtaganden, förmodligen medvetet och kanske t.o.m. på ett retoriskt sätt, så att brevets information skulle understryka rättfärdigheten i korrespondenternas övriga åtaganden.

Det finns idag flera hundra dylika brev bevarade. Men med största sannolikhet har det funnits många fler. Så hänvisade korrespondenterna oftast till bifogade nyhetsbrev, som inte är bevarade. Det är möjligt att en del av dessa brev finns insorterade i andra av riksarkivets samlingar, t.ex. i Extraneasamlingen eller till och med Oxenstiernska samlingen.(57) Förmodligen hade man dock samma uppfattning om äldre nyhetsbrev som nutida människor, att ingenting är äldre än gårdagens tidning. Och korrespondensbreven innehöll till största delen förmodligen bara handskrivna tidningar, vilket redan före införandet av tryckta tidningar var en lönsam affär, främst för postmästare som t.ex. Christoph Frischmann i Berlin. Likaledes skrev Birckholtz om Köppen i Stettin och Schleif i Anklam, att de bara skickade nyheter som de kunde köpa för en billig penning hos professionella tidningsskrivare resp. budmästare.(58) Sådana brev signerades förmodligen inte alls eller bara undantagsvis, då de redan på något sätt var offentliga genom att de kunde köpas precis som tryckta tidningar. Sådana handskrivna tidningars upplaga var självklart mycket låg och läsarkretsen var ännu väldigt begränsad. De kallades oftast för "normala aviser" och var faktiskt eftersökta i Sverige. På lång sikt fick man dock dessa tidningar enklast och snabbast i Hamburg, i synnerhet efter att man hade börjat trycka dem, år 1618.(59)

Tills dess bemödade sig förmodligen alla korrespondenter att skicka sådana tidningar eller aviser till Sverige. De kostade enligt Birckholtz kring 10 till 12 riksdaler per år.(60) Dessa normala aviser eller tidningar innehöll nyheter från hela Europa, oftast på tyska men även på olika andra språk som franska, holländska, italienska och latin. Deras intresse riktade sig främst mot krig, krigsförberedelser, diplomatiska förhandlingar, giftermål, dödsannonser och liknande. De innehöll bara undantagsvis ekonomiska nyheter och sällan kulturella eller vetenskapliga nyheter.(61) Intresset för uppfinningar syns dock ha varit ganska stort. Så berättade en tidigare korrespondent år 1613 för Oxenstierna, att man hade utvecklat en ny metod att lära sig främmande språk på mycket kort tid. Denna metod var under utarbetning för språken latin, grekiska, hebreiska och tyska.(62) Nästan lika offentligt som aviserna var tryckta eller handskrivna pamfletter, relationer eller fördrag om krig, försvar eller giftermål som publicerades i växande utsträckning och fördelades stater och diplomater emellan. De var del av den allmänna diplomatin och måste därför betecknas som någon slags diplomatisk propaganda. I Sverige var det t.ex. Johan Skytte som utgav sådana berättelser om sina diplomatiska uppdrag.

Fastän dessa tidningar och relationer var mycket välkomna i Stockholm, så hade Oxenstierna och kungen oftast ett mer konkret nyhetsbehov. Det största intresset gällde naturligtvis hela tiden Polen och Oxenstierna upprepade detta flera gånger. Korrespondensförsändelsen brukade dock ta alltför lång tid för att man regelbundet skulle kunnat ställa aktuella frågor till korrespondenterna. Det finns ändå exempel för konkreta uppdrag, om än sällan. Därför måste man utgå ifrån att korrespondenterna berättade vad de själva ansåg vara viktigast. De skrev t.ex. ganska noggrant om riksdagar i Polen, om truppvärvninga, och om allt som pågick i kungens närhet.

I samband med värderingen av informationen tillkommer dock ett annat problem. Det är nämligen inte alls enkelt att bedöma nyhetsvärdet med hänsyn till nyheternas aktualitet. En tidning kunde vara mycket spännande och viktig i mars och ointressant en eller två månader senare. Tyvärr finns det bara få dåtida bedömningar därom. Å andra sidan är det uppenbart att aktualiteten hela tiden hade varit det största problemet för kungen och Oxenstierna. De krävde ju upprepade gånger att korrespondensen skulle skickas snabbare.

Oxenstierna skrev för övrigt minst en gång till Birckholtz för att meddela honom vad han tyckte om enstaka korrespondenter. Enligt dessa uttalanden värderade Oxenstierna Elver, Köppen och Steiger högst. Däremot var han helt missnöjd med Schleif i Anklam. Det är dock oklart vad Oxenstiernas uttalanden byggde på, i synnerhet då Birckholtz inte delade hans bedömning.(63)

Inalles kan man därför inte säga alltför mycket om informationens karaktär. Det är dock värt att påpeka att även apokalyptiska tidningar betraktades som del av en seriös nyhetsbevakning. Det finns visserligen bara få exempel, men korrespondenterna verkar inte ha skiljt mellan - i dagens uppfattning - rent politiska och sådana apokalyptiska nyheter. Så skickade Caspar Kale en profetia till Birckholtz, som nyligen hade funnits i Groningen innanför en kyrkmur. Denna profetia - ursprungligen förment skriven på hebreiska - innehöll konkreta uppgifter om världens undergång inom de närmaste tolv (!) åren. Kale tillfogade att han hade hört, att denna profetia skulle vara sann.(64)

Hemlighet och fara

Ett tecken på informationens betydelse och grad av hemlighet är att Birckholtz hela tiden reste mellan olika städer då han inte vågade stanna vid samma ort under en längre period. När den polske diplomaten Firx, på sin väg till Lübeck för att söka om hjälp från staden, reste genom Rostock i augusti 1616, föredrog Birckholtz att lämna staden dagen innan. Hans svåger Matthias Sachtleben berättade senare för Birckholtz att Firx redan vid sin ankomst visste att det skulle finnas en svensk diplomat i Rostock. Men när han efterfrågade hans identitet påstod alla att de inte visste vem det gällde.(65)

Ett annat tecken kan vara att korrespondensen utsatte korrespondenten för åtminstone en viss fara. Till detta kan man ge flera exempel, t.ex. Birckholtz sätt att närma sig blivande korrespondenter. Så skrev han till Oxenstierna, att han utnyttjade sina arvsangelägenheter för att träffa Thomas Köppen i Stettin.(66) De kunde därmed ge ett sken av att det egentligen handlade om att ge Birckholtz ett juridiskt råd. Liknande metoder använde Birckholtz förmodligen flera gånger.

