Israel Pedersson Tarvainen

Bosatt: Bonde och nybyggare i Kölsjön 2, "Norrgården". Död: 1660 Kölsjön, Hassela (X) (Gävleborgs län, Hälsingland)

död ca 1660

Barn med XIV:1742 Malin (1590 - (xxxx))

Barn: XIV:1758 Margreta (Märith) Israelsdotter (1622 - 1709) XIII:871 Mats Israelsson (1625 - (xxxx)) Tomas Israelsson (1630 - (xxxx)) Noteringar

Israel Pedersson bodde på "Norrgården " i Kölsjön n:o 2. Gården säges vara grundlagd av fadern Per Andersson redan år 1600. Den låg på strandsluttningen av östra Kölsjön. Israel bebodde gården tillsammans med sin far och ärvde den efter honom. Hans 3 bröder hade tagit upp de övriga 3 Kölsjögårdarna. Enligt 1621 års räkenskaper för Hälsingland skulle gården "häreffter föras uthj jordeboken för 3-öresl. skatt" och räknades vid detta tillfälle för 1/8-dels hemman. Israel var känd som en storjägare, och råkade ofta i delo med rättvisan på grund av sina jakter. Första gången man påträffar honom i domböckerna var det dock av andra orsaker. Det var 1614 och då kallas han ännu för finnedrengen. En finne från Bjuråkersskogen hade dräpt sin bror och flytt tillbaka till Finland. Israel anklagas för sedlig förseelse med hans kvarblivna hustru. Båda skulle egentligen dömas från livet för detta, men slipper undan med förhöjda böter. Israel 160 daler, vilket var en ansenlig summa på den tiden, hon 80 daler, ehuru hon ej har pengar att betala med.

Mellan 1620 och 1630 regnar det böter över den unge mannen, men nu mest för smärre företeelser. T.ex får han böta 40 mark för att han hela året och längre härbärgerat "en hop med Drefftefinnar som löpa och fara alla skogarna utöfver". Han bötar dessutom sina 20 mark för ett blodsår och 3 mindre sår, som han gett åt en broderhustru. Dessutom får han ofta böta för att han inte inställt sig vid tinget. Det kostar visserligen bara 3 mark åt gången, men många bäckar små....

Ett slagsmål med Oluff Jonsson i Nordanbro kostade honom hela 38 mark, ty han hann ge sin motståndare både " ett gönomslag med knifwen i vänstra armen:20 mark, 1 köttsår: 6 mark, samt 4 minner sår a 4 mark stycket. Han är även i slagsmål med sin husfinne Oluff Månsson, man drar kniv men "Israel fick ut knifwen först" heter det. Länsman Oluf Persson i Hassela hade satt 15 tunnor råg i arrest för Israel, men denne tog rågen tillsammans med sin broder Pål, vilket kostade honom 40 mark. Samma taxa 40 mark, år 1645, för olagligt fällande och svedjande på brodern Erics land. Ett par lösfinnar året därpå kostade honom ånyo 80 mark. Så plockas det tätt, tätt men ändå är detta bara en inledning till vad som komma skulle: Israels jaktfärder i stor stil, då han från de stilla små sjöarna i hälsingeskogen skulle föras långt bort, allt längre och längre.

Israels jaktfärder utåt tycks ha kommit igång mest efter åren 1633/35, som var ett par svåra år med missväxt och översvämningar. Finnarna uppges dessa år som husarme, d.v.s. utblottade och oförmögna att erlägga någon skatt.Troligen såg man sig då nödsakad att ta ut allt för mycket byte ur skogarna, så att det blev rovdrift. Israel drog sig då, med större eller mindre jaktsällskap lång upp i fjälltrakterna och forslade det rika jaktbytet, ofta i många hästlass från socken till socken.

År 1645 fick finntorparna vid Lungsjön i Ramsele, Peder Månsson och Zackarias Larsson böta vardera 40 mark för att de "härbärgerat Israell Pedersson ifrå Hassel socken tillyka medh några andra lösfinnar, som utan låf och i orättan tydh slagit några elsdiur och icke givit Cronones befalningsman eller Länsman tillkänna".

