Jonas Unger

Kyrkohede i Brunskogs, Boda och Magnskogs församlingar av Karlstads stift. Prost & fil . magister. Han dog av slag inför altaret i Brunskogs kyrka, då han konfirmerade sin son Anders. Begravd på Brunskogs kyrkogård.

I Nya Värmlandstidningen den 8/10-1851 skrives:

" Alla som kände den hädangångnes älskvärda egenskaper, hans goda hjärta, hans flärdfria och enkla väsen, hans ädla och redbara sinnelag, känna djupt denna förlust. Få hava förtjänt och skördat sina åhörares kärlek i samma mått, som den hädangångne. I vår kalla tid var det någonting både värmande och tillfredställande att se det odelade förtroende, den varma kärlek, varmed hans åhörare närmade sig honom. Besökte man honom i hans herdetjäll, eller hörde man honom i hans lära, så trodde man sig förflyttad till en förfluten, patriarkalisk tid. Ingen koja i hans pastorat var så låg, dit icke hans bekantskap och även hans kärlek sträckt sig, ty ingen kände bättre, ingen älskade uppriktigare sin hjord, än han. I vår flärdfulla tid var ingen flärdfriare än han. Enkelheten i hans väsende, hjärtligheten i hans sinnelag gjorde honom till folkets älskling"

Enligt uppgift från släktingen Lars Hasselblad lär han vara förebild till Gustaf Frödings dikt "Våran prost".

Våran prost

är rund som en ost

och lärd som själva den onde,

men gemen likväl

och en vänlig själ

och skäms ej, att far hans var bonde.

Han lever som vi

och dricker sitt kaffe med halva i

som vi

och ratar icke buteljen,

älskar mat

som vi

och är lat

som vi

— men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost från topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,

hur vördig han var

här om sistens i kappan och kragen,

hur världens barn

han malde i kvarn

och läste för köttet lagen!

Och prosten grät

— tacka för det,

han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,

ty köttet sved

och själen var allt satt i klämma.

Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut

vid tjänstens slut

efter prosten ut,

ty rådet var kallat till stämma.

Men det förståss,

vi repade oss,

när prosten klarade strupen

till sist och sade: "välkomna

till smörgåsbordet och supen!"