I motsats till det inledande samtalet verkar själva den svenska korrespondenttjänsten dock inte varit en hemlighet. Flera korrespondenter berättade för sina arbetsgivare, t.ex. hertig Philipp av Pommern-Stettin, att de hade fått erbjudande att arbeta för Sverige. Det var under 1500- och åtminstone i början av 1600-talet ganska vanligt att diplomater utökade sina inkomster genom sådana korrespondenstjänster. Man måste därför anta att korrespondenterna arbetade såväl "offentligt", med sina herrars goda minne och enligt instruktioner, som "hemligt" i så måtto att de fick information om saker, som kunde betraktas som så pass viktiga att själva innehavet på något sätt var farligt och förbjudet. Det fanns därför förmodligen bara få exempel på spioner i en modern betydelse och dessutom en osäker gränsdragning mellan hemlig och offentligt tillgänglig information. Endast Elver verkar ha arbetat som en "äkta" spion, om än även han ville ha en svensk beställning som skulle ge honom en status som svensk underhandlare med uppdrag att förmedla fred mellan Sverige och Polen.(67) Då ett sådant uppdrag gav ett diplomatiskt skydd för Elver, var själva förbindelsen till Sverige inte nödvändigtvis en hemlighet.

Det var alltså inte korrespondensverksamheten i sig som var farlig eller hemlig; farligast var uppenbarligen att bli ertappad med hemliga brev. Detta var ju skepparnas viktigaste argument för att vägra transportera korrespondensbrev och för Steinmann att överhuvudtaget motta dem. De fick ju inte öppna dessa brev och hade därför ingen aning om vad egentligen de transporterade. Steinmann tillade hemlighetsfullt att det fanns många misstankar och faror inblandade i brevens transport. Han visste mycket väl, hur det gick till i Sverige. Tyvärr berättade han inte mera ingående om sin rädsla.(68)

Från århundradets början finns dock flera exempel på försök från polsk och svensk sida att komma åt sådana brev. De kan kanske förklara Steinmanns och skepparnas fruktan. Ett polskt memorandum rekommenderade t.ex. genomsökning av hotellrum på jakt efter sådana brev,(69)medan man i Stockholm t.ex. öppnade brev som köpmän hade med sig när de lämnade staden.(70)Dylika åtgärdar användes framför allt i krissituationer och förekom redan under 1500-talet.

Blandningen av en mer eller mindre allmänt känd verksamhet för Sverige och innehav resp. transport av hemlig information präglade därför korrespondenternas arbete i ganska hög grad. Så skrev korrespondenten Johann Köppen i Berlin (möjligtvis besläktad med Thomas Köppen i Stettin) att han framför allt var intresserad av den ära som ett arbete för Sverige erbjuder och av att få den utlovade beställningen.(71) Sådana beställningar eller en smyckesdaler, som Schleif krävde som en del av sin betalning, är inte särskilt meningsfulla om de inte kan förevisas dem för någon.

Å andra sidan måste allt som Elver gjorde i Polen betraktas som spioneri. Hans verksamhet erbjuder därför några exempel på vilket sätt en hemlig korrespondensverksamhet kunde bedrivas. Dessa exempel riktar sig uteslutande på transporten av information. Det tycks inte ha varit det minsta problem med att få sådan information. Elver påstod t.o.m. att han under sin månadslånga vistelse i Warszawa nästan dagligen talade med den polske kanslern Franz Tengnagel.(72)

Det fanns flera metoder att transportera hemlig information. Så ansågs, enligt Elver, postlinjen mellan Hamburg och Danzig vara säkert. Det var alltså möjligt att även skicka hemliga brev med den. En annan möjlighet var att adressera brev till oförargliga adresser, t.ex. till en före detta hyresvärd.(73) Eller att adressera brev bara med själva namnet, d.v.s. genom att utelämna adressatens titlar. Elver ursäktade sig exempelvis en gång för att bara ha skrivit till "Hieronymus von Birckholtz" utan att ange någon titel alls.(74) Redan detta betraktade Elver som förklädnad. Det var även möjligt att skicka ett brev i två delar, där den viktiga delen anonymiserades. Vanligt var väl också att "förkläda" brev, alltså att tillägga ett ytterligare brevomslag. Men därtill behövde man en adress där detta kunde ske.(75) En förmodligen inte alltför ofta använd metod var att Birckholtz personligen träffade sina korrespondenter. Under vintern 1616/1617 skrevs flera brev mellan Birckholtz och Elver för att boka en sådan träff. Men Danzig låg för långt bort, så att en resa skulle ha kostat mycket pengar, vilket ingen av dem hade.

Å andra sidan finns - påfallande nog - inte ett enda exempel på kodade brev. Först under 1620-talet började man inom Sveriges korrespondensverksamhet att använda enkla chiffersystem.(76) Den övervägande delen brev var i övrigt signerade med utskrivna namn. Till och med andra korrespondenter nämndes utan märkbar reservation. I motsatt fall skulle det vara omöjligt att överhuvudtaget rekonstruera Birckholtz nät lika detaljerat. Fruktan för upptäckt tycks inte ha varit alltför stor. Elver erbjöd dock flera gånger speciella prismaglasögon, som bara kunde användas av få invigda personer. Det hade då inte varit något problem alls att chiffrera brev mellan två personer.(77) Men av okänd anledning gick varken Birckholtz eller Oxenstierna med på detta erbjudande.

Det finns dessutom inga exempel på avslöjade korrespondenter, eller ens ett enda bevisat exempel på ett brev av en av Birckholtz korrespondenter som den respektive "fienden" erhöll.(78)

Svågern, vännen och patronen Hieronymus

Birckholtz brevväxling är fylld med svågrar. Denna släktskap betecknar dock inte svågrar i en modern mening. Birckholtz och alla hans korrespondenter använde tvärtom begreppet i en bred mening. På detta sätt betecknade Birckholtz, som i minst 25 år bodde i Sverige, Thomas Köppen i Stettin, Johann Köppen i Berlin, Hieronymus Elver i Danzig, Matthias Sachtleben i Rostock, Conrad Schleif i Anklam, Friedrich Beck i Stettin, två okända korrespondenter i Wolfenbüttel och Danzig, Matthias Schmalzer i Küstrin, Stellan och Jochim Dietrich Mörner i Stockholm och Zellin som sina svågrar. Och alla tilltalade honom som svåger. Det var bara Steiger in Prag och Chemnitz i Stettin som aldrig tilltalades eller skrev som svåger. Vilken kvalitet hade då denna svågerskap?