År 1648 fick han inställa sig vid Ångermanlands landsting i Nordingrå (en bra resa från Kölsjön) "Framkallades Israel Pärsson på Hazellskogen j Helsingelandh jämte Påwel Andersson ifrån Mörtsjön i Medelpad (Israels kusin)" och nu upplästes de klagopunkter som "dem på några år hårt åth aff Allmogen i Ångermanlandz Ådal warit påförda". Israel svarar då på anklagelserna, att han skulle ha slagit älgar, björnar, mårdar, bävrar, och sönderbrutit bäverhusen, med att han varit Stellan Mörners (landshövdingens) "skytt" och haft i sitt sällskap en överste Hans Drakes skytt, "wiliandes wända skulden på honom". Bekände, att han hade sju lass, och att han fört dem till landshövdingen och översten, men hade ej kvittens härpå. Israel döms likväl att böta 40 mark för varje bäverhus och leverera bävrarna till rätta jordägare. Skall dessutom svara på hemtinget (Ramsele) på böndernas vidare käromål. Om hans framfart hör vi vidare att han två gånger drivit undan ramselebönderna, som också var ute på älgjakt, samt att han skjutit 4 älgar mitt för deras näsa, och dessa älghudar hade han sedan sålt till jämtarna. Landstingsman Matts Pålsson från Ramsele sade sig ha bott 13 år på sin gård, och att "Hazellfinnen altsålänge här i Ådalen sitt tilhåll på schougerne hafft". Israel kunde heller inte neka till att han satt Cronones bomärke på träd i skogen, viljandes härmed skrämma bönderna från deras rätt. Dömes för Cronones märkes missbruk till 40 mark, och till 40 mark för varje älghud han tagit av bönderna. Skall dessutom skaffa igen hudarna.Han åtalas även för att ha brutit bäverhus. Skall böta 40 mark för varje bäver och skaffa igen djuren.En ungefärlig beräkning av vad han fått böta bara på detta ting ger 440 mark.

Två år efteråt ställs han åter inför tinget i Ramsele, och denna gång dömes han för följande: för sönderbrytande av tillsammmans 7 bäverhus á 6 riksdaler: 42 riksdaler; vidare 10 riksdaler för 2 älgar, och för 4 älgshudar som han sålt till Jämtland, skall han betala tull, som är 4 riksdaler för varje hud. Ytterligare får han ersätta 32 riksdaler 20 öre för expenser till av och anresande samt 12 Riksdaler till de "tolf owälde Män som i Rätten suttit hafwa". Slutligen skall kyrkoherden ha sitt rätta tionde på allt det som Israel försnillat. Dessa bötesposter utgjorde ju en förmögenhet. Han blir till slut tvungen att sälja sin gård till sönerna. För att rätt förstå vilka oerhörda summor han genom åren betalat i böter, kan man jämföra med att han till sönerna "uplåtit och såldt dem sin Huus och Iord för Pen:r 60 Riksdaler. Han har tillsagt dem att besitta hus och jord "oqwalt" dock med förbehåll att han och hustrun i deras livstid till sitt uppehälle årligen finge så 1/2 tunnland i öppen åker, samt lite äng, och även få fälla 1/2 tunnland "morlandh" allt fritt för utlagor och knektetunga, och skulle efter deras död detta skiftas mellan barnen.

Så blev alltså Israel "husman " och som sådan hittar man honom i längderna tills han någon gång under 1660-talet tycks ha gått till sina fäder. Källa: Hasselafinnar av Richard Gothe,

Källa: Hassela Släktbok

(XI:1299, XI:1475, XIII:5539)

Ur R.Gothe, Hasselafinnarna, 1942:

