Johan Adolf Lybeck

Född / Döpt Vasa 20.5.1807 21.5.1807 By / Gård 7 qv. 30 Fader Sjö Capit: Petter Joh: Lybeck Moder Beata Christina Soller Barn Joh: Adolph

Lysning / Vigd Nykarleby 19.5.1846 Man By / Gård Staden N:o16-17 Namn räd.s.handelsom.vice.konsul Johan Ad. Lybeck Hustru By / Gård Namn jgfru Isabella Aug. Lindqvist

Barn i Nykarleby

• 26.2.1847 11.3.1847 Gården N:o 16-17 rådm. handelsm. Joh. And. Lybeck Isabella Augusta Lindqvist 22 Johanna Aug.+
• 9.12.1848 17.12.1848 Gården N:o 16 et 17 rådm. o. vice konsul Joh. Ad. Lybeck Isabella Augusta Lindqvist 23 Johan Adolf (+)
• 26.6.1851 Emilia Mathilda
• 8.2.1853 Johan Ludvig
• 14.12.1854 Julia Augusta+
• 4.7.1856 Johanna Sofia+
• 3.9.1857 Verna Maria+
• 17.10.1859 Karl Ivar+
• 25.12.1861 Paul Werner
• 18.3.1864 Karl Michael

Död Uusikaarlepyyn kaupunki- ja maasrk kaupunkiseurakunta - kuolleet, 1893-1922 (MKO221-222) > 5: sivu ???: 1895; SSHY: https://www.sukuhistoria.fi/sshy/sivut/jasenille/paikat.php?bid=286... / Viitattu 22.2.2020

Uusikaarlepyyn kaupunki- ja maasrk rippikirja 1824-1833 (UK452_I I Aa:23) ; SSHY http://www.sukuhistoria.fi/sshy/sivut/jasenille/paikat.php?bid=3492... / Viitattu 11.04.2021

Sources:

• Nykarleby församlings arkiv - Kommunionbok 1851-1857 (I), jakso 21, sivu 17: N:ro 16–17 Råd- och Handelsman Johan Adolf Lybeck>; Kansallisarkisto: http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=16586849 / Viitattu 22.2.2020
• Nykarleby församlings arkiv - Kommunionbok 1851-1857 (I), jakso 21, sivu 17: N:ro 16–17 Råd- och Handelsman Johan Adolf Lybeck>; Kansallisarkisto: http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=16586849 / Viitattu 22.2.2020
• Nykarleby församlings arkiv - Kommunionbok 1858-1870, jakso 21, sivu 17: No. 16, 17 ; Kansallisarkisto: http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=16594807 / Viitattu 22.2.2020

  ---

"Johan Adolf Lybeck, f. i Vasa 20/5 1807, d. i Nykarleby 11/2 1895 i »åldersbrand». Erhöll första skolbildningen vid Vasa Trivialskola. Vid 14 års ålder till sjöss, sedan på handel. Bodbetjänt först i Vasa, sedan i Nykarleby, dit han inflyttade 1825, hos brodern Petter Abraham, efter två år övergick han till rådman Hammarin. Egen affär 1833, som upphörde något år före branden. Rådman 17/8 1837 (avgick 13/10 1879). Idkade tjärexport, byggde skeppsvarv. År 1846 erhållit av Centralverket rätt som kontrollör för guld- och silverarbeten. Vid skilda tillfällen stadskassör, t. f. postmästare, dansk vicekonsul. Ägde före branden gården 16—17, som han köpte av Josef Calamnius arvingar 1834. Å den ålderdomliga gården lät han 1839 uppföra en ny flygelbyggnad. Ägare — i regel under kortare tid — av ett tjugotal hemman, av vilka endast ett av Nygårds hemman, som inköptes av rådman Matts Lithén år 1844, bibehölls under hans livstid samt också lång tid av arvingarna. Var också ägare under olika tider till andelar i följande skepp: 2/5 av fregatten Furst Menschikoff, 1/4 av briggen Paulina, 1/2 av fregattskeppet Emeli, hela skonaren Thetis, 2/5 av skonaren Aktiv. — Gift 19/5 1846 med Isabella Augusta Lindqvist, f. 24/5 1825 i Nykarleby, d. där 19/5 1873 i lunginflammation, dotter till rådmannen och handlanden Isak L. och Johanna Sofia Kyntzell.

[Johan Adolf Lybeck av Erik Kihlman. Byggde Lybeckska gården.]

Av åtta barn nådde fyra vuxen ålder. Emilia Matilda (f. 1851, d. i Nykarleby 1924, ogift, Johan Ludvig (John), f. 1853, d. i Åbo 1925, länsarkitekt, Paul Verner (f. 1861, d. i Helsingfors 1911), fil. mag., juriskandidat, vicehäradshövding, författare samt Karl Mikael (f. 1864, d. på Grankulla 1925), fil. mag. Skald." [http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/backmanw/nsp/03nsphb...]
----------------------------------------
http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/kihlmank/mlybeck/jal...