I tidigmodern tid användes svågerterminologin på tyska precis som på svenska i en mycket omfattande mening. Dvs. att man använde begreppet svåger såväl inom hela storfamiljen, släkten, som inom sitt egna samhällsskikt. Birckholtz använde uppenbarligen "släktskapen" som ett medel för att skapa förtroende, för att inleda en känslig förbindelse. Han närmade sig främmande människor med hjälp av dylika fortroendeskapande formuleringar. Så berättade han inte en enda gång om en människa han träffade under sina resor som han hade redan träffat i åren dessförinnan. Han hade väl hört av några och han kände förmodligen deras namn.(79) Att anförtro dem en korrespondensverksamhet för Sverige krävde förmodligen en förtrolighet som var svår att nå mellan helt okända personer. Att närma sig en främmande människa med hjälp av än så svaga släktskapsförbindelser kunde därför bjuda en möjlighet att inleda ett förhållande. Detsamma gäller förmodligen för uttryck av vänskap, som Birckholtz t.ex. använde gentemot Elver.

I sina brev till Oxenstierna tillmätte Birckholtz denna svågerskap nästan ingen betydelse. Det är bara i de tidigaste breven där han skrev att han hade många släktingar i södra östersjöområdet, man möjligen kan se att Birckholtz hänvisar till släktförhållanden i brevväxlingen med Oxenstierna. Med tiden förlorade denna släktskap dock all vikt och blev till och med till ett problem, då hans svågrar ville utnyttja Birckholtz för att få kontakter i Sverige. Så ville hans svåger Matthias Sachtleben i Rostock uppenbarligen få en svensk tjänst med Birckholtz hjälp. Denne betecknade honom dock som harhjärtad, men han föreslog att man kunde använda Sachtleben för en viss tid och sen låta honom gå.(80) Besvärande blir det antagligen också för Birckholtz när Elver skrev till honom att han önskade fortsätta den svågerliga korrespondensen, eller när Köppen skrev att han började sin verksamhet som korrespondent bara för svågerskapens skull.(81) Varken Elver eller Köppen dolde ju att det framför allt var pengar de var intresserade av.

Släktskapens baksida var att nästan alla korrespondenter var helt beroende av Birckholtz' förmåga att tillgodose deras krav på betalning eller deras begäran om befordran. Birckholtz mottog nästan alla brev, fastän alla visste att de egentligen arbetade för den svenska kronan, närmast Oxenstierna. Birckholtz hade ju en kunglig beställning att förevisa. Men det var ändå ett stort problem för korrespondenterna när Birckholtz plötsligt försvann och slutligen dog, vintern 1617/18. De hade ju aldrig träffat Oxenstierna själv och när de slutligen skrev till honom så brukade de flesta presentera sig som för Oxenstierna föga kända personer. Förmodligen hade ingen av dem fått en kunglig beställning. Samma problem uppstod för Oxenstierna när han försökte återuppbygga åtminstone vissa delar av Birckholtz nät. Det tog honom flera månader att bygga upp de gamla kontakterna för att sedan upptäcka att Michael Steiger i Prag inte längre levde.

Kommunikationen mellan Birckholtz' korrespondenter och Sverige fungerade därför - med vissa undantag - uteslutande genom Birckholtz förmedling. Bara Chemnitz och Elver hade från första början förhandlat med Oxenstierna själv.(82) Och bara dessa två kvarstod efter Birckholtz död som svenska korrespondenter. Men vad hindrade då korrespondenterna att direkt skriva till Oxenstierna och varför fanns det andra korrespondenter som ändå gjorde så? Uppenbarligen var avståndet för stort, det geografiska men samtidigt även det sociala. Steiger vågade inte skriva till Oxenstierna, ens när han sedan mer än ett halvt år väntade på ett brev från Birckholtz. I ett av sina brev bad Steiger att Birckholtz skulle vara hans patron och beskyddare, precis som han hade erbjudit sig.(83)Steiger är den enda korrespondent som tilltalade Birckholtz som sin patron, men det är helt klart att även de flesta andra på ett liknande sätt var beroende av Birckholtz inflytande.

Birckholtz var i sin tur beroende av Oxenstiernas stöd när det gällde sina egna och korrespondenternas krav. Han tilltalade därför Oxenstierna flera gånger som sin patron, först under sommaren 1615, då han behövde stöd gentemot änkedrottningen som uppenbarligen vägrade att frige honom.(84) Och sedan återkom Birckholtz till sin "patron" Oxenstierna, när han i slutet av år 1617 förlorade sitt hus en andra gång och därtill insjuknade. I denna situation skrev han flera, alltmer påträngande brev till Oxenstierna som sin patron.(85) Det är dock oklart om Oxenstierna var till någon hjälp, eftersom Birckholtz dog ganska snart därpå.

Jag kan inom denna uppsats inte gå in på en diskussion om patronage. Patronage som uttryck för en social ojämlikhet och ett byte av olika former av befordran mot olika former av tjänster var i alla fall en vanlig företeelse i Sverige under hela den tidigmoderna tiden, precis som i resten av Europa.(86) Kommunikationen mellan korrespondenterna och Birckholtz resp. Oxenstierna försiggick därför i former som åtminstone liknar en patron-klientrelation. Svågerterminologin hör till i detta sammanhang, medan uttrycket patron i början av 1600-talet bara sällan använts i Sverige.(87)"Svåger" betecknade dock ett inte fullt så nära förhållande som snarare fanns mellan likar eller inom ett visst samhällsskikt.

För övrigt så förfogade Birckholtz ju inte över de nödvändiga resurserna för att uppfylla sina korrespondenters krav. Hans uppgift var snarare att förmedla dessa resurser genom sin ställning gentemot Oxenstierna. Man kan därför beteckna Birckholtz som en "broker",(88) om än inte en särskilt framgångsrik sådan.

Endast Chemnitz, som kansler i Pommern-Stettin, och Elver, som brandenburgiskt råd, hade tillräckligt höga sociala positioner. De skrev direkt till Oxenstierna för att förhandla om sin verksamhet. Det är dock uppenbart, att Oxenstierna ansåg att åtminstone Elver överskattade sin samhällsposition och att han skulle uppträda mer blygsamt. Elver bemödade sig verkligen inte för att skriva i särskilt underdåniga termer. Tvärtom verkar hans brev nästan som ett försök till ett samtal mellan likar. Dessutom var han den enda person som till och med skrev till själva kungen. I detta hänsyn var Elver enastående även jämfört med många andra korrespondenter under 1600-talet.

Överlag bjuder dock korrespondenternas brev bara få exempel på en utvecklad patron-klientrelation. Endast Birckholtz' karriär visar tydligt vikten av nära förbindelser till Karl IX, änkedrottningen och Oxenstierna. Han litade uppenbarligen på dem i alla sammanhang. Problem uppstod bara då änkedrottningen och Oxenstierna hade olika intressen för Birckholtz.