Israel Pedhersson Hasselfinne

Finnarna har i alla tider gjort sig kända som skickliga
jägare och fångstmän - sega, uthålliga och tjusade av det
sportsliga i jaktens utövning. Det var således de som till vårt land införde den grymma men fysiskt så påkostande älgjakten på skidor, den så kallade skarrenningen, och det var de, som först av alla började jaga med drivande hund. Redan före den egentliga finninvandringen hade svenska myndigheter införskrivit bågskjutande "diureskyttere" för att skaffa färskt villebråd och fullgoda skinnvaror för hovets räkning. De utvaldes av kungliga jägare i Finland och tog hundar och all övrig jaktutrustning med sig från hemlandet. Officiellt kallades de "Cronans skyttar" och åtnjöt åtskilliga förmåner, bland annat behövde de varken betala skatt eller hålla knekt. Öryan Michelsson diureskytt i Medelpad, Ångermanland, Bergslagen och Dalarna blev således en både betrodd och välbärgad man, som i flera årtionden innehade sin befattning. Åven landshövdingar och andra högt uppsatta personer kunde hålla sig med dylika skyttar. En tid hade således landshövding Stellan Mörner en skytt anställd, som i domböckerna blivit kallad Israel Pehdersson Hasselfinne och som gjort sig känd som en av de största men också besvärligaste jägare, som någonsin funnits i vårt land. Israel var förmodligen född under 1500-talets sista år. Hans far var Peder Andersson från Murtoniemi by i Rautilampi socken, vilken år 1600 tillsammans med hustru och fyra söner lämnade gården Heikelä, tog sig över Bottniska viken och som förste nybyggare slog sig ner i Kölsjö finnby, på gränsen mellan Hälsingland och Medelpad.. I hemmet synes ett och annat familjegräl ha förekommit, vilka kanske påverkat Israel i mindre lycklig riktning. En söndagsmorgon - det var på riatuuit" böndagen, medan gudstjänst pågick - hade således Peder Andersson tagit ett silverstop och gått över till sin son Jöran, Rik- Örjan kallad på grund av sin hastigt hopkomna silversamling. Stopet hade Peder fått av sonen som underpant, for vad upplyser ej domboken. Peder bad nu att få litet brännvin i stopet för att därmed bota sina ögon. Han led av "Ogon Soot", och mot detta var brännvin en god hjälp. Jöran tog emot stopet och gick över till härbärget. Men där ställde han undan silverstopet, for att behålla det. Brännvinet slog han upp i en stenskåI, varefter han gick tillbaka till fadern. Peder höll god min till en början. Men sedan far och son druckit en stund, började de gräla om silverstopet. Peder ville ha det tillbaka, men Jöran ville inte släppa det ifrån sig. Det ena ordet gav det andra. Till sist blev peder uppbragd och slog till sonen, så hans näsa sprang i blod. Detta såg Malin, sonhustrun. Hon tog eld tvärt, fick tag på ett vedträ och kom farande som ett jehu. Och så gav hon sig på Peder och slog honom, så fyra större blånader uppstod. Malins övergrepp på Peder kom så småningom till länsmannens kännedom. Hon blev instämd till tinget, där hon inte kunde neka till, att hon slagit sin svärfar. Barns övergrepp mot föräldrar straffades denna tid mycket hårt, och då Peder Andersson i detta fall räknades som köttslig far till Malin, blev Malin dömd att med livet plikta for att hon skyndat till sin makes hjälp på böndagsmorgonen. Vid rättegången fanns det dock gode män som vittnade, att Malin icke förut burit hand på sin svärfar utan tvärt om skött sig till full belåtenhet. Peder Andersson hade också genast förlåtit henne och bad nu i underdånig skrivelse till "H.K.MI och Högloflige Kongelige Hoffrättens Nådige,, att dödsdomen måtte upphävas och ersättas med skäliga böter. Peder Andersson hade också figurerat vid tinget för olaga jakt och för att han sålt förbjudna skinnvaror, sonen Jöran blev inburad ett tag för att han ej betalade skatten och för att han varit ovettig mot länsman, och sönerna Erik och Pål återkommer rätt ofta i domböckerna - endera för att de haft ett trevligt hemmagräl därför att de vittjat varandras lakryssjor eller för att de fått eller utdelat ,'pust, hårdrag, kniffslag, blånader, blodwyte, köttsår, minnersår, gönomslag eller fullsår". Redan som ung var således Israel rätt tingsvan. Själv blev han instämd första gången är 1614. Han kallas då finndräng och anklagas for att ha haft otillbörligt umgänge