Fadern, Johan Adolf (Janne) Lybeck, föddes i Gamla Vasa den 19 maj år 1807. Han var den nästyngste i syskonkretsen och hade knappast något tydligare minne av sin far, starke kapten, som mest befann sig på resor och dog när yngre sonen var blott fem år gammal. I Vasa skola var Janne Lybeck samtidig med Runeberg; de två voro de starkaste i sina respektive klasser, de självskrivna anförarna i snöbollskrigen, och Lybeck erinrade sig ännu på gamla dar huru Runebergs bollar svedo i skinnet. Familjens ekonomiska trångmål förbjöd emellertid varje tanke på studiebanan, och bröderna Lybeck fingo därför tidigt lämna skolan, något som knappast beredde dem större sorg, eftersom ingendera av dem synes ha ägt håg och fallenhet för läsning. Av omtanke om deras framtid önskade modern att de skulle lära sig något hantverk. Janne sattes alltså i målarlära, men det första konststycket, dekoreringen av en väggtapet med rosenmönster, beredde den unga lärlingen (och kanske även hans mästare!) så öga tillfredsställelse att penseln och pytsen slängdes i vrån. Sjön lockade och drog med samma makt som den haft över hans fäder i tre generationer. Tretton eller fjorton år gammal tog Janne Lybeck, efter faderns föredöme, mönstring som kajutvakt på ett Vasaskepp, destinerat till Petersburg och England. När färden anträddes var hösten redan inne, hårda stormar rasade, kaptenen var sjuklig och dog på öppna sjön, och då förste styrmannen till råga på eländet var en ovanligt rå sälle och en obotlig drinkare, blev resan ”ett rent helvete”, som för all framtid kurerade den fjortonårige kajutvakten för hans fäderneärvda anfäktelser av sjömanslivets romantik.

När han välbehållen vänt tillbaka från denna äventyrliga färd, yppade sig för honom en möjlighet att länka sitt liv in på en ny och löftesrik bana. Vid ett tillfälligt besök i Vasa förhörde sig chefen för byggnadsstyrelsen efter ”fixa pojkar med fallenhet för att rita”. Janne Lybeck var en av de pojkar som blevo förordade och han insände också på sina gynnares uppmaning en omsorgsfullt utarbetad provritning. Men när underrättelsen om dess godkännande sent omsider anlände, hade Janne Lybeck redan tröttnat på att vänta och tagit tjänst på handel i hemstaden. Tack vare sin duglighet och sin vackra handstil gjorde han sig snart uppskattad av sina principaler, först i Vasa och senare i Nykarleby, dit han kallades av sin broder Peter Abraham som där öppnat egen affär. Efter två års arbete hos brodern övergick han till handelshuset Hammarin, som på denna tid åtnjöt anseende som en av de fyra solidaste firmorna i landet. Flere år arbetade Janne Lybeck framgångsrikt hos änkan Hammarin, han ombetroddes slutligen med ledningen av affären och omhuldades som en son i huset; men rätt tillfreds var han aldrig med denna beroendeställning, han längtade efter att få stå på egna ben och insåg att de dyrbara ungdomsåren hade bort nyttjas till yrkesutbildning på utländsk botten. Denna studievistelse i utlandet blev dock aldrig av, och man kan måhända däri finna ett stöd för sonen Paul Werners uppfattning att fadern kommit in på affärsmannabanan mindre av verklig lust för yrket än av tidigt tvång att skaffa sig ett levebröd och brådmogen insikt om de ekonomiska och materiella värdenas betydelse i livet.

År 1833 öppnade Janne Lybeck egen affär i Nykarleby, och därmed vidtog för honom ett kvartsekel av intensivt arbete: han startade en minuthandel, idkade tjärexport, byggde skeppsvarv, köpte och anlade sågar och tegelbruk, övertog för en tid ett bränneri och ägde — ensam och i kompanjonskap med sin broder, svärfar och andra stadens matadorer — flere fartyg som gjorde lyckosamma resor på Tyskland, England och Spanien. Tidigt bekläddes han med rådmansvärdigheten och tjänstgjorde flere gånger som t. f. borgmästare.

Under denna sin kraftutvecklings högsommartid, från det tjugufemte till det femtionde åldersåret, tävlade Johan Adolf Lybeck i driftighet och initiativkraft med sin äldre frände, ”majgreven” Gustaf Adolf Lindqvist. Men i motsats till denne och till sin äldre broder Peter Abraham och dennes son Petter August var han en man som åtminstone vid mognare år fordrade föga eller intet av detta livets goda och förstod att förtänksamt beräkna sina risker och under de goda åren rusta sig för mindre lyckliga dagar. Hans ställning skakades ej nämnvärt av Krimkrigets onda år, och när hemstadens brand (i januari 1858) berövade honom en präktig gård, dyrbart bohag och fyllda lagermagasin, tog han beslutsamt sitt parti och placerade den återstående hälften av sin förmögenhet i jord, fastigheter och inteckningslån. Under nödåren på sextiotalet var han tillräckligt kapitalstark för att kunna förvärva ett tjugutal av de kringliggande hemman som då utbjödos till salu och återvann sålunda den förmögenhet han förlorat på branden — och kanske litet därtill. Nu slog han sig till ro för att, som han självanmärkte, liksom fransmännen leva på räntorna av det kapital som förvärvats genom flitigt arbete i unga år.

Till detta beslut att bliva rentier vid föga mer än femtio års ålder var brandolyckan och de riskfyllda perspektiv den öppnade emellertid ej den enda orsaken. Sjuklighet medverkade därtill, en halsåkomma som han ådrog sig redan år 1846 genom att dricka iskallt vatten efter en svettdrivande promenad. Detta struplidande var, säger svågern Topelius i ett brev, ”av samma art och lika farlig natur som kejsar Fredriks”. 1) Patienten var i själva verket redan övergiven av läkarna, och efter ett års sängliggande och fullständig avhållsamhet från att tala högt, dröjde det ännu ett par år innan rösten och kraften började återvända.