Lön och befordran

Ytterligare ett uttryck för den sociala distansen korrespondenterna och Birckholtz emellan är den ojämna betalningen. Fastän korrespondenter som Elver och Köppen utförde olika uppgifter, varvid Elvers arbete var otvivelaktigt svårare och farligare, tilldelades de samma penningbelopp, nämligen 200 riksdaler per år. Däremot skulle Steiger i Prag, vars arbete uppskattades så högt av Oxenstierna, att denne tänkte återuppliva förbindelsen till Prag efter Birckholtz' död, bara få 60 riksdaler per år.(89) Detta berodde uppenbarligen på Steigers lägre sociala ställning. Han förhandlade inte ens om sin lön. År 1620, efter att ha trätt i kejsarens tjänst och blivit adlad av kejsaren, fick Elver för övrigt sin lön fördubblad. Samtidigt tillerkändes han en gyllene kedja.(90)

Tyvärr finns inga uppgifter om Birckholtz eller Chemnitzens lön, om de nu fick pengar. Juveleraren Kale i Lübeck tilldelades däremot 80 lybska mark,(91) Postmästaren Frischmann i Berlin fick 25 riksdaler(92) och Beckmann i Schwerin 20 daler per år.(93) Detta kan jämföras med dem fick en vanlig skrivare som fick tio till tolv riksdaler per år. Detta berättade Birckholtz om tidningsskrivarna som enligt honom förmodligen gjorde hela arbetet för Köppen och Schleif, alltså skrivandet av aviserna.(94) Även skrivaren som arbetade för Topsen i Hamburg fick 10 riksdaler per år.(95) Topsen själv fick enligt sin lönelikvidation en årslön på 256 svenska daler för sina diplomatiska insatser,(96) alltså betydligt mindre än Köppen eller Elver.

Det är därför svårt att diskutera korrespondenternas värde utifrån deras löner. Lönen måste i första hand ses som erkännandet av en social position. Det är väl också därför som Oxenstierna klagade över Elvers krav; han ville enligt Oxenstierna ha mer än vad som egentligen motsvarade hans sociala ställning. Ingen av korrespondenterna fick för övrigt hela lönen utbetald vilket väl inte var någon överraskning för dem. Köppen krävde ännu år 1626 mer än hälften av den återstående lönen, fastän han uppenbarligen slutade rapportera år 1618.(97) Hur viktigt pengarna därför än var i enstaka fall, så räcker ekonomiska skäl inte för att förklara varför korrespondenterna tog detta arbete. Johann Köppen uttryckte det ganska öppet, när han skrev, att pengarna inte var så viktiga för honom, då ett arbete för Sverige utlovade stor berömmelse.(98) För övrigt skrev Köppen genast att han redan hade flera liknande uppdrag; Sveriges tjänst skulle i så fall bara utgöra ett tillskott. Schleifs noggranna föreställningar om sin beställnings utformning visar i samma riktning. Han ville bli erkänd som någon som har en viktig svensk tjänst, som "Rat von Haus aus". Det var även viktigt för Thomas Köppen, även om han tyckte mer om pengarna. Gustav II Adolf förbjöd dock i ett brev till Birckholtz år 1617 att anta ytterligare sådana korrespondenter som dessa råd.(99) Till och med Elver, som nästan uteslutande skrev om sin belöning, ville ju ha en officiell svensk beställning och uppenbarligen ville han också ha en gyllene kedja som tack för sitt arbete.

Ett annat uttryck för erkännande var en befordran av den egna familjen i svensk tjänst. Det var ett ganska vanligt tillvägagångssätt, som hörde till Birckholtz uppgifter. Så följde sonen till hans hyresvärd, Reimar Blücher, med till Stockholm vintern 1615/16, där Birckholtz rekommenderade honom till Oxenstierna.(100) På samma sätt rekommenderade han flera brevbud, som han utnyttjade för att skicka korrespondensbrev till Stockholm, till Oxenstierna. Dessa bud fick därför ett extrabrev av Birckholtz, för att överlämna detta till Oxenstierna.(101) Om deras framgångar kan dock ingenting sägas.

En mycket framgångsrik sådan familj var t.ex. Martin Chemnitz och hans söner. Fastän Chemnitz' korrespondensverksamhet bara varade ett till två år, återfanns senare Martin Chemnitz d.y. i svenska militära ämbeten, brodern Bogislaw Philipp von Chemnitz som svensk hovhistoriograf.(102)

Inte minst Birckholtz själv ville uppenbarligen nå mer än bara en löneutbetalning. Så omnämnde Birckholtz aldrig gentemot Oxenstierna någon återstående betalning. Däremot bad han flera gånger om olika slags tjänster, t.ex. att Oxenstierna skulle tala med änkedrottningen och påverka kungen att göra detsamma.

Det finns dock ytterligare en form av befordran som inte får förbises. Flera av de inblandade personerna hade även ekonomiska intressen. Topsen t.ex. handlade med olika slags varor och bad därför redan drottning Kristina d.ä. att hjälpa honom med sina fordringar. Topsen kände förmodligen till Kristina sedan hennes tid som holsteinsk prinsessa.(103) Dylika anspråk framförde han även gentemot Oxenstierna.(104) Samma gäller för Caspar Kale, som i sina brev till Oxenstierna även skrev om problem han hade med flera svenska köpman.(105) Det fanns alltså ett flertal anledningar att träda i svensk tjänst och att fortsätta där även när man inte fick den utlovade betalningen. Och det visste Oxenstierna förmodligen ganska bra.

Sammanfattning och utblick

Birckholtz nät av korrespondenter var uppenbarligen flexibelt och ganska framgångsrikt. Det finns i alla fall inga klagomål bevarade över bristande information. Det fanns däremot en rad problem med själva korrespondenstrafiken, vilket dock inte kan betecknas som ett misslyckande, då de nödvändiga förutsättningarna inte ännu var givna. Bara ett år efter att Birckholtz lämnade Tyskland kom en regelbunden postlinje mellan Berlin och Hamburg till stånds.(106) Samma år, 1618, nådde den kejsarliga posttrafiken Hamburg och därmed var det inte längre något problem att få aviser och tryckta tidningar - vilka började tryckas i Hamburg samma år - från hela övriga Europa.(107) Bara två år efter att Birckholtz lämnade Tyskland fanns det dessutom en svensk postmästare och agent i Hamburg, Leonard von Sorgen, som förmedlade alla brev till Markaryd. Det hade ännu varit otänkbart för Birckholtz. Denna utveckling gick mycket snabbt och svarade uppenbarligen mot ett stort och allmänt intresse. Sorgen förmedlade för övrigt inte bara brev till Sverige, han arbetade själv som korrespondent och betalade dessutom de svenska korrespondenter som fanns i hela Nordtyskland.