med en finnhustru i Bjuråker, vars make dräpt sin broder och sen flytt tillbaka till Finland. Åven för sådana förseelser brukade dödsstraff utmätas, men efter många års utdragna tingsförhandlingar klarar sig Israel år 1621 med 160 dalers böter. Kvinnan bötar bara hälften så mycket - men så har hon heller ingenting att betala med. Sen blir Israels namn allt vanligare i domböckerna. Mest gäller det smärre förseelser. En gång bötar han 20 mark för ett blodsår och tre mindre sår, som han gett en broderhustru, och året efter döms han och hans bröder till 40 marks böter vardera för att de hyst en hop lösfinnar, som utan egentlig hemvist jagar och skövlar i skogarna. Dessutom dr han i slagsmål med sin husfinne, varvid betecknande nog "Israel fick ut knifuen först", vilket också resulterar i böter. För ett slagsmål med Oluff Jonsson i Nordanbro år 1640 bötar han 20 mark för ett knivhugg i vänstra armen, 6 mark för ett annat köttsår och 4 mark per styck för fyra mindre sår. Dessutom bötfälls han för olagligt svedjande, för övergrepp - puts och blånader - mot länsmannen och för att han åter hyst lösfinnar. Så gott som varje ting har han något att stå till svars för. Mycket ofta struntar han i att inställa sig vid tinget, och detta kostar honom varje gång 3 mark. Israels fräckhet blir emellertid allt större. Tillsammans med sina bröder har han ett jaktområde på 30.000 tunn_ land. Men detta räcker inte till, trots att hans far och brodern Jöran blivit kronoskyttar med jakträtt ända ner i Västerdalarna. Omkring 1.635, då det blev ett par svåra år med missväxt och översvämningar och då många finnar blev så utfattiga, att de ej förmådde betala någon som helst skatt, utsågs han till självaste landshövdingens skytt. Det är då han börjar sina vidsträckta och synnerligen äventyrliga jaktfärder norrut, ända upp under jämtlandsfjällen. Sån urgamla tider låg här, i gränsområdet mellan Jämtland, Lappland och Ångermanland, det gamla finmork, på sitt sätt ett ingen mans land, tjugo mil långt och stort och fullt av fisk, villebråd och värdefulla pälsdjur. Finmork har ingenting med finnmark eller finsk bosättning att skaffa. Det är ett norskt ord, norrmännen kallade förr lapparna for finnar. Finmork var alltså lapparnas land, ett land dit ingen ville fara och bosätta sig. Till en början jagar han ensam och håller sig undan i storskogen. Men som vilttillgången i dessa avlägset lig- gande eriemarker överträffar hans vildaste förhoppningar måste han snart ha en dräng med sig för att forsla hLm viltet. vid ett vittnesmål från denna tid kommer det fram, att en bonde hjälpt Israel och hans dräng med att anskaffa hästar och skjutsbönder till nio lass älghudar, kött och bävrar; i sin egen släde hade han bland annat sexton oflådda bävrar. Allt detta hade han fångat eller skjurit under sex veckors tid. Hans jaktfärder brukade i allmänhet ta en tid av mellan en och två månader. Han utökar nu snabbt sitt jaktsällskap med släkt, vänner, husfinnar och löst folk, så hans jakter brir til verkliga expeditioner. och för att göra dem till skenbart officiella företag, tar han med överste Hans Drakes skytt, Herr Linnar Torstenssons schyttar', samt ståthållarens jägare med tillhörande drängar. själv är han ledaren. Nu har han makt, och nu drar han sig inte för att bryta sönder och plundra de svenska böndernas bäverhus och stjäla ur deras utsatta giller. vidare skrämmer han och hans sällskap hem en hop ramselebönder, som är ute på jakt, och lägger beslag på fyra av deras älgar, hugger sönder fisknät och båtar, plockar bort spjuten i andras älggropar och överfaller bönderna på Näs- och Andersviksskogin med ”spenta byssor och hundehissande”. Israels fräckhet når denna tid inga gränser. För att utöka sin hembys jaktområde förmår han sina husfinnar att flytta gränsmärkena mellan Medelpad och Hälsingland ett gott stycke in i Medelpad - för att sedan vittna fast den nya gränsen, bjuder han en av husfinnarna 1000 daler i pengar, den andra en vacker silverdosa. - Tåcker krokar kan jagh skiära! lär han ha yttrat, när man en gång kom att tala om märken, inristade i råmärket. Av detta vill man tyda, att han flyttade och ordnade med gränsmärkena, som han själv fann för gott. Men när gräns- flyttningen slutligen upptäcktes, var han ej sen att helt fräckt skjuta skulden på Anders Pålsson i Mörtsjön, gran- nen och farbrodern på Medelpadssidan, ehuru denne av naturliga skäl inte hade något som helst intresse av att frivilligt minska sitt en gång tilldelade skogsområde. vidare hittade Israel på att skära ut kronans märke på skog, som låg inom böndernas rå och rör. på så sätt skrämde han hem bönderna från deras egen skog * blott for att kunna jaga mera ostörd! Denna vilda och hänsynslösa framfart kunde naturligtvis inte få fortgå opåtalt. I en skrivelse till konungen klagar allmogen på följande sätt: "Finnarne giöre oss märkelig stor skada på allehanda diur, hwarigenom alle wåra wåner äre ödelagde, bådhe å land och watn, så att wi hwarken kunna utgiöra Chronan wår rättighet eller oss och wåra fattiga hustrur och barn nära och föda. Therutöffwer måste wy aff them höra och lidha många spotske smädesord, och när the ey sieffue förmå alt uthöda och dräpa, tagha the til sigh andra som werre och kostigere äre, huilka ingen fåår see, vthan hålle sigh hemlige wndan." Året därpå blir Israel instämd till tinget och göres då ansvarig för att i spetsen för ett jaktlag på sexton man ha brutit sönder bäverhus, skjutit älgar på förbjuden tid och mark, sålt älghudar till Jämtland och missbrukat kronans märke. Han försvarar sig med att han varit landshövdingens skytt och i sitt sällskap haft överste Drakes jägare och att de tillsammans till sina uppdragsgivare forslat sju hästlass pälsverk. Men när han på uppfordran inte kan visa sitt pass som hövdingens skytt och när det så småningom kryper fram, att detta är indraget sen ett år tillbaka, döms han till sammanlagt 440 markers böter. De höga böterna synes dock inte avskräcka Israel nämnvärt och han fortsätter sin hänsynslösa framfart i skogarna. Hans förtjänst på jakten måste också ha varit god, ty älghudar, bävergäll och lodjursskinn stod denna tid mycket högt i kurs. Av sämskade älghudar gjordes byxor och västar - de var så begärliga, att såväl Israel som andra storjägare tog vara på endast huden, medan köttet fick ligga och ruttna bort - och bävergäll, en avsöndring från bäverns körtlar, var av hälsingarna erkänd som den bästa universalmedicin som fanns att få och betalades synnerligt högt. När Israel sålunda fortsatte skar-renningen efter älg och plundrandet av bäverhus, blev det förnyade klagomål frän allmogen. Hans Strijk hade nu blivit landshövding i Härnösand, och han tog itu med Israel på skarpen. Han lät hämta honom med våld till ett extra ordinarie ting i Ramsele, där emellertid Israel på nytt bedyrar sin oskuld men där också en stor hop bönder vittnar mot honom. Han blir överbevisad och döms för diverse jaktliga förseelser att böta 1l.2 riksdaler silvermynt, ett belopp som den tiden utgjorde en hel förmögenhet. Vidare skall han till kyrkoherden ge tionde på allt han undanhållit samt betala resor och uppehälle för rättens ledamöter. Så stora böter kunde han inte komma ut med, och i sin nöd vandrar han ner till Stockholm och uppvaktar både Per Brahe och Axel Oxenstierna. Genom deras förmedling blir det ny undersökning som tar flera år i anspråk, ty Israel är nu en av de mest tingsvana i hela Norrland och visar mycket stor förslagenhet att försvara sin sak, även om den är aldrig så sjuk. Men denna gång strider han förgäves, och år 1658 fastställs slutligen den hårda domen. För att klara böterna säljer han hemmanet i Kölsjön med skog och jord till sönerna Thomas och Matts for 60 riksdaler på villkor, att han och hans hustru skall få bo kvar på gården med vissa rättigheter, så länge de lever. Vidare säljer han ett silverbälte för 6 riksdaler och L0 mark. Hur han klarade resten, är obekant. Men efter några är, då han på något sätt synes ha hämtat sig efter utbetalningarna av de stora böterna, fordrar han att få lösa igen gården. Sönerna nekar, gården är deras. De vill inte veta av faderns krångel mera. Israel blir då stursk och stämmer dem till tinget, där de dock lägger fram ett förseglat köpebrev, som avgör målet till deras förmån. Israels storhetstid är definitivt förbi. Han blir husfinne på sin egen gård, åldras snabbt av grämelse och vandrar någon gång på 1660-talet över till de sälla jaktmarker, där han får jaga och härja som han vill, ostörd av svenska bönders avundsjuka.