Birckholtz nödvändiga flexibilitet, förmågan att hela tiden resa mellan olika orter, var dock ett annat allvarligt problem. Korrespondenterna kunde aldrig lita på att de kunde träffa eller nå Birckholtz. När han försvann från Tyskland i hösten 1617 var därför hans korrespondenter redan efter en kort tid mycket oroliga och fruktade det värsta, med rätta.

Missnöjet med Birckholtz var i Sverige uppenbarligen stort nog för att försöka ersätta honom redan under hans livstid. Det fanns ett - tyvärr inte uttryckligen motiverat - försök av Oxenstierna att grundlägga ett till Birckholtz konkurrerande nät av korrespondenter med hjälp av Heinrich Stammichius. Stammichius var "Rat von Haus aus" hos hertig Philipp von Pommern-Stettin.(108) I december 1617 fick han besök i sitt hus i Stralsund av Bastian Bonnat, kunglig svensk överste vaktmästare, som kom tillsammans med två borgare från Stralsund. De erbjöd Stammichius på kungens och Oxenstiernas vägnar att överta Birckholtz uppgifter. Stammichius bad om en viss tid för att diskutera detta erbjudande med hertigen och sin familj. Efteråt accepterade han och skrev till Oxenstierna därom.(109) I samma brev skickade Stammichius för övrigt tre tryckta utgåvor av sitt sista arbete för staden Stralsund, ett borgerskapskontrakt, utgåvan till Gustav II Adolf hade guldsnitt.(110) Men av någon okänd anledning var Oxenstierna då inte längre intresserad av Stammichius. Denne skrev ändå under ett år ett stort antal korrespondensbrev till Oxenstierna, anmanade då och då den utestående beställningen och även pengarna. När det blev alltmer uppenbart att någonting hade gått snett skrev han även till Bernhard Helfrich, kunglig sekreterare i Stockholm, som han kände till sedan deras gemensamma studier i Rostock år 1592.(111) Han hade redan åberopat sin kontakt med Martin Chemnitz gentemot Oxenstierna.(112) Följande dag skrev Stammichius nya herre (hertig Philipp dog i februari 1618), friherre Volckmar Wolff von Putbus, till Nils Chesnecopherus, av samma anledning.(113) Dock helt förgäves. Flera månader senare upphörde Stammichius med sin korrespondens. Fastän hans namn inte senare återfinns i liknande sammanhang och hans svenska uppdrag därför måste ses som ett fullständigt misslyckande arbetade hans son, Heinrich Stammichius, för den svenska regeringen i Minden år 1643-1649 som kansliråd.(114)

Det finns flera tänkbara anledningar för Oxenstierna att inte längre hålla kontakt med Stammichius; t.ex. hans vistelseort Putbus på Rügen. Putbus låg inte precis centralt. Dessutom flyttade Hamburg alltmer in i korrespondensverksamhetens centrum. Med Leonard von Sorgen, den förste svenska agenten i Hamburg sedan år 1619, övertog denna stad och de närvarande svenska företrädarna alltmer funktionen av ett centrum för hela korrespondensen och nyhetsförmedlingen mellan Sverige och kontinenten. Sorgen blev därmed även Topsens efterträdare som fast postadress i Hamburg.(115) Med nästa agent, Anders Svensson, adlad Ödell (1625-1630), tillkom även diplomatiska uppgifter. Det fanns självklart även i fortsättningen svenska korrespondenter i hela östersjöområdet, men det fanns inte längre någon resande ledare och koordinator för denna verksamhet."

1. Jfr. Sveriges krig 1611-1632, vol. 1, Danska och ryska krigen. Stockholm 1936, s. 128.

2. Bertil Thyresson, Sverige och det protestantiska Europa från Knärefreden till Rigas ervring. Adademisk avhandling. Uppsala 1928.

3. Allmän om postverksamhet i det Heliga Romerska Riket: Wolfgang Behringer, "Bausteine zu einer Geschichte der Kommunikation. Eine Sammelrezension zum Postjubiläum" Zeitschrift für historische Forschung 21 (1994), s. 92-112, och där omnämnda litteratur.

4. Jfr. Anglicasamlingen, vol. 514, RA, där korrespondensen av 1560-talet är bevarad.

5. Jfr. Sven Tunberg, Den svenska utrikesförvaltningens historia, Uppsala 1935, där det finns flera exempel på sådana försök.

6. Garrett Mattingly, Renaissance Diplomacy, London 1955.

7. Som inledning till hela problemområdet se Eckhard Opitz, "Diplomacy and Secret Communications in the Seventeenth Century. Some remarks on the Method of Gaining News in the Age of Absolutism" i Clio goes Spying. Eight Essays on the History of Intelligence, Wilhelm Agrell and Huldt Bo (ed.), Lund 1983, s. 64-84.

8. Opitz, a.a., s. 64-65.

9. Själva idén att inrätta den hamburgska poststationen uppkom år 1619, men det var först år 1620 som dess verksamhet började.

10. Ett exempel är Andreas Muetreich, som under sommaren 1614 anlitades som sekreterare och bud mellan Sverige och Nederländerna; jfr. hans brev till Oxenstierna, Oxenstiernska saml., E 663, RA. Han fick förmodligen flera efterföljare, t.ex. Dietrich Matthiasson, som år 1618 blev "ordinarius kurir" till Holland; jfr. Teodor Holm, Sveriges allmänna postväsen. Ett försök till svensk posthistoria, del I: 1620-1642, Stockholm 1906, s. 11-12.

11. Uppgifter om Birckholtz familj och levnad finns i SBL, 4, s. 406-408, N. Ahnlund; Elgenstierna, vol. 1, s. 391; Finsk biografisk handbok. Under medvärkan af fackmän. Utgifven af Tor Carpelan, Helsingfors 1903, s. 186-187; Genealogisches Handbuch des Adels - Adelslexikon - vol. I. A-Bon. Limburg an der Lahn 1972, s. 407.

12. Birckholtz fick 244 daler per år, en summa som - jämfört med andra hovjunkare - framstår som ganska högt; jfr. Kristina d.Ä:s livgeding, vol. 2, KA, RA.

13. 24 februari 1615: "Volmacht für Hieronymum von Birckholtz daraus mit etlichen zu handelen so sich in Kon: Maytt: dienst begeben mugen." Det odelade kansliet, Kungliga kansliets diarier, utgående, vol. 18-19, RA; jfr. också Thyresson, a.a., s. 78.