farmer and settler, famous hunter

Bonde och nybyggare på Norrgården.

Biografi

Israel Pedersson bodde på "Norrgården " i Kölsjön n:o 2. Gården säges vara grundlagd av fadern Per Andersson redan år 1600. Den låg på strandsluttningen av östra Kölsjön. Israel bebodde gården tillsammans med sin far och ärvde den efter honom. Hans 3 bröder hade tagit upp de övriga 3 Kölsjögårdarna. Enligt 1621 års räkenskaper för Hälsingland skulle gården "häreffter föras uthj jordeboken för 3-öresl. skatt" och räknades vid detta tillfälle för 1/8-dels hemman. Israel var känd som en storjägare, och råkade ofta i delo med rättvisan på grund av sina jakter.

Första gången man påträffar honom i domböckerna var det dock av andra orsaker. Det var 1614 och då kallas han ännu för finnedrengen. En finne från Bjuråkersskogen hade dräpt sin bror och flytt tillbaka till Finland. Israel anklagas för sedlig förseelse med hans kvarblivna hustru. Båda skulle egentligen dömas från livet för detta, men slipper undan med förhöjda böter. Israel 160 daler, vilket var en ansenlig summa på den tiden, hon 80 daler, ehuru hon ej har pengar att betala med.

Mellan 1620 och 1630 regnar det böter över den unge mannen, men nu mest för smärre företeelser. T.ex får han böta 40 mark för att han hela året och längre härbärgerat "en hop med Drefftefinnar som löpa och fara alla skogarna utöfver". Han bötar dessutom sina 20 mark för ett blodsår och 3 mindre sår, som han gett åt en broderhustru. Dessutom får han ofta böta för att han inte inställt sig vid tinget. Det kostar visserligen bara 3 mark åt gången, men många bäckar små....

Ett slagsmål med Oluff Jonsson i Nordanbro kostade honom hela 38 mark, ty han hann ge sin motståndare både " ett gönomslag med knifwen i vänstra armen:20 mark, 1 köttsår: 6 mark, samt 4 minner sår a 4 mark stycket. Han är även i slagsmål med sin husfinne Oluff Månsson, man drar kniv men "Israel fick ut knifwen först" heter det. Länsman Oluf Persson i Hassela hade satt 15 tunnor råg i arrest för Israel, men denne tog rågen tillsammans med sin broder Pål, vilket kostade honom 40 mark. Samma taxa 40 mark, år 1645, för olagligt fällande och svedjande på brodern Erics land. Ett par lösfinnar året därpå kostade honom ånyo 80 mark. Så plockas det tätt, tätt men ändå är detta bara en inledning till vad som komma skulle: Israels jaktfärder i stor stil, då han från de stilla små sjöarna i hälsingeskogen skulle föras långt bort, allt längre och längre.

Israels jaktfärder utåt tycks ha kommit igång mest efter åren 1633/35, som var ett par svåra år med missväxt och översvämningar. Finnarna uppges dessa år som husarme, d.v.s. utblottade och oförmögna att erlägga någon skatt.Troligen såg man sig då nödsakad att ta ut allt för mycket byte ur skogarna, så att det blev rovdrift. Israel drog sig då, med större eller mindre jaktsällskap lång upp i fjälltrakterna och forslade det rika jaktbytet, ofta i många hästlass från socken till socken.

År 1645 fick finntorparna vid Lungsjön i Ramsele, Peder Månsson och Zackarias Larsson böta vardera 40 mark för att de "härbärgerat Israell Pedersson ifrå Hassel socken tillyka medh några andra lösfinnar, som utan låf och i orättan tydh slagit några elsdiur och icke givit Cronones befalningsman eller Länsman tillkänna".

År 1648 fick han inställa sig vid Ångermanlands landsting i Nordingrå (en bra resa från Kölsjön) "Framkallades Israel Pärsson på Hazellskogen j Helsingelandh jämte Påwel Andersson ifrån Mörtsjön i Medelpad (Israels kusin)" och nu upplästes de klagopunkter som "dem på några år hårt åth aff Allmogen i Ångermanlandz Ådal warit påförda". Israel svarar då på anklagelserna, att han skulle ha slagit älgar, björnar, mårdar, bävrar, och sönderbrutit bäverhusen, med att han varit Stellan Mörners (landshövdingens) "skytt" och haft i sitt sällskap en överste Hans Drakes skytt, "wiliandes wända skulden på honom". Bekände, att han hade sju lass, och att han fört dem till landshövdingen och översten, men hade ej kvittens härpå. Israel döms likväl att böta 40 mark för varje bäverhus och leverera bävrarna till rätta jordägare. Skall dessutom svara på hemtinget (Ramsele) på böndernas vidare käromål. Om hans framfart hör vi vidare att han två gånger drivit undan ramselebönderna, som också var ute på älgjakt, samt att han skjutit 4 älgar mitt för deras näsa, och dessa älghudar hade han sedan sålt till jämtarna. Landstingsman Matts Pålsson från Ramsele sade sig ha bott 13 år på sin gård, och att "Hazellfinnen altsålänge här i Ådalen sitt tilhåll på schougerne hafft". Israel kunde heller inte neka till att han satt Cronones bomärke på träd i skogen, viljandes härmed skrämma bönderna från deras rätt. Dömes för Cronones märkes missbruk till 40 mark, och till 40 mark för varje älghud han tagit av bönderna. Skall dessutom skaffa igen hudarna.Han åtalas även för att ha brutit bäverhus. Skall böta 40 mark för varje bäver och skaffa igen djuren.En ungefärlig beräkning av vad han fått böta bara på detta ting ger 440 mark.

Två år efteråt ställs han åter inför tinget i Ramsele, och denna gång dömes han för följande: för sönderbrytande av tillsammmans 7 bäverhus á 6 riksdaler: 42 riksdaler; vidare 10 riksdaler för 2 älgar, och för 4 älgshudar som han sålt till Jämtland, skall han betala tull, som är 4 riksdaler för varje hud. Ytterligare får han ersätta 32 riksdaler 20 öre för expenser till av och anresande samt 12 Riksdaler till de "tolf owälde Män som i Rätten suttit hafwa". Slutligen skall kyrkoherden ha sitt rätta tionde på allt det som Israel försnillat. Dessa bötesposter utgjorde ju en förmögenhet. Han blir till slut tvungen att sälja sin gård till sönerna. För att rätt förstå vilka oerhörda summor han genom åren betalat i böter, kan man jämföra med att han till sönerna "uplåtit och såldt dem sin Huus och Iord för Pen:r 60 Riksdaler. Han har tillsagt dem att besitta hus och jord "oqwalt" dock med förbehåll att han och hustrun i deras livstid till sitt uppehälle årligen finge så 1/2 tunnland i öppen åker, samt lite äng, och även få fälla 1/2 tunnland "morlandh" allt fritt för utlagor och knektetunga, och skulle efter deras död detta skiftas mellan barnen.

Så blev alltså Israel "husman " och som sådan hittar man honom i längderna tills han någon gång under 1660-talet tycks ha gått till sina fäder. Källa: Hasselafinnar av Richard Gothe,