14. Birckholtz berättade för Oxenstierna om Skyttes ansökan och bad om ett råd. Han betonade dock att Skytte inte hade någon aning om varför Birckholtz egentligen ville resa till Tyskland; odaterat brev, Runsö, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

15. Stettin, den 8 september 1616, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

16. Birckholtz' samtal med kurfursten betecknas inom litteraturen oftast som det egentliga syftet med hans resor; Norberg antar till och med att Birckholtz genomförde dem på änkedrottning Kristinas uppdrag. Jfr. Axel Norberg, Polen i svensk politik. 1617-26, Stockholm 1974, (Acta universitatis Stockholmiensis, 19), s. 34-35. Ahnlund antar däremot, att det var Birckholtz "älsklingsidé" att förmedla giftermålet; Nils Ahnlund, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död, Stockholm 1940, s. 230. I sina rapporter till Oxenstierna motiverar Birckholtz för övrigt inte sin idé.

17. Oxenstierna till Birckholtz, Åbo, den 23 mars 1616, AOSB I, vol. 2, nr 164, s. 260-262.

18. Odaterat brev från Birckholtz till Oxenstierna, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

19. Jfr. Heinrich Stephan, Geschichte der Preußischen Post von ihrem Ursprunge bis auf die Gegenwart, Berlin 1859, s. 12-14.

20. Odaterat brev från Oxenstierna till Birckholtz, Oxenstiernska saml., E 569, RA. Oxenstierna ger dock inga förklaringar till detta omdöme.

21. Johannes Kleinpaul, "Der Nachrichtendienst der Herzöge von Braunschweig im 16. und 17. Jahrhundert", Zeitungswissenschaft 5 (1930), s. 82-94.

22. Köppen till Oxenstierna, Stettin, den 28 mars 1618, Oxenstiernska saml., E 642, RA; jfr. också Birckholtz om Köppen till Oxenstierna, den 5 juni 1615, Oxenstiernska saml., E 569, RA. Detta brev precis som alla följande brev är i original skrivet på tyska och citeras i min översättning.

23. Köppen till Oxenstierna, Stettin, den 28 maj 1615, Oxenstiernska saml., E 642, RA.

24. Schleif till Birckholtz, Anklam, den 15 augusti 1615, Oxenstiernska saml., E 882, RA.

25. Schleif till Oxenstierna, Anklam, den 24 maj 1615, Oxenstiernska saml., E 711, RA.

26. Oxenstierna skriver gentemot Köppen om en befattning, men den bekräftades uppenbarligen inte med kungens signatur; jfr. Oxenstiernas brev till Köppen; Stockholm, den 6 januari 1621, AOSB I, 2, s. 411.

27. Även Peder eller Per Persson. Det är dock anmärkningsvärt att Gustav II Adolf sysselsatte en så välutbildad och erfaren diplomat och vetenskapsman med denna uppgift; jfr. SBL, häfte 142, Stockholm 1995, Kari Tarkiainen; Nils Runeby, Monarchia mixta, Uppsala 1962, s. 55-61.

28. Sam. Clason, "Förhållandet till Polen och Petrus Petrejus sändning till Danzig 1615", Historisk Tidskrift (S) 1900, s. 177-194.

29. Jfr. två brev från kanslikollegiets sida, den 23 och 24 februari 1615, då Tranewård tilldelades pengar för att resa till Holland, kammarkollegiets kansli, B IIa 1:4, KA, RA. Även den 24 februari 1615, liksom Birckholtz, fick Tranewård en kunglig pass; Det odelade kansliet, Kungliga kansliets diarier, utgående, vol. 18-19, RA.

30. Jfr. Andreas Muetreichs och Dietrich Matthiassons verksamhet, not. 10.

31. Birckholtz till Elver, Rostock, den 17 juli 1616, Birckholtzsaml., E 3253, RA.

32. Till Hieronymus Elvers person, jfr. Neue Deutsche Biographie, vol. 4, s. 471-472, Oswald von Gschießler. Reseberättelsen utkom med titeln: Deliciae apodemicae seu sylloge epistolica in peregrinatione italo-gallobelgio-germanica et polonica nata. Leipzig 1611.

33. Elver till Birckholtz, Danzig, den 24 september 1616 (st.n.), Birckholtzsaml., E 3253, RA.

34. Elver till Gustav II Adolf, odaterat, Birckholtzsaml., E 3253, RA.

35. Oxenstierna till Birckholtz, odaterat, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

36. Elver till Birckholtz, Danzig, den 12 februari 1617 (st.n.), Oxenstiernska saml., E 883, RA.

37. Gustav II Adolf till Birckholtz, Stockholm, den 6 juli 1617, RR, RA.

38. Jfr. Elvers brev till Oxenstierna, Oxenstiernska saml., E 595, RA.

39. Birckholtz till Oxenstierna, Lübeck, den 30 juni 1616, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

40. Jfr. brev från Silentz till Johan Kasimir åren 1615-1618, Stegeborgssaml., E 65, RA.

41. Jfr. Brokes brev till Oxenstierna, Oxenstiernska saml., E 574b, RA.

42. Jfr. Thyresson, a.a., s. 47-54.

43. Jfr. Topsens likvidation, Likvidationer, serie 91, bunt 21, KA, RA. Varken där eller brevväxlingen med Oxenstierna, Oxenstiernska saml., E 741, RA, nämns någon betalning för hans korrespondens.

44. Jfr. Topsens brev till Oxenstierna, Oxenstiernska saml., E 741, RA.

45. Gustav II Adolf till Birckholtz, Stockholm, den 6 juli 1617, RA, RR.

46. Oxenstierna till Birckholtz, odaterat, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

47. Gustav II Adolfs anordning till Birckholtz, Stockholm, den 6 juli 1617, RA, RR.

48. Jfr. Holm, a.a., s. 11-14. Holm arbetar mestadels med riksregistraturet och där finns före den hamburgska poststationens inrättande knappast några detaljer om brevtransporten. Men det verkar dock som om Markaryd även före 1620 spelade en stor roll för postförsändelsen; jfr. Ernst Grape, Postkontor och postmästare, Stockholm 1951, s. 341.

49. Jfr. t.ex. brev från Johan Skytte till Johan Kasimir, Stockholm, den 23 mai 1618, där Skytte skriver till Kasimir att det finns ett postbud från Hamburg till Markaryd i början av varje månad; Stegeborgssaml., E 66, RA.

50. Johannes Weber, "Neue Funde aus der Frühgeschichte des deutschen Zeitungswesens", Archiv für Geschichte des Buchwesens 39 (1993), s. 321-360, här s. 353-354.

51. Jfr. Sven Carlin, "Andreas Wechel, vår förste postchef", Svensk filatelistisk tidskrift 1986, s. 96-97.

52. Birckholtz till kungen, Stettin, den 22 februari 1617, Skrivelser till konungen, Gustaf II. Adolfs tid, RA.

53. Så tackar Chemnitz för information han hade fått av Oxenstierna om Sveriges förhandlingar med Moskoviterna; Chemnitz till Birckholtz, Stettin, den 11 september 1617, Oxenstiernska saml., E 580, RA.

54. Birckholtz till Oxenstierna, Nyköping, den 18 april 1618, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

55. Gustav II Adolf till änkedrottningen Kristina, Nyköping, den 11 oktober 1616, AOSB II, vol. 1, nr 86, s. 99-100.

56. Brev från Oxenstierna till överste Hans Georg von Arnim, 22 september 1620, AOSB, I, 2, nr 258, s. 403-404. Oxenstierna accepterar i detta brev Paulis tjänster, förmedlade av Arnim.

57. Jfr. framför allt Oxenstiernska saml., E 880-883, RA.

58. Birckholtz till Oxenstierna, Lübeck, den 28 juli 1617, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

59. Så skrev Köppen till Birckholtz, att han förstod att han inte längre behöver skicka dessa tidningar, då Birckholtz får dem enklare i Hamburg, Köppen till Birckholtz, Stettin, den 6 oktober 1617, Oxenstiernska saml., E 883, RA.

60. Birckholtz till Oxenstierna, Lübeck, den 28 juli 1617, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

61. Die Aviso des Jahres 1609. In Faksimiledruck hrsg. von Walter Schöne, Leipzig 1939; Die Relation des Jahres 1609. In Faksimiledruck hrsg. von Walter Schöne, Leipzig 1940; Thomas Schröder, Die ersten Zeitungen. Textgestaltung und Nachrichtenauswahl, Tübingen 1995.

62. Hans Moihbies till Oxenstierna, Lübeck, den 3 december 1613, Oxenstiernska saml., E 660, RA. Moihbies skickade för övrigt regelbundet tidningar till Skytte i Stockholm.

63. Oxenstierna till Birckholtz, odaterat, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

64. Kale till Birckholtz, Lübeck, den 11 juni 1618, Oxenstiernska saml., E 634, RA.

65. Sachtleben till Birckholtz, Rostock, den 5 och 24 augusti 1616, Birckholtzsaml., E 3253, RA.

66. Birckholtz till Gustav II Adolf och Oxenstierna, Lübeck, den 2 juni 1615, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

67. Elver till Gustav II Adolf, odaterat, Birckholtzsaml., E 3253, RA.

68. Birckholtz till Oxenstierna, Lübeck, den 30 juni 1616, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

69. Warszawa, den 10 februari 1599, Reinhold Schultz till Sigismund, Strödda historiska handlingar, vol. 20, RA.

70. Så fanns år 1601 en svensk köpman, Cordt Huntenborch, som transporterade ett hemligt brev, skrivet på latin, som beslagtogs vid Stockholms södra port. Huntenborch påstod vara oskyldig men bestämde sig ändå för att lämna Sverige och bo i utlandet varifrån han under mer än tio år förgäves försökte att få återvända; jfr. hans brev till Karl IX och Oxenstierna, Rostock, den 9 augusti 1602, Skrivelser till konungen, Karl IX., vol. G-H; Lübeck, den 20 november 1613, Oxenstiernska saml., E 631, RA.

71. Köppen till Birckholtz, Berlin, den 20 september 1617, Oxenstiernska saml., E 883, RA.

72. Elver till Birckholtz, Warszawa, den 28 mars 1618 (st.n.), Birckholtzsaml., E 3253, RA.

73. Så adresserade Köppen ett brev, Wolgast, den 13 januari 1617, till Birckholtz hyresvärd i Stettin, Hans Tewes, Oxenstiernska saml., E 883, RA.

74. Elver till Birckholtz, Danzig(?), den 5 januari 1617 (st.n.), Birckholtzsaml., E 3253, RA.

75. Så rekommenderade Birckholtz i ett brev till Gustav II Adolf att man skulle anlita en budmästare i Lübeck, som "kunde klä på breven en annan rock"; Birckholtz till Gustav II Adolf, Stettin, den 14 september 1616, Skrivelser till konungen, Gustaf II. Adolfs tid, RA.

76. Jfr. Henning Stålhane, Hemlig skrift, coder och chiffrermaskiner, Stockholm 1934. Stålhane arbetade med riksarkivets material; jfr. samling chifferklaver, där det finns enstaka tidiga exempel på chiffer.

77. Elver till Birckholtz, Danzig, den 24 september 1616 (st.n.), och senare: "ô, si haberes perspicillum meum!" Elver till Birckholtz, Danzig, den 5 januari 1617 (st.n.), Birckholtzsaml., E 3253, RA.

78. Det finns dock ett exempel på ett brev som Petrus Petrejus skrev till kungen, år 1615, som ryssarna beslagtog in närheten av staden Pleskov; jfr. Clason, a.a., s. 186-192.

79. Närmare besläktad var Birckholtz dock med Conrad Schleif, då denne gifte sig med en kusin till Birckholtz; jfr. brev från Birckholtz till Oxenstierna och kungen, Lübeck, den 2 juni 1615, Oxenstiernska saml. E 569, RA.

80. Birckholtz tillägg till ett brev han hade fått av Sachtleben. Brevet skickade han uppenbarligen vidare till Oxenstierna, Rostock, den 5 augusti 1616, Birckholtzsaml., E 3253, RA.

81. Jfr. Elvers brev till Birckholtz, Warszawa, den 28 mars 1618 (st.n.), Birckholtzsaml., E 3253; Köppens brev till Birckholtz, Stettin, den 18 mars 1616, Birckholtzsaml., E 3253, RA.

82. Följdriktigt tilltalade Elver senare Oxenstierna som sin patron, Elver till Oxenstierna, Wien, den 24 mars 1621 (st.n.), Oxenstiernska saml., E 595, RA.

83. Steiger till Birckholtz, Prag, den 3/13 februari 1618, Oxenstiernska saml., E 883, RA.

84. Birckholtz till Oxenstierna, odaterat, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

85. Birckholtz till Oxenstierna, Lübeck, den 28 juli 1617, Kalmar, den 22 november 1617, Nyköping, den 13 april 1618, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

86. Jfr. min uppsats "Språk och livsform. Patronage i 1600-talets Sverige", Scandia 64/1998, s. 29-54.

87. Jfr. Jan Samuelson, Aristokrat eller föradlad bonde? Det svenska frälsets ekonomi, politik och sociala förbindelser under tiden 1523-1611, Lund 1993. Samuelson skriver utförligt om patron-klient-relationer i Sverige upp till år 1611. Han hittade dock bara ett enda brev, där en "klient" skrev till sin patron och använder detta tilltal, jfr. s. 231.

88. Detta uttryck användas regelbundet inom den internationella litteraturen om patronage, det betecknar precis en sådan förmedlingsfunktion som Birckholtz uppfyllde för de flesta av sina korrespondenter; jfr. t.ex. Sharon Kettering, Patrons, Brokers, and Clients in Seventeenth-Century France, Oxford 1986.

89. Steiger till Birckholtz, Prag, den 5/15 mars 1617, Oxenstiernska saml., E 883, RA. Den 3/13 februari 1618 krävde Steiger för övrigt att få hälften av sin årslön av 60 riksdaler, Steiger till Birckholtz, Prag, den 3/13 februari 1618, Oxenstiernska saml., E 883, RA.

90. Elver till Gustav II Adolf och Oxenstierna, Hamburg, den 27 februari 1622, Oxenstiernska saml., E 595, RA.

91. Birckholtz i beställningen för Kale, sannolikt utformat den 29 september 1617, vars kopia Kale tillskickade Oxenstierna, Lübeck, den 12 augusti 1618, Oxenstiernska saml., E 634, RA.

92. Frischmann till Kale, Berlin, den 30 mars 1619, Oxenstiernska saml., E 883, RA.

93. Beckmann till Kale, Neustadt, den 20 april 1619, Oxenstiernska saml., E 634, RA.

94. Birckholtz till Oxenstierna, Lübeck, den 28 juli 1617, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

95. Topsen till Oxenstierna, Hamburg, den 14 oktober 1617, Oxenstiernska saml., E 741, RA.

96. Jfr. Likvidationer, serie 91, bunt 21, KA, RA.

97. Köppen till Oxenstierna, Stettin, den 21 juni 1626, Oxenstiernska saml., E 642, RA.

98. Köppen till Birckholtz, Berlin, den 20 september 1617, Oxenstiernska saml., E 883, RA.

99. Gustav II Adolf till Birckholtz, Stockholm, den 6 juli 1617, RR, RA. Det finns dock ingen kunglig beställning av Gustav II Adolf själv bevarad, i fall det hade funnits en sådan.

100. Jfr. Birckholtz brev till Oxenstierna, Stockholm, den 1 maj 1616, och ytterligare ett brev från Birckholtz, Stockholm, 1616, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

101. Jfr. Birckholtz brev, Rostock, den 18 juli 1616, Oxenstiernska saml., E 569, RA.

102. Jfr. art. Chemnitz i SBL, vol. 8, s. 403-414, Bertil Boethius.

103. Jfr. Kammarkollegiet, Blandade serier, småsamlingar, skuldböcker, vol. 1, KA, RA, år 1603 och 1604. Topsen bad Kristina att vara till hjälp med några leveranser. Jfr. även Topsens brev från Stockholm, den 14 oktober 1604, Kungliga arkiv, Brev till dr. Kristina d.ä., från allehanda personer, K 76, RA.

104. Jfr. Topsens brev till Oxenstierna, Oxenstiernska saml., E 741, RA.

105. Kale till Oxenstierna, Lübeck, den 27 mars 1618, Oxenstiernska saml., E 634, RA.

106. Stephan, a.a., s. 14.

107. Jfr. Behringer, a.a., s. 92-112, om postens höga tillförlitlighet även i detta tidiga stadium.

108. Jfr.Christian Gottlieb Jöcher, Allgemeines Gelehrten-Lexicon, vol. 4, 1751; Johannes Moller, Cimbria litterata, Köpenhamn, 1744, vol. II, s. 856-857.

109. Stammichius till Oxenstierna, Stralsund, den 10 januari 1618, Oxenstiernska saml., E 732, RA.

110. Tyvärr är dessa exemplar inte bevarade. Även Elver hade ju skickat exemplar av sina verk till Sverige.

111. Stammichius till Helfrich, Putbus, den 20 juli 1618, Oxenstiernska saml., E 732, RA.

112. Stammichius till Oxenstierna, Stralsund, den 10 januari 1618, Oxenstiernska saml., E 732, RA.

113. Friherre Volckmar Wolff von Putbus till Nils Chesnecopherus, Putbus, den 21 juli 1618, Biographica, S 65a (Stammichius), RA.

114. Kjell Åke Modéer, Gerichtsbarkeiten der Schwedischen Krone im deutschen Reichsterritorium, Stockholm 1975, s. 212, 217; jfr. även Moller, a.a., vol. I, s. 653.

115. Jfr. Kales brev till Oxenstierna, Lübeck, den 28 januari 1619, Oxenstiernska saml., E 634, RA.

http://www.droste-enkesen.de/Birck.htm

• Hieronymus, till Yläne gård i likanämnd socken, Juva i S:t Mårtens socken och Paaso i Heinola socken, alla i Finland. Född i Brandenburg. Student i Heidelberg 1586. Kom i svensk tjänst omkr. 15908. Nämnes trotjänare 1594-06-00 och hovjunkare 1595-03-00 hos hertig Carl8. Tygmästare 1600 och 16013. Sändes 1602 jämte Forsius och Daniel Hjort till Lappland för att rannsaka om råmärken, befordra renskötseln m. m. Ledamot av en kommission till Österbotten 1607 för att granska odlingsförhållanden, övervaka vikters och måtts användande och skifta gränsmarker. Bevistade finska ständernas möte i Åbo 1612. Erhöll i slutet av 1613 av änkedrottning Christina beställning att brukas uti rättegångsväsendet8. Åtföljde riksrådet Johan Skytte såsom sändebud till Danmark 1615. Ombud för svenska regeringen till de protestantiska hoven i Tyskland 1616, då han även hade i uppdrag att förbereda giftermålet mellan konungen och prinsessan Maria Eleonora av Brandenburg. Död2 1618-05-31 och begraven i Överselö kyrka Södermanlands län. Gift 1:o (trolovad före 1595 men gift först) 1597 med Anna Fleming, född omkr. 1562, dotter av kammarjunkaren Joachim Fleming, och Agda Persdotter. Gift 2:o 1608 med Uriana Hund i hennes 2:a gifte (gift 1:o före 1605 med översten Scipio de Palma, som i vapnet förde en halv björn), död 1659 melllan 13/5 och 21/10, och begraven i andre mannens grav i Överselö kyrka, dotter av hovmästaren och krönikeskrivaren Daniel Hansson Hund, adlad 1590, men ej introd., och hans 1:a hustru Emerentia Bengtsdotter (Örnflycht).

Onnenonkija, vakooja, sulhasmies? : Hieronymus Birckholtzin Suomen-matkat
Lahtinen, Anu
Suomalaisen Kirjallisuuden Seura
2018
https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/325509/Lahtinen